Utopistisk musikdröm i Ångermanland

av Andreas Holmström

”Kanske kan man tänka den i ångermanländska Näsåker årligen hållna festivalen Urkult som emblematisk eller åtminstone typisk för en form av ideologiproduktion”, skriver Johan Jönson i sin senaste bok. En form av ideologiproduktion där den bakomliggande tanken var att undkomma alla förtryckande former, ”men som nu uteslutande anordnas för att slippa ändra på någonting utanför den sköna stämningens festivalområde och dess leriga camping.” ”Samtliga programpunkter”, skriver Jönson, ”affirmerar en sorts samtida sekulär religiositet via ´begrepp´ som  ´kärlek´, ´harmoni´, ´inkludering´ och ´samförstånd´”.

Jo, det ligger nånting i det han skriver, den sunt samhällsarge Jönson. Urkult är en form av kollektiv utopistisk dröm, där alla kramar alla i en allomfattande semi-sekteristisk omfamning. Men det är också en vackert melankolisk dröm om ett annorlunda liv, därtill beläget naturskönt vid Nämforsens arkaiska brus. En musikalisk, kulturell, mat- och ölstinn parallell verklighet som flammar upp en gång om året.

Sara Parkman

Den här festivalens musikaliska huvudingredienser var Sara Parkman, Frida Hyvönen, Slowgold och Syster Sol. Förutom denna svenska kvinnliga kvartett av folkpop, singer-songwrighterpop, poprock och reggaepop, så fanns som vanligt också en i övrigt bred palett av stilar och uttryck. Som klezmermusik (Fanfare Ciocărlia), ökenblues (Tamikrest och Ebo Krdum), sydkoreansk galenpannepop (Ak dan gwang chil) eller portugisiska Venga Venga! som – om jag lånar festivalens egen beskrivning av den färgstarka samplarduon – bjöd publiken ”på en konstnärlig-futuristisk-hedonistisk-tropisk och queer musikakt”.

För egen del var Sara Parkman festivalens höjdpunkt, med sin energiska sång, sitt nerviga fiolspel och precisa scennärvaro. Med fötterna i den folkmusikaliska myllan har hon vuxit till en självklar scenartist med ett helt eget driv. Hon fick det imponerande elastiska trägolvet framför stora scenen att gunga både taktfast och oroväckande. Precis som det ska vara. Bra röj helt enkelt!

Ebo Krdum med band.

Den Sudanbördiga numera Sverigeboende Ebo Krdum, som jag redan hade lyckats se på en annan festival tidigare i sommar, hade nu ett gäng extramusiker med sig. Krdums kvintett skapade ett brett och fett sound, och passerade på så sätt den mellanmjölkiga Ali Farka Touré-pastischens tassemarker han annars riskerar att hamna i. Därtill utstrålade både han och bandet en sådan spelglädje som bara en danssugen festivalpublik kan frambringa. Ett samspel mellan artist och publik som gör att många artister prisar Urkultsfestivalen år efter år. Och återkommer år efter år. Två sådana återkomlingar var Syster Sol och Slowgold. På fredagskvällen på den mindre Solscenen stod Amanda ”Slowgold” Werne med elguran höjd som ett vapen. Även hon, liksom hennes gitarr, var på ett smittande humör, bara synd att låtarna eller rösten inte räcker lika långt. Själv hade jag föredragit om hon distade och fuzzboxade sig igenom hela konserten. Men det hade  kanhända dragit en något mindre publikskara…

Frida Hyvönen.

Frida Hyvönen var lördagens kanske största namn, men jag måste säga att hennes engelskspråkiga låtar – vilket de flesta är – lämnar mig axelryckande. Några av hennes svenska sånger, som ”Sjön” och ”Min stad” är dock små skimrande pärlor, som även växer live. Inte minst med en sådan briljant trumslagare hon har till förfogande. Så med Hyvönens ”aldrig varit norr om Gävle, det är fan inget att skryta om!” skönt ringande i öronen, snirklande jag ut i natten.

Ja, de musikaliska akterna måste väl sägas vara det centrala på en musikfestival, men de personliga upplevelserna vid sidan av musiken är ändå alltid de viktigaste. Kanske samtal som förgrenar sig och fyller en hel natt? Kanske en ny bländande insikt? Kanske en förälskelse eller två? Eller, vilket jag gjorde ett par-tre gånger, bara att fly festivalområdets stoj, för att med tysta tankar stå och blicka ut över den, ja, majestätiska Ångermanälven. Vid det majestätiska landskapet med det majestätiska lugnet, som också alltid finns där. Om vinden blåser åt rätt håll vill säga, så inte den stora scenens eller skogsrejvets musikdån tränger in i tystnaden.

Foto: Johan Nyberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.