Basservicen måste få mer resurser

av Janne Wass

Under månaden som gått har både sjukskötare och lärare dragit ut i strejk mot låga löner och tunga arbetsförhållanden. De kommunala arbetsgivarparterna har vägrat lyssna på arbetarnas krav och klagomål. Inom båda branscherna har missnöjet pyrt en lång tid, och i två års tid har lärare och vårdare bitit ihop för allmänhetens bästa, och kämpat på. Tacken från arbetsgivarens – den offentliga sektorns – sida har varit en våt trasa i ansiktet. Vårdarna har hyllats som nationens hjältar, men då de uppmärksammat den redan länge ohållbara situationen inom vårdaryrket har de uppmanats att hålla käft och istället beundra husfasader som Samlingspartiets Petteri­ Orpo har lovat lysa upp till deras ära.

Man kan leka lönematematik i all evighet. Sjukskötarnas medellön är 3200 euro enligt Statistikcentralen. Men medel­löner kan vara statistiska schimärer som inte berättar hela sanningen om arbetet på verkstadsgolvet. Högre löner betalas till exempel till sjukskötare som gör skiftarbete eller har olika specialuppgifter, som att ordinera läkemedel. Grundlönen för en sjukskötare är lite på 2500 euro, och den som får grundlön och inte mycket till har föga tröst av den statistiska medellönen.

”Högre lön minskar inte på arbetsbördan” säger högern å ena sidan, och å andra sidan urskuldar sig politikerna sig med att det är för få unga som söker sig till lågt betalda yrken i den offentliga sektorn. Men vem vill arbeta i en bransch som sliter ut både hälsan och psyket för en dålig lön? Arbetsinvandring är en av lösningarna, men vi kan inte heller förvandla vårdbranschen till en låglönesektor för invandrare.

Politiker till höger och i mitten lever fortfarande i villfarelsen att man kan minska de offentliga utgifterna genom att skära ned i servicen. Man skulle tro att årtionden av samma politik skulle ha fått dem att inse att det inte fungerar, eftersom kostnaderna för samhället tvärtom stiger då folk inte får vård i tid, då barnen inte trivs i skolan, då de ungas social- och mentalvårdsnät brister. En frisk och lycklig medborgare kostar samhället betydligt mindre än en som är sjuk, bitter och marginaliserad.

För att vi ska kunna bevara den finländska välfärden krävs att pyramiden ställs på ända. Kostnaderna för specialvård har skenat iväg under de senaste decennierna, likaså kostnader för polis och socialvård. Dessa är kostnadsställen som är svåra att skära i. Enklare är det att ”effektivera” i basservicen – göra lite större klasser, ge några extra uppgifter till lärare och vårdare, frysa löner och förlänga arbetsdagar. Det må se bra ut på papper för regeringar som till varje pris vill se en mindre budget för den offentliga sektorn, men har aldrig fungerat i praktiken. Lösningen är lika enkel som den är politiskt impopulär: ta mera statslån, höj lönerna för de som arbetar med basservice, anställ fler lärare, vårdare, sjukskötare, skolgångsassistenter och skolpsykologer. Våga detta radikala experiment, och se om inte kostnaderna på lång sikt sjunker. Sen kan vi betala tillbaka den där omtalade statsskulden, om vi vill.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.