Etikettarkiv: Hälsa

Medicin är ofta fel medicin

Susanne Björkholm
Susanne Björkholm.
Too Much Medicine hette symposiet på Fiskartorpet i Helsingfors. Som namnet lovar handlade det om ett av västvärldens riktigt stora problem. I dagarna tre berättade tiotals läkare och forskare om situationen inom sina specialområden just nu. Bilden är inte vacker.

Vi matas på tok för mycket mediciner, opereras på tok för ofta och får på tok för enkelt diagnoser, vilket leder till att vi äter ännu mera mediciner.

Inte bara det, medicinerna vi äter är allt som oftast dåliga, ibland riktigt farliga.

Ett preparat får försäljningstillstånd om det inte är avsevärt sämre i kliniska tester än någon redan existerande medicin (som sällan var speciellt bra till att börja med, eftersom dess försäljningstillstånd gavs på samma villkor), men den marknadsförs naturligtvis som ett medicinskt genombrott; ett preparat som varje läkare som följer sin tid bör skriva ut åt sina patienter.

Så läkemedelsföretagen kommer hela tiden ut med molekyler som deras kemister försett med pyttesmå, ibland helt verkningslösa förändringar, och säljer dem till hutlösa priser genom att utnyttja monopolprissättning och systemet med ersättningar för mediciner ur den kollektiva kassan.

En viktig poäng kom fram i många av framförandena: Roten till problemet är politiskt. Det är ett politiskt beslut att mediciner får komma ut på marknaden utan att vara nyttiga för patienterna. Det är ett politiskt beslut att industrin får 20 års ensamrätt till sin molekyl, vilket leder till lika överstora vinster som finansindustrin kammar in.

Det är likaså ett politiskt beslut att den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA, som borde övervaka läkemedelsindustrin i EU och se till att dåliga mediciner inte kommer ut på marknaden, får 90 procent av sina pengar av industrin den övervakar. När dessutom hela EMA-processen är fullständigt ogenomskinlig och de potentiella vinsterna i miljardklass är grogrunden för institutionell korruption närapå fulländad.

Flera av talarna var pessimister. De, och många före dem, har i decennier försökt göra allmänheten, de politiska beslutsfattarna och läkarkåren medvetna om problemen. Men de har minimal chans att få sin röst hörd, än mindre påverka systemet. Förvisso lyckas de ordna symposier som detta när någon vänlig finansiär uppenbarar sig, men varje miljon som skrapas ihop för att få fram budskapet överröstas enkelt av industrin med sina miljarder de har för ändamålet; läkemedelsindustrin använder flerfalt mera pengar på marknadsföring och lobbning än forskning och medicinutveckling.

Även på Fiskartorpet satt hjärntvättade representanter från regering och myndigheter. De sätter sin tro på den nyliberala klyschan: industrin skall reglera sig själv, så får man bästa möjliga resultat.

Ingen av dem kunde däremot berätta exakt varför ägarna och den operativa ledningen till läkemedelsföretagen plötsligt, alldeles frivilligt, skulle avstå från merparten av sina vinster och börja satsa stora summor på alldeles äkta, riskfylld och osäker forskning i sjukdomar och mediciner.

Susanne Björkholm
är vetenskapsjournalist

Aborträtten i Europa hotad – trots framgången i Irland

I en historisk folkomröstning avkriminaliserades abort i Irland förra månaden. Men det är ett av de få länder i världen där utvecklingen går mot det liberalare hållet.

I Chile avkriminaliserade Michelle Bachelets regering 2017 abort vid tre omständigheter: om graviditeten har föregåtts av våldtäkt, om fostret är livsodugligt, eller om kvinnans liv är i fara. Det var ett historiskt beslut som föregåtts av många års påtryckningar från kvinnorättsaktivister och liberala politiker.

Sebastián Piñeras sittande konservativa regering har valt att skärpa lagstiftningen. I januari 2018 infördes en samvetsklausul som innebär att en läkare kan vägra att utföra en abort utifrån sin etiska övertygelse. Detta orsakade en protestvåg runtom i landet.

Rätten till samvetsfrihet finns även inskriven i den italienska konstitutionen. Det innebär att upp till 100 procent av alla gynekologer och läkare i vissa delar av landet vägrar avbryta graviditeter, även i fall då gravt missbildade foster anses ha ringa chanser att överleva. Detta trots att det är en lagstadgad rättighet för varje kvinna att välja om hon önskar avbryta en graviditet under de 90 första dagarna.

Abortvägran ett karriärdrag

Silvana Agatone, gynekolog och ordförande i Laiga (Libera Associazione Italiana Ginecologi per l’Applicazione della legge 194/78) i Rom, en förening för gynekologer som utför aborter, säger att Italien har ett stort problem.

– Antalet gynekologer som samvetsvägrar och inte utför aborter ökar konstant. Dessutom blir det allt vanligare att läkare i tjänst inte ens vägleder patienterna, säger hon och varnar för ett scenario där det inte längre finns några läkare alls som utför aborter – åtminstone inte inom den offentliga vården.

Laiga hjälper kvinnor som vill göra abort att hitta en läkare som är villig att utföra ingreppet.

Agatone menar att möjligheten att samvetsvägra överutnyttjas.

– Det är inte ens så att alla som vägrar är övertygade, varken på ett personligt plan eller på grund av något särskilt skäl, utan det handlar om ett bekvämt val som ger en läkare större karriärmöjligheter, förklarar hon.

Aborträtten, som när den blev verklighet i Italien år 1978 innebar en stor landvinning för kvinnorna, tycks nu anses ovärdig att implementera.

– Det anses inte vara en ärofylld arbetsuppgift och utför du aborter riskerar du dåligt rykte och får färre patienter till din privata klinik, säger Agatone.

Kontroll över kvinnan

Laetizia Costa (namnet fingerat) från Ancona berättar om svårigheter och fruktlösa samtal till olika sjukhus och vårdcentraler när hon ville göra abort. Dessutom vittnar hon om hur de flesta kontakter dessutom försökte få henne att behålla barnet mot sin vilja.

Efter fyra timmar i ett väntrum en dag ryckte hennes man en läkare i rockärmen och bad honom titta på ultraljudsbilderna de hade med sig. Svaret de fick var, ”Uppenbart är ju fostret missbildat, men troligtvis dör det av sig självt runt 20e veckan, vänta.”

– Istället för att stötta en kvinna som redan befinner sig i en svår situation utövar vårdpersonalen, på alla nivåer, psykologiska påtryckningar för att en ska ändra sitt beslut, säger Costa och beskriver sjukvårdens bemötande som inhumant.

– Det är omänskligt att en kvinna som kräver sin rätt behandlas på det här viset. Det är inte en tjänst hon ber om, det är en rättighet.

Men det är också en rättighet som riskerar att försvinna. För trots att abortlagen fyller 40 år, så är den under ständig attack. Abortmotståndarna mobiliserar, uppbackade av fascistiska och högerkonservativa partier samt katolska kyrkan, som alla fått vind i seglen efter valen i mars. Kvinnors rättigheter finns sällan med i partiernas partiprogram, men då partierna väl tagit makten blir det plötsligt en viktig fråga.

– Vi upplever en allt fientligare inställning mot kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar, säger Giorgia Serughetti, författare och forskare som nyligen gett ut boken Libere tutte ”Fria alla (kvinnor)”, som hon har skrivit tillsammans med Cecilia D’Elia.

Hon fortsätter:

– Det nya angreppssättet från högern innebär att de talar i termer av kvinnans bästa och även använder feministiska argument.

Serughetti menar att det är tydligt att det handlar om att vilja ta tillbaka kontrollen över kvinnan och dra in hennes rätt att bestämma över sin egen kropp och sexualitet. Inte bara i Italien, utan också i länder som USA och Polen.

– Konservativa krafter vill införliva kvinnan i hennes traditionella roll med fokus på att reproducera.

Kräftgång i USA

Donald Trump hade inte suttit länge som president innan han fattade beslut om att skära ner de statliga bidragen till organisationer som utför aborter, och strypa biståndet till grupper som arbetar med abort och sexuella och reproduktiva rättigheter ute i världen.

Trump har även lovat att tillsätta fler domare i högsta domstolen som är villiga att riva upp den lag, Roe vs. Wade, från 1973 som gjorde abort lagligt i USA.

I januari anslöt sig Trump till två tidigare republikanska presidenter, Ronald Reagan och George W Bush, när han hälsade på demonstranterna i den årliga demonstrationen March for Life och på så vis gav sitt stöd till de pro-life-grupper som till varje pris vill ”försvara rätten till liv”, med andra ord motsätter sig abort – till och med i fall då kvinnans liv är i fara.

I maj 2018 rapporterades det om att delstaten Iowa hade röstat igenom USA:s striktaste abortlag. Abort kommer att förbjudas i fall där man kan uppfatta fostrets hjärtslag. Det innebär att många kvinnor inte ens kommer att hinna upptäcka att de är gravida förrän det är för sent att avbryta graviditeten.

Stark aktivism i Polen

En av de mest restriktiva abortlagarna i Europa finns i Polen. Förra året uppskattades runt 80 000 polska kvinnor ha genomgått olagliga aborter, både i Polen och i andra länder.

Förslaget som ligger på bordet handlar om att förbjuda abort i alla fall förutom där kvinnan blivit gravid via våldtäkt eller incest. Det innebär bland annat en skärpning av lagen i fall av allvarliga fosterskador. I dag är det tillåtet med sådana aborter, men det vill man nu alltså förbjuda.

Enligt Katarina Bergehed, sakkunnig på kvinnors rättigheter vid Amnesty i Sverige, är den anledningen man nu vill förbjuda den vanligaste till att kvinnor och flickor får abort i Polen i dag. Det handlar om ungefär 95 procent av alla fall.

För ett par år sedan stoppade hundratusentals polacker ett förslag som helt skulle förbjuda aborter och dessutom göra abort straffbart, med uppemot fem års fängelse som påföljd (både för kvinnan som gjorde abort och läkaren som utförde ingreppet). Också nu har det organiserats ett flertal demonstrationer mot de föreslagna skärpningarna i abortlagstiftningen och många av deltagarna riskerar repressalier. Det rapporteras också om att aktörer som visar stöd för abort, som kvinnoorganisationer, utsätts för polisräder.

I mars ordnades demonstrationer i bland annat Warszawa, då de protesterande tog sig till regeringspartiet Lag och Rättvisas (PIS) högkvarter och skrek slagord som ”Valfrihet istället för terror”. Konservativa PIS uppbackade av den katolska kyrkan är positiva till att skärpa abortförbudet. Aktuella opinionsundersökningar visar dock att en betydande majoritet av det polska folket är emot lagförslaget.

Irland en ljuspunkt

På Irland har utvecklingen ändå gått i motsatt riktning.

”Det ser ut som att vi skriver historia i morgon”, skrev Leo Varadkar, Irlands premiärminister och ja-förespråkare inför folkomröstningen om att skrota abortförbudet på Irland.

Och det skrotades, som känt. I folkomröstningen den 25 maj i år vann ja-sidan stort. Det innebär att det konstitutionella förbudet mot abort, som infördes i en folkomröstning 1983, kommer att upphöra. Den gamla lagen innebär att den som gör en abort riskerar upp till 14 års fängelse.

Den irländska regeringen kommer nu att påbörja arbetet för att rösta igenom ett lagförslag som innebär fri abort till och med tolfte graviditetsveckan och vid speciella omständigheter till och med sjätte graviditetsmånaden.

Premiärminister Varadkar säger att han hoppas att den nya lagen hinner stiftas innan årets slut. Han kallar det kulmen på en revolution som pågått i det tysta under 10-20 år.

Över 3 000 irländska kvinnor tvingas i dagsläget varje år att resa till England och andra länder för att kunna göra abort. Men det är inte alla som har möjlighet eller hinner resa. En av dem som drabbades av abortförbudet på Irland var Savita Halappanavar, som dog i sviterna av ett missfall på grund av att läkarna vägrat genomföra en abort. Halappanavars pappa Andanappa Yalagi sa i en intervju med Irish Times att han är mycket glad över resultatet av folkomröstningen. Han säger också att han önskar att den kommande lagstiftningen ska uppkallas efter dottern, ”Savitas lag”.

Förbud i Malta

Även på Cypern togs ett steg mot att avkriminalisera abort tidigare i år då strafflagen ändrades så att risken för åtal efter avbruten graviditet minskar. På Malta, en annan ö i Europa, är det dock helt förbjudet.

– Jag kan inte säga att jag är för abort, men jag accepterar en kvinnas val och jag skulle genomföra aborter på kvinnor, som så önskar, även om det inte var lagligt, säger Beatrice Berluti, gynekolog och en av få icke-samvetsvägrare i regionen Marche i centrala Italien.

Berluti menar om att det handlar om svåra livsval. Det viktigaste som professionell är att stå vid kvinnans sida: ge information och stöd och helst också ha möjlighet att följa upp.

– Att förbjuda abort innebär inte att färre unga flickor och kvinnor blir gravida. Kvinnor blir oftast gravida under en livskris eller förändring i livet. Det kan handla om sorg efter en avliden anhörig, separation, att ha förlorat arbetet, våld, krig eller konflikter, en flytt, att man blivit sjuk eller deprimerad eller bara är på semester och glömmer rutinerna, säger Tiziana Antonucci, en radikal kvinnorättskämpe som hjälpt kvinnor i Italien med preventivmedelsrådgivning och abort på organisationen AIED sedan 1978.

Mordåtal för missfall

Världshälsoorganisationen WHO har beräknat att det utfördes 25 miljoner osäkra aborter (45 procent av det totala antalet aborter) varje år under åren 2010 till 2014. Majoriteten av dem, 97 procent, genomfördes i Afrika, Asien och Latinamerika. Var åttonde minut dör en kvinna på grund av osäker abort, uppskattar WHO. Sydafrika har sedan 1997 en av kontinentens mest liberala abortlagar, vilken säkerställer rätten att göra abort fram till 20:e veckan. Till följd av introducerandet av Sydafrikas abortlag Choice Act 1997 minskade landets mödradödlighet med 90 procent.

I El Salvador råder det totalförbud mot abort. En kvinna som avbryter en graviditet efter en våldtäkt eller får ett missfall riskerar att dömas till fängelse. Trots påtryckningar från människorättsorganisationer och anhöriga till kvinnor som har avlidit efter illegala aborter har regeringen inte prioriterat frågan. Under tiden sitter kvinnor av fängelsestraff för mord efter att ha drabbats av missfall.

Text & foto: Christin Sandberg

Mobilisering mot sote-reformen är nödvändig

Det är knappast en alarmistisk överdrift att påstå att det finländska välfärdssamhället ligger i vågskålen för tillfället, då Juha Sipiläs regering med våld, tvång, skrämseltaktik och odemokratiska medel försöker driva igenom sin reform av social- och hälsovårdssektorn. Det går inte ens längre att kalla motståndet mot det nuvarande förslaget till reform för oppositionspolitik, då allt fler representanter också för Samlingspartiet motsätter sig det. Helsingforsborgmästaren Jan Vapaavuori må ha egna kossor i diket då det gäller eventuella framtida presidentval, men det går inte att ta miste på hans genuina oro för vad reformen kunde föra med sig.

Sote-reformen har under hela Sipiläs statsministerperiod varit regeringens flaggskepp. Går den i stöpet, är det ett personligt misslyckande för Centerministern. Också för Centern som parti är reformen viktig. Den är nära förknippad med landskapsreformen, som är skräddarsydd av Centern i syfte att stärka partiets ställningar i allmänna val. Det här är en typ av uppenbar valmanipulation som vi är vana att se i USA, men som knappast hör hemma i Finland.

Att denna odemokratiska kupp ens är möjlig har att göra med två saker: för det första kohandeln med Samlingspartiet i samband med sote-reformen. Det borgerliga partiet har kämpat med näbbar och klor för att så att säga bakvägen i ett enda slag privatisera största delen av den finländska social- och hälsovårdssektorn. Vems fickor vinsterna från vården skulle gå i har inte förblivit oklart för någon – svängdörren mellan de privata vårdbolagen och Samlingspartiet har gått som en karusell. Den andra orsaken till att reformen kommit så långt som den gjort stavas Sannfinländarna/Blå framtid. I Sannfinländarna fick Samlingspartiet och Centern drömpartnern för regeringssamarbete: ett parti (numera två) vars politiska linjedragningar i fråga om allt annat än invandring varit helt sekundära, och vars enda målsättning under regeringsperioden varit att överleva i regeringsställning fram till nästa riksdagsval. Sannfinländarna och Blå framtid har fullkomligt svikit sin väljarbas.

Nya Argus 4/2018 förundrar sig Trygve Söderling över hur det är möjligt att sote-reformen kan drivas igenom med enkel majoritet i riksdagen. I fråga om grundlagsändringar krävs 2/3 majoritet, och Söderling föreslår att också en reform av den omfattning som sote-reformen borde avgöras med kvalificerad majoritet, om inte 2/3 så åtminstone 3/5 majoritet. För detta talar också det faktum att reformen gång på gång fastnat i grundlagsutskottet. Jag vill upprepa mitt inledande påstående: Finlands välfärdssamhälle ligger i vågskålen. Så gott som alla experter som hörts i offentligheten är av samma åsikt: reformen bör inte gå igenom i sin nuvarande form, eftersom den hotar en av grundbultarna i det finländska samhället: rätten till vård för alla på lika villkor. Korthuset är på väg att rasa för Sipilä: allt tyder på att landskapsvalet inte kan hållas innan riksdagsvalet, och utan landskapsval heller ingen sote-reform. Men med finsk sisu framhärdar Sipilä: hans senaste utspel handlade om att flytta själva riksdagsvalet framåt. De som ännu värnar om den finländska välfärden borde mobilisera och se till att den här reformen aldrig blir verklighet.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Berättelser kring biståndsarbetande

Det finns böcker som är små och tunna men som puffar läsaren till öppningar i hens värld som hen inte ens varit riktigt medveten om, eller bara inte reflekterat över eftersom ingen straffar en som blundar.

Patricia Bruuns bok Efter stormen i Tshikapa är en sådan. Boken är en berättelse från Kongo-Kinshasa, där Bruun jobbade som biståndsarbetande sjukskötare en höst och lite till. Jag har alltid hyst stor tacksamhet till människor som åker iväg för att hjälpa, inte minst för att det ju väldigt ofta handlar om områden där våra förfäder trängt in med falska fullmakter och undergrävt den naturliga utvecklingen. Vi västmänniskor har i århundraden fått glädja oss åt vackra byggnader och monument och ett välstånd som kostat miljontals människors liv och ännu fler människors elände. Kommer vi någonsin att kunna gottgöra?

Liksom på så många områden är information – och brist på sådan – också i den här problematiken ett av de mest verkningsfulla redskapen. Mycken förvriden, vinklad och undanhållen information har möjliggjort, välsignat och belönat verksamhet som i sin girighet varit så grym att verkligheten av nödvändighet draperats, än som heroiska insatser, än i rasbiologiskt nyttotänkande, än i tystnad och glömska. Dagens informationsflöde – på gott och ont – hämtar fram sanningar så fruktansvärda att vi kanske kan förstå, om än aldrig godkänna, den organiserade glömskan.

Efter stormen i Tshikapa är en bok jag av många orsaker visste att jag skulle läsa förr eller senare, och att det kom att bli förr berodde på en recension som gjorde mig fundersam. Recensenten konstaterar att boken är läsvärd och intressant, att den manar läsaren att tänka vidare kring biståndsarbete och den globala kapplöpningen efter naturresurser. Men, säger hen, det fiktiviserande lyckas inte lyfta från det lite poänglösa och diffusa, och fortsätter likt en handledare med att Bruun hade kunnat utveckla det hela med ett mer dokumentärt och journalistiskt grepp.

Är det korrekt att i en recension föreslå en annan infallsvinkel till problematiken än den bokens författare valt?

Efter att ha läst boken hänger frågan kvar. För mig blev läsupplevelsen, tack vare växlingen mellan författarens egna upplevelser, de historiska utblickarna och de fiktiva styckena lik en filmupplevelse, där jag som läsare fick följa med på en lång resa på en kontinent som känns bekant men i verkligheten är mig totalt obekant. Jag har aldrig känt den afrikanska värmen, dofterna, lukterna, glädjen, desperationen, dammet, den väldiga naturen och dess kraft. Med ett mer dokumentaristiskt, journalistiskt grepp – som förvisso kanske gjort boken lättare att helhetsgestalta – hade jag nog inte känt dem nu heller. Just det personliga greppet ger det dokumentära, det jag upplever som det bärande i boken, liv. Får det att kännas att det är en människa bland människor som skriver ned, snarare än om, det hen upplever. Upplevelsen att vara avvikande som vit, av frustration över det som fungerar dåligt eller inte alls – inkluderande allt från uteblivet morgonkaffe till sinande läkemedelsförråd, mänskliga- och ekonomiska resurser. Över hur snedvridet samhället är. Glädjen när allt fungerar, det återkommande vemodet över biståndsarbetets tillfälliga natur.

Kapitlen där å ena sidan gummiterroristen Henry Morton Stanley, å andra sidan den svenske missionären Edvard Vilhelm Sjöblom kommer till tals berättar mycket mer än det vi kan läsa på raderna. Avsnitten är liksom impressionistiska, de rör sig någonstans mellan det som måtte ha rört sig i deras huvuden, det de hade omkring sig i Kongo och de omständigheter som låg bakom deras respektive vistelse där. Mellan raderna tecknas grunderna till dagens biståndsarbetes tillkortakommande och vävs samman med det arbete Bruun och hennes kolleger gör inom ramarna för organisationen.

Avsnitten där vi möter lokalbefolkningen är som små juveler. Svårbegripligt knappa förhållanden, fårade ansikten, spinkiga ben, leenden och sorg, löst fladdrande skjortor och klänningar i granna färger. Också drömmar om något bättre, inte bara om ens spade skulle stöta på en diamant. Vikten av att föra berättelserna vidare – ju mindre mat, desto mer berättelser, som Mbala säger till sin son Akuda. Det viktigaste är att inte glömma, det som hänt och det som händer. Därför berättelserna.

I epilogen sammanfattar författaren: ”Jag har lagt mitt eget pussel. Jag har blandat fakta och fiktion. Jag har sprungit längs med Kongofloden i gryningen, jag har fört bok över sjukdomar, patienter, symptom och diagnoser i ett litet mottagningsrum med en järnsäng som förråd och apotek. Jag skriver om saker som har hänt men också om sånt som kunde ha hänt, men aldrig inträffat utom i den här berättelsen. Jag har varit verkligheten trogen på mitt eget sätt.”      

Det känns ärligt. Och sant, kanske för att perspektivet rätt igenom är Bruuns eget, eftersinnande och intelligent. En angelägen bok. Spännande är den också.

Text Bianca Gräsbeck
Foto Niklas Sandström

Patricia Bruun:
Efter stormen i Tshikapa.
Förlaget, 2018.

Stephen Hawking: socialisten som ville till stjärnorna

Få giganter inom vetenskapen tornar så högt som den lille mannen i rullstolen. I Albert Einsteins och Isaac Newtons fotspår förändrade han vår uppfattning om universum och om verklighetens sammansättning. I dag då nyheten om hans död nådde oss, har många spaltmeter skrivits om hans enorma forskargärning. Mindre uppmärksamhet har ägnats åt hans socialistiska världssyn.

Den brittiska forskaren och författaren Stephen Hawkings bortgång vid en ålder av 76 år har berört många, och i vetenskapen gapar ett stort hål efter mannen som tog det som sin livsuppgift att utröna, med författaren Douglas Adams ord, hemligheten med “livet, universum och allting”. Hawking var inte bara en av vår tids allra största teoretiska fysiker och kosmologer, utan också en humanist och humorist. Få har bidragit med så mycket till populariseringen av vetenskap, dels på grund av att han i sin rullstol blev en så ikonisk figur, men också tack vare hans torra brittiska humor, som han gärna delade med sig av i böcker och intervjuer.

Efter sitt populärkulturella genombrott 1988 med boken Kosmos: en kort historik, blev Hawking en av vår tids mest kända personer, och han bjöd flitigt på sig själv, till exempel genom cameoroller i tv-serier som The Simpsons, Star Trek och The Big Bang Theory. Med åren blev Hawking, med sin rullstol och talsyntetisator, sinnebilden för ett geni. Hans stora popularitet kan delvis förklaras med hans eget stora tycke för populärkultur, i synnerhet science fiction, och att han kunde föra allvarliga diskussioner kring frågor om utomjordiskt liv, kolonisering av andra planeter och ett framtida robotsamhälle.

Som det geniet och den superstjärna han var, fick Hawking ofta frågor som berörde politik. På det stora hela var han motvillig att diskutera politik med journalister, och avhandlade ofta ämnet med ett skämt – till Kitty Ferguson, som skrivit den mest kända biografin om honom, sa han att en av de saker han ångrade mest i livet var att han aldrig fick tillfälle att köra över Margaret Thatchers tår med sin rullstol. Han körde 1977 över Prins Charles tår, och det ryktades om att han hade för vana att ”av misstag” köra på folk han inte gillade. Hawking förnekade det, men inte särskilt övertygande. ”Det är ett illvilligt rykte, och jag kommer att köra över alla som sprider det vidare”, sa han till Ferguson.

På grund av sin universumsomspännande forskning var det naturligtvis omöjligt för Hawking att inte komma in på frågor som anknöt till politik och samhället i stort. Som övertygad ateist tenderade han att stöta sig med religiösa samfund, som då han lade fram tanken om att människan genom att finna svar på exakt hur universum fungerar, i praktiken skulle överta en presumtiv guds roll.

När Hawking, speciellt under senare år, uttalade sig politiskt, verkade medierna varje gång överraskade över hans vänstersinnade åsikter. År 2015 stödde han helhjärtat den gamle socialisträven Jeremy Corbyns val till Labours ordförande, även om han sedermera uttryckte besvikelse över Corbyns ledaregenskaper. Samma år deltog Hawking i en Reddit-diskussion där han fick en fråga om hotet för ökad arbetslöshet i samband med automatiseringen av samhället. Hawking svarade:

”Om maskiner producerar allt vi behöver, kommer resultatet att avgöras av hur saker distribueras. Alla kan njuta av ett liv fyllt av lyxig fritid om det maskinproducerade överflödet delas jämnt, eller så kan det hända att merparten av alla människor blir totalt utarmade om maskinernas ägare lyckas med sin lobbning mot utjämnad resursfördelning. För tillfället ser det ut som om vi skulle vara på väg mot det senare alternativet, med en teknologisk utveckling som driver på allt djupare ojämlikhet i samhället.”

Stephen Hawking samtalar med president Barack Obama i Vita huset 2009. Foto: Wikipedia Commons.

Stephen Hawking uttryckte också i övriga sammanhang sporadiskt sina vänstersympatier offentligt. Under USA:s presidentval år 2000 stödde han Al Gore och när Hawking i fjol varnade för att Donald Trumps hot om att dra USA ur Paris klimatavtal kunde ha katastrofala följder för klimatet, eggade han så upp opinionsredaktörerna på högertidningen Washington Examiner, att de publicerade en ledare med rubriken ”Stephen Hawkings oförsvarliga politisering av vetenskapen”. Hawking har i tiotals år varnat för klimatuppvärmningen, och har förutspått att den kommer att leda till att människan blir tvungen att kolonisera andra planeter för att överleva. (En annan tv-känd vetenskapsman, Brian Cox, har visserligen gett Hawking svar på tal genom att påpeka att om vi en dag har tekniken för att göra en närliggande planet beboelig för människor, kan vi lika gärna använda samma teknik för att göra jorden beboelig igen.)

Sin politiska övertygelse fick Stephen Hawking från sin mamma Isobel. Stephen växte upp i Oxford och småstaden S:t Albans strax utanför London. Både pappa Frank och mamma Isobel var Oxfordutbildade, men familjen levde trots det relativt fattigt. I S:t Albans stack de excentriska och högst intellektuella Hawkings ut. Deras middagar förlöpte enligt Ferguson ofta i tysthet eftersom alla familjemedlemmar läste varsin bok. De bodde i ett trångt och förfallet hus och åkte omkring i ett gammalt bilskrälle som tidigare hade varit en Londontaxi, skriver Michael White och John Gribbin i en annan Hawking-biografi. Frank Hawking var medicine forskare, och som chef för parasitologiavdelningen vid det brittiska institutet för medicinsk forskning tillbringade han långa perioder utomlands, huvudsakligen i Afrika, så uppfostran av Stephen och hans tre yngre syskon föll långt på mamman.

Isobel Hawking (född Hadley) var en av de få kvinnor som på 1930-talet fick möjlighet att ta examen från Oxford, där hon studerade filosofi, ekonomi och samhällsvetenskaper. På grund av utbredda fördomar i samhället lyckades Isobel aldrig få ett arbete som motsvarade hennes utbildning, utan hoppade mellan diverse sekreterar- och assistentjobb som hon var fruktansvärt överkvalificerad för, enligt Paul Strathems bok Hawking and the Black Holes.

Något annat som kan ha legat henne i fatet var hennes uttalade politiska aktivism: som yngre var Isobel en övertygad kommunist, och även om hon övergav sin starkaste revolutionära ideologi, kallade hon sig livet ut för socialist.

På 50- och 60-talet deltog Isobel Hawking aktivt i den brittiska anti-kärnvapenrörelsen, och deltog i flera av de så kallade Aldermaston-marscherna för nedrustning. Strathem påpekar att den här typen av medborgaraktivism under denna tid i Storbritannien sågs ner på som den värsta formen av ”antisocialt beteende”. Etter värre måste det ha ansetts att hon drog med sig sina unga barn på demonstrationerna.

Hawking 1993. Foto: Nasa

Vid sidan av det stora intresset för matematik, fysik och kosmos, upptogs den unga Stephen Hawkings liv också av klassisk musik, sci-fi och politiska diskussioner med vänner. Han var liksom mamman en hängiven ateist och socialist, till den grad att då hade familjen ordnat med ett rum på en privat klinik då han blivit diagnostiserad med sin muskelsjukdom, vägrade han ta emot det – det gick emot hans principer att använda sig av privat sjukvård. Hawking var en livslång Labour-väljare och stödde tanken på basinkomst och robotskatt.

På senare år deltog Stephen Hawking aktivt i diskussionen kring privatiseringen av det brittiska hälsovårdssystemet NHS. I augusti 2017 skrev han ett brinnande politiskt försvarstal för ett offentligt kontrollerat och finansierat hälsovårdssystem, och noterade att utan den vård han fått för den muskelsjukdom han diagnostiserats med 1962, skulle han inte ha varit i livet. Hawking lyfte fram USA som ett varnande exempel och uppmanade politikerna att inte låta multinationella, vinstmotiverade företag överta kontrollen av en för medborgarna livsviktig basservice. Han noterade också att opinionsmätningar tydligt visade att en majoritet av britterna stöder offentlig hälsovård:

”Därför är det bästa sättet att stöda NHS att stärka medborgarnas inflytande i samhället. Det finns två prioriteter. För det första: tydligt information om att offentlig service inte bara är det rättvisaste sätter att erbjuda hälsovård på, utan också det mest kostnadseffektiva. För det andra behöver vi en stark röst och politiska krafttag för att få politikerna att agera för vårt bästa.

Om det här låter politiskt, så är det för att NHS alltid ha varit politiskt. Då systemet inrättades, mötte det på hårt politiskt motstånd. Det är Storbritanniens främsta offentliga tjänst och en hörnsten i vårt samhälle, det är något som binder oss samman. Folket uppskattar NHS och är stolta över att alla behandlas jämlikt då de är sjuka. NHS visar oss från vår bästa sida. Det är något som vi inte får förlora.”

Vad Stephen Hawking skulle ha att säga om den pågående sote-reformen i Finland torde stå relativt klart.

Stephen Hawking drevs av en oändlig nyfikenhet och törst efter kunskap. Då han som ungdom valde matematik och fysik som studieområde, gjorde han det för att det enligt honom var de discipliner som hade störst möjlighet att ge svar på ”varifrån vi kommer och varför vi är här”, med hans egna ord. Då han som 21-åring diagnostiserades med en obotlig muskelsjukdom gav läkarna honom två år till att leva. Men som om fast besluten att inte ge upp innan han funnit svaret på universums gåta, vägrade han acceptera sin dödsdom, utan levde 53 år till.

Trots sin pessimism angående jorden, som han var övertygad att människan inom de närmaste 1 000 åren skulle göra helt obeboelig, var han optimist då det gällde vetenskapen. Fysiskt en fånge i sin förlamade kropp, vågade han i tanken ge sig ut på långt mer hisnande färder än de flesta andra. Med döden ständigt överhängande, var hans tidsperspektiv inte ett människolivs spann, utan tusen år i framtiden. Angående vetenskapen var han en ständig optimist, och därför också i förlängningen angående människan. Han må ha varit pessimistisk angående människosläktet, men han var inte determinist. Vetenskapen skulle ta människan till Mars och vidare, eftersom vi människor också har möjligheten att välja, till skillnad från övriga arter på jorden.

Vetenskapen kunde och skulle användas för människans och planetens bästa, var Stephen Hawkings fasta övertygelse – och då menade han alla människors bästa. Det är inte långsökt att tänka sig att Hawkings socialistiska bakgrund bidrog till hans iver att popularisera vetenskapen och kunskapen om universum, att uppmana och sporra unga att studera och intressera sig för världen omkring dem. Resan till stjärnorna skulle inte vara reserverad för de priviligierade få, utan oss alla. Kanske är denna längtan till stjärnorna något som ”visar oss från vår bästa sida. Något vi inte får förlora”.

Janne Wass