Poesins potential och partikulariteter

Antologin Korsstygn, rastplats – Om den finlandssvenska poesins belägenhet samlar samtal, skönlitteratur och essäistik av Maïmouna Jagne-Soreau, Magnus William-Olsson, Johanne Lykke Holm, Elisabeth Hjorth, Susanne Christensen, Pauliina Haasjoki, Peter Mickwitz och Tatjana Brandt (bilden). Det är en fin samling skribenter som på olika sätt undersöker den finlandssvenska poesins potentialiteter, kritiska förmågor, omständigheter och gränser. Gemensamt för texterna är deras performativa patos, flerspråkiga fokus och hur det finlandssvenska får framträda som ett mellanskap – en alternativ offentlighet förlagd i ett geografiskt och språkligt mellanrum. Eller med Ralf Andtbackas ord: ”Fält som faller in i fält” – en diktrad som plockas upp av Maïmouna Jagne-Soreau i syfte att begreppsliggöra det finlandssvenska mellanskapets skiktade dubbelheter.

I essän ”Ralf Andtbackas Fält ur ett postnationellt perspektiv” skriver Jagne-Soreau vidare utmed (dikt)fältens rörelser och rumsligheter. Närläsningar varvas med sociopolitiska överläggningar, vilket formar ett dynamiskt skrivande som alltsomoftast lyckas presentera och tänka skilda perspektiv simultant. Det syns framförallt i arbetet med fältets paradoxala karaktär, i egenskap av litteratursociologiskt begrepp och poetisk bild. Samtidigt som fält ”handlar om gräns, ram, definierade områden […] ger det möjlighet att överskrida begreppets barriärer och låta oss fyllas ’av en utsökt känsla av frihet’ som Andtbacka formulerar det vid flera tillfällen”.

Jag ställer mig emellertid skeptisk till vissa litteratursociologiska betoningar, formulerade i påståenden som att fält ”kan – och bör – läsas” som en ”allegori över det finlandssvenska fältet”. Det är en normerande och mimetisk utsaga som riskerar att rama in och reducera diktens mångfaldiganden. Med andra ord: när samtidigheten faller över i det ena perspektivet stelnar lätt poesin till beskrivningar.

Platsighet

I Magnus William-Olssons bidrag ”Finns det finlandssvensk poesi? En föreläsning” läggs accentueringen snarare på poesin överlag än den specifikt finlandssvenska: ”Kan man i den postdigitala tillvaron med någon sorts poetologisk relevans tala om nationellt definierad poesi?”  Läsningen går via rubrikerna ”Poesins platsighet” och ”Postdigital platsighet”, som senare sammanstrålar i ett resonemang om platsens och poesins roll i postdigitaliteten, under rubriken ”Finlandssvensk poesi – ett förslag”.

William-Olsson använder begreppet postdigitalitet för att beskriva vår samtida relation till, och inte minst upplevelse av, poesin och platsen: ”I och med att smartphonen 2008 gjorde oss ständigt uppkopplade och därmed introducerade oss för vad man kanske kunde kalla ett nytt varamodus, var digitaliseringens repertoar av uppmärksamhetsformer färdigutvecklad.” Den begreppsliga diskussionen angående det postdigitala, om det ska ses både som tillstånd och tidsepok, lämnar jag därhän.

Vad som intresserar mig är framförallt William-Olssons fenomenologiska fokus: insisterandet på upplevelsen: det att dikten alltid aktualiseras och blir till ”för någon”. För om ”uppmärksamheten föregår språket” måste det mesta ”re-definieras på uppmärksamhets och uppmärksamhetsekonomins grund”. Och trots att subjektet är förhållandevis frånvarande tänker jag genomgående på det: hur dess konturer verkar lösas upp i den uppmärksamhetsfokuserade postdigitaliteten, en redefiniering som stundtals tycks antyda en teknologiutopisk linje.

Där skillnad inte råder

Essän avslutas i avdelningen ”Finlandssvensk poesi – ett förslag”, där de språkliga och spatiala villkoren för den finlandssvenska poesin diskuteras. Det föranleder ett resonemang om skillnad- och identitetsbegreppet, inriktat på distinktionens effekter: ”gränsen gör måhända en skillnad, men den är alltid också en ’plats’. Och inte vilken plats som helst, utan platsen där skillnad inte råder.” Det är tänkvärt och intressant, men jag har samtidigt svårt för det affirmativa användandet av begreppet ”gräns” i sammanhanget. Jag tänker framförallt på ordets geopolitiska innebörd, liksom dess diskursiva verkan – med trogna suffix som -polis, -bevakning, -kontrollant, och så vidare. Kanske är också här, för att anknyta till min kritik av Jagne-Soreau, en sorts samtidighet att föredra? En syntetisering av distinktion som gräns och skillnad där subjektivitet och kropp får ta plats – vilket nödvändiggör en maktkritik.

På tal om makt, kropp och subjektivitet fastnar jag för Elisabeth Hjorths essä ”Det finns ingen annanstans/Det man vänjer sig vid är allt man har. Om våld och icke-våld hos Henrika Ringbom och Matilda Södergran”. Det är ett nöje att ta del av Hjorths essäistiska skrivande: sinnliga och sensibla poesiläsningar som alltigenom vågar lita på sina förnimmelser, som vägrar täcka dikten med begreppsmatriser och resonemang ovanifrån. Istället lyssnar och lokaliserar Hjorth diktens tillrop inifrån och tar vara på hur den poetiska raden artikuleras, varåt rösterna riktas. Hjorth intresserar sig kort sagt för dikten i de moment då den låter ”språket göra ett jobb som det inte redan vet allting om”.

Jag stannar till i ett stycke där rader ur Södergrans respektive Ringboms diktverk brutits ut och återuppbyggts till en ekokammare i Hjorths essä:

Vidrigt att inte kunna urskilja sig själv i tanken, skriver Södergran.

Och utsikten rämnar och glider isär, skriver Ringbom.

Du skriver alltid något annat än det du vill skriva, skriver Södergran.

Men munnen är saklös som den som sover, skriver Ringbom.

Genom en uppställning citat tillåts en ny berättelse träda fram, en dialog mellan poeterna. Hjorth kastar in sin text i poesisorlet, låter den lyssna sig fram (såväl mellan som vid sidan av diktraderna). Distansen mellan den undersökande och det undersökta – som så ofta upprätthålls i essäer med anspråk att kartlägga tendenser, temata, och så vidare – minskar. Skrivandet om dikten blir snarare ett skrivande tvärs igenom den.

Text Filip Lindberg
Foto Janne Wass

Tatjana Brandt (red.): Korsstygn, rastplats – Om den finlandssvenska poesins belägenhet. Ariel litterär kritik nr 8, 2016.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *