Joseph Brodsky har konstaterat, att Fjodor Dostojevskij saknar anknytning till den ryska kyrkliga traditionen och folkkulturen. Hans världsbild var rousseanskt sentimental och hans romanpersoner är präktiga protestanter, som brottas med sin individualistiska ångest. Det är skäl att minnas Stora D:s moderna europeiska bakgrund också när man läser Författarens dagbok, som nu utkommit i finskt urval och översättning av Olli Kuukasjärvi. Termerna ”slavofil”, ”konservativ” och ”monarkist”, som applicerats på Dostojevskijs dagböcker, täcker över en större förbindelse: också i sin egenskap av reformförfattare, nationalitetsideolog, idealistisk antikapitalist och antisemit hörde Dostojevskij till Europas moderna avantgarde.

Offentlig dagbok

Dostojevskij publicerade redan under 1860-talet aktuella artiklar i tidningarna Vremja och Epocha. Hans projekt med en månatlig dagbok förverkligades inte förrän år 1873, när de första kapitlen av Författarens dagbok publicerades i furst Mesjtsjerskijs tidning Grazjdanin (Medborgaren), där Dostojevskij på den tiden var redaktör. Under åren 1876-77 utkom Författarens dagbok som en separat publikation, i allmänhet en gång i månaden som ett sammandrag på 20-30 sidor. I slutet av år 1877 avbröt han publiceringen för att koncentrera sig på Bröderna Karamasov. Hans avsikt var att fortsätta arbetet år 1881, men på grund av hans plötsliga död upphörde Dagboken efter ett par nummer.Bakgrunden till Dostojevskijs dagbok var den omvälvning som följde på upphävandet av livegenskapen och övergången till en kapitalistisk penningekonomi. Den stora strukturomvandlingen påverkade dramatiskt landsbygden, frigörandet av de livegna utan en samtidig jordreform hade skapat en överloppsbefolkning som trängdes i städerna. Städerna växte explosivt med industrialiseringen. Under slutet av förra århundrade hade S:t Petersburg blivit Europas fjärde största stad efter Paris, London och Istanbul. Befolkningen fördubblades från en halv till en miljon mellan 1850- och 90-talet. Kejsarstaden, som präglats av administration och armé, fick nu sina egna industri- och slumområden. Dostojevskij skrev om biprodukterna av Rysslands vilda strukturomvandling: det skoningslösa businesstänkandet och egoismen, städernas gatubarn, alkoholismen som bredde ut sig, prostitutionen, våldsbrotten och självmorden. I S:t Petersburg bodde han i ett fattigt område nära Hötorget och på hans gata, traktens bästa, verkade aderton krogar i sexton hus. De groteska brotten i Dostojevskijs romaner hade sina förebilder i verklighetens ryska städer: till exempel begicks i S:t Petersburg enligt polisens statistik årligen omkring tiotusen brott, bl.a. 100 mord, 50 våldtäkter och 40 mordbränder. Dostojevskij såg också gatubarnen; barnhemmet i S:t Petersburg, grundat av Katarina den Stora, tog under 80-talet årligen in 8.000 övergivna barn för placering i byar på landsbygden. I Dostojevskijs hemknutar fanns också de prostituerades kvarter. De registrerade glädjeflickornas antal, alltså de som abetade med polisens gula kort, steg från omkring 2.000 år 1865 till 3.000 i mitten av 90-talet. Närmare hälften var flickor som kommit från landet, en femtedel var minderåriga (under 20 år).

(Inom parentes sagt var finländarna väl företrädda bland de dåtida offentliga kvinnorna i S:t Petersburg, med c. 5% av de registrerade, professionella hororna. Den historiska S:t Petersburg-idyll som ideologerna i vår regnbågs-republik skapat för vår politiska elits euro-orientering, tar fasta på prakten i det imperiala Petersburg och på dem av våra landsmän som det gick bra för där. Egendomligt lätt ”glömmer” man bort de marginaliserades S:t Petersburg, det som Dostojevskij beskriver och där det proportionellt sett fanns fler finländare. Men Dostojevskij kunde åtminstone skriva om problemen under 1870-talet. Ännu under 1840-talet anförde myndigheterna särskilt en finskpråkig skrift, som spritts i Ingermanland och där inflyttarnas öden i stadens utkanter beskrevs, som orsak till att all finskspråkig litteratur utom den religiösa förbjöds också i storfurstendömet.)

”Petersburg ska gå under”

Dostojevskij har inget rykte om sig att vara någon särskilt praktisk tänkare, men han studerade utvecklingen inom bl.a. nykterhetsrörelsen, skolhemmen, rättsväsendet och lokalförvaltningen, han stödde den och anmärkte på bristerna. Att Dostojevskij föutspådde S:t Petersburgs undergång har setts som ett litterärt trick, för redan enligt folksagan ska staden som byggts på ett träsk försvinna under vattnet. Det har också setts som slavofilens apokalyptiska dom över den stad där Västerlandet landstigit i det heliga Ryssland. Men också i det här avseendet var författaren kanske mer realistisk än sina många uttolkare. Vid sidan av Petersburg var han bekant med London, Berlin och Paris och han hatade de här städerna lika mycket. Han förmådde i Petersburgs tillstånd se de universella problemen i Europas moderna metropoler; Pariskommunen 1871 hade varit en allvarlig varning om hur den sociala hopplösheten kan spränga en storstad och förvandla den till scenen för ett inbördeskrig.

Dostojevskij var rädd att klyftan som uppstått mellan intelligentian (borgerskapet, medelklassen) och folket skulle splittra Ryssland, och han anklagade de makthavande för själviskhet. Dostojevskij gisslade intelligentian och försvarade folket på ett sätt, som inte stod långt från herrehat. Tsaren däremot var ingen herre utan en far, förutsatt att han var en folkets tsar, d.v.s. identifierade sig med och stödde sig på folket. Dostojevskij påpekade att i krissituationer har de bästa tsarerna visat sig vara folkliga tsarer och därmed räddat Ryssland. Hans exempel är Alexander I och det fosterländska kriget mot Napoleon.

Den kritik och det hån som Dostojevskij riktar mot den västorienterade intelligentian innebär inte i sig någon anti-väst- eller anti-europeisk inställning. Han insåg att Rysslands och Europas öde är gemensamt, men det uteslöt inte en realism ifråga om Rysslands eurasiska väsen. ”Titta på kartan”, var befästningsingenjören Dostojevskijs budskap till de europaorienterade (under en period i sin ungdom hade han arbetat som kartograf).

Han upprepar den åsikt som redan Alexandr Pusjkin stod för, nämligen att Ryssland – som sin enda bedrift – skapat en stark stat i sin egenskap av utpost för väst mot öst. Bakom ryggen på Ryssland har Europa utan yttre hot fått utveckla en överlägsen vetenskap, konst och ekonomi.

Dostojevskij anklagade inte Ryssland för någon överdriven europeisiering, enligt hans åsikt hade nån sådan överhuvudtaget inte inträffat! Han kritiserade den bildade klassen (den borgerliga societeten) för idiotiska uppkomlingsfasoner som tog sig uttryck dels i ett förakt för det egna landets traditioner, seder och lägre samhällsklasser, dels i ett slaviskt kopierande av utländska moden och stilar. Dostojevskij, idealiserade inte den ryska verkligheten: i en tysk badinrättning eller på ett tåg kunde han se, vilken skillnad ifråga om arbetsmoral, sätt och uppmärksamhet mot andra där rådde jämfört med vanorna därhemma. Men han ville med sin djupa medkänsla försvara det förtryckta och negligerade ryska folket mot de bildade klassernas övermod, och han gjorde det lika naivt som någonsin furst Mysjkin i Idioten: han berömmer den rena folksjälen, som åtminstone förstår att söka bot och frälsning. ”Det ryska folket ska inte ses som det är, utan som det skulle vilja vara”. Så skrev nationalromantikerna över hela Europa på den tiden.

Den moderna antisemiten – en ”upplyst rasist”

Dostojevskij blev givetvis tvungen att fråga sig: Vad är det som förstör folkets rena själ? Var ligger roten till det förintande onda? Han beskyllde omständigheterna och profitörerna, alltså vid den tiden kapitalismen och judarna, eller snarare judesvinen. Dostojevskij använde verkligen den pejorativa termen zjid/zjidok, som i finskan motsvaras av jutku, men som saknas i t.ex. svenskan. Redan på hans tid användes i sakliga sammanhang den neutrala termen jevrei. Antisemitismen är inte i sig någonting ovanligt i den ryska litteraturen, den finns t.ex. hos Gogol och Tjechov. Men där Gogol för fram det traditionella, vulgära och religiösa judeföraktet, t.ex. anklagelserna för mordet på Kristus plus diverse mindre skurkstreck, så angrep Dostojevskij inte judarnas tro. Enligt Hans Othman snarast avundades han dem deras absoluta gudsförhållande och samhörighet, och hade velat se något motsvarande bland ryssarna. Dostojevskij skapade en modern antisemitism, där det viktigaste är ett ekonomiskt-rasistiskt motiv. Antisemitismen blir tydlig t.ex. i det här citatet ur en text där temat är en ekologiskt medveten protest överavverkningen av skogarna:

”Nuförtiden har många judar blivit godsägare: överallt ropas och skrivs, att de utarmar den ryska jordmånen, att en jude, som köpt ett gods för sitt kapital genast suger ut den jord han köpt för att få tillbaka sitt kapital med ränta. Försök protestera mot detta, så börjar man domdera för er om den ekonomiska friheten och om brott mot principen om medborgarnas jämlikhet. Men vad är det för jämlikhet – här är det ju uppenbart frågan om den talmudiska tanken om en stat i staten och avsikten är att suga ut, förutom jorden också våra bönder. Nyss har de frigjorts från livegenskapen, men nu slutar de utan tvivel inom kort – tillsammans med hela bysamhället – i ett mycket värre slaveri och i händerna på nya godsägare, som redan sugit ut de västryska (ukrainska och vitryska, AK) bönderna och som inte bara köper jord och bönder utan med stor framgång lärt sig köpa också liberalernas åsikter. Varför inträffar detta just i Ryssland? Varför denna obeslutsamhet, denna osämja inför varje beslut? Enligt min åsikt är orsaken den, att vi fortfarande inte känner Ryssland, dess väsen och karaktär, dess syfte och anda, trots att vi fostrats redan i tjugo år efter Belinskij och slavofilerna.”

Det låg inget speciellt ryskt i Dostojevskijs synsätt, han levde i sin egen eurotid. Redan före hans skrifter hade en antisemitisk förening bildats på basen av en modern, icke-religiös, ”upplyst” rasism. Detta var den första allmäneuropeiska politiska rörelsen. Dostojevskij hann nätt och jämnt dö innan Rysslands hemliga polis började organisera pogromer, antijudiska upplopp, i avsikt att på ett ofarligt sätt släppa ut den ånga som moderniseringen skapat. Och var det inte narodniki, socialisterna, som stödde förföljelserna och välkomnade dem som uttryck av massornas revolutionära antikapitalism. Den författare som avslöjat ”folkvännernas” psykologi i Onda andar, bidrog alltså för sin egen del till deras program. Ett tiotal år senare projicerades det franska nationsprojektets ständiga kris på judarna, i Dreyfus-processen. I början av vårt århundrade skapade hemliga polisen i Ryssland verket Sions vises protokoll, en (påstådd) judisk konspiration för att erövra världen. Skriften lästes också av den begåvade balttysken Alfred Roseberg, född i Tallinn som tsarens undersåte, och han tog den med sig till Hamburg där han från och med 1920-talet fungerade som Tyska Nationalsocialistiska Arbetarpartiets ideolog.

Även om Dostojevskij alltså bara var en länk i den process som ledde till den moderna antisemitismens uppkomst, var han kanske den första författare som man kunde ta på allvar som propagerade för idén. Som antisemitisk politisk skribent var Richard Wagner bara en ivrig amatör.

”Slaverna löser mänsklighetens problem”

Den nationella endräkt som Dostojevskij efterlyste, och sökandet efter folkets djupaste väsen som svar på det judiska hotet, avvek inte heller det från huvudfåran i den europeiska hegelianska nationalitetsfilosofin.

”I öst har verkligen en tredje världsåskådning uppstått och den har börjat sprida ett ljus av hittills osedd styrka: den slaviska tanken, en ny åskådning – kanske en tredje möjlighet att lösa mänsklighetens och Europas kommande problem”, meddelar Dostojevskij i januari 1877. Här för han på ett koncentrerat sätt fram, att slavofilin inte i första hand är en nationalitetsideologi, inte ens ett stamtänkande, utan en ny europeisk kulturform.

Nationalitetsidéerna kan i allmänhet inte ha framgång utan en allmänmänsklig dimension. Övergången från nationalitetsidén till universella utopier typ nationalsocialismen och marxismen-leninismen var inte nödvändigtvis ett så långt steg som t.ex. Hannah Arendt antog.

Trots att Dostojevskij förkunnade sin s.k. tredje åskådning i skuggan av kriget mot Turkiet (1877-78) och vurmade för slavernas förening i Moder Rysslands trygga famn, är han medveten om Europa och att lösningen på Rysslands östpolitik hör ihop med dess öden. I Europa hade katolicismen varit rådande, förkoppsligad i Frankrike, först i dess katolska kyrka och sen i socialismen. I själva verket handlar katolicismen om kontinuiteten för den romerska civilisationen. Dostojevskij avfärdar katolicismen som en materialism, egoism och strävan till världsherravälde. Motvikten till den franska katolicismen är den tyska protestantismen, som kämpat mot de romerska idéerna ända sen de teutonska motståndsmännen fram till Luther. ”Tyskland har endast gjort uppror och protesterat. Det har inte fört fram en enda ny tanke, utan har levt enbart för att förneka och revoltera mot sina fiender, och när Tyskland till slut uppnår den slutliga segern och krossar allt det gjort uppror mot under det adertonde århundradet, kan det väl hända att landet självt dör i andligt avseende – liksom sin fiende – eftersom det inte längre har något att leva för, något att revoltera emot”.

