Antonia Ringbom.
Jag hade aldrig hört talas om Mitilini innan jag i april intervjuade tre irakiska syskon, A, F och M i Nagu för en animation. Mitilini är ön Lesbos huvudstad, och i höstas tog de sig över sundet mellan Turkiet och Mitilini i en gummibåt. De ville berätta varför de flydde sitt hemland. De är ateister, och det är livsfarligt i Irak. Jag skulle själv till Mitilini i juni för en turné med Teater Viirus och Meeting the Odyssey, och jag berättade åt A vart jag var på väg. Han tittade sorgset på mej.
– Vår mamma är i Mitilini nu, sade han.
26 april, 2016
De flesta av de asylsökande i Nagu har skickats till Raumo, Halikko. Stor sorg bland Naguborna som blivit deras vänner. Fem familjer, cirka 30 personer är kvar. Ortsbor har ordnat bostäder åt dem. Jag träffade bröderna A och F, de berättade om sin flykt. De vill vara anonyma av säkerhetsskäl. Deras syster M var för utmattad och deprimerad för att vara med.
– Vi är ateister, därför hamnade vi i problem. Vi förföljdes i skolan och på universitetet. Vårt hem i Wasit blev beskjutet för två år sen. Då flyttade vi, och höll oss för oss själva för att inte väcka uppmärksamhet. Men folk fick veta att vi var ateister i alla fall. En av våra kusiner ville gifta sej med M, men hon sa nej. Då gick han till hennes universitet och spred rykten om oss.
– Vi gick med i två demonstrationer för en civil regering, vi hade egna banderoller och en Facebookgrupp där alla hade påhittade namn. Den 1 oktober, när vi gjorde banderoller för en tredje demonstration, bultade det på vår dörr. Vår mamma öppnade, vi hörde henne skrika. Vi rusade dit, och hon låg på golvet med ett krossat knä. Tolv beväpnade män, civilklädda och maskerade, höll vapen mot våra tinningar, också på våra småbröder. De sa att om vi inte försvinner inom tre dagar så dödar de oss. De tog våra laptops och kameror. Nästa dag reste vi alla till Bagdad, förde mamma till sjukhus. Men vi fick veta att vi inte var säkra där heller. Så vi tre flydde till Turkiet. Vår pappa har vi inte hört något från sedan dess.
– Vi betalade femtusen euro åt en smugglare som erbjöd trygg överfart till Grekland. Men det var fruktansvärt! Under vapenhot tog de våra ryggsäckar, mobiler, glasögon och tvingade oss ombord på en båt som var lika stor som det här rummet, vi var 47 mänskor! Vi liksom hängde på utsidan. Men vi kom fram till Mitilini i Grekland. Sedan tog vi oss genom Serbien, Slovakien, Ungern och vidare, och kom slutligen via Haparanda hit till Nagu.
12 juni, 2016
Sen natt i Helsingfors. Det kommer ett SMS från A: – Är du i Grekland? Vår mamma är i Aten nu.
Jag svarar att jag flyger dit i morgon bitti, vi är på flygfältet i Aten mellan halv fyra och fem.
13 juni, 2016
Helt omtumlad. Medan vi väntar på Atens flygfält på planet till Mitilini ringer A från Nagu: ”My Ma is there now.” Jag springer på måfå mot ankomsthallen. En grupp människor rusar emot mej. Mamman, lillabröderna 12 och 15 år gamla, och ett par vänner. De kände igen mej från foton på Facebook. Lång, lång kram, pussar, hålla i, hålla om hårt. Känner gråten stiga i henne, i mej. Sen foton, skratt, nyheter. Hon ber mej föra en kappsäck med kläder till barnen i Nagu. Jag borde ju ha haft med mig någonting att ge henne! Hon och pojkarna har ett två månaders uppehållstillstånd utanför Aten. Sedan hoppas de få komma till Finland. Mera kramar, gråt som inte vill ta slut.
14 juni, 2016.
Fem kilometer utanför Mitilini. Vi bor elva personer i en skönt halvråddig villa på stranden. Turkiet ligger tvärs över sundet, så nära att husen syns. Åtta kilometer härifrån!
Vi kör omkring i Mitilini med Odyssé-projektets kontaktperson Aris och projektledaren Matilda von Weissenberg, min dotter. Vi för intensiva diskussioner om båtplatser för skonaren Hoppet, om spelplatser, om löften från viceborgmästaren Astiriakis, om kontakten till ministerier, ansvarsfrågor, press, marknadsföring, logi, mat, transporter, tider.
Jag stiger av i centrum. I Western Unions lokal börjar jag prata med tre afrikaner från Demokratiska republiken Kongo. Sedan tre månader bor de i flyktinglägret Moria, drygt två timmar härifrån till fots. De är frustrerade och oroliga.
Trettioåriga Landu Malembe, berättar:
– Vi demonstrerade mot ännu ett omval av presidenten, och polisen arresterade oss. Min man blev dödad. Mina barn är kvar där … Jag satt två månader i fängelse. Varje kväll blev jag våldtagen av soldaterna. Men samma soldater hjälpte mej ändå att fly till Kinshasa. Därifrån fick jag åka med en fiskare till Brazzaville, där jag höll mej gömd i två veckor. Slutligen kom jag till Turkiet. Där hatar de svarta. Ingen respekt. Tafsade, stoppade fingrarna i mej så där bara. Jag bara grät.
Senare, när vi delar ut flyers för Memories for Life på de överfulla caféerna, möter vi Landu Malembe igen, nu ser hon lite gladare ut.
15 juni, 2016.
Ljuvlig strand fyrtio meter från huset. Barnen är saliga. Vi snorklar i det klara vattnet.
Men. Bottenfynd: kostymkavaj, skor, underkläder, jeans, mössor, en sprucken plastbåt…
16 juni, 2016.
Viirus chefstekniker Nicke von Weissenberg kommer tillbaka från Norra Lesbos där han letat efter båt- och spelplatser. Men allting annulerades. Kombinationen av teater och flyktingar var inte populär, projektet främjar inte turistnäringen som befinner sig i kris.
Enstaka flyktinghatare finns, men Aris beskriver de ansträngningar och uppoffringar som invånarna på Lesbos har gjort:
– Hit kom det allra mest asylsökande. Ön har 22 000 invånare, och vi har tagit emot 27 000 flyende människor. Vi fick ingen hjälp utifrån, utan byggde upp allt med egna krafter och egna pengar. På berget vid Molivos stod folk och spanade mot Turkiet med kikare. ”Aha, nu kommer 600 människor, de är här om en halv timme, fixa, fixa!” Och då gjorde alla vad de kunde för att inkvartera dem, skaffa mat och ordna sanitetssystem. En frisör stängde sin salong, fyllde ena ändan med madrasser och gjorde den andra till tvättinrättning för flyktingarna. Jag tänker på en annan ö, Nagu.
I kväll spelar de Memories for Life på flyktinglägret Kara Tepe, chefen för lägret är positiv, men massor av rådd. Matilda kommer hem på natten:
– Helt kaotiskt! Ändå fint. Värst var det i början, ett tjugotal barn for iväg med rekvisita, kläder, teknik medan vi försökte ställa i ordning. Två vakter försökte skydda våra saker, men det var helt hopplöst. Sen tog jag mikrofonen och ropade att nu börjar vi. Folk traskade över ”scenen” med barnvagnar under pjäsens gång, en liten kille i en papplåda med hål för ögonen lekte robot. Talscenerna drunknade i oljud, men dans och musik fick rungande applåder. Chefen var jättenöjd, han sade att det var den största publiksuccén på lägret. Efter den här erfarenheten kan vi nog spela var som helst. Oförglömligt.
17 juni, 2016.
42 grader varmt! Meeting the Odyssey–projektet har sedan starten arrangerat tvärkonstnärliga workshops, för allmänheten på de platser som teaterbåten Hoppet besökt. Här i Mitilini jobbar vi med flyktingbarn och unga.
Jag köper 10 meter kraftpapper, tar mina tuscher och kritor och far till Kara Tepe-lägret. Jag registreras i UNHCR:s barack, vandrar upp mellan de vita stugformade tälten. Det verkar ganska fräscht och snyggt, vänliga mänskor hälsar. Jag hittar vårt gäng på en konstgjord gräsmatta. Italienarna har gjort masker med barnen, full aktivitet råder.
Skådespelarna Oskar Pöysti, Jessica Raita, Tilde Knudsen och jag tar en taxi till det andra lägret, Moria. Redan utanför är stämningen helt annorlunda. Fem meter höga dubbla taggtrågsstängsel. Den stora porten öppnas bara för varutransporter och Läkare utan gränser. Vakten betraktar oss mycket misstänksamt, ringer till högsta ort. Vi väntar länge i hettan. Under tiden pratar vi om gårdagens föreställning.
– Det var värst innan vi spelade. Vi som hade varit så snälla förut, tvingades bli elaka! Medan vi spelade kändes det ibland riskabelt, det kom skratt på konstiga ställen, vi hörde inte vad vi själva sa! Men sedan var det skönt i alla fall, säger Oskar.
Chefen kommer, lång och bestämd. Vi visar namnen på Save the Children-personer som bjudit in oss. Han försvinner och vi väntar ännu en kvart. Vakten börjar intressera sej för oss. Islands framgångar i fotbolls-EM bryter isen mellan oss. Han berättar att läget har försämrats sedan man började skicka flyktingar tillbaka till Turkiet.
– Det är mycket bråk här. Många nationaliteter, pakistanare, afghaner, syrier, irakier, afrikaner från Kongo och Senegal. Alla är i luven på varandra.
Slutligen kommer en liten kvinna med två barn och lotsar in oss i lägret. Vi passerar höga taggtrådsstängsel, poliser runt gallerförsedda fängelser.
