Bildning eller pengar?

Jag har en bekännelse: jag är universitets-dropout. Jag lämnade studierna i journalistik vid Helsingfors universitet på hälft, och har således kostat högskolan pengar i form av en utebliven utexaminering. Men jag och alla andra dropouts kan trösta oss med att de uteblivna eurona är just en pipa snus i jämförelse med de nedskärningar som staten nu ålägger universitetsväsendet, och i synnerhet Helsingfors universitet.

Juha Sipiläs regering meddelade i våras att Helsingfors universitet mellan åren 2016 och 2020 kommer att förlora 106 miljoner euro i statlig finansiering, vilket uppgår till en femtedel av universitetets statsfinansiering, eller 15 procent av dess totala finansiering. Universitetet meddelade i januari att det bland andra åtgärder kommer att vidta en personalminskning på närmare 1 000 personer, det vill säga en åttondedel av den totala personalmängden. Till slutet av 2017 ska uppskattningsvis 570 personer sägas upp, 200 tjänster försvinner efter att de nuvarande anställda går i pension och mellan 2018 och 2020 ska personalmängden ytterligare minskas med kring 200 personer.

För att forskning och utbildning ska drabbas så lite som möjligt kommer forsknings- och undervisningspersonalen endast att krympas med kring 130 tjänster, och personalnedskärningarna ska främst genomföras bland den administrativa personalen. Tanken här är visserligen god, och många andra alternativ hade inte universitetet, trots att det finns röster som ansett att Helsingfors universitets ledning för lydigt lagt sig på rygg. Men redan i dag utför både forsknings- och undervisningspersonalen en ansenlig mängd administrativt arbete, och detta jobb kommer antagligen nu att öka. Att tro att nedskärningarna inte skulle drabba undervisningen och forskningen skulle vara naivt.

Det finns utan tvivel skäl att se över universitetets administrativa struktur, men en nedskärning av denna storlek i Finlands främsta universitet är ett hårt slag mot den finländska akademiska världen, och så gott som alla sakkunniga har varit eniga i slutsatsen att kvaliteten på forskningen och undervisningen kommer att sjunka.

Regeringens förhoppning, uttryckt av den samlingspartistiska undervisningsministern Sanni Grahn-Laasonen, är att den akademiska forskningen ska börja producera forskningsresultat som går att omsätta i ekonomisk vinning för staten. Från att ha varit en utgiftspost ska universitetet bli en kassako.

Tankemönstret är bekant från resten av regeringens kontroversiella beslut. Precis som man tappat bort alla konsekvensbedömningar (och låtit bli att ens kolla om besluten är grundlagseniga), har man i fråga om universitetsväsendet inte tänkt längre än till den kortsiktiga plus/minustabellen. Innovationer och vetenskapliga genombrott har aldrig kunnat tvingas fram med våld, utan kräver tid, resurser, tvärvetenskaplighet, en levande diskussion och ett system som också tillåter misstag, experimentering och till synes fullständigt ”värdelös” forskning. Få av de stora vetenskapliga genombrotten i historien hade kunnat genomföras i dagens kvartalsekonomi.

Det är naturligtvis inte bara Helsingfors universitet som drabbas, även Åbo Akademi tvingas minska personalen med 150 personer, och åtstramningarna gäller alla statliga högskolor i Finland. Talande för nedkörningen av bildningsuniversitetet är att Helsingfors universitet som en av sina sparåtgärder säger upp över 500 av sitt biblioteks tidnings- och tidskriftsprenumerationer. Till dem hör bland annat Ny Tid, men också vetenskapliga journaler som inte finns på andra håll i Finland, och dagstidningar som Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet. Om de universitetsstuderande inte längre ens kan läsa dagstidningen på universitetets bibliotek måste man ju börja fråga sig vad universitet egentligen finns till för. Är det för att bilda Finlands folk eller skapa innovationer för statskassans väl?

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *