Etikettarkiv: Baltikum

Journalister lever farligt i Ryssland – bättre ställt i Baltikum

Det stort uppmärksammade iscensatta mordet på den ryska journalisten Arkadij Babtjenko i slutet av maj satte på nytt strålkastarna på journalisters säkerhet i Ryssland med närområden.

Den ukrainska säkerhetstjänstens operation och den dramatiska presskonferensen där det avsöljades att Babtjenko lever inträffade samtidigt som en internationell konferens om yttrandefrihet, Speaking is Silver, ordnades på Hanaholmens kulturcentrum i Esbo. Konferensens fokus var på pressfriheten i Ryssland, Ukraina och Baltikum.

Först lite siffror: i Ryssland har 5 journalister fängslats år 2018, i Ukraina tre stycken. Under åren 2008–2018 har 11 journalister dödats i Ryssland och 11 i Ukraina, detta enligt organisationen Comittee to Protect Journalists.  På den ryska tidningen Novaya Gazetas redaktion hänger sju porträtt på journalister som mördats medan de jobbat för tidningen.

Organisationen Reportrar utan gränser ger varje år ut en lista på hur det är ställt med pressfriheten i 180 av världens länder. Estland ligger på 12:e plats, Lettland på 24:e plats, Litauen på 36:e plats, Ukraina på 101:e plats och Ryssland på 146:e plats.

Journalisten och politikern Sanita Jemberga som jobbar med grävande journalistik på den icke-vinstdrivande organisationen Re:Baltica säger att pressfriheten i Baltikum hela tiden blir bättre.

– I Lettland är medierna fria förutom de dagstidningar som tillhör de lokala oligarkerna. De är fria att skriva om vad som helst förutom oligarkerna. Jag tror inte att det handlar om att oligarkerna mutar dem men istället har de chefredaktörer som säger åt journalisterna vad de får och inte får skriva.

– Sovjets propagandamaskin försvann egentligen aldrig, säger Jemberga.

Det fanns en kort tid på 1990-talet då rysk tv var väldigt galen och modig. Sedan när Vladimir Putin tog över makten blev tv-politiken som under Sovjet-tiden igen, man bara kallade det för Ryssland.

Många ryska medier har tvingats flytta och flera journalister har flytt landet, för att slippa förföljelse. Meduza, som är en rysk nyhetswebbsida, flyttade sin verksamhet till Lettland för att undgå den ryska statens kontroll och minska risken för att journalisterna fängslas eller utsätts för hot.

Mark Teramae på Alexandersinstitutet i Helsingfors har forskat i det ukrainska medieklimatet.

– Precis som i Ryssland är tv det största mediet. Också i Ukraina styrs tv:n av staten, säger han.

Han tillägger att det som rapporteras och hur det rapporteras skiljer sig beroende på var i landet man är. Förutom de statliga tv-bolagen finns det andra mediebolag som inte ägs av staten. Enligt Teramae är de medierna dock inte alltid särskilt pålitliga.

– Det beror på vem som finansierar just den redaktionen. Ibland kan jag läsa något och undra om det faktiskt kan vara sant – och då är det antagligen inte det. Jag har många vänner och kolleger i Ukraina. När jag frågar dem om pålitligheten svarar de att man måste vara försiktig med vad man skriver. I värsta fall blir man av med jobbet.

Teramae menar att ingen bryr sig om vad som publiceras om kultur och musik. Särskilt inte på nätet, det är bara om det blir politiskt som reportern får se sig över axeln.

text & foto Tony Pohjolainen

Ryska rötter i baltisk jord

sovjetsbarnbarnKring hälften av de över en miljon ryskspråkiga invånarna i Baltikum saknar medborgarskap i sitt hemland. Bland dem finns många som har bott hela sitt liv på samma ort. Och till skillnad från den ryska sanningen är det frågan om mycket mera än bara förtyckta ryssar som saknar Sovjettiden, visar Kalle Kniivilä i Sovjets barnbarn.

Boken avslutar en trilogi av reportageböcker – precis som Sovjets barnbarn undersöker den första delen Putins folk och den andra delen Krim tillhör oss den nutida ryska maktpolitiken genom vanliga människors ögon.

Kniiviläs grepp är en erfaren reporters, sympatiskt och anspråkslöst. Han åker buss kring Baltikum och ger ordet till människorna han träffar. Bland ett tiotal intervjuer strör Kniivilä in passliga mängder statistik och historia, inget överflödigt.

Den gemensamma linsen genom vilken Kniivilä behandlar sina intervjuobjekt är nationalidentiteten, eller snarare sökandet efter den. En del ser sig som ester, letter eller litauer, andra som ryssar, och en stor del som något som inte lika lätt går att beskriva. Kniivilä krossar effektivt både de ryska och de baltiska nationalisternas myter och stereotypiska uppfattningar om språkgruppen.

Bokens främsta förtjänst är ändå inte att den enbart lyfter fram de olika rösterna, utan att den sätter dem i en kontext. Språknationalismen kring vilken de förtryckta staterna byggdes upp efter Sovjets fall, den ryska propagandan som många vänder sig till i brist på inhemska berättelser att identifiera sig med, och flyktingsituationen som nästan får språkgrupperna att glömma sina tvister, naturligtvis på ett negativt sätt.

I slutet av boken ställer Kniivilä frågan som legat i bakgrunden under hela resan. Diskrimineras ryskspråkiga i Baltikum? Med en optimistisk syn på den hittills positiva utvecklingen svarar han (med vissa reservationer) nej.

De baltiska staterna har hittills inte direkt gjort sitt bästa för att inkludera den ryskspråkiga befolkningen i samhället. De positiva framtidsscenarierna skulle också förutsätta att säkerhetssituationen hålls stabil, vilket inte är en självklarhet i och med det höjda tonläget mellan Nato och Ryssland, och Donald Trumps uttalanden (efter att boken skrevs) om ett villkorligt Natoförsvar av de baltiska länderna.

Det lär ännu dröja ett par generationer innan de ryskspråkiga i Baltikum kan avsluta sitt sökande efter en oproblematisk identitet. Polariseringen mellan den sovjetnostalgiska ryska nationalismen och den baltiska nonchalansen inför allt ryskt återstår, men Kniivilä är övertygad om att utvecklingen är på rätt spår.

Hursomhelst är bokens fokus inte på spekulationer, utan på att hjälpa läsaren förstå de ryskspråkigas nuvarande situation i ljuset av Sovjettidens arv och Putins beständiga inflytande. Saker beskrivs som de är, sakkunnigt med ett stoiskt lugn, och Kniiviläs personliga synpunkter är lakoniska och få. Inte direkt nervkittlande läsning, men givande. I den bästa av världar skulle boken också översättas till ryska, estniska, lettiska och litauiska.

Elis Karell

Kalle Kniivilä: Sovjets barnbarn.
Ryssarna i
Baltikum.
Atlas, 2016.

Balanserat om Baltikum

När Andres Kasekamps bok A History of The Baltic States utkom för tre år sedan, fick den ett gott internationellt mottagande. I en del recensioner har den till och med kallats för det bästa historiska verket om Baltikum som publicerats på engelska. Aulis Kallio är redo att säga det samma om den finskspråkiga utgåvan.

Jag har själv satt mig in i de baltiska ländernas historia ur ett litauiskt perspektiv och upplevt det som problematiskt att de verk som hittills kommit ut på – Vilho Niitemaas Baltian historia (1959), kompletterat av Kalervo Hovi 1991, och Kari Alenius Viron, Latvian ja Liettuan historia (2000) – inte har lyckats med att skapa en organisk helhet av å ena sidan Estlands och Lettlands, och å den andra sidan Litauens, väldigt olika historia.

Fortsätt läsa Balanserat om Baltikum