I skrivande stund är det två veckor till riksdagsvalet. Sällan har Finlands regering gett upphov till så många protester och demonstrationer som under Juha Sipiläs tid som statsminister. Regeringen har varit ovanligt impopulär – enligt undersökningar som gjordes i början av året var över femtio procent av Finlands befolkning missnöjd med den sittande regeringen. Under de fyra år som gått har vi fått bevittna en sällsynt arrogant och maktfullkomlig regeringspolitik där expertutlåtanden och utvärderingar av regeringsbeslutens grundlagsenlighet och demokratiperspektiv avfärdats som oväsentligheter. Under fyra år har vi fått erfara hur välfärdspolitiken, som vi kommit att ta för självklar, har naggats i kanterna och hur flyktingpolitiken blivit allt omänskligare samt hur radikala nedskärningar drabbat utbildningssektorn och dem som har det allra svårast i vårt samhälle.
En av de få positiva följder av trions regeringspolitik är dock den medborgaraktivism som vuxit fram i protest mot regeringen. Sällan har medborgarna engagerat sig, organiserat sig och demonstrerat så mycket som nu för mänskliga rättigheter, för värnandet om dem som är utsatta och för bevarandet av välfärdssamhället och allas rätt till en människovärdig vård, arbete och utbildning.
Regeringspolitiken i kombination med flyktingkrisen 2015 och #metoo-debatten som startade 2017 gjorde att just demokratifrågor blev extra aktuella. #Metoo-debatten inom teater- och filmbranschen präglade hela konst- och kultursektorn i Finland och tvingade många aktörer att se över sina verksamheter samt kulturministern att sätta likabehandlingsfrågor på sin agenda.
Viljan till förändring har även präglat månaderna som föregått riksdagsvalet. I mitt Facebookflöde (må det vara min bubbla) får jag dagligen reklam för valdebatter som handlar just om likabehandling, tillgänglighet, mångfald och jämställdhet. För att inte tala om kampen mot klimatförändringen, som fått en ny aktualitet genom den av Greta Thunberg inspirerade klimatstrejken. Glädjande nog har ett flertal valdebatter även arrangerats kring kultur och kulturpolitiska frågor – ämnen som de flesta politiker verkar ha svårare att tackla och är ovanare att debattera.
Jag har – liksom många andra verksamhetsledare från konst- och kultursektorn – tillbringat många stunder i riksdagen under det år som föregick valet för att diskutera demokratifrågor inom konst- och kultursektorn med riksdagsmän och för att kommentera lagar och kulturpolitiska frågor. Med mina medarbetare har vi ombedda och oombedda gett utlåtande om lagar, kulturpolitiska program, riktlinjer och strategier. Och liksom många andra kultur- och medborgarorganisationer har vi arrangerat seminarier och debatter kring dessa teman på Lilla parlamentet.
De senaste fyra årens regeringspolitik har påmint mig om att vi inte får ta något för givet, att vi måste vara aktiva, ta reda på och att vi måste engagera oss både privat och professionellt. Men mitt i all frustration över att beslut fattas över våra huvuden utan att sakkunnigas kunskap och invändningar beaktas, har jag inspirerats av det engagemang som har vuxit fram på gräsrotsnivå och detta engagemang har stärkt mig i min egen professionella roll.
För oss som arbetar inom konst- och kultursektorn är kulturpolitiken ett sätt att påverka. Regerings- och riksdagspolitiken påverkar genom finansieringen mycket av det som sker på konst- och kulturfältet. Det lönar sig alltså att bekanta sig med partiernas valprogram och kulturpolitiska program och linjedragningar. Det lönar sig också att lusläsa utbildnings- och kulturministeriets valprogram och kulturpolitiska strategi (till år 2025), för de ligger ofta som grund både för partiernas som den kommande regeringens olika program.
I bloggartikeln ”Puolueellista kulttuuripolitiikkaa” (Partipolitisk kulturpolitik, 29.3.2019) kommenterar Cupores forskare Vappu Renko och Olli Jakonen kort de nuvarande riksdagspartiernas valprogram och kulturpolitiska program och linjedragningar. Trots att de flesta partier ofta stöder sig på ministeriets kulturpolitiska linjedragningar ser Renko och Jakonen två tydliga skiljelinjer i partiernas förhållningsätt till kultur- och konstpolitiken.
Den ena skiljelinjen är den vikt partierna tillskriver kulturen och konsten, den andra gäller innehållet. De Gröna, Sannfinländarna och Blå framtid nämner inte alls kulturen i sina valprogram medan SDP och Vänstern gett konst- och kulturpolitiken ett eget kapitel, och SFP, Samlingspartiet, Centern och KD behandlat den som en del av någon annan helhet. SDP och Vänstern är de partier som behandlar konst- och kulturpolitiken mest ingående – både gällande konstnärernas position, arbetsmöjligheter och finansieringen av kulturen. De flesta andra partier håller sig på ett mer allmänt plan och diskuterar framför allt kulturens och konstens roll inom samhället, tillgången till kultur och bibliotek, samt barns och ungas hobbyverksamheter. Många partier tangerar även kraven på att en procent av statsbudgeten borde vikas till kulturen och konsten – ett krav som ingår i de flesta konst- och kulturaktörers strategiska målsättningar för den nya regeringen.
Mycket har hänt sedan festivalen Baltic Circle hösten 2014 arrangerade det kulturpolitiska evenemanget Make Arts Policy i Helsingfors stadshus. Under evenemanget, där alla riksdagspartier var representerade och där de kommenterade olika kulturpolitiska frågor, blev det tydligt att hur ovana många politiker var att diskutera kulturpolitiska frågor och hur osynliga dessa frågor var i partiernas politik. Sannfinländarna var då ett av de få partier som hade en färsk kulturpolitisk plan – som visserligen mest handlade om att definiera vad som var ”finländsk” och ”fosterländsk” konst och vad som inte var det.
I dag ser situationen alldeles annorlunda ut. Av dagens riksdagspartier har Vänstern, SDP, De Gröna, Centern och Samlingspartiet alldeles färska kulturpolitiska program, medan SFP skrev sitt inför valen 2015. Många av planerna, speciellt SDP:s och Vänsterns, analyserar fältet både ur publikens och konstnärernas samt kulturarbetarnas perspektiv och talar för stärkt finansiering av fältet, en förbättring av konstnärernas villkor och för tillgänglighet, mångfald och likabehandling.
Vi får hoppas att de nyskrivna planerna för med sig att konst- och kulturpolitiken får en starkare roll inom politiken, att enprocentskravet förverkligas och att demokratifrågor såsom likabehandling, mångfald och tillgänglighet blir riktgivande för den nya regeringens konstnärs- och konstpolitik.
