Mittens rike
Hur ser Europas politiska karta ut om, låt säga, fem år? Skiftningar kan komma plötsligt. För tio år sedan var Europa socialdemokratiskt dominerat – Tony Blair, Gerhard Schröder, Göran Persson, Paavo Lipponen. Sedan svängde det. I Sverige lanserade Fredrik Reinfeldt & Co nya moderaterna – mjukishögern som skulle övertyga svenskarna om att högern inte var så … höger. I Finland fattade Samlingspartiet snabbt galoppen och i sitt första presidentval kallade sig Sauli Niinistö för arbetarnas president. I Storbritannien har David Cameron anammat mjukis-stämpeln och talat för ”progressiv konservatism” (!) medan Angela Merkel varit lågmäld också i sin ideologiska framtoning. Det färskaste exemplet kommer från Norge där det norska högerpartiet, Høyre, för någon vecka sedan ändrade adressen på sin hemsida till Arbeidspartiet. Det är inte många bokstäver annorlunda än socialdemokratiska Arbeiderpartiet.
Ett gapskratt rakt upp i kälkborgerlighetens ansikte
Lars D. Eriksson har läst Atos – en vänbok om hans gamla vän och inspirationskälla, journalisten, aforistikern, politikern och framför allt filosofen Atos Wirtanen.
Yrsa Stenius rubricerar sitt bidrag till den nyligen utkomna vänboken Atos med en formulering som bättre än någon annan motsvarar den bild av Atos Wirtanen som vi ännu levande utan reservationer kan omfatta. Ingen kan glömma hans skratt och ingen kan ifrågasätta hans genuina avsky för det kälkborgerliga. Atos var för oss alla en förebild: han var en oändligt litterärt och filosofiskt bildad man, han var en ypperlig aforistiker, han var en egenartad socialist på sitt eget atoska vis (det fanns någonting av Långbergsöda över hans fria tolkning av marxismen), han var politiker men med saknade den banala pragmatism som alltför ofta präglar dagspolitikens utövare.
Kritik
Hur mycket är vi beredda att acceptera i traditionens, kulturens och historiens namn av antidemokratiska, sexistiska och hatiska åsikter? Frågan är ständigt aktuell.
Imran Fisat är en politisk flykting och pakistansk medborgare med juridisk hemort i Spanien. Han har lämnat in en hemställan till olika spanska myndigheter, från presidenten till kongressen, utrikesministeriet och inrikesministeriet – för att komma vidare i fråga om Koranförbud i Spanien. Han påpekar tio olika skäl för Koranförbudet. Som vägande skäl framför han bl.a. att Koranen är inte en helig och religiös bok utan en våldets bok, full av hat och diskriminering. Att Koranen sporrar ett muslimskt samhälle att göra Jihad, alltså döda oskyldiga människor och fördärva freden i världen. Att Koranen är en bok som varken tillåter yttrandefrihet eller religionsfrihet, och att den orsakar kvinnor lidande, tortyr och död genom att uppmana till att driva i genom macho-lagar.
Rikedom
Kritik av chefsbonusar, orimliga vinster och orättvis fördelning brukar från högerhåll ofta avfärdas som avundsjuka. Det har sagts förut, men tål att upprepas: ett sådant arguments funktion är att avfärda ideologisk eller politisk kritik som uttryck för tillkortakommanden hos lata eller obegåvade individer. På vänsterkanten omtalas rikedom å andra sidan ibland som en omöjlighet för den som inte äger ett tänjbart samvete. Det är också ett diskrediteringsresonemang som knappast är rättvist i alla lägen.
Med konstnärliga samspel i blodet
En av Finlands mest hyllade konstnärer, Outi Heiskanen, ställer ut sina tavlor som är gjorda i samarbete med Janne Laine på två olika gallerier. Ny Tids medarbetare förtrollas av den fascinerande konstnären.
Det lilla galleriet G12 på Tölögatan tillämpar ett intressant koncept. De både ställer ut, säljer och hyr ut konstverk mot en rimlig månadsavgift. Just nu är man i full färd med att förbereda versnissagen för Outi Heiskanens och Janne Laines samutställning Yhteispeli, fritt översatt Samspel. Medan någon häller upp rosa skumvin i höga glas och placerar ut små skålar med skära karameller ser jag mig runt i det lilla galleriet.
Europas nya talanger samlades på Spot
Spot Festival i Århus, Danmark är lite som en blandning mellan musikmässan Midem i Cannes och Flow så som det var innan det blev megastort. Festivalen samlar nya, intressanta band, företrädesvis inom indie-genren från Norden för att visa upp sig och nätverka. I år uppträdde både etablerade artister som LCMDF, The Raveonettes och Veronica Maggio och alldeles okända artister som skickat demolåtar till festivalen.
