Etikettarkiv: Könsnormer

Sisko tuggar på skammen

Let’s get this party started. Festens värdinnor är arbetsgruppen sisko som består av Johanna Dikert, Johanna Holmström, Anna-Sofia Nylund och Malou Zilliacus. Det bjuds på alkoholfri öl, chips, godis, vegepizza och sojakorv. Jag sitter uppkurad i en säng bland kuddar och festattiraljer. Får en öl i ena handen och en blinkande discokula i den andra. Människor sitter i soffor och fåtöljer utspridda runt scenen, talar med kompisen bredvid, är lite spända och nervösa. För vem vet egentligen hur den här festen kommer att sluta?

Det som börjar som en lite stel förfest blir snart en glittrig kväll. Festen börjar med att en röst berättar om händelserna på gruppens kick-off helg på Viking Line Mariella i december. På väggen projiceras Youtubeklipp från kryssningsfartyget. sisko samtalar med medpassagerarna om skam i rökrummet, vid buffén, på dansgolvet, i rökrummet, vid karaoken, i rökrummet, vid karaoken, på dansgolvet.

Plötsligt avbryts allt av att rösten räknar upp vad skådespelarna i hemlighet skäms för. Under pjäsens gång kryper röstens ord allt tätare inpå dem.

Skam, skam, skam

Du skäms för att du inte gör tillräckligt för flyktingarna i Finland. Att du inte tycker om dina kollegors verk. Att du äter kött. Att du studerat ekonomi. Att du blir arg på dina barn. Att du inte älskar din mamma. Att du är feminist och inte har vågat berätta för någon att du blivit misshandlad av ditt ex. Vi skäms inte för någonting. Vi skäms. Vi skäms för att vi skäms. Vi skäms inte för någonting. Vi skäms.

Pjäsen får mig att tänka på systrarna Bianca och Tiffany Kronlöfs tv-serie Full Patte och deras show Slå pattarna i taket. Det är lika naket, ärligt och kritiskt.

Humor blandat med allvar

Scenografin, ”vardagsrummet” som publiken och skådespelarna är i är väldigt interaktiv, den konstanta videoprojektionen mot väggen och det improvisatoriska greppet fungerar väldigt bra. Till och med skådespelarna blir ibland själva förvånade över vad som sker. Men många scener och scenbyten är alltför utdragna. Publiken skruvar på sig. Helheten skulle ha vunnit på fler växlingar i dynamiken. Det känns aldrig riktigt som om vi når klimax. Arbetsgruppen har mycket mod, men om de skulle ta lite mera mod till sig skulle budskapet nå ända fram. Gruppen kommer nära något viktigt, men fegar ut i sista stund. Vilket gör att syftet förblir något dunkelt.

Arbetsgruppens främsta styrka ligger i att kunna jonglera humor med allvar. De allra jobbigaste känslorna och rädslorna vi bär på blandas med självironi och humor. Zilliacus försöker med publikens hjälp dechiffrera en ovanlig smiley som en kille har skickat till henne. Dikert kommer plötsligt inrullande, synligvis naken, i ett badkar fyllt av blommor och berättar om en erotisk upplevelse medan två vargar pippar på skärmen bakom henne.

Mot slutet av Festen får publiken anonymt skriva ner en sak de skäms över. Arbetsgruppen läser sedan upp lapparna och äter därefter upp dem. Tuggar en stund på skammen och spottar sedan ut den slemmiga bollen. sisko vill visa på befrielsen och styrkan i att vara öppen med vad man skäms för. Och att skam egentligen bara är en slemmig äcklig klönt.

När jag går hem från festen står de tomma ölflaskor på rad vid scenkanten. Jag vill gärna gå på Festen nästa och nästnästa vecka igen. För man vet aldrig hur en fest kommer att bli och var den slutar.

Text: Vilhelmina Öhman
Foto: Haliz Muhilden

Festen är en samproduktion mellan scenkonstduon sisko och Svenska Teatern. Text och dramaturgi: Johanna Holmström. Regi: Anna-Sofia Nylund. De är alla på scenen med sina egna namn, med sina egna skamkänslor. Föreställningen spelar på Svenska teaterns Nickenscen datumen 1.4, 8.4, 22.4, och 29.4 kl. 14:00 och 18:30. 

Byggarbetarens dröm

En sällskapssjuk ”doonare” – byggarbetare för er vattusvenskar – hälsar oss välkommen i sitt hem, där han lever mitt i renoveringens undantagstillstånd bland battingar och köksskåp, verktyg och damm: pjäsen spelas i ett konstverk av bildkonstnären Mika Helin. Och doonaren (spelad av Jan Korander) verkar inte har någon större lust att slutföra arbetet.

Ett lite nervöst småprat med publiken leder snart in på en svårmodig bekännelse om mannens mångåriga äktenskap, som under åren av småaktigheter och envishet puffats allt längre upp på blindskären. Hemmet det bor i har de valt ut tillsammans och det skulle bli deras drömhus, men med tiden blir det bara en väldig börda då livets rytm och innehåll dikteras av vad som behöver renoveras på kåken. Husets krav dikterar när de kan resa, när de måste arbeta och hur mycket.

Där sitter det äkta paret slut i ett förhållande som gått stadigt på grund, och har inget kvar utom ständigt bråk, gräl och verbalt krypskytte tills förhållandet slutligen, då drömkaklen från Italien ska upp på köksväggen, når den kritiska punkten då allting rämnar. Detta är berättelsen som vi får höra.

Renoveringsarbete är en mytomspunnen manlig verksamheter, genom arbetet kan en karl uppnå ett meditativt tillstånd som ger honom tillgång till de känslor som annars ligger oåtkomliga för honom. Det är som att bada bastu eller stirra in i en brasa, och under arbetet konstrueras inte bara hemmet eller sommarvillan, utan hela identiteter och samhällen. Föreställningen, med texter av Peter Lüttge och Jan Korander bearbetade av arbetsgruppen, skapar en fragmenterad berättelse som dyker huvudstupa in i den här byggsymboliken.

Mannen har tagit ett jobb på en byggarbetsplats. Ett bostadshus i flera våningar är i behov av en fasadrenovering, sprickorna mellan teglen ska bort, förklarar arbetsgivaren eller var det arbetsgivarens arbetsgivare, och det är viktigt att de nedre teglen sitter rakt, men de teglen som sitter högre upp på väggen är det inte så noga med för folk ser ju inte dit upp. Och då mannen kommer på jobb är det viktigt att han först tar fram skyliften, så att folk ser att han har kommit på arbete, men efter det är det inte så noga, sedan kan han smyga ner till pannrummet och dricka morgonkaffe och njuta av morgonen. Ordförande för husbolaget är mest noga med hur teglen sitter kring hans eget fönster. Mannen tar jobbet och blir så invecklad i dessa motstridiga förväntningar och krav som kan sägas teckna en bild av hur arbete inte sällan ser ut idag – en väldig vikt läggs vid att verka upptagen och ta betalt för det, medan det egentliga utförandet är sekundärt.

Under denna skildring av arbetet utanför hemmet låter regissören Janne Pellinen föreställningen tidvis spejsa ut i överraskande själslandskap. Då Jan Korander gestaltar Mannen som renoverar med en kännspak karisdialekt blir resultatet en slags magisk realism i Västnyland. Med sitt uttrycksfulla skådespelande lyckas Korander gå vidare från bilden av en karl som sitter fast i sina könsroller – och visst gör han det också – men framför allt trancenderar han den bilden, och visar upp en människa med ett nyansrikt känsloliv och överraskande själsdjup, bråddjup där åskådaren plötsligt störtas ner. Exotiska undervattensfantasier, och bärsärkagångar med motorsåg mot terapirummet. Ljuddesignern Roy Boswell låter hustruns bekännelse ringa i öronen. Det blir en förhöjd, suggestiv vardagsverklighet.

Föreställningen ryggar inte för smärtpunkterna i de gemensamma drömmar som fanns om ett lyckligt liv tillsammans. Och de ögonblick av stillhet som kan nås vid en vacker soluppgång på takåsen, då han önskar att frugan kunde sitta där med honom. Han älskar fortfarande sin hustru, och det är det tragiska i historien.

Pjäsen är ett slags tillståndspjäs, den slutar där den börjar, i samma ödelagda hus och liv. Och visst är det uppfriskande att den inte så mycket beskriver en handling, utan vägen till denna plats – och där slutar vi.

Lasse Garoff

Raksamonologer. Idé: Jan Korander. Text: Peter Lüttge, Jan Korander, arbetsgruppen. Bearbetning, regi: Janne Pellinen. På scen: Jan Korander. Ljud- och ljusdesign: Roy Boswell. Visualisering: Mika Helin. Producent: Kristin Helgaker. Svenska Teatern, Nickenscenen till och med den 4 mars 2017.

Sipilä och hans svärmor

Joel Backström
Joel Backström
Det påstås ofta att den nordiska välfärden har gjort oss lata. Vi tar inte ansvar för vårt eget liv eftersom staten tar hand om oss, vi vet inte längre hur man står på egna ben. Och det är sant att folk ofta med aningslös förmätenhet hävdar sin ”rätt” till allt möjligt. Men det gäller alla som börjat uppfatta sina privilegier som självklara, inte bara medborgare i välfärdsstaten, och det är helt bakvänt att uppfatta den nordiska modellen som ansvarslöst kollektivistisk. Som Henrik Berggren och Lars Trägårdh visade i Är svensken människa? (2006, ny utg. 2015), är den starka välfärdsstaten tvärtom ett uttryck och verktyg för den exceptionella individualism som kännetecknar Norden.

Högerfolk inbillar sig att bara man avskaffar individens beroende av staten så kommer människor att stå där fria och självständiga, sin egen lyckas smeder i en hård men rättvis konkurrens. De glömmer att staten inte införde beroendet i världen, utan bara avskaffar och ersätter andra, äldre typer av beroende. Är du inte beroende av staten kommer du att vara beroende av någon annan: av arbetsgivare och familj, till exempel. Och den nordiska modellens grundidé är just att välfärdsstaten frigör oss från det ojämlika beroende som såna sociala maktförhållanden innebär.

Det handlar om väldigt konkreta saker: arbetslagstiftning, rätt till stöd snarare än förnedrande allmosor för sjuka och arbetslösa, allmän och gratis utbildning för alla oberoende av familjebakgrund, dagvård som tillåter mammor att jobba och skaffa ett eget liv utanför hemmet, pensioner och åldringsvård, och så vidare. Genom lagstiftning och statligt ingripande minimeras de fattigas beroende av de rika, arbetarnas av arbetsgivaren, kvinnornas av sina män, barnens av sina föräldrar och föräldrarnas av sina vuxna barn. Det är alltså just välfärdsrättigheterna som gör att var och en kan vara sin egen lyckas smed, relativt autonom och oberoende av andra.

Detta nordiska ideal skapades inte ur ingenting av 1900-talets socialdemokrati, utan går tillbaka på månghundraåriga traditioner med bland annat friare bönder och större oberoende mellan generationerna än på andra håll i världen. Tanken att sociala relationer helst ska byggas på frivillighet, jämlikhet och oberoende är så självklar för oss att den förefaller trivial, men historiskt är den ett undantag. I traditionella, familjecentrerade samhällen är idealet raka motsatsen. Nordbor som bekymras av den risk för ensamhet som är vårt oberoendes frånsida romantiserar ofta den täta familjesammanhållningen i mer traditionella samhällen. Vi ser inte att också den har en frånsida: tvånget att hålla ihop, och att underställa sig familjens auktoritet. Att du alltid kan lita på hjälp från släkten betyder att de räknar på hjälp från dig. Du sitter fast med dem, och de anser sig självklart ha rätt att hålla koll på allt du gör, så att du inte drar vanära över dem alla.

Det nordiska idealet är att du inte ska vara tvungen ha att göra med någon, men ska få ha att göra med vem du vill (om den vill ha att göra med dig). I ett familjecentrerat samhälle måste man tvärtom ha att göra med familjen till lust och leda, och det finns dessutom en massa människor man inte får ha att göra med hur mycket man än ville det. Så får en kvinna i ett traditionell muslimskt samhälle i princip inte ha att göra med vuxna män utanför sin egen och mannens närmsta familj – och mannens kvinnliga umgänge är lika begränsat. Halva människosläktet är tabu. Och medan kvinnor ska hålla sig hemma ska också de ”egna” männen mest hålla sig borta hemifrån, umgås med andra män.

Trots att kvinnorna på pappret inget har att säga till om är den muslimska modellen enligt den marockanska sociologen Fatima Mernissi i praktiken en verklig svärmorsdröm. Det är mamma som väljer ut en lämplig flicka till brud för sin son, varken sonen själv eller fadern har ju praktisk möjlighet att umgås med främmande kvinnor. Det är hon som bestämmer i huset där svärdottern flyttar in, och hon ser till att sonen när han är hemma inte är för mycket med sin hustru utan att de umgås med storfamiljen, kollektivt. Mernissi hävdar faktiskt i Beyond the Veil (Bortom slöjan, 1975) att den traditionella muslimska könsordningens viktigaste syfte inte är att förtrycka kvinnor, fast den gör det med besked, utan att förhindra att verklig intimitet och kärlek uppstår mellan man och kvinna. En djup relation till hustrun får inte komma mellan mannen (den goda muslimen) och Allah. Vilket alltså, sett ur ett emotionellt och familjepolitiskt perspektiv, betyder: mellan mannen och hans mor.

Om uppväxandet handlar om att lösgöra sig från emotionellt och materiellt beroende av föräldrarna kan man således säga att tendensen i den muslimska familjeordningen, liksom i liknande modeller runt om i världen, är att hindra pojkarna att bli vuxna, medan flickorna visserligen genom äktenskapet rycks ur föräldrahemmet, men utan att själva ha någon talan i saken. Båda könen är omyndigförklarade, ingen får fatta självständiga beslut om sitt kärleks- och familjeliv. Men får man egna barn blir det tids nog ens tur att bestämma för dem. Det är som med pimsning i militären: rekrytens enda tröst är att det förr eller senare blir hans tur att ge igen.

I den muslimska världen och på andra håll är den traditionella ordningen förstås hårt trängd av samhällets modernisering. Flickor går i skola och kvinnor jobbar utanför hemmet, rör sig i den värld som ”borde” vara männens. Desperata försök att vrida klockan tillbaka görs av fundamentalistiskt patriarkala rörelser som Taliban, liksom av deras kristna och hinduiska själsfränder. Försöken att förena modern ekonomi med förmodern könsordning är i längden ohållbara, men det minskar inte skadan de förorsakar sina offer och hela samhällen där de för en tid lyckas ta makten. Vi måste se till att de här reaktionära tendenserna inte får fotfäste bland invandrargrupperna hos oss.

De självutnämnda sedlighetspoliser som tyranniserar invandrarflickor i vissa svenska förorter hör inte hemma på nordiska gator, lika litet som Odins soldater. Men det allvarligaste hotet mot den nordiska individualismen kommer inte från marockanska svärmödrar utan från välfärdsslaktande politiker som vår statsminister Sipilä, som i namn av ökad frihet gör vad de kan för att urholka själva den grund vår frihet vilar på.

Joel Backström
är filosof