– Här sitter ett hundratal ensamkommande ungdomar fängslade för sin egen säkerhets skull. Inga utomstående får komma in. Det var meningen att de skulle hållas där bara ett par dagar, sedan placeras ut i skyddshem, men läget är så svårt. De tvingas stanna här i månader, berättar hon.
Vi trodde att det var med dem vi skulle hålla workshop.
Hettan dallrar över lägret. Vi stretar uppför berget förbi små tält varvade med vita plaststugor. Det är strängt förbjudet att fota eller filma. Under ett soltak, vid en mur med målade hjärtan och blommor, trängs en massa ungar på en liten konstgräsplätt. En ledare i vit väst, Alexandra, tar emot oss.
– Har ni jobbat med flyktingbarn förut? frågar hon skeptiskt.
Vi nickar ”yes” och jag får breda ut min pappersrulle på marken. Barnen, som bor här med släktingar, sätter sej på båda sidor. Jag ritar snabbt en väg med berg, träd, vatten, ö längs hela pappret. Sedan ber jag barnen, via arabiska och afganska tolkar, att rita in sej själva, eller vad de vill, i bilden. Alla sätter ivrigt i gång. Alexandra tar mej åt sidan.
– Vi brukar undvika hav. Du förstår varför, säger hon.
Vi går runt och pratar med barnen om deras teckningar. Mycket blommor, fjärilar, hus, fiskar i havet, stadiga människor. Trettonåriga Mohammed ritar noggrant ett hus uppifrån.
– My house. BOM. Syria.
En cykel framför. Hans cykel också bom. Ritar bombplanet bredvid. Men också ett vackert träd med en häst. En liten flicka ritar ett eget litet hav med en båt och mänskor i vattnet. Svårt att förhindra. Två vuxna syriska män sätter sej i yttre ändan av pappret och lämnar gruvliga hälsningar till Europa: We will not forget. We will not forgive. Dödsskallar och korsade svärd. Jag försöker resonera lite om orden ”forget”, ”forgive” och ”revenge”, men jag vet inte om vi förstår varann.
Vi frågar om vi får ta bildrullen med som minne, men Alexandra säger nej. Barnens vittnesmål är deras, de får inte utnyttjas.
– Jag hänger upp den här, men jag kanske klipper jag bort Mohammeds del. Vi vill bara ge barnen sådana associationer om en terapeut är med.
Kanske har hon rätt.
18 juni, 2016
Idag kommer FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon till Mitilini! Vi är ombord på Hoppet och ser de svarta bilarna glida förbi. Ban ska besöka Moria-lägret. Bara han kunde ändra EU-beslutet och öppna gränserna!
Den yazidiska aktivisten Atoo Qerany Yazidi hälsar på hos oss, och gör en affisch åt Ban Ki-moon. Yazidi ber oss sprida information om folkmordet på hans folk, över 3 000 yazider har dödats av IS.
Ban tackar grekerna för deras solidaritet, läser jag, han säger att de inte får lämnas ensamma med denna utmaning. Han vädjar till Europa, till världen, om mera ansvar och delaktighet. Men var syns det?
Vi åker ut på en seglats. En bit utanför kusten stannar vi för att simma. Alla hoppar i, ungarna med, vi skrattar och svalkar av oss. På andra sidan skeppet är en klippig strand. Om man kikar noga ser man att det ligger massor av flytvästar utspridda där.
19 juni, 2016.
I Kastro, en borg från romartiden, ska Memories for Life ha sin huvudföreställning för jättepublik. Nicke jobbar med ljuset hela natten. Jag flyger hem med barnen till midsommar i min egen skärgård. Men inom mej har jag en känsla av att på ett litet hörn ha fått vara med om nånting stort, ett bevis på medmänsklighet över gränser och på konstens kraft.
På vägen stannar jag i Nagu, lämnar över kappsäcken och förmedlar kramar till syskonen från deras mamma. Mera tårar.
Efterord 4 augusti, 2016.
A får avslag på sin asylansökan. F samma sak. M likaså.
Vi satt hela söndagen hos dem, frågade om allt, preppade dem inför överklagande, förberedde ett möte med en jurist, var med hos juristen, vi gör vad vi kan. Juristen med. Läget är svårt.
Sunniva Drake har gjort det enda självklara och ändå så svåra. Hon publicerade ett hemligt asylbeslut med namnet bortlämnat på sociala medier, så att alla kan se Migris cynism och inkonsekvens, som är en följd av riksdagens och regeringens inhumana och grundlagsvidriga linjedragningar. Asylbeslutet spreds vidare i medierna, ledde till en reaktion i den juridiska toppen, och till en rörelse för att skicka brev till statsminister Sipilä, och kanske – om jag vågar vara optimist – till en lite humanare attityd hos dem, som nu utan skrupler skickar hundratals unga förtvivlade mänskor tillbaka till tortyr, dödshot och död.
Text & illustrationer: Antonia Ringbom
