Vänskap för och emot värdeformen

Mikael Brunila
Mikael Brunila.
I HBO-serien Silicon Valley (bilden) jobbar en grupp nördar kring en nydanande och revolutionär algoritm, som dramatiskt kan minska storleken på olika filer. I första säsongens första avsnitt ställs den unga kodaren som skrivit algoritmen inför ett val: sälja genast för flera miljoner eller bilda ett startup-företag och vidareutveckla algoritmen på egen hand med hjälp av vägledning från en utomstående investerare som skulle få en liten andel i företaget. Kodaren, som är seriens huvudperson, väljer att bilda ett eget företag, vilket sedan utgör grunden för hela handlingen.

Startup-företaget och riskinvesteraren står som två intressanta bilder för vår samtid, två idealtyper i den libidinala ekonomin. De pekar på vår längtan efter kreativ gemenskap och oförmåga att föreställa oss futtryck för denna gemenskap som avviker från det som Karl Marx kallar för värdeformen – det kapitalistiska tvånget att uttrycka allting i termer av ett bytesvärde.

I boken How To Live Together, framställer Roland Barthes frågan om gemenskaper som en fråga om avstånd. Inte bara geografiskt, utan emotionellt, politiskt, praktiskt. I förordet till Barthes bok sammanfattar Claude Coste studien så här:

Vilket avstånd måste jag upprätthålla mellan mig själv och andra om vi ämnar att skapa en sociabilitet utan alienation, en ensamhet utan exil?

Barthes använder begreppet idiorytmi för att beskriva den oregelbundna och unika rytm som varje person följer och odlar i sitt eget liv. Att leva tillsammans betyder att rytmerna måste mötas och finna genklang i varandra.

Man kunde säga att varje individ är summan av sina relationer till andra varelser – mänskliga och icke-mänskliga. Genom våra kroppar och vårt minne utsträcker sig de här relationerna i tid och rum. De får en kontinuitet genom vårt kött och blod: våra möten med andra lämnar spår som kan leva vidare i vår kropp. Individen uppstår, som en summa av relationer som alltid är mer än relationerna vi har i nuet. Vi minns. Därför har vi vår egen rytm, som ändå helt och hållet utgår från det gemensamma. Det idiorytmiska livet är ett liv i gemenskap, men med utrymme för ensamhet och personlig utveckling.

Barthes fokus ligger mer på individen än gemenskapen, men frågan han ställer är värdefull. I sin studie utgår Barthes från ett antal böcker och de fiktioner om relationen mellan gemenskapen och individen som de erbjuder. De två återkommande fiktionerna är, föga överraskande, paret och massan eller de stora grupperna. De här fiktionerna är båda otillräckliga. I paret förstelnar och avgränsas det gemensamma. Liksom bland annat feministerna Michèle Barrett och Mary McIntosh påpekat så gör familjen omsorg till en privat angelägenhet. I den stora massan, å andra sidan, är faran att vi helt förlorar vår egen rytm. Vi assimileras och försvinner, vare sig det handlar om leninistiska partistrukturer eller stora arbetsorganisationer.

Barthes utmanar oss istället att undersöka de små grupperna. I vår samtid är fantasin om den lilla gruppen allestädes närvarande men trots det helt outvecklad och rätt så ensidig. I arbetslivet återkommer teamet på de flesta arbetsplatser som den dagliga formen för att organisera arbetet. Småföretagaren och framförallt startup-företaget strukturerar fantasin om det goda arbetslivet: kreativt, nydanande, i små grupper som fokuserar på projekt, kanske tillsammans med nära vänner.

Startup-företagets fantasmatiska kraft är talande. Oberoende av hur startup-livet verkligen ser ut, så har startupen som fantasi upphöjts till den grad att den står för framtidstro, kreativitet och gemenskap. Arketypen är Google, som grundades av två kompisar med vilda idéer om hur man kan göra bättre sökningar.

Startup-företaget uppfångar den kraft som Barthes hittar i de små grupperna och knyter dem till värdeformen. Som ett föremål för våra begär och fantasier överskrider startup-företagets kraft varje enskilt företag. Vår svaghet i relation till kapitalet kan greppas i den fantasmatiska styrka som startup-företaget innehar och den brist på motsvarande kraft i någon kommunistisk fantasi om den lilla gruppen.

Liksom i Silicon Valley existerar de flesta startup-företag i en symbiotisk relation till riskinvesterare. Riskkapitalisten investerar och startup-företaget skapar värde för att skapa profit på investeringen. Oftast misslyckas startup-företaget och ingen profit kan realiseras (alltså anses investeringen riskfylld). Det här innebär också att startup-livet i verkligheten oftast innebär omänskliga arbetstimmar och en ofantligt hög stressnivå, vilket även framgår i varje avsnitt av Silicon Valley.

Tillsammans sätter riskinvesteraren och startup-företaget värde i rörelse. De använder glädjen och styrkan i den lilla gruppen för att utvidga och förstärka ekonomin. Då de lyckas delar startup-företagets ägare, inklusive riskinvesteraren, på profiten. Då de misslyckas förlorar riskinvesteraren pengar, medan de andra delägarna ofta förlorar mycket mer, kanske det mesta eller allt. Så fungerar gemenskaper som kretsar kring värdeformen.

Relationen mellan startup och riskkapital kan också begripas som en typ av intensitet och extensitet. Glädjen att arbeta kreativt i små grupper, kanske med dina vänner, är intensiv. Riskkapitalet ger denna intensitet en annan räckvidd och kopplar genom pengar den till olika flöden. Detta är en form av kapital, värde i rörelse. Vilken typ av rörelse kunde då ödelägga värdeformen? Hur anknyter den till livet i små grupper?

Svaret hittas knappast hos Roland Barthes. Barthes studie är intresserad av det goda livet och finner de bästa förutsättningarna för det i små grupper, men hjälper oss inte förstå det bredare sammanhang som en liten grupp existerar i. Däremot kan vi kanske hitta början till ett svar i den franska journalen Tiqqun, som ursprungligen utgavs mellan 1999 och 2001.

En vän är den som ökar min förmåga att agera, hävdar Tiqqun och positionerar sig sålunda nära Barthes. Om de små grupperna ses som en form av vänskap så är frågan i vilket sammanhang den här typen av vänskaper kan organiseras som en större, revolutionär kraft. Under de senaste åren har den här kraften allt oftare (återigen) åberopats som kommunen. Kommunen lever på den idiorytmiska glädjen i vänskap, på friheten i att växa och organisera sig med dem som står oss nära, samtidigt som den kopplar vänskaperna till ett större sammanhang. Medan startup-företaget utnyttjar ett glädjefyllt samarbete för att realisera ett visst bytesvärde, realiserar kommunen endast sin egen revolutionära potential. Riskinvesteraren tillför pengar och ibland kunskap, kommunen tillför cirkulationen av en materiell och spirituell kraft mellan olika gemenskaper.

Vänskap är en intensitet. Vänskap är glädje och att organisera oss för att i små grupper av vänner ödelägga värdeformen är en glädjefylld aktivitet. Kanske då kommunen kan ses som ett sätt att ge denna aktivitet en annan typ av räckvidd? Vad skulle det innebära att organisera sig, vänner emellan, som kommuner, för att ödelägga värdeformen?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *