Tack för ditt brev. Det är söndag och 26 grader varmt i skuggan. Jag försökte nyss titta på Yles svenska EU-valsdebatt på webben, men den syns uppenbarligen bara i Finland.
Du fäste dig vid att de flesta av dem som infann sig på den stora diskussionen om kultur och media som Nordica ordnade i våras var i din ålder snarare än min. Det är kanske sant, när du säger det. Jag fäste mig inte så mycket vid just den detaljen. Däremot fäste jag mig vid det som en vän till mig formulerade ganska träffande. ”Var är alla snygga killar?” frågade hon. Inte för att de helt skulle ha varit frånvarande, men helt klart var det få män och ännu färre unga män där.
Jag tror att båda de här observationerna delvis bygger på farhågor: kulturdebatt borde vara något som berör människor oberoende av kön och ålder, och all obalans på de här punkterna ger upphov till lätt paranoia. Antingen är det så att den riktiga diskussionen förs någon annanstans (där de unga eller grabbarna träffas t.ex.), eller så är den riktiga diskussionen här, men på väg att självdö eftersom den inte kan reproducera sig på rätt sätt i den yngre generationen. Så finns det ju en stark rädsla i alla traditionellt manliga sammanhang som har övergått till att vara övervägande kvinnliga sammanhang. Inte så mycket för att sammanhanget trivialiseras eller förlorar substans (vilket i och för sig är en överhängande risk i vilken monokultur som helst), men nog för att sammanhanget förlorar samhällelig tyngd och makt. Vi litar inte på att vårt samhälle skulle vara jämställt i grunden, och det är det heller inte.
Sen är det ju varken kön eller ålder som är avgörande för när man känner att det verkligen händer saker i ett sammanhang. Det är heller varken kön eller ålder som avgör när det verkligen händer något i en text. Det är inte genre eller kontext som avgör heller. Det är magi.
Du betonar att du inte vill ifrågasätta värdet av vetenskapligt skrivande och det tror jag inte heller att du gör. Det är nog jag som vill göra det. Egentligen vill jag kasta mig raklång ner på golvet och skrika att det vetenskapliga skrivandet har förstört mitt liv. Det finns bara två orsaker till att jag inte gör det. För det första finns det ingen plats på Uni där man kunde göra det effektfullt, för människor där bryr sig sagolikt lite om vad andra gör, och det är för övrigt många som är nervknippen. För det andra är det givetvis inte sant. Jag har lärt mig väldigt mycket när jag har lärt mig skriva vetenskapligt.
Jag har svårt att förklara den här känslan av antagonism mot det akademiska skrivandet, när jag ändå lägger ner många trötta timmar efter arbetet på att läsa, skriva, tänka på att skriva, eller gräma mig för att jag inte skriver akademisk text. Eller kanske är det just därför. Jag misstänker att det akademiska trivialiserar min och mina akademiska vänners verksamhet, så att vi egentligen inte vill läsa varandra. Det är en annan typ av trivialisering än den som påtalades i vårens kulturdebatt, men kanske lika allvarlig. Tidningstexter ska framför allt vara professionella. Den akademiska texten (inom humaniora) ska haka i en aktuell debatt och vara väl initierad. Om de är angelägna är mindre viktigt. Skönlitteraturen förmår ibland vara angelägen, men eftersom vi alla läser lite olika böcker blir det sällan man kan föra angelägna diskussioner om litteratur. I längtan efter angelägna texter har folk omkring mig börjat tala om essäns återkomst, men det är ännu oklart varifrån alla de nya essäisterna ska dyka upp och framför allt vilka som ska läsa dem.
Ändå. Jag spenderade fredagen på ett symposium om Iris Murdochs filosofi här i Uppsala. Talar man Murdoch så talar man om filosofi och litteratur, och talar man om filosofi och litteratur talar man om genrer av text. Att man överhuvudtaget talar om Iris Murdochs filosofi idag har mycket att göra med att frågan om förhållandet mellan text och tanke igen upplevs som angelägen av filosofer. (Det var också på den vägen som jag stötte på Murdoch.) I en av fredagens diskussioner dök essäistiken upp – ganska oprovocerat och vilset, som en kanin ur hatten – men i alla fall. Det var en ung kvinna från Uppsala som tog upp den: kanske en av dem som har gått på din kurs i essäskrivande.
Allt gott.
Nora
P.S. Vi kan gärna tala om ålder och åldrande också, eftersom du tog upp det i ditt brev.
Hej igen, Nora
Nu befinner jag mig i Ekenäs, syrenerna blommar för fullt, också liljekonvaljerna har slagit ut. Det är lite sorgligt att vi redan är inne i juni – sommaren rinner iväg – men det är skönt att det igen är litet svalare så att blomningen varar.
Jag har gått och funderat på genusresonemanget i ditt senaste brev. Jag har ju jobbat vid en institution med en förkrossande kvinnlig majoritet – åtminstone på studenthåll – och jag måste medge att jag gått och tyckt att det skulle göra gott med en jämnare könsfördelning. Jag har också börjat misstänka att en kvinnlig dominans leder till precis samma problem som en manlig: om kvinnor ordnar ett seminarium finns det stor risk för att de i första hand väljer andra kvinnor som talare, att de (precis som män) helt enkelt får syn på sitt eget kön. För egen del har jag motsatt mig att feministisk litteraturforskning skulle skrivas in som ett av ämnets tyngdpunktsområden.
Men inom ämnet filosofi ser könsfördelningen ju helt annorlunda ut. Har du några synpunkter på det?
Är fortfarande inte alldeles säker på att jag fullt ut förstått vad ditt motstånd mot akademiskt skrivande bottnar i. Själv har jag som sagt all respekt för det vetenskapliga skrivandet även om jag inte riktigt tycker att det är mitt bord eftersom jag är så föga intresserad av litteraturvetenskaplig teori. Däremot känner jag utan vidare igen det du skriver om att alla har nog med sitt eget i den akademiska världen. Det enda jag nu sörjer som pensionär är att jag egentligen inte alls sörjer mitt jobb. Det har att göra med att jag aldrig upplevde min arbetsplats som en intellektuellt stimulerande miljö. Där finns många människor jag tycker mycket om och som jag gärna träffar en och en på lunch eller på kaffe, men miljön har aldrig varit mer än summan av individerna.
Snarare mindre.
Vad gäller skrivande så funderar jag mycket på vem man skriver för. Jag kan sörja att mina böcker om Fredrika Runeberg och Topelius når en så mycket snävare publik än min bok om barnbarn. Jag menar naturligtvis inte att man behöver skriva för att få sitta i TV-soffor, jag menar snarare att det är sorgligt att man inte längre tillitsfullt kan räkna med en bildad allmänhet som är intresserad av finlandssvenska kulturhistoriska ämnen. Just när man skriver om något specifikt finlandssvenskt kan man känna att det är onödigt att alls ge ut en bok, för texten kunde lika gärna distribueras på en e-postlista till de närmast sörjande.
Man vet ju vilka de är.
På finska kommer Fredrika Charlotta född Tengström faktiskt i pocket nu i höst. I Sverige kommer också relativt smala böcker i pocket. Man skulle ju innerligt önska att det också var möjligt med en ordentlig finlandssvensk pocket-utgivning.
Och så var det då åldrandet. Just nu håller jag på att skriva om pensionering. Jag trodde ju inte att pensionering skulle göra nån egentlig skillnad i mitt fall, jag hade ju jobbat halvtid i flera år och har många andra järn i elden, men visst kändes det – existentiellt, alltså, som en övergång från ett livsskede till ett annat. Plötsligt kändes det som om det inte längre fanns så mycket mellan mig och döden. Några månader efter min pensionering blev jag förövrigt vidtalad att opponera i Uppsala på en avhandling som heter Konsten att avstå. Framställningar av åldrande och visdom i västeuropeisk litteratur från Cicero till Fredrika Bremer. Här lär jag mig att det alltid varit den yngre generationen som haft tolkningsföreträde när det gäller hur åldrandet helst ska gå till och att man förväntat sig att de äldre lugnt ska dra sig tillbaka, att de ska avstå sin makt, att de inte beskäftigt ska blanda sig i de yngres liv. Uttrycket ”med ålderns rätt” är intressant såtillvida att det överhuvudtaget inte handlar om att de gamla skulle ha rätt till något utan snarare att de har rätt att låta bli det ena och det andra. Å andra sidan: för nån månad sen hörde jag den svenska historikern Gunnar Wetterberg hålla ett föredrag där han tangerade debatten om pensionsålder. Han konstaterade att när allmän pension infördes i Sverige 1913 var pensionsåldern 67 och medellivslängden 65. Med motsvarande förhållande mellan pensionsålder och förväntad livslängd skulle kvinnor idag inte få gå i pension förrän nån gång efter att de fyllt nitti.
Allt gott
M
Nora Hämäläinen och Merete Mazzarella brevväxlar i sommar om universitetet, skrivande, text och litteratur, bland annat. Breven får du ta del av i juni och augusti.
Nora Hämäläinen & Merete Mazzarella
