Etikettarkiv: Litteratur

Debatt: Festivalen som inte ville och media som inte såg

Det finns litteratur, och så finns det barnlitteratur, och aldrig mötas de två. Helsinki Lit, det bejublade internationella litterära evenemanget, publicerade i februari programmet för sin fjärde festival och för fjärde året i rad är programmet totalt renons på barn- och ungdomsboksförfattare. Hannele Mikaela Taivassalo, en av de inhemska gästerna, kan eventuellt med god vilja anses representera barnlitteraturen, eftersom hon också gett ut bilderböcker, men det är rätt klart att det inte är i den egenskapen hon är inbjuden, eftersom den delen av hennes produktion inte nämns i författarpresentationen festivalen använder sig av.

Tittar man på festivaler utomlands är det svårt att hitta paralleller till Helsinki Lits val. Festivalerna i Oxford, Edinburgh, Hay och Berlin, alla har de barn- och ungdomsboksförfattarna väl representerade. Oxfordfestivalen leddes dessutom länge av Philip Pullman, en av Storbritanniens främsta författare av böcker för unga läsare och därtill Almapristagare. Detta är förvisso stora festivaler, som har helt andra resurser än Helsinki Lit. Men det vi efterlyser är inte ett stort program för barnen (även om det vore underbart, och verkligen inte omöjligt – om viljan bara fanns), utan ens en enda inbjuden författare, som kunde diskutera med någon annan författare, som, hör och häpna, inte ens behöver vara någon som själv skriver för barn och unga! För vi som skriver för yngre läsare kan diskutera skapande, litteratur och litteraturens villkor på exakt samma sätt som ”riktiga författare”. Barn- och ungdomslitteratur för vuxna – är det verkligen en omöjlighet, fyra år i rad?

Det finns tyvärr ännu mycket jobb att göra för att få vuxna att förstå att de kan läsa barn- och ungdomslitteratur helt för sin egen skull, för att njuta av god litteratur. Och det jobbet kunde, om bara lite vilja fanns, till exempel Helsinki Lit göra. Åbo Bokmässa föregick förra året med gott exempel, då det bland annat ordnades samtal mellan skapare av barnlitteratur om kreativitet, för en vuxen publik.

Detta är en privat festival, och därmed har man rätt att bjuda in vem man vill, kan man kanske hävda. Men är det verkligen så? Kan inte privata initiativ förväntas ha ett ansvar utöver de egna preferenserna? Det blir en lögn genom uteslutande – man hävdar att festivalen ”firar översatt litteratur” men glömmer behändigt bort att nämna att det redan i förväg finns begränsningar på urvalet – barn- och ungdomslitteraturen sållas först bort. Vilket är märkligt redan ur det perspektivet att det i Finland läses mängder med översatt barn- och ungdomslitteratur! Den mest sålda boken i Finland år 2016, alla kategorier, var till exempel Harry Potter ja kirottu lapsi.

Dessutom är Helsinki Lit en festival med understöd från många olika håll och inte bara privata medel. Finansiärernas ansvar är inte heller att förakta. Därmed kommer vi in på medias totala brist på intresse. Borde inte framför allt festivalens samarbetspartners såsom YLE Kultur syna diversiteten i utbudet i sömmarna? Det är alltid så att barn och ungdomsboksförfattare måste lyfta sin egen svans, för gör inte vi det gör ingen det, inte ens massmedia. Tyvärr. Trots att det borde finnas ett allmänt, medialt intresse att diskutera frågan.

Risken finns, när man har egen ko i diket, att folk tror att det är frågan om ett ”surt sa räven” då vi väljer att föra dessa saker på tal. Därför vill vi påpeka att det inte är för att vi suktar efter att stå på Helsinki Lits scen. Det är för att vi suktar efter att barnlitteraturen en dag skall tas på allvar. Det är för att vi anser att våra läsare bör tas på allvar. Det är för att vi vet att det finns en mängd spännande och intressanta internationella författare som vi gärna skulle komma och lyssna på!

Maria Turtschaninoff
Med understöd av styrelsen för Författare och illustratörer av barn- och ungdoms-litteratur (Fibul r.f.)

Philip Teir svarar

Maria Turtschaninoff har många bra poänger, bland annat det att Helsinki Lit är en festival som startats med privata drivkrafter. Det har naturligtvis aldrig varit något mål att utesluta barn- eller ungdomslitteraturen och det är mycket möjligt att Philip Pullman eller JK Rowling tackar ja till en inbjudan från Helsinki Lit en dag.

Men med en festival som ordnas i två dagar, och där det gäller att tänka på könsbalansen, på representation vad gäller länder (europeiskt kontra icke-europeiskt), på minoritets- och språkfrågor i stort, på tolkar och översättningar, så säger det sig självt att det inte går att pricka alla rätt när det handlar ett begränsat antal internationella gäster. Vanligtvis brukar tanken också vara att författarna är aktuella med en utgivning i Finland just det året.

Så tack för påminnelsen. Helsinki Lit drivs mycket riktigt med små medel, på arvodesbasis, och har inte i närheten av de resurser (eller samma uppsamlande uppdrag) som till exempel bokmässan har. Vi vet att vi inte heller är heltäckande när det gäller poesi eller facklitteratur, deckare eller essäer. Däremot uppmanar vi också intresserade aktörer att mobilisera det stora intresset för barn- och ungdomslitteratur i Finland för att få fler litterära festivaler till Helsingfors. Ett namnförslag finns redan, och det kom från den finlandssvenska barnboksförfattaren Anna Härmälä: Helsinki Little.

Philip Teir
programdirektör på Helsinki Lit

Våga tänka utopin

Monika Fagerholms författarkarriär inleddes 1987 med debutromanen Sham, och sedan dess har hon samlat på sig ett imponerande antal finländska och nordiska litteraturpriser – senast i mars mottog hon Svenska Akademiens nordiska pris. Trettio år av litterär verksamhet har givit henne insyn i de flesta sidor av branschen. Fagerholm har redigerat litterära tidskrifter, sett fältet förändras, höjt sin röst i offentligheten, och nu även varit med om att grunda ett förlag.

I mars i år tilldelade Svenska Akademien sitt nordiska litteraturpris, även kallat ”lilla Nobelpriset”, till Monika Fagerholm.

– Jag var ordentligt överraskad. Det är prestigefullt, och jag är oerhört stolt. Jag hade aldrig trott att jag skulle få det, men då jag hörde nyheten beslöt jag mig för att ta ut allt av det här. Jag har skrivit sedan jag var 25, nu är jag 55, så jag har arbetat med litteratur i trettio år. Men ska man få de här utmärkelserna måste man också ha lite tur, säger Monika Fagerholm.

Inte minst om man är kvinna. Det här är bara fjärde gången som priset delas ut till en kvinnlig författare, men enligt Fagerholm är hennes pris ett tecken på en större förändring inom Svenska Akademien. År 2015 tillträdde Sara Danius som ständig sekreterare på Akademien, och i maj utsåg Akademien Sara Stridsberg till ny ledamot. Och på sistone har fler priser delats ut till kvinnliga författare, noterar Fagerholm.

– Det är också fråga om ett generationsskifte. Jag har varit feminist i hela mitt liv, och vi kan inte tala om att vi är jämställda ännu. Det finska Finland har stora problem med jämställdhet, det handlar bland annat om att bli sedd och hörd, och hur man blir sedd och hörd, säger Fagerholm.

Jämfört med mitten av 1980-talet har det naturligtvis hänt mycket. År 1985 redigerade Monika Fagerholm litteraturtidskriften BLÅ tillsammans med Merja-Riitta Stenroos, och de 24- och 22-åriga redaktörerna gjorde med gonzokryddad kaxighet upp med hela det finlandssvenska bokåret. Även om kritiken i sig var rätt juvenil är Fagerholm fortfarande stolt över den energi och anspråksfullhet som den levererades med. Men den sortens uppror föll inte det litterära etablissemanget i smaken. Redaktörerna bjöds in som gäster till TV-programmet Lukulamppu, som leddes av Timo Hämäläinen, där de i farbroderlig anda tillrättavisades av de äldre manliga litteraturprofilerna Leif Salmén, Sven Willner, Claes Andersson och Bo Carpelan.

– På den tiden var det självklart att det allvarliga litterära samtalet leddes av en gubbmaffia, och deras uppgift var att få tyst på oss. Fast vi satt ju själva bara där och tänkte på att våra pannluggar skulle se vackra ut i teve. Vi borde ha varit mycket kaxigare i programmet, och kanske det var det som väntades av oss. Men istället log vi nätt. Det var nog ganska fruktansvärt för alla parter, berättar Fagerholm.

Det postmoderna samtalet
Förändringar sker, men de sker inte på ett år. I slutet av 1980-talet hände något som gör att Fagerholm ser årtiondet som en befriande tid. Nya ideer dök upp, framför allt de postmoderna tänkesätten.

– I början av åttiotalet kändes det som om en politiserad litteratur hade lett in prosan i en återvändsgränd. Det samhällsvakna sjuttiotalsperspektivet hade förvandlats till en trist moralism där det var viktigt att beskriva ”rätt” och se ”rätt”, berättar hon.

Den felaktiga kapitalsimen, den ”riktiga” kvinnan och andra uppbyggligheter skulle gestaltas rakt av. I det klimatet blev vissa författare utfrysta för att de också visade en destruktiv sida i sina goda uppsåt.

– Jag var ung och det kändes kvävande. ”The music they constantly play says nothing to me about my life”, för att citera The Smiths. Konst handlar ju om frihet och om att se, våga se, också det som är fult, inte rätt, dumt och ofullgånget och utan förutfattade meningar. Konst är möjligheter, att tänka sig, säger Fagerholm.

Då gjorde de postmoderna tankarna inträde. De talade om relationer, sammanhang, som i stället för att värdera och veta bäst, också ville se det som tidigare varit osett.

– Det är väl härifrån som talet om den nihilistiska postmodernismen kommer: att den saknar värden och värderingar. Men då glömmer man att de postmoderna tankarna inte är en världsåskådning eller religion, nåt man liksom tror eller inte tror på, utan en metoduppsättning. De är ett sätt att se på och närma sig världen och livet och konsten.

Och om inte de postmoderna samtalen ägt rum skulle inga av de böcker som ges ut idag vara möjliga, menar Fagerholm. Varken mer konventionellt byggda episka romaner eller speciella verk.

– Bachtins karnevalism, med de många rösterna, och den latinamerikanska romanen kan ses som en del av de här nya tankeströmningarna. I Svenskfinland formligen exploderade romanformen kring slutet av åttiotalet. Normalformatet för en finlandssvensk roman var länge cirka hundra-hundratjugo sidor, tills hösten 1989 då debutanten Pirkko Lindbergs fyrahundrasidiga tegelsten Byte damp ner, som en främmande och underbar fågel, och förändrade allt. Det var som en propp gått ur för åren därpå kom den ena stora, orginellt byggda och ofta flerröstade finlandssvenska romanen efter den andra, säger Fagerholm.

Idag då det politiskt och moraliskt korrekta som litterär värdemätare igen verkar vinna insteg kunde det vara kul att ta en titt tillbaka i tiden, menar hon.

– För samtidigt, det är så enkelt och tacksamt att gå på om ”postmodernismens nihilism”, vilket alltså är ett missförstånd, och ställa den mot typ, det tidigare, sjuttiotalets, innerlighet. Men alltsammans var så långt mer nyanserat än vi får oss till det idag, säger Fagerholm.

Till exempel i debatten kring Ebba Witt-Brattström, Karl-Ove Knausgård, Stig Larsson och litterär pedofili tycker Fagerholm sig märka hur lite folk egentligen vet om den tiden.

Till exempel var det ju Witt-Brattström som introducerade Julia Kristeva, den postmoderna rörelsens feministiska teoretiker nummer ett, i Ord & Bild i slutet av 1980-talet.

– Men för mig som feminist, författare och människa i världen, var mötet med de här tankeströmningarna helt frigörande. Det tog jättelänge innan jag visste vad jag skulle göra med den i skrivandet. Jag skrev en riktigt jobbig bok, Patricia, som var överspänd, trist och försiktig för jag hade för mig att jag skulle vara clever och översätta teori i skönlitterär form. Men skrivande handlar inte om att vara elegant och clever, ibland handlar det om det exakt motsatta. Se inte med någons ögon men så att man ser. Och sen skriva som ett litet djur. Med betoning just på det, djur.

Vilda, Sets och Förlaget
Monika Fagerholm är själv en av grundarna till andelslaget Vilda Förlag, som hösten 2016 ger ut sina tre första böcker. Två av dem är skrivna av medgrundare, Birgitta Stenius-Mladenov och Henrietta Clayhills, och den tredje är en debutroman av Ylva Perera. En av målsättningarna är att vara så professionell som möjligt, trots de knappa resurserna.

– En sak som kostar, men som har visat sig vara värt det, är att anlita redaktörer för varje manus som engångsuppdrag. För Pereras bok Dödsdalsdansösen ville jag hitta en redaktör som passade just det manuset, och jag hittade en i Sverige. Det har varit ett plus för alla. När man ska ge ut nya författare är det viktigaste inte att ge ut det perfekta manuset utan att hitta de nya intressanta rösterna, hitta författarna som blir någonting om fem-tio år. Man satsar på ett helt författarskap, inte en enskild bok, och det är alltid ett risktagande, säger Fagerholm.

Själv kommer Monika Fagerholm att ge ut sina böcker på Förlaget. Då hennes långvariga redaktör på Schildts & Söderströms Tapani Ritamäki meddelade att han skulle flytta över till det nygrundade Förlaget var det solklart att hon skulle följa med.

– Jag har ett långt samarbete med Tapani Ritamäki, som är en fantastisk förlagsredaktör och människa, beläst och klipsk och allt vad en författare kan önska sig. Redaktörens jobb handlar om att skapa ett rum där man som författare gillar att vara för att det är högt i tak, inspirerande och fullt av möjligheter. Allt det har jag haft med Tapani i många år, och honom kommer jag att följa till döden, har jag för mig.

Idén att grunda ett eget förlag föddes redan innan Moomin Characters grundade Förlaget M i oktober 2015. Våren 2012 hade förlagen Schildts och Söderströms fusionerats till Schildts & Söderströms (Sets), och i knappt tre år fanns det bara ett stort förlag i Svenskfinland. Hösten 2014 meddelade dessutom Sets största ägare – Konstsamfundet, Svenska folkskolans vänner och Svenska litteratursällskapet – om hårda nedskärningar. Då var Monika Fagerholm en av de skarpaste kritikerna av förlagsutvecklingen. Den de facto monopolsituationen skapade enligt henne en dålig dynamik.

– Allt det här snacket om att det inte ryms fler förlag i Svenskfinland när vi är så få … vi håller på att förgiftas av en kvasiekonomisk diskurs. Den finlandssvenska litteraturen har aldrig varit en vinstaffär, men den aldrig gått åt helvete heller, försäljningsmässigt. Däremot kan den inte fungera på marknadsvillkor, det har till och med Kaj-Gustaf Bergh fått medge.

Precis innan Sets hårda nedskärningar och samarbetsförhandlingar hösten 2014 hade den skönlitterära utgivningen under Sets första år gått väldigt bra. Under Tapani Ritamäkis ledning vann den skönlitterära avdelningen inte mindre än tre Finlandiapris, och hade ekonomiska framgångar i Kjell Westö och framför allt Ulla-Lena Lundbergs Is, som enligt Fagerholm är en av århundradets litterära framgångssagor i Svenskfinland.

– Förlusterna hade uppstått framför allt i en orealistisk satsning på finska läromedel genom dotterbolaget EDU-kustannus. Då Sets vd Barbro Teir flyttade till KSF påstods det att Teir skött förlaget jättebra och lämnat det i så gott skick, och det var allt annat än sant. Men den katten lyftes inte på bordet förrän det var för sent, om det alls har gjorts ännu.

Det var ingen hemlighet att Fagerholm vantrivdes på Sets. Det var meningen att författarna skulle kunna påverka verksamheten genom att en referensgrupp av författare regelbundet träffade nyckelpersoner från förlaget, men den påverkningskanalen slammade igen.

– Särskilt den sista tiden vid Sets kändes det som att det spelar ingen roll vad vi säger. Ledningen förde sig allt öppnare med attityden att de kunde göra vad som helst, för det fanns ingen konkurrens, säger Fagerholm.

Den nuvarande situationen beskriver hon som en återgång till ett normaltillstånd. Två stora förlag och några mindre skapar en bra konstnärlig dynamik.

– Allt kändes ganska klaustrofobiskt då, frustrerande. Men vi ville inte sitta och klaga utan göra nåt roligt, så vi beslöt oss för att grunda ett litet förlag där vi kan ge ut vad vi vill.

Att hitta röster
I Sverige har den seriösa utgivningen mer och mer övertagits av de medelstora förlagen. I takt med att bokbranschen kommersialiseras tenderar särskilt de stora förlagen att satsa på sådant som ur försäljningssynvinkel ses som säkra kort.

– Ibland har jag en känsla att det bland en del yngre författare finns en känslighet för beräkning. Man tror att förlagen vill ha något bestämt och så försöker man leverera det för att bli publicerad. Men litteraturens betydelse och dess plats i folks liv får inte tas över av sådana sätt att tänka. Jag tror vi läser böcker för att vi vill komma i kontakt med något vi inte visste att vi ville känna, leva, vara i, erfara. I alla fall är det så det är för mig när jag läser. Sådana är de bästa böckerna, de oförglömligaste. Alltid.

Därför är Fagerholm lite orolig över den ökande smidigheten i branschen.

– Folk har blivit väldigt skickliga på att pitcha sina idéer till exempel. Det kan vara bra att en skribent vet vad den tänker göra. Men nästan allt viktigt och intressant som jag själv gjort har inte kommit till mig genom pitchande, utan genom ett umgänge, ofta helt kaosartat, men inte tänkande utan skrivande, hela tiden skrivande – med en massa ibland helt ofullgångna tankar och ideer som ofta sen kastats överbord för det verkligen brännande, och från början helt främmande, som kommit till en och fått hjärtat att bulta, kroppen att svettas i en vetskap det här, det här, det här …

Enligt Fagerholm stammar den finlandssvenska litteraturens styrka ur minoritetspositionen, men är inte knuten till språket i sig.

– Litteratur kan aldrig vara identitetspolitik, man skriver inte för att man vill hålla det svenska språket vid liv. Men jag tror det kan vara en tillgång att inte självklart höra någonstans och få omvärldens bekräftelse varje dag. Det är kanske inte så kul i livet, när man måste vara lyhörd för situationer, akta sig för att tala svenska på nattbussen i Helsingfors. Men det är fruktbart på andra sätt. Om ens skrivspråk har ett element av privat och hemligt över sig, så blir ens förhållande till språket mycket intensivt. Det här är mitt, liksom. Då kan man känna sig friare i det, leka med det, göra med det vad man behöver för det man gör. Traditionen av språkutopi har ju varit stark i det finlandssvenska, tänk på Diktonius, tänