Humberto, Goena den äldre, Goena den yngre, Eusebio, Otero, Portaburu, ”lärarna”, ”amerikanen.” Namnen i ett litet häfte etsar sig fast i minnet hos den unga David Imaz och bildar ett molande mantra. Namnen på byborna som avrättades av fascisterna under det spanska inbördeskriget.

I Dragspelarens son återvänder Bernardo Atxaga till den baskiska byn Obaba, som också var naven i den hyllade romanen Obabakoak från 1989. Atxaga, eller Joseba Irazu Garmendia som han egentligen heter, skildrar i Dragspelarens son pojken Davids uppväxt under 1960- och 1970-talet i den lilla byn utanför San Sebastian. Det är fråga om en regelrätt utvecklingsroman, med både tyngd och lätthet. Berättelsen rymmer kärleksaffärer, danskvällar på Hotell Alaska, äventyr och fylleslag med kamraterna. Samtidigt är det här också berättelsen om Davids politiska uppväckelse.

Davids fader, byns dragspelare, stödde fascisterna under inbördeskriget på 1930-talet. Äcklet för det politiska arvet börjar så småningom växa inom David som till sist bryter med både pappan och Francos diktatur. Han ansluter sig i stället till den baskiska separatiströrelsen och ett fritt Baskien blir den nya ledstjärnan. Men efter en tid som ”Ramuntxo” och en rad politiska aktioner mot statsmakten börjar också frihetsrörelsen, med dess tomt klingande retorik, smaka trä. Det blir dags att än en gång lösgöra sig från en auktoritet.

Dragspelarens son handlar om att värna om sin integritet och moral. De eviga frågorna om rätt och fel, hat och försoning, lojalitet och svek avverkas genom Davids eldprov. Romanens spänningsfält sitter i Davids identitetsskapande. Faderns hus i byn, Villa Lecuona, och morbroderns gård Iruain, där republikaner gömde sig under krigsåren 1936–1939, utgör två konkreta motpoler. Men i berättelsen råder det också en spänning mellan de nya frigjorda tiderna som 1960-talet för med sig och de gamla traditionerna. Förutom de välbärgade klasskamraterna, umgås David med bondpojkarna på gården Iruain. Där finns det gamla Baskien närvarande och förstås euskara, det baskiska språket. På landsbygden är fjäril inte bara fjäril, utan också inguma, txoleta, mitxirrika.

Vänskap och framförallt manlig vänskap är ett centralt tema i romanen. Djupast går banden mellan David och bondpojken Lubis, vars relation påminner om Mumintrollets och Snusmumrikens. Men här finns en av få svaga punkter i romanen. Den manliga gemenskapen känns nämligen ibland litet fånig och uteslutande.

Inte så att det råder brist på intressanta kvinnor i berättelsen. Under en bildningsresa till New York träffar David den charmiga amerikanskan Mary Ann, vars ”Nordkapsögon och Thuleläppar” trollbinder honom för gott. Men för mig är Teresa, barndomsvännen från Obaba, ännu mer fängslande. Atxaga har skapat en riktigt litterär figur, en käck femme fatale, som har en cigg i mungipan och är lätt halt på ena benet. Hon är en melodramatisk karaktär, som stryker under citat i Hermann Hesse-böcker och skickar pastellfärgade lappar till David där hon meddelar att hon tänker ta nattvarden i minikjol.

Förutom att Dragspelarens son tematiskt är en makalös roman, är den också stilistiskt lysande. Här finns en vildhet och samtidigt en struktur, i både språk och berättande. Stilen är anekdotisk och humorspäckad, men på samma gång poetisk med sitt färgstarka och fantasifulla bildspråk.

Dragspelarens son är en stor och sällsynt roman. Bernardo Atxaga har uppenbarligen det där speciella vingfjället. Det som gör det mest lokala världsomspännande och de personligaste känslorna universella.

---

Bernardo Atxaga: Dragspelarens son. Albert Bonniers förlag, 2009.