Finland upplever för tillfället något som en del uppfattar som en regeringskris i ultrarapid. Vänsterförbundet har lämnat regeringen, De gröna kan ännu tänkas göra det. Statsministern kliver av till sommaren, medan finansministern eventuellt byts ut av sitt eget parti. Ett flertal ministrar har goda chanser att väljas in i Europaparlamentet om en månad. Den regering som styr landet under hösten 2014 kan på väsentliga sätt vara annorlunda än den som tillträdde efter senaste riksdagsval. Och detta, menar en del, är kanske till och med en anledning att ordna nyval.
Ingenting ska förstås uteslutas, men frågan är om Finland inte är lite för fixerat vid regeringen. Att den plågas av erosion är på sätt och vis problematiskt, men nyckelrollen i sammanhanget spelas ändå av riksdagen: så länge den har vilja och förmåga att förnya regeringen finns heller inga egentliga motiv för nyval. Riksdagsledamöterna och deras partier är inte bara valda för att kanalisera valdagens folkvilja till en funktionsduglig regering, utan också för att uttolka folkviljan under mandatperioden, som naturligtvis alltid för med sig överraskningar och förändringar. Det är i slutändan också riksdagen, egentligen regeringspartiernas riksdagsgrupper, som är ansvarig för den politik regeringen för. I tuffa tider kan det vara frestande för regeringspartier att låta riksdagsgrupper och ministrar odla lite olika roller och perspektiv. Det kan vara bra för debatten, men riksdagsledamöternas slutgiltiga ansvar ska man inte hymla om: parlamentarismen är den finländska demokratin grundmekanism. Detta är egentligen ganska självklart, men den politiska och mediala kulturen betraktar i praktiken ofta parlamentarismen som en sorts formalitet, en gummistämpel som partiledarna i regeringen har kontroll över.
Att parlamentarismens starka konstitutionella status underbetonas då regeringen omformas är delvis en konsekvens av person- och partiledarfixeringen. I grund och botten är problematiken den samma då riksdagsvalet beskrivs och betraktas som ett ”statsministerval”, vars fokus på partiledarnas rent personliga egenskaper och karaktäristika ofta är överdrivet – i synnerhet om inte ens det största partiet får mer än en fjärdedel av rösterna. Partiledarens sätt att förkroppsliga sitt parti är visserligen av stor betydelse för partiet, men slutsatserna av detta borde inte dras längre än nödvändigt. Folket har de facto inte valt Jyrki och Jutta till statsminister och finansminister, det har på sin höjd gett deras partier en relativt stark förhandlingsposition i riksdagen, som i sin tur gett dem ansvar för att regera landet. När de avgår är det upp till riksdagen att bestämma om deras efterträdare får samma förtroende.
Enligt grundlagen är det presidenten som, på initiativ av statsministern och efter att ha hört riksdagsgrupperna, kan utlysa förtida riksdagsval. Att möjligheten finns är bra, men så länge det finns en fungerande riksdag vore nyval närmast att ytterligare legitimera det personcentrerade elementet i politiken. Personcentreringen förringar betydelsen av ideologier och (långsiktiga) politiska program. Den ger utrymme för populism, och populismens övertro på att den rätta ledaren personligen kan ställa saker och ting till rätta. Och den gynnar en politisk kultur där regeringsmakt innebär en sorts förvaltande, där politikens målsättningar är givna på förhand, där valens funktion är att vaska fram smarta administratörer.
Därför borde personcentreringen stävjas, även om det heller inte är en korrekt verklighetsbeskrivning att personfrågorna helt skulle ha trängt bort de politiska ideologierna från dagordningen. De har gått att urskilja också under de senaste årens regnbågsregering. Däremot har debatten svårt att problematisera en kultur där personcentreringen är en komponent vid sidan av speltänkande, mediestrategier, klientelism, överdriven pragmatism och så vidare. Kalla det vad man vill, men den här metapolitiken döljer en annan sorts ideologi.
Fredrik Sonck
