Utbud, efterfrågan och söndagstillägg

av Christer Lindholm

På sistone har frågan om de så kallade söndagstilläggen igen varit föremål för diskussion. Den här gången var det De Gröna som föreslog att söndagstilläggen skulle slopas, vilket är något överraskande med tanke på att den här sortens förslag vanligen brukar komma från det politiska fältets högerflank. Kanske just därför mötte förslaget en så hård (och åtminstone på sociala medier ovanligt frän) kritik att De Gröna valde att dra tillbaka det.

Standardargumentet för att slopa söndagstilläggen – vilket även De Gröna framförde – är att de i vissa fall innebär så höga extrakostnader för arbetsgivarna att det blir ekonomiskt lönsammare att hålla stängt på söndagar. Det här gäller i synnerhet inom restaurangbranschen, där vinstmarginalerna annars också är mycket små, och i särskilt hög grad för små, oberoende företag som inte har någon av de stora kedjornas ekonomiska muskler bakom sig. Om söndagstillägen slopades skulle, enligt den här argumentationen, fler restauranger och caféer hålla öppet också på söndagarna, vilket i sin tur skulle förbättra sysselsättningen inom branschen.

Inom just restaurangbranschen finns det säkert ett visst fog för den här argumentationen. Sett ur hela samhällsekonomins synvinkel är frågan ändå betydligt mer komplicerad än så.

Slopade söndagstillägg innebär, förutsatt att de inte kompenseras på något sätt, de facto en lönesänkning som skulle slå särskilt hårt mot lågavlönade och kvinnodominerade branscher. Inom många av de här branscherna, från vård och äldreomsorg till restaurangbranschen, råder det dessutom brist på arbetskraft, vilket till stor del beror på att den nuvarande lönenivån upplevs som alltför låg i förhållande till vad arbetet kräver. I enlighet med den ekonomiska vetenskapens mest grundläggande principer borde lönerna inom de här branscherna med andra ord stiga för att skapa jämvikt mellan utbudet av och efterfrågan på arbetskraft (att marknadens jämvikt ibland förutsätter högre löner är ett faktum som iögonen­fallande många marknadsfundamentalister tycks ha svårt att ta till sig). Om lönerna däremot sänks genom att söndagstilläggen slopas kommer arbetskraftsbristen bara att förvärras ytterligare.

Mot den här bakgrunden är det ytterst osannolikt att de förväntade positiva sysselsättningseffekterna av slopade söndagstillägg faktiskt skulle förverkligas. Även om till exempel fler restauranger än tidigare hade råd att hålla öppet också på söndagarna skulle de ha svårt att få tag på den extra arbetskraft som behövs, i synnerhet som det inte längre skulle finnas några ekonomiska incitament för söndagsarbete. Och att försöka locka till sig arbetskraft genom att erbjuda högre löner över lag är knappast ett ekonomiskt gångbart alternativ för de företag som i nuläget inte har råd med söndagstilläggen.

Om de positiva effekterna på sysselsättningen uteblir kommer den samhällsekonomiska nettoeffekten av slopade söndagstillägg helt entydigt att bli negativ. Sänkta löner för en stor grupp löntagare innebär ett kännbart bortfall i köpkraft och totalefterfrågan, vilket i sin tur har en negativ effekt på den ekonomiska tillväxten. Med tanke på att många av de arbetstagare som skulle drabbas allra hårdast redan nu har en lön som nätt och jämnt räcker till för de allra nödvändigaste utgifterna är risken dessutom stor för att ännu fler skulle sälla sig till den växande skaran av arbetande fattiga som tvingas komplettera sin magra lön med bostadsbidrag. Brutalt uttryckt vore alltså skattebetalarna tvungna att subventionera en lönesänkning som på sin höjd skulle gynna de företag som redan nu har råd att hålla söndagsöppet.

Som om det här inte var illa nog skulle slopade söndagstillägg dessutom förvärra den skriande bristen på arbetskraft inom vård och omsorg, två sektorer som har en helt avgörande betydelse för allas vår gemensamma välfärd. Med tanke på att behovet av arbetskraft inom de här sektorerna dessutom bara kommer att öka i takt med att befolkningen åldras skulle det här på sikt – och dessvärre inte nödvändigtvis på särskilt lång sikt – innebära en högst reell risk för en total kollaps inom produktionen av offentliga välfärdstjänster.

Nu beror ju arbetskraftsbristen inom vård och omsorg inte enbart på söndagstilläggens vara eller inte vara, utan på att lönenivån överlag är på tok för låg i förhållande till hur krävande, ansvarsfullt och otacksamt arbetet är. Varje åtgärd som bidrar till att sänka lönenivån ytterligare innebär ändå att bristen på arbetskraft blir allt större och alltmer akut, vilket i sin tur betyder en ännu tyngre arbetsbörda för en personal som redan nu tvingas tänja sig till bristningsgränsen. Om vi i den andra vågskålen lägger samhällsnyttan av att några fler restauranger – i bästa fall – börjar hålla söndagsöppet är det alldeles uppenbart att slopade söndagstillägg är en alldeles sällsynt dålig idé.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.