Med ungefär samma förakt angrep de tyska företrädarna för die Kultur och de franska för le Civilisation varandra, på västfronten för Europas andliga inbördeskrig. Intressant nog bultar Dostojevskij inte, i motsats till sina franska och tyska kolleger, på britterna. Just London sågs i Berlin och Paris som själva nästet för all materialism, egoism och konventionalism. Ännu på 1960-talet beklagade sig EU-visionären Jean Monnet över att britterna inte som framsmännen tänder på idéer, i detta fall ”Europa”, utan bara frågar till vilken nytta de är, och för vem.

Dostojevskij förhöll sig till britterna och amerikanerna på ett annat sätt än de mera västliga euromänskorna. Efter rysk-turkiska kriget krävde han att Ryssland skulle effektivera sin kolonialism i öst för att höja sin trovärdighet i Europas ögon(!), och i det sammanhanget konstaterar han i gillande ton, att britter och amerikaner skulle ha lyckats utnyttja områdets rikedomer tio gånger effektivare.

Dostojevskij prisade för övrigt ”Tysklands visa ledare”, och inte utan orsak. Järnkanslern Bismarck, sin tids Helmuth Kohl, var medgörlig mot Ryssland för att skaffa sig fria hänader i Europa, eller ”Tyska Afrika”, som han kallade kontinenten. Dostojevskij skissade upp följande framtidsscenario:

”En sak verkar i vilket fall som helst säker. Tyskland behöver oss till och med mer än vi tror. Inte för ett tillfälligt politiskt förbund utan permanent. Tanken om ett förenat Tyskland är stor och mäktig och sträcker sig genom seklerna. Vad har Tyskland gemensamt med vårt folk? Tyskland har riktat in sig på västra Europa /…/ och vill i framtiden uppstiga till dess ledare. Öst lämnar det däremot åt Ryssland. Dessa stora folk är alltså ämnade att förändra världens ansikte.”

Den slaviska tredje åskådningen bestod, enligt nationalromantikens allmänna principer, av förbundet mellan tsaren och folket, det rättrogna folkets enkla livsföring, respekt för kroppsarbetet och en självuppoffrande kamp för fred, vänskap och solidaritet.

”Kriget rensar luften”

Det rysk-turkiska kriget fungerade alltså som inspiration för den tredje världsåskådningen. Det spända läget på Balkan hade skapat en spänstig solidaritetsrörelse mot Turkiet, i vilken förutom Dostojevskij hela den ryska intelligentian enhälligt deltog. När Serbien år 1876 inledde sitt krig mot ottomanerna, höjde således Tjajkovskij stämningen med sin ëSlaviska marschí. Frivilliga drog ut i kriget, en rysk general förde befäl över den serbiska armén. Också bulgarerna revolterade, och turkarna svarade med samma metoder som ryssarna tillämpat tio år tidigare i Lettland, Polen och norra Kaukasus. Dostojevskij hade entusiastiskt stött det ryska krigståget mot Turkiet och propagerade för att Konstantinopel (Istanbul, eller – för att använda Dostojevskijs eget uttryck – Tsarograd, tsarens stad) skulle ”återerövras”. Rysslands återvändande till sina grekisk-bysantinska rötter var dess kallelse, även om ödet förlagt det till det barbariska Norden. Inte ens Peter den Store glömde detta, konstaterar författaren sarkastiskt (Peter var för Dostojevskij en despot och den första nihilisten). Ryssland vore kulturellt sett redan tillräckligt starkt, det skulle inte längre behöva frukta att förlora sig självt under trycket av den gamla grekiska civilisationen. Dostojevskij vänder sig alltså i sin slavofili mot det antika Grekland, Europas mytiska urhem, och ser Ryssland som dess arvtagare.

Dostojevskij konstaterade uppriktigt, att för Ryssland var kriget nödvändigt av inre orsaker. Kriget skulle blåsa liv i förlamningen, den skulle förena nationen över klassgränserna och ersätta jakten på fördelar med en ädelt uppoffrande anda. ”Kriget rensar luften vi andas, luften som blivt så kvävande av all kraftlös dekadens och all andlig trångsynthet.”

