Självständighetens dagar

Rainer Knapas
Rainer Knapas.
Det tog tio år innan man 1927 började fira Finlands självständighetsdag just den 6 december. Dittills hade den 16 maj – dagen för den vita bondehärens segerparad i Helsingfors 1918 – fyllt samma funktion. Suomi 100-jubelåret med allt sitt bric-à-brac riktar in sig på en klimax den 6.12, men andra goda alternativ finns. Politisk ändamålsenlighet och tjänstvilliga historieforskare har lyckats med svårare konststycken för Finlands förflutna.

Året 1917 var fyllt med avgörande dagar. Vi har länge levat med kombinationen Oktoberrevolutionen–självständighetsförklaringen–Lenins erkännande den 31 december som de viktigaste datumen. Om man erkänner att ”frigörelsen” från Ryssland innebar en kommande självständighet, så blir marsrevolutionen 1917 det stora första steget.

Nikolaj II abdikerade den 15 mars och Rysslands temporära regering övertog den högsta makten. Under en stor revolutionär oreda i Petersburg öppnades för Finland ett fönster med möjligheter att omförhandla förhållandet till Ryssland. Svoboda, den ryska friheten med röda rosetter och armbindlar, omfattade plötsligt allt och alla, borgare, liberaler, socialister. Skottlossning och proklamationer, nya förslag till nationalsånger.

Rysslands framtid var dunkel, världskriget pågick, men allt utom det tidigare självhärskardömet var möjligt. Den kejsartrogna överheten och censuren sopades bort, fångarna släpptes loss. Finlands generalguvernör Seyn och senatens viceordförande arresterades och föstes in i tåget till Petersburg. Där väntade fängelset. Från den 17 mars framåt fylldes tidningarna med en lavin av telegram, nyheter och översättningar om ”statshvälfningen i Ryssland”.

En jubeldag i Helsingfors blev Marsmanifestets dag, den 20 mars. Den temporära regeringen utlovade en egen frihet för Finland: lagliga förhållanden, allmän amnesti, censurens upphävande, föreningsfrihet, lantdagens sammankallande och en ny regeringsform. Samtidigt markerades Finlands särställning utanför den ryska inrikes- och utrikespolitiken. Skarorna av ryska soldater och matroser i Finland ingrep inte just då för någon återförening med det nya Ryssland.

Manifestet hade utverkats av en parlamentarisk deputation som med extratåg tagit sig till Petersburg för förhandlingar med den ryska regeringen. I två sovvagnar samsades det nya Finlands kommande politiska elit: Edvard Hjelt, Rudolf Holsti, E.N. Setälä, K.J. Ståhlberg, J.R. Danielson-Kalmari, Ernst Nevanlinna, J.K. Paasikivi, Ernst Estlander, Julius Grotenfelt, Axel Lille, Edward Gylling, O.W. Kuusinen, Kullervo Manner, Oskari Tokoi, Santeri Alkio, Kyösti Kallio och L. Mäkinen.

Efter förhandlingarna väntade en festmiddag på Grand Hôtel vid Malaja Morskaja-gatan. Entusiastiska tal hölls på ryska, finska, franska och svenska, under middagen bars det undertecknade manifestet in under stormande jubel. Mot midnatt skyndade delegationen till järnvägsstationen. Stämningen i sovvagnarna måtte ha varit munter, som alltid i nattågen från Ryssland. I Helsingfors hissades på morgonen stora lejonflaggor för första gången, på universitetet och senatshuset. Denna glada frihets- och vårdag kunde med goda skäl firas som en alternativ hundraårsdag för Finland, hellre än lantdagens småskurna omröstning den 6 december.

Rainer Knapas
är konst- och kulturhistoriker

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *