De gula västarna i Frankrike har blivit ett globalt fenomen. Exakt vad denna systemkritiska, antiauktoritära rörelse företräder är däremot fortfarande luddigt –– säkert är dock att rörelsen besitter en enorm sprängkraft.
– De gula västarna påminner mycket om Attacs första tid, eller hur?, frågar Saskia Sassen retoriskt då jag talar med henne per telefon.
Den nederländsk-amerikanska sociologen Sassen har forskat mycket kring globaliseringsfrågor och aktivism, framför allt urban krigföring och systemkritiska demonstrationer. ”Den nya globala eran”, säger hon, har populariserat koncept som gränslös aktivism och ”autonomer” som rör sig som virtuella nomader mellan olika länder.
Sassen hävdar att alla har rätt att agera ut sitt medborgarskap och engagera sig som ”medborgare” vid internationella konflikter. Norska, svenska och amerikanska antifascister drog till Spanien under landets inbördeskrig på 30-talet för att kämpa mot fascismen och försvara republiken. Idag är det Palestina som lockar internationella aktivister som agerar som mänskliga sköldar och skyddar palestinska bönder från de israeliska bosättarnas attacker. Attac föddes som uttrycket för de unga som vägrade att acceptera G20 och Davos som världens förvaltare. De gula västarna har tagit över Attacs gamla krav och ställer nya.
Det som händer med De gula västarna i Franrike just nu är något rätt unikt. Det är nya allianser mellan feminister, veganer, hbtqi-aktivister och pacifister som kräver nya sätt att förvalta världen och ifrågasätter bankernas roll i det politiska fältet. Språket som de använder är anarkisternas gamla paroller. ”Varför ska man rösta om rösten inte betyder något?” ”Direkta aktioner säger mer än ord.” Rörelsen ifrågasätter bankernas och kapitalets makt över samhället, och politikernas korruption.
Också den nya populistiska högern försöker utnyttja de gula västarnas lockelse – nyligen uttalade Italiens högerkonservativ regering sitt stöd för rörelsens mål att förnya politiken. Också den franska ytterhögerpolitikern Marine Le Pen har använt rörelsen i sin polariserande retorik.
Man kan se drag av antiauktoritarism och frihetliga tankebanor i de systemkritiska rörelserna som samlar aktivister från många fält. De är lösa, decentraliserade nätverk. Märkligt nog föddes både Attac och De gula västarna i Frankrike, Europas mest centraliserade land med starka traditioner av förtryck av regionala språk och kulturer. Många av dagens fransmän ser överheten som styr landet från Paris som ett ok som de vill befria sig från.
Införandet av en så kallad Tobinskatt, en skatt på valutatransaktioner, var en av Attacs hjärtefrågor. Antiglobaliseringsrörelsen föreslog att intäkterna från Tobinskatten skulle gå till att minska Tredje världens fattigdom och investeras i infrastrukturen och utbildning.
De Gula Västarna kämpar både på ett symboliskt plan och på en politisk arena. Lastbilar med häst- och koskit har dumpat sin illaluktande last utanför både inrikesministeriet och riksdagen. Det här liknar en berömd aktion 1974, då fåraherdar från Larzac-platån hämtade sina får för att beta under Eiffeltornet i protest mot utvidgningen av en militärbas på deras betesmarker. Den gemensamma nämnaren för alla dessa rörelser är kritiken mot den så kallade representativa demokratin, ett system som enligt aktivisterna invaggar medborgarna i en falsk känsla av de har möjlighet att påverka samhället genom att rösta vart fjärde eller femte år.
Jag frågar vänner aktiva inom CNT, den franska syndikalistiska organisation som samlar arbetare och bönder som är aktiva inom anarkiströrelsen, om hur de förhåller sig till de gula västarna. De berättar att visserligen är många av de som deltog i protesterna också anarkister, men där har också funnits representanter för extremhögern och radikalvänstern.
Premiärminister Emmanuel Macron har vikt sig inför demonstranternas krav och höjningen av bensinskatten, som var gnistan som tände på upproret, ska fördröjas och höjningen ska ske successivt.
Det som började med protester mot en chockhöjning av bensinskatten har nu utvecklat sig till en hel rörelse där höger och vänster strålar samman och vill riva ned etablissemanget. Både populister och utopister är överens: den representativa demokratin som föddes på 1700-talet med den franska revolutionen, har gjort sitt. Dags att ersätta den. Frågan är den med vad?
Aktivisterna efterlyser fler folkomröstningar och närdemokrati som verktyg för att öka medborgarnas inflytande, med självförvaltande enheter som är förankrade i människors vardag. De accepterar inte längre att fabrikerna lägger ut produktionen utomlands och att landsbygden avfolkas, de vill ha levande landskap och samarbete mellan bönder och konsumenter, de vill ha kooperativa lösningar och vill helst att arbetarna kontrollerar produktionsmedlen. Ändå är det inte regelrätt socialism som aktivisterna propagerar för. Exakt vad det är, är svårt att ännu sätta fingret på — rörelsen är en brokig skara av högerpopulister, anarkister, vänsterradikala, antiglobalister, systemkritiker och vanliga människor som blivit trötta på känslan av att en liten elit sitter och styr över deras vardag och liv.