Kulten av kriget var i sig inget speciellt ryskt. Den idealistiska krigsromantiken delades av stora delar av den europeiska intelligentian: ”Detta krig är Europas inbördeskrig och soldater på alla fronter för det mot samma inre fiende”, skrev en tysk konstnär från det stora krigets, första världskrigets västfront en generation senare. Thomas Mann konstaterade att den tyska kulturens befrielsekrig mot den brittiska kapitalismen var lika nyskapande som konsten. Krigskulten har också haft en praktiskt funktion. Visionen om en återerövring av det tyskockuperade Elsass-Lothringen höll ihop det kaotiska Frankrike från 1871 års inbördeskrig till augusti 1914. Det har sagts, att isynnerhet i efterdyningarna av Dreyfus-affären var det författaren Maurice Barres som vann tillbaka ungdomen för fosterlandet när hans utspejsade dandyr fann en säker grund för sina liv i mullen i Elsass och bland förfädernas ben. Barres, som idag igen är på modet, lanserade begreppet ”rotlöshet”, som snart blev en filosofisk modeterm. Krigshysterin i Berlin sommaren 1914 å sin sida förklaras ofta med Tysklands psykologiska längtan efter en förening: den var för Tyskland ett ”stormande av Bastiljen” – nationens födelse. Tyskland hade förenats uppifrån under preussisk ledning och i varje skede hade man slagit någon inre fiende: katoliker, socialister, trilskande delstater o.s.v. Tyskland hade upplevt ett snabbt uppsving till ställningen som Europas ledande stat, ekonomiskt, socialt och kulturellt. Många ramlade psykiskt sett av kärran under omvälvningen, andra blev fartblinda, ”rotlösheten” syntes i tidens Zeitgeist. Inom parentes sagt, de enda som inte greps av det tyska krigsruset var bönderna, som hade ansvaret för sina egna åkrar, och börsmäklarna, som visste hur det går för konjunkturerna när krig bryter ut – de europeiska ekonomierna, d.v.s. finanserna i Petersburg, Berlin, Paris och London var alltför beroende av varandra för att klara ett avbrott i förbindelserna.

Redan under det turkiska kriget var finansmännen rädda för idealistiska krigsprojekt, och Dostojevskij som drömde om ett ryskt ”stormande av Bastiljen”, om nationens födelse, dundrade: ”Ifall det skall existera handel, bland annat på börsen, måste nationen leva i verkligheten, med andra ord leva ett autentiskt liv, förverkliga sin kallelse, inte vara som en viljelös kropp i händerna på judar och börsspekulanter”.

Dostojevskij går till attack mot den ”judifierade” förrädarintelligentian som en rasande hund: ”De vet inte och fattar inte, att om vi bara vill, så kan inte ens alla Europas förenade judar besegra oss, inte deras gyllene miljoner och deras miljonhövdade arméer, och att det inte finns en sådan kraft som kunde tvinga oss till något vi inte själva vill”.

Kallelse och vilja var det, alltså. På tröskeln till det stora kriget behärskade i Frankrike Henri Bergsons élan vital och i Tyskland Schopenhauers, Wagners och den missbrukade Nietzsches Der Wille tankevärlden bland det västliga Europas politiska elit och militära ledning. Enligt Modris Eksteins är ersättandet av verklighetssinnet med fantasier, av etiken med estetiken och av de sociala sederna med en individualistisk egoism de moderna grunddrag, som möjliggjorde katastrofen i augusti 1914 – liksom den ännu värre katastrof som följde. Före kriget fanns dessa värderingar inom det intellektuella avantgardet, men kriget gjorde dem till basen för den moderna civilisationen.

Som översättaren påpekar om temana i Dostojevskijs Dagbok: Kanske deras aktualitet inte begränsar sig till Ryssland utan gäller hela Europa-projektet. Dostojevskijs patos kring den ”ryska själen” är ju en del av hela det moderna Europas intellektuella födelseprocess.

Aulis Kallio

Fjodor Dostojevski: Kirjailijan päiväkirja, toim & suom Olli Kuukasjärvi, Otava 1996

Bredvidläsning:

• Hannah Arendt: The Origins of Totalitarianism
• Ariel – tema Dostojevskij
• Modris Eksteins: The Rites of Spring. The Great War and Birth of Modern Age, 1989
• Hans Othman: Dostojevski ja todellisuus, 1987 (Dostojevskij och verkligheten, Fenix 1/84)

---

Insatt 14/02/97. Texten tillhör Ny Tid och skribenten.
Citera gärna, men ange källan – annars kommer viruset och tar dej!