Etikettarkiv: Hälsa

Berättelser kring biståndsarbetande

Det finns böcker som är små och tunna men som puffar läsaren till öppningar i hens värld som hen inte ens varit riktigt medveten om, eller bara inte reflekterat över eftersom ingen straffar en som blundar.

Patricia Bruuns bok Efter stormen i Tshikapa är en sådan. Boken är en berättelse från Kongo-Kinshasa, där Bruun jobbade som biståndsarbetande sjukskötare en höst och lite till. Jag har alltid hyst stor tacksamhet till människor som åker iväg för att hjälpa, inte minst för att det ju väldigt ofta handlar om områden där våra förfäder trängt in med falska fullmakter och undergrävt den naturliga utvecklingen. Vi västmänniskor har i århundraden fått glädja oss åt vackra byggnader och monument och ett välstånd som kostat miljontals människors liv och ännu fler människors elände. Kommer vi någonsin att kunna gottgöra?

Liksom på så många områden är information – och brist på sådan – också i den här problematiken ett av de mest verkningsfulla redskapen. Mycken förvriden, vinklad och undanhållen information har möjliggjort, välsignat och belönat verksamhet som i sin girighet varit så grym att verkligheten av nödvändighet draperats, än som heroiska insatser, än i rasbiologiskt nyttotänkande, än i tystnad och glömska. Dagens informationsflöde – på gott och ont – hämtar fram sanningar så fruktansvärda att vi kanske kan förstå, om än aldrig godkänna, den organiserade glömskan.

Efter stormen i Tshikapa är en bok jag av många orsaker visste att jag skulle läsa förr eller senare, och att det kom att bli förr berodde på en recension som gjorde mig fundersam. Recensenten konstaterar att boken är läsvärd och intressant, att den manar läsaren att tänka vidare kring biståndsarbete och den globala kapplöpningen efter naturresurser. Men, säger hen, det fiktiviserande lyckas inte lyfta från det lite poänglösa och diffusa, och fortsätter likt en handledare med att Bruun hade kunnat utveckla det hela med ett mer dokumentärt och journalistiskt grepp.

Är det korrekt att i en recension föreslå en annan infallsvinkel till problematiken än den bokens författare valt?

Efter att ha läst boken hänger frågan kvar. För mig blev läsupplevelsen, tack vare växlingen mellan författarens egna upplevelser, de historiska utblickarna och de fiktiva styckena lik en filmupplevelse, där jag som läsare fick följa med på en lång resa på en kontinent som känns bekant men i verkligheten är mig totalt obekant. Jag har aldrig känt den afrikanska värmen, dofterna, lukterna, glädjen, desperationen, dammet, den väldiga naturen och dess kraft. Med ett mer dokumentaristiskt, journalistiskt grepp – som förvisso kanske gjort boken lättare att helhetsgestalta – hade jag nog inte känt dem nu heller. Just det personliga greppet ger det dokumentära, det jag upplever som det bärande i boken, liv. Får det att kännas att det är en människa bland människor som skriver ned, snarare än om, det hen upplever. Upplevelsen att vara avvikande som vit, av frustration över det som fungerar dåligt eller inte alls – inkluderande allt från uteblivet morgonkaffe till sinande läkemedelsförråd, mänskliga- och ekonomiska resurser. Över hur snedvridet samhället är. Glädjen när allt fungerar, det återkommande vemodet över biståndsarbetets tillfälliga natur.

Kapitlen där å ena sidan gummiterroristen Henry Morton Stanley, å andra sidan den svenske missionären Edvard Vilhelm Sjöblom kommer till tals berättar mycket mer än det vi kan läsa på raderna. Avsnitten är liksom impressionistiska, de rör sig någonstans mellan det som måtte ha rört sig i deras huvuden, det de hade omkring sig i Kongo och de omständigheter som låg bakom deras respektive vistelse där. Mellan raderna tecknas grunderna till dagens biståndsarbetes tillkortakommande och vävs samman med det arbete Bruun och hennes kolleger gör inom ramarna för organisationen.

Avsnitten där vi möter lokalbefolkningen är som små juveler. Svårbegripligt knappa förhållanden, fårade ansikten, spinkiga ben, leenden och sorg, löst fladdrande skjortor och klänningar i granna färger. Också drömmar om något bättre, inte bara om ens spade skulle stöta på en diamant. Vikten av att föra berättelserna vidare – ju mindre mat, desto mer berättelser, som Mbala säger till sin son Akuda. Det viktigaste är att inte glömma, det som hänt och det som händer. Därför berättelserna.

I epilogen sammanfattar författaren: ”Jag har lagt mitt eget pussel. Jag har blandat fakta och fiktion. Jag har sprungit längs med Kongofloden i gryningen, jag har fört bok över sjukdomar, patienter, symptom och diagnoser i ett litet mottagningsrum med en järnsäng som förråd och apotek. Jag skriver om saker som har hänt men också om sånt som kunde ha hänt, men aldrig inträffat utom i den här berättelsen. Jag har varit verkligheten trogen på mitt eget sätt.”      

Det känns ärligt. Och sant, kanske för att perspektivet rätt igenom är Bruuns eget, eftersinnande och intelligent. En angelägen bok. Spännande är den också.

Text Bianca Gräsbeck
Foto Niklas Sandström

Patricia Bruun:
Efter stormen i Tshikapa.
Förlaget, 2018.

Stephen Hawking: socialisten som ville till stjärnorna

Få giganter inom vetenskapen tornar så högt som den lille mannen i rullstolen. I Albert Einsteins och Isaac Newtons fotspår förändrade han vår uppfattning om universum och om verklighetens sammansättning. I dag då nyheten om hans död nådde oss, har många spaltmeter skrivits om hans enorma forskargärning. Mindre uppmärksamhet har ägnats åt hans socialistiska världssyn.

Den brittiska forskaren och författaren Stephen Hawkings bortgång vid en ålder av 76 år har berört många, och i vetenskapen gapar ett stort hål efter mannen som tog det som sin livsuppgift att utröna, med författaren Douglas Adams ord, hemligheten med “livet, universum och allting”. Hawking var inte bara en av vår tids allra största teoretiska fysiker och kosmologer, utan också en humanist och humorist. Få har bidragit med så mycket till populariseringen av vetenskap, dels på grund av att han i sin rullstol blev en så ikonisk figur, men också tack vare hans torra brittiska humor, som han gärna delade med sig av i böcker och intervjuer.

Efter sitt populärkulturella genombrott 1988 med boken Kosmos: en kort historik, blev Hawking en av vår tids mest kända personer, och han bjöd flitigt på sig själv, till exempel genom cameoroller i tv-serier som The Simpsons, Star Trek och The Big Bang Theory. Med åren blev Hawking, med sin rullstol och talsyntetisator, sinnebilden för ett geni. Hans stora popularitet kan delvis förklaras med hans eget stora tycke för populärkultur, i synnerhet science fiction, och att han kunde föra allvarliga diskussioner kring frågor om utomjordiskt liv, kolonisering av andra planeter och ett framtida robotsamhälle.

Som det geniet och den superstjärna han var, fick Hawking ofta frågor som berörde politik. På det stora hela var han motvillig att diskutera politik med journalister, och avhandlade ofta ämnet med ett skämt – till Kitty Ferguson, som skrivit den mest kända biografin om honom, sa han att en av de saker han ångrade mest i livet var att han aldrig fick tillfälle att köra över Margaret Thatchers tår med sin rullstol. Han körde 1977 över Prins Charles tår, och det ryktades om att han hade för vana att ”av misstag” köra på folk han inte gillade. Hawking förnekade det, men inte särskilt övertygande. ”Det är ett illvilligt rykte, och jag kommer att köra över alla som sprider det vidare”, sa han till Ferguson.

På grund av sin universumsomspännande forskning var det naturligtvis omöjligt för Hawking att inte komma in på frågor som anknöt till politik och samhället i stort. Som övertygad ateist tenderade han att stöta sig med religiösa samfund, som då han lade fram tanken om att människan genom att finna svar på exakt hur universum fungerar, i praktiken skulle överta en presumtiv guds roll.

När Hawking, speciellt under senare år, uttalade sig politiskt, verkade medierna varje gång överraskade över hans vänstersinnade åsikter. År 2015 stödde han helhjärtat den gamle socialisträven Jeremy Corbyns val till Labours ordförande, även om han sedermera uttryckte besvikelse över Corbyns ledaregenskaper. Samma år deltog Hawking i en Reddit-diskussion där han fick en fråga om hotet för ökad arbetslöshet i samband med automatiseringen av samhället. Hawking svarade:

”Om maskiner producerar allt vi behöver, kommer resultatet att avgöras av hur saker distribueras. Alla kan njuta av ett liv fyllt av lyxig fritid om det maskinproducerade överflödet delas jämnt, eller så kan det hända att merparten av alla människor blir totalt utarmade om maskinernas ägare lyckas med sin lobbning mot utjämnad resursfördelning. För tillfället ser det ut som om vi skulle vara på väg mot det senare alternativet, med en teknologisk utveckling som driver på allt djupare ojämlikhet i samhället.”

Stephen Hawking samtalar med president Barack Obama i Vita huset 2009. Foto: Wikipedia Commons.

Stephen Hawking uttryckte också i övriga sammanhang sporadiskt sina vänstersympatier offentligt. Under USA:s presidentval år 2000 stödde han Al Gore och när Hawking i fjol varnade för att Donald Trumps hot om att dra USA ur Paris klimatavtal kunde ha katastrofala följder för klimatet, eggade han så upp opinionsredaktörerna på högertidningen Washington Examiner, att de publicerade en ledare med rubriken ”Stephen Hawkings oförsvarliga politisering av vetenskapen”. Hawking har i tiotals år varnat för klimatuppvärmningen, och har förutspått att den kommer att leda till att människan blir tvungen att kolonisera andra planeter för att överleva. (En annan tv-känd vetenskapsman, Brian Cox, har visserligen gett Hawking svar på tal genom att påpeka att om vi en dag har tekniken för att göra en närliggande planet beboelig för människor, kan vi lika gärna använda samma teknik för att göra jorden beboelig igen.)

Sin politiska övertygelse fick Stephen Hawking från sin mamma Isobel. Stephen växte upp i Oxford och småstaden S:t Albans strax utanför London. Både pappa Frank och mamma Isobel var Oxfordutbildade, men familjen levde trots det relativt fattigt. I S:t Albans stack de excentriska och högst intellektuella Hawkings ut. Deras middagar förlöpte enligt Ferguson ofta i tysthet eftersom alla familjemedlemmar läste varsin bok. De bodde i ett trångt och förfallet hus och åkte omkring i ett gammalt bilskrälle som tidigare hade varit en Londontaxi, skriver Michael White och John Gribbin i en annan Hawking-biografi. Frank Hawking var medicine forskare, och som chef för parasitologiavdelningen vid det brittiska institutet för medicinsk forskning tillbringade han långa perioder utomlands, huvudsakligen i Afrika, så uppfostran av Stephen och hans tre yngre syskon föll långt på mamman.

Isobel Hawking (född Hadley) var en av de få kvinnor som på 1930-talet fick möjlighet att ta examen från Oxford, där hon studerade filosofi, ekonomi och samhällsvetenskaper. På grund av utbredda fördomar i samhället lyckades Isobel aldrig få ett arbete som motsvarade hennes utbildning, utan hoppade mellan diverse sekreterar- och assistentjobb som hon var fruktansvärt överkvalificerad för, enligt Paul Strathems bok Hawking and the Black Holes.

Något annat som kan ha legat henne i fatet var hennes uttalade politiska aktivism: som yngre var Isobel en övertygad kommunist, och även om hon övergav sin starkaste revolutionära ideologi, kallade hon sig livet ut för socialist.

På 50- och 60-talet deltog Isobel Hawking aktivt i den brittiska anti-kärnvapenrörelsen, och deltog i flera av de så kallade Aldermaston-marscherna för nedrustning. Strathem påpekar att den här typen av medborgaraktivism under denna tid i Storbritannien sågs ner på som den värsta formen av ”antisocialt beteende”. Etter värre måste det ha ansetts att hon drog med sig sina unga barn på demonstrationerna.

Hawking 1993. Foto: Nasa

Vid sidan av det stora intresset för matematik, fysik och kosmos, upptogs den unga Stephen Hawkings liv också av klassisk musik, sci-fi och politiska diskussioner med vänner. Han var liksom mamman en hängiven ateist och socialist, till den grad att då hade familjen ordnat med ett rum på en privat klinik då han blivit diagnostiserad med sin muskelsjukdom, vägrade han ta emot det – det gick emot hans principer att använda sig av privat sjukvård. Hawking var en livslång Labour-väljare och stödde tanken på basinkomst och robotskatt.

På senare år deltog Stephen Hawking aktivt i diskussionen kring privatiseringen av det brittiska hälsovårdssystemet NHS. I augusti 2017 skrev han ett brinnande politiskt försvarstal för ett offentligt kontrollerat och finansierat hälsovårdssystem, och noterade att utan den vård han fått för den muskelsjukdom han diagnostiserats med 1962, skulle han inte ha varit i livet. Hawking lyfte fram USA som ett varnande exempel och uppmanade politikerna att inte låta multinationella, vinstmotiverade företag överta kontrollen av en för medborgarna livsviktig basservice. Han noterade också att opinionsmätningar tydligt visade att en majoritet av britterna stöder offentlig hälsovård:

”Därför är det bästa sättet att stöda NHS att stärka medborgarnas inflytande i samhället. Det finns två prioriteter. För det första: tydligt information om att offentlig service inte bara är det rättvisaste sätter att erbjuda hälsovård på, utan också det mest kostnadseffektiva. För det andra behöver vi en stark röst och politiska krafttag för att få politikerna att agera för vårt bästa.

Om det här låter politiskt, så är det för att NHS alltid ha varit politiskt. Då systemet inrättades, mötte det på hårt politiskt motstånd. Det är Storbritanniens främsta offentliga tjänst och en hörnsten i vårt samhälle, det är något som binder oss samman. Folket uppskattar NHS och är stolta över att alla behandlas jämlikt då de är sjuka. NHS visar oss från vår bästa sida. Det är något som vi inte får förlora.”

Vad Stephen Hawking skulle ha att säga om den pågående sote-reformen i Finland torde stå relativt klart.

Stephen Hawking drevs av en oändlig nyfikenhet och törst efter kunskap. Då han som ungdom valde matematik och fysik som studieområde, gjorde han det för att det enligt honom var de discipliner som hade störst möjlighet att ge svar på ”varifrån vi kommer och varför vi är här”, med hans egna ord. Då han som 21-åring diagnostiserades med en obotlig muskelsjukdom gav läkarna honom två år till att leva. Men som om fast besluten att inte ge upp innan han funnit svaret på universums gåta, vägrade han acceptera sin dödsdom, utan levde 53 år till.

Trots sin pessimism angående jorden, som han var övertygad att människan inom de närmaste 1 000 åren skulle göra helt obeboelig, var han optimist då det gällde vetenskapen. Fysiskt en fånge i sin förlamade kropp, vågade han i tanken ge sig ut på långt mer hisnande färder än de flesta andra. Med döden ständigt överhängande, var hans tidsperspektiv inte ett människolivs spann, utan tusen år i framtiden. Angående vetenskapen var han en ständig optimist, och därför också i förlängningen angående människan. Han må ha varit pessimistisk angående människosläktet, men han var inte determinist. Vetenskapen skulle ta människan till Mars och vidare, eftersom vi människor också har möjligheten att välja, till skillnad från övriga arter på jorden.

Vetenskapen kunde och skulle användas för människans och planetens bästa, var Stephen Hawkings fasta övertygelse – och då menade han alla människors bästa. Det är inte långsökt att tänka sig att Hawkings socialistiska bakgrund bidrog till hans iver att popularisera vetenskapen och kunskapen om universum, att uppmana och sporra unga att studera och intressera sig för världen omkring dem. Resan till stjärnorna skulle inte vara reserverad för de priviligierade få, utan oss alla. Kanske är denna längtan till stjärnorna något som ”visar oss från vår bästa sida. Något vi inte får förlora”.

Janne Wass

 

Inte just nu. Inte just idag.

Jolin Slotte
Jolin Slotte
Det är över 15 år sedan jag klev över tröskeln tillsammans med två vänner. Jag har aldrig frågat dem vad det var som fick dem att fatta det beslutet och jag hade inte särskilt mycket att göra med det. Jag var främst lättad över att någon meddelade mig hur vi skulle göra, för jag hade inga krafter kvar att tänka tankar till slut, eller resonera logiskt.

Något var det som fick dem att ta mig i handen och tålmodigt vänta den där fredagskvällen, medan jag ensam gick in och talade med en nervös människa som flera gånger under vårt samtal lämnade mig ensam för att konsultera någon med mera erfarenhet. Det är faktiskt det jag kommer bäst ihåg. Att han var nervös – och väldigt ung. Att han sade att han inte ännu var helt färdig med sina studier, men nog färdig för att sköta det här jobbet.

Jag kommer inte ihåg särskilt mycket av vad jag sade. Jag mumlade väl något om att jag inte använde droger, inte uppfattade att jag drack särskilt mycket. Men att jag var fruktansvärt trött, ledsen hela tiden och inte egentligen såg någon större poäng i att leva heller.

Vi satt där en stund. Han på ena sidan om bordet och jag på den andra. Han avslutade med att fråga att jag väl förstår att han inte kan ge mig några tabletter och jag svarade att det inte var det jag tänkte heller. Sedan fick jag höra att jag inte uppfattades som en direkt fara för mig själv och därför uppmanades gå hem, sova ut och på måndagen som följde ringa de nummer som jag fick i handen innan jag lämnade rummet.

De facto hade jag redan ringt de där numren. Vid både studenthälsan och hälsocentralen hade jag fått höra att jag inte är ett brådskande fall eftersom jag fortsättningsvis kan studera och jobba vid sidan om studierna och att de bara har möjlighet att hjälpa dem som mest akut behöver hjälp, för att det är så ont om resurser. ”Så länge du kommer upp ur sängen klarar du dig.” Och sant var ju det. Men det började bli svårare och svårare och några dagar senare klev jag på en buss som jag trodde skulle föra mig till jobbet och vaknade till nån tid senare av att jag inte visste var jag var. Utmattningen hade tagit över.

Jag tänker på det här ganska ofta idag när jag ser på vänner och bekanta och den arbetstakt som dikterar så mångas liv idag. Jag tänker på att jag kom tillbaka, hittade mig själv igen och blev färdig med studier, får jobba med sånt jag älskar, har en underbar familj och för det mesta mår riktigt bra. Men jag ljuger om jag säger att jag lärde mig av den första gången jag mådde så dåligt att två av mina vänner inte såg någon annan lösning än att ta mig till jouren.

”If you work hard enough you can replace depression with exhaustion” läser jag i mitt sociala flöde och stänger snabbt mobilen. Och jag vet att det inte är mig det gäller. Inte just nu. Inte just idag. Jag är inte deprimerad och jag jobbar inte för mycket. Inte just nu. Inte just idag. Jag jobbar bara med sånt som jag gillar. Jag jobbar aldrig för långa dagar eller ens dygnet runt. Inte just nu. Inte just idag.

Men om utmattning kan ersätta depression kan också depressionen ta över utmattningen. Det vet jag och det vet nog också du. Det jag hoppas då, är att det både i din och i min omgivning finns någon som kan ta oss i handen och säga: ”Nu får det vara nog”. Och även om det kanske inte finns professionell hjälp att få direkt, så hoppas jag att det finns en människa som kan fortsätta hålla oss i handen, också på hemvägen från jouren.

Just nu. Just idag.

Jolin Slotte
är författare

Inför obligatorisk ryska i finska skolor

Statsminister Juha Sipilä (C) lyckades igen reta gallfeber på finlandssvenskarna under veckan som gick genom att hopa och ro i fråga om studentsvenskan. I den SFP-knutna tankesmedjan Agendas publikation Regeringen Sipilä och svenskan av Anne Suominen publicerades en intervju med Sipilä, där han noterade att nivån på de finländska tjänstemännens svenskkunskaper har rasat sedan den obligatoriska studentsvenskan slopades. Han sade till Suominen att ”det kunde vara värt att föra” en diskussion om återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan i samband med den förestående reformen av utbildningen i Finland. Detta fick skjutglada finlandssvenska nyhetsreportrar att mer eller mindre skriva ut att Sipilä stödde ett återinförande av studentsvenskan, trots att han aldrig påstod något sådant. Besvikelsen blev desto större då han dagen därpå i Yles A-Studio meddelade att han inte stöder återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan. En ”helomvändning” kallade Svenska Yle det, trots att statsministern i själva verket snarast vridit på sig lite efter att han funderat högt under intervjun med Suominen.

Sipiläs vridning (”helomvändning”) är den som fått mest uppmärksamhet, men Suominens rapport innehåller också en del annat intressant, låt vara att kontentan är en som vi redan kände till: svenskan har under regeringen Sipilä mött flera bakslag. Tingsrättsreformen är en potentiell katastrof för tryggad svensk service i rättsväsendet och flytten av den svenska fulltidsjouren inom den österbottniska hälsovården från Vasa till Seinäjoki kommer utan tvivel att äventyra den svenska servicen. Lägg ännu till detta försöken med frivillig skolsvenska i Östra Finland, samt ett regeringsparti som är öppet fientligt mot obligatorisk skolsvenska överlag.

De grönas tidigare partiordförande Osmo Soininvaara väckte ont blod hos många finlandssvenskar då han i samband med den österbottniska jourfrågan ironiskt frågade varför finlandssvenskarna var så upprörda över flytten till Seinäjoki. Alla i Seinäjoki har ju läst obligatorisk skolsvenska!

Soininvaaras släng var hopplöst dåligt tajmad och knappast speciellt relevant för ärendet i fråga – men ur ett bredare perspektiv har han en poäng. Det finns många goda argument för obligatorisk skolsvenska: historiekunskap, den nordiska dimensionen, hederlig gammaldags allmänbildning. Men de flesta som på orter med finskspråkig majoritet försökt få betjäning på svenska vid offentliga instanser vet att skolsvenskan ingalunda garanterar svensk service. Personer som veterligen borde ha avlagt både svenskan i studentexamen och tjänstemannaspråkprovet i svenska står allt som oftast handfallna efter ett inledande ”god dag”. Sedan kopplas man vidare till den tjänsteman som verkligen kan svenska. Undantag finns naturligtvis.

Den obligatoriska skolsvenskan, eller kravet på tjänstemannasvenska, garanterar alltså inte tillgång till högklassig svensk service. Redan det krav som förts fram i samband med planeringen av Seinäjoki-jouren, att det alltid måste finnas en person på plats i jouren som kan svenska, bevisar detta. Slutsatsen är därmed att svenskundervisningen i finskspråkiga skolor inte lär eleverna svenska.

Och då måste ju frågan förr eller senare uppenbara sig då vi på svenskspråkigt håll med näbbar och klor kämpar för bevarandet av den obligatoriska skolsvenskan: vad är det egentligen vi kämpar för?

Som sagt, det finns många goda orsaker att bevara den obligatoriska skolsvenskan, men tillgången till service på svenska är inte ett av dessa. När vi arbetar för svenskans framtid i Finland måste vi också öppna ögonen för realiteterna i samhället. Den obligatoriska skolsvenskan har aldrig garanterat service på svenska, garanterar i dagens läge inte service på svenska och kommer i sin nuvarande utformning aldrig att garantera service på svenska. Frågan vi då borde ställa oss är hur service på svenska ska garanteras i framtiden. Är det genom att vi dogmatiskt klänger vid ett icke-fungerande system, eller genom att vi vågar visionera fram ett annat, bättre system? Och har vi motivationen och framför allt fantasin att utveckla ett nytt, bättre system om all vår energi går åt till att frenetiskt ”rädda vad som räddas kan”?

Vi har utgående från detta två alternativ för att gå framåt. Antingen måste vi bli betydligt mer framfusiga och kräva att nivån på skolundervisningen i svenska blir flera klasser bättre över hela linjen. Det betyder att undervisningen i svenska tidigareläggs, fler lektioner plockas in och lärarnas kompetenskrav höjs – och antagligen att hela undervisningen skulle läggas om. Det andra alternativet är att vi accepterar att undervisningen i svenska blir frivillig. Det skulle frigöra resurser och antagligen tillåta skolorna att gå snabbare framåt i undervisningen eftersom färre, motiverade elever inte skulle behöva ”vänta” på de omotiverade eleverna.

Den senare modellen öppnar visserligen upp för en mängd obekväma frågor. Ska vi godta faktum om det plötsligt visar sig att ingen vill läsa svenska? Och hur ska då den svenska servicen tryggas? Är det ett orealistiskt alternativ, och i så fall, hur orealistiskt? Ska kravet på tjänstemannasvenska slopas i samma veva? Om inte, vad säger det då om jämlikhetsaspekten i skolan? Om man inte tvingas läsa svenska, betyder det att vissa går ut grundskolan med sämre förutsättningar än andra att få anställning i den offentliga sektorn. Å andra sidan, varför inte införa ett val mellan svenska och ryska, som i de experiment som nu utförs? Finns risken att rusningen till ryskan skulle vara enorm? Kunde man införa ett tjänstemannakrav på kunskap i antingen ryska eller svenska?

Det är knepiga frågor, men frågor som alldeles för sällan ställs i den finlandssvenska debatten. I slutändan handlar det också om hur vi som samhälle uppskattar bred bildning och solidaritet. I ett solidariskt land borde vi alla i rimlighetens namn visa våra medmänniskor så mycket respekt att vi ens bemödar oss att lära oss kommunicera med de människor som bor tillsammans med oss. Som upplysta medborgare borde vi vara så pass intresserade av våra medmänniskor att vi skulle vara nyfikna på att förstå deras språk, kultur, historia och verklighet. Dessa är de verkliga argumenten för en obligatorisk skolsvenska. Men då måste man börja därifrån, och inte från en knutpatriotisk, kravställande utgångspunkt, som man tyvärr ofta utgår från i dag, genom att hävda vår ”födslorätt” till svensk betjäning för att våra förfäder råkade födas på denna bit land vi befinner oss i. Och, handen på hjärtat: hur länge till kan vi hävda vår exceptionella rätt ”av historisk hävd” jämfört med till exempel den hela tiden växande rysktalande befolkningen, innan vi börjar låta som Sverigedemokraterna?

Ett förslag är att inte bara kämpa för en betydligt bättre undervisning i svenska för alla elever, utan också införa obligatorisk ryska. Alternativt borde man på allvar utreda vad en frivillig skolsvenska skulle innebära och hur en dylik kunde kombineras med en utveckling av den svenska servicen i landet.

Den situation vi har nu gör ingen gladare, varken finlandssvenskarna eller de finskspråkiga som ska betjäna oss på svenska. Det är där diskussionen borde börja.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

 

Vår väldigaste reform ångar på

Den första januari 2019 ska den största reformen av Finlands förvaltning någonsin träda i kraft, om allt går enligt regeringens planer. Social- och hälsovårdsreformen, eller ”Sote”, drivs igenom med en hårt pressad tidtabell utan att någon egentligen vet vilka följder den kommer att ha.

Inte mindre än 215 000 offentligt anställda får nya arbetsgivare då 18 självstyrande landskap tar över ansvaret för social- och hälsovården i samhället och organiserar den i ett nätverk av tjänsteproducenter. Landskapen existerar ännu inte som organisationer, men förbund som motsvarar de kommande landskapen har redan fått i uppgift att förbereda hur de kommer att ta emot reformen. De flesta av dem har webbplatser som redogör för hur de tänker möta de nya utmaningarna. Till exempel Lapplands förbunds hemsidor poängterar den ökande vikten av virtuella tjänster:

”I organiseringen av social- och hälsovårdstjänster krävs ett helt annat slags tänkande än förut. I stället för att satsa på väggar och byggnader måste nya sätt att producera tjänster utvecklas. I Lappland kan till exempel en stor del av tjänsterna erbjudas digitalt, så att kommuninvånaren slipper resa hundratals kilometer för att få service.”

Det som påstås vara den naturliga utvecklingen som vi är tvungna att följa uppmanar till effektivering, centralisering och digitalisering, och enbart ur det perspektivet kan den här reformen kännas logisk. Men risken finns att den istället skapar stress och nya problem, och att möjligheterna att fatta lokala beslut försämras. Reformen förutsätter att möten kan ske virtuellt, att vård inte kräver möten, att väggar och byggnader kan bytas ut mot datorskärmar. Det är en logik där förvaltning och beslutsfattande kan flyttas över till högre och mer avlägsna instanser utan att det kräver mera arbete, byråkrati eller pengar.

Efter Sote-reformen kommer kommunerna att ta hand om ”främjandet av hälsa och välfärd”, vilket inkluderar motion, skolornas kuratortjänster, och förebyggande arbete som till exempel stödtjänster för familjer och barn.

I samband med reformen träder den nya valfrihetslagen i kraft, och de tjänster som berörs av den kommer att privatiseras. Kommuninvånarna kan själv välja om de vill anlita en offentlig eller privat producent, och även producenter av basservice måste börja tävla om kunder för att trygga sin verksamhet. Tjänster som kräver avancerad specialkunskap kommer inte att omfattas av valfrihetslagen.

Privatiseringen av tjänster förändrar utgångspunkterna och möjligheterna att erbjuda tjänster. Kan ett kommersiellt tänkande överföras på social- och hälsovårdsbranchen, också på orter där ”kunderna” inte alltid räcker till? Idén är att vissa bastjänster ska vara tryggade också på mer glest bebodda platser, men frågan är ifall resurserna i slutändan kommer att räcka till för detta. När tjänster privatiseras ändrar det också på dynamiken emellan tjänsteutövaren och kunden. När motivationen blir pengar, kan man då lita på att de som erbjuder tjänsten faktiskt tänker på kundens bästa?

Mindre jämlikt

Maarit Sulavuori, avdelningschef för familje- och socialtjänsterna vid social- och hälsovårdsverket, ingår i en arbetsgrupp i Nylands nätverk som arbetar med att förbereda reformen. Arbetsgruppen ansvarar för frågor kring barn, unga och familjer. Hon tror att det kan finnas en större risk att det uppstår klyftor i samhället då tjänsteutövare enligt det nuvarande lagutkastet kan välja vilka kunder de vill betjäna. En privat aktör kan alltså välja att inte ta emot kunder med mycket svåra problem, och då övergår vårdansvaret för dem till landskapet. Hon misstänker att detta kan leda till att tjänsterna segregeras, så att det uppstår två olika marknader för tjänsterna. En privat som sköter de lätta fallen och en offentlig som sköter de svåra.

– Detta stöder inte samhällets sammanhållning utan ökar ojämlikheten och polariseringen, säger hon.

Så landskapens stora utmaning och ansvar blir att säkerställa vården av de mest utsatta i samhället samt invånarna i mindre kommuner.

Mycket i reformen är ännu oklart och under planering. För tillfället har social- och hälsovårdsministeriet och finansministeriet lagt ut ett lagutkast om valfrihetslagen på remiss, och experter kan ge utlåtanden om lagen till och med den 28 mars. Finslipningen av lagarna kommer att fortsätta också efter att remisstiden löper ut. I lagutkastet bestäms vilka tjänster som blir valfria, där kunden själv kan sätta ihop sin vårdhelhet genom att kombinera tjänster från privata, offentliga och tredje sektorn.

Oklara konsekvenser

Lagutkastet inkluderar också en konsekvensbedömning som är mycket kritisk mot de föreslagna lagarna. Den ifrågasätter de beräknade inbesparingarna och hävdar att resultatet också kan vara det motsatta. Den frågar också om varje landskap kommer att ha tillräckligt med kunskap och kompetens för att verkställa reformen på ett smidigt sätt. Följderna kan se väldigt olika ut beroende på ort, och utvecklingen kan gå i väldigt olika takt och riktning. Dessutom är det osäkert om det alls går att påverka utvecklingen ifall den tar en oönskad riktning.

Speciellt för detta lagutkast är också en ny lag om produktionen av social- och hälsovårdstjänsterna. Maarit Sulavuori förklarar att alla instanser som vill erbjuda tjänster kan anmäla sig till ett speciellt register för tjänsteutövare som landskapet upprätthåller. Idén med detta register är att landskapen kan kontrollera vilka instanser som erbjuder tjänster för att kunna upprätthålla en minimistandard. Organisationer och föreningar som förut fått bidrag eller finansiering via kommunen och vill ha finansiering av landskapet kan anmäla sig till registret, och landskapet förbinder sig i princip att finansiera dem. Det är ännu oklart på vilka grunder landskapet kommer att erbjuda finansiering för dem som anmäler sig till registret. Ska finansieringen ske enligt hur mycket en viss tjänst används, eller fastställs den enligt speciella grunder? När konkurrensen blir större, hur kommer pengarna att fördelas? Sådana frågor finslipas i lagutkastet.

– Utan kunder kan tjänsteutövaren ändå inte få finansiering, finansieringen grundar sig på kundmängden, säger Sulavuori.

Brist på konkreti

Aila Puustinen-Korhonen jobbar på Finlands Kommunförbund och är specialist inom barnskyddsområdet. Hon beklagar sig över att det i informeringen samt den offentliga debatten om social- och hälsovårdsreformen talats mest om hälsovården, men att socialarbetet blivit i bakgrunden.

– I de fall där socialarbetet tagits fram har det gjorts på en mycket allmän nivå. Specifika frågor i socialvården, till exempel barnskyddet, har inte behandlats.

Barnskyddsarbetet är ett fält där det är oklart hur valfriheten kan implementeras. Detta arbete baserar sig inte alltid på att en kund väljer en tjänst, utan på ett tätt samarbete mellan socialarbetare och familj, och mycket förebyggande arbete. Redan hittills har barnskyddsarbetet till stor del skett via privata tjänster som kommunerna köpt in, men konstellationerna ändras om det blir föräldrarna som måste ta kontakt med tjänsteproducenten. Puustinen-Korhonen poängterar att det blivit vanligare med utmattning, ekonomiska problem och andra svårigheter bland småbarnsföräldrar.

– Ifall föräldrarna är utmattade har de inte nödvändigtvis tillräckligt med krafter för att navigera i det system som nu föreslagits. Det finns en risk att de inte lyckas skaffa sig tillräcklig vård, eller att de inte får den när den behövs. Tjänstehelheten har i den föreslagna valbarhetsmodellen blivit mycket komplicerad och splittrad, ingen instans ansvarar för koordineringen. Det kan uppstå betydliga dröjsmål i tjänsterna vilket kan skada barnen i familjerna.

Dessutom kan mängden av olika tjänster och instanser också göra saker svårare för socialarbetaren.

– Hur kommer den socialarbetare som ansvarar för barnets hälsa och helhetsvård överlag att kunna bilda sig en helhetsuppfattning och försäkra och övervaka barnets bästa?

Hur och om helheten av vårdproducenter kommer att fungera hänger i stor utsträckning på om dessa instanser kommer att kunna sammarbeta, och vem som kommer att hålla i alla trådarna.

– Enligt lagen ska kundens tjänster integreras, det ska byggas ett starkt nätverk mellan producenterna, och på så sätt skall kundens betjäning vara smidig, säger Sulavuori.

Der är extremt viktigt att barnskydds- och motsvarande förebyggande och stödande tjänster  finns nära till hands och lätt tillgängliga.  Om de är det beror i slutändan på i vilken mån producenter inom den tredje sektorn, som står för en stor del av de lätttillgängliga tjänsterna, får finansiering av landskapen. Bra förebyggande arbete syns inte alltid i kundmängder, och ifall konkurrensen om pengar blir intensivare kan det leda till att människor speciellt i mindre kommuner riskerar att bli utan viktiga tjänster.

– Det kommer säkert att ske förändringar och jag skulle gissa att de största och starkaste producenterna blir kvar på marknaden. Men det betyder inte nödvändigtvis att de ur barnens synpunkt viktigaste tjänsterna finns kvar, säger Puustinen-Korhonen.

Den nya lagstiftningen om social- och hälsovårdsreformen borde bli klar på sommaren 2017. Enligt Sulavuori kommer kommunerna under 2017-18 att arbeta med att integrera tjänster och utveckla fungerande modeller för det.

FAKTA: Skattereformen och finansieringen av tjänster

I samband med reformen sker också en reform av beskattningen. Staten ansvarar för finansieringen av landskapen. Landskapen tar över budgeten för största delen av social- och hälsovårdstjänsterna, allt som inte räknas under ”främjande av hälsa och välfärd”. Kommunalskatten kommer att sänkas i motsvarande grad som statsbeskattningen ökar. Landskapen har i sig ingen beskattnings- eller lånerätt, vilket gör landskapen mycket beroende av det stöd de får av staten. Det är beräknat att reformen inte borde inverka negativt på kommunernas budget eftersom deras utgifter borde minska i samma grad som intäkterna minskar. Enligt Maarit Sulavuori, chef på avdelningen för familje- och socialtjänster i Helsingfors, kommer finansieringen av kommunens förebyggande och hälsofrämjande tjänster fungera som förut. De har redan nu skild budget inom kommunen, alltså kommer deras pengar inte ifrån social- och hälsovårdens budget.

FAKTA: Förvaltningen

I stort kommer förvaltningen att ha tre nivåer: kommunal nivå, landskapsnivå samt statlig nivå. Staten kommer att ha större makt än förut i organiseringen av tjänsterna. Ett riksomfattande organ, som ägs av de självstyrande landskapen, grundas för att överblicka förvaltningen. Varje landskap kommer att ha en verkställande chef som leder förvaltningen av hälsovårdstjänsterna, men som inte är involverad i beslutsfattandet. Inom landskapen grundas landskapsråd där kommunerna har representanter i proportion till deras invånarantal. Fem geografiska samarbetsområden grundas, inom vilka landskapen mera intensivt kan samarbeta om organiseringen av tjänster. Tanken är att landskapen kan välja ifall de vill organisera sina tjänster själva eller samarbeta med andra landskap. De kan också välja att anlita privata eller tredje sektorns producenter.

FAKTA: Valfriheten – Hur väljer du?

I praktiken går valfriheten till så att du väljer en hälsovårdsstation och en tandvårdsenhet du vill binda dig till för ett år framåt. När du behöver vård görs en vårdplan upp som bedömer vilken vård du behöver samt vad denna vård kommer att kosta. Det gör du i ett ”affärsverk”, som alltså kan vara till exempel ett sjukhus eller en hälsostation. Du kan också göra upp vårdplanen utanför ditt eget landskap. Efter att vårdplanen gjorts kan du välja ifall du vill få din vård av en privat eller offentlig enhet. Du kan vid behov sätta ihop din vård genom att kombinera många olika tjänstgivare. Ifall du inte vill välja din vårdenhet själv kan du bli hänvisad till en sådan. Om ditt vårdbehov ändras under vårdens gång, om ditt tillstånd till exempel försämras, kan affärsverket göra ändringar i din budget. Så som redan nu är praxis inom privatvården kommer en lagstadgad summa att tas som klientavgift, och den kommer att vara den samma för privata och offentliga bolag och organisationer. Du kommer att kunna välja att ta emot klientsedlar av affärsverket för att betala för dina tjänster. Detaljer om hur klientsedlarna används är ännu under planering i det nuvarande lagförslaget. Det samma gäller lagar om assisterat beslutsfattande, som handlar om i vilken mån du kan ha tillgång till en stödperson som hjälper dig att göra val i det förnyade systemet.

Text Olga Pemberton
Illustration Otto Donner