”Kanske kan man tänka den i ångermanländska Näsåker årligen hållna festivalen Urkult som emblematisk eller åtminstone typisk för en form av ideologiproduktion”, skriver Johan Jönson i sin senaste bok. En form av ideologiproduktion där den bakomliggande tanken var att undkomma alla förtryckande former, ”men som nu uteslutande anordnas för att slippa ändra på någonting utanför den sköna stämningens festivalområde och dess leriga camping.” ”Samtliga programpunkter”, skriver Jönson, ”affirmerar en sorts samtida sekulär religiositet via ´begrepp´ som ´kärlek´, ´harmoni´, ´inkludering´ och ´samförstånd´”.
Jo, det ligger nånting i det han skriver, den sunt samhällsarge Jönson. Urkult är en form av kollektiv utopistisk dröm, där alla kramar alla i en allomfattande semi-sekteristisk omfamning. Men det är också en vackert melankolisk dröm om ett annorlunda liv, därtill beläget naturskönt vid Nämforsens arkaiska brus. En musikalisk, kulturell, mat- och ölstinn parallell verklighet som flammar upp en gång om året.
Sara Parkman
Den här festivalens musikaliska huvudingredienser var Sara Parkman, Frida Hyvönen, Slowgold och Syster Sol. Förutom denna svenska kvinnliga kvartett av folkpop, singer-songwrighterpop, poprock och reggaepop, så fanns som vanligt också en i övrigt bred palett av stilar och uttryck. Som klezmermusik (Fanfare Ciocărlia), ökenblues (Tamikrest och Ebo Krdum), sydkoreansk galenpannepop (Ak dan gwang chil) eller portugisiska Venga Venga! som – om jag lånar festivalens egen beskrivning av den färgstarka samplarduon – bjöd publiken ”på en konstnärlig-futuristisk-hedonistisk-tropisk och queer musikakt”.
För egen del var Sara Parkman festivalens höjdpunkt, med sin energiska sång, sitt nerviga fiolspel och precisa scennärvaro. Med fötterna i den folkmusikaliska myllan har hon vuxit till en självklar scenartist med ett helt eget driv. Hon fick det imponerande elastiska trägolvet framför stora scenen att gunga både taktfast och oroväckande. Precis som det ska vara. Bra röj helt enkelt!
Ebo Krdum med band.
