”De sitter i bombskydden och vill skapa nya sånger”

av Janne Wass

Konst och kultur är sekundärt då livet står på spel. Men då bomberna tystnat har kulturen en viktig roll i läkandeprocessen och som både påtryckningsmedel och forum för dialog, säger två konstnärer som är eller varit aktiva i Ukraina.

Kriget i Ukraina – i vilken fas det än må vara i det skede som denna tidning utkommer – har för en kort stund enat nästan en hel värld i solidaritet. Från när och fjärran har frivilliga sökt sig till landet för att delta i striderna, andra har på sätt eller annat deltagit i hjälparbetet. Omvärlden har angripit Ryssland med ekonomiska sanktioner och stött Ukraina med krigsmateriel och pengar. Men vilken roll spelar kulturen i kris- och krigstider?

Den tyska regissören och teaterchefen Georg Genoux är en av grundarna av den internationellt uppmärksammade dokumentärteatergruppen Teatr.doc i Moskva, och har arbetat med flertalet prestigefyllda projekt både i Ryssland och andra länder. Sedan 2014 har han arbetat med barn och unga i Ukraina – i huvudsak i den omstridda Donetsk-regionen – vilket bland annar resulterat i det internationellt renommerade projektet Theatre of Displaced People i Kiev. Ny Tid får kontakt med honom i Hamburg.

– Alla mina projekt i Ukraina uppstod av nödvändighet. Efter Majdan-kravallerna mötte jag så många människor som ville hjälpa de miljon-tals som behövde hjälp och stöd.

Sedan 2015 har Genoux arbetat i Donbass med ungdomar i gymnasie-åldern, och tillsammans med ett antal skolor genomfört över 30 dokumentärteater och -filmprojekt.

– Jag tror starkt på konstens terapeutiska kraft och på teaterns helande potential. För att citera Joseph Beuys: man kan inte behandla sår man inte ser. När folk börjar tala om sina rädslor blir de hjältar i sina berättelser och är inte längre offer. Den här processen är både vacker och inspirerande, och enligt mig är den mest relevanta teatern i dag den som är upplyftande.

Flydde nynazister i Ukraina

Spartak Khatjanov är en ukrainsk visuell konstnär, av armenisk etnicitet, men född i Azerbajdzjan. På grund av förföljelsen av armenier flyttade hans familj då han var barn till Ukraina, där han sedermera kom att studera konst i Kiev. Bara för att 2019 igen tvingas fly, den här gången på grund av hot från högerextrema grupper. Via en konstnärsorganisation fick han möjlighet att komma till Finland tack vare programmet AR Safe Haven. Orsaken till förföljelsen var hans arbete ”Penisarnas parad” som han ställde ut i samband med sina studier vid Konst- och Arkitektur-akademin i Kiev.

– En akademilärare beslöt sig för att projektet handlade om den ukrainska armén. Jag började motta hot mot mitt arbete, mitt liv och min hälsa från ukrainska extremhöger-grupper, framför allt den notoriska gruppen C14.

”Penisarnas parad” kan tolkas som ett antimilitaristiskt och pacifistiskt verk, och framställer soldater och krigsmateriel på parad som erigerade manliga könsorgan. Khatjanov växte upp i Snizjne, en liten stad i Donetskregionen och uppger att teman som berör krig och emigration har legat honom nära sedan födseln.

– De hemsöker mig fortfarande som en skugga.

Khatjanov beskriver sig på sin webbsida som en ”läkare som inte kurerar patienten, utan fastställer en diagnos”.

– Min poäng är att konsten ska förmedla ett budskap till samhället, för att ge foder för tanke. Och konstnären är ansvarig för innehållet i sitt verk. Det handlar om ansvar.

Enligt Khatjanov är konstens potential för fred enorm.

– Med hjälp av konst kan man förändra världen.

Konst som terapi

Georg Genoux säger att konsten spelat en stor roll i Donbass-regionen under det över sju år långa kriget.

– Konst är en form av stöd. När du kommer till en liten stad och börjar diskutera med elever från nionde eller tionde klassen om deras dagliga rutiner, favoritplatser i staden, deras skämt eller roliga minnen – då blir de förvånade: Varför kallar de här främmande människorna det här för teater? Men det är teater – med massor av humor, vänlighet, upplevelser och slut som är omöjliga att förutspå. Det är ett bra sätt att lära sig att se sin hemstad från ett helt nytt perspektiv, att hitta orsaker att älska den och bevara den i sin själ.

Under ett brinnande krig är konst och kultur ändå sekundärt jämfört med människoliv, säger Genoux.

– Vare sig man tillhör konstcommunityn eller inte är den huvudsakliga uppgiften för alla som bor i Ukraina just nu att rädda sina liv, sina familjer, sina städer och sitt land.

Men i bombskydden, där barnen och deras lärare nu sitter, väcks behovet av konst och kultur igen. Genoux berättar att en av klasserna med vilka han och kompositören Jurij Gurzjij spelade in en skiva inom ramarna för projektet ”Misto to Go School” kontaktat honom och bett honom fortsätta samarbetet.

– De sitter i bombskydden och vill skriva nya sånger. Deras lärare stöder de här initiativen, eftersom de kan hjälpa barnen att distansera sig från fasorna, dela sina rädslor och stöda varandra, medan de tillsammans skapar något vackert som kan hjälpa andra i Ukraina.

Vad kan det internationella kulturfältet göra för att hjälpa till att skapa fred i Ukraina?

– Just nu: ingenting, säger Genoux.

– Agera och kräva konkreta beslut av sina regeringar, för att få ett slut på skjutandet mot Ukraina, och se till att Ukraina kan bli medlem i EU och Nato, anser Khatjanov.

I det långa loppet anser Genoux ändå att kulturfältet har en roll att spela:

– Trots att det kommer att vara svårt och smärtsamt kan vi bidra till den kulturella dialogen mellan alla parter i det här kriget.

Foto: Alamy

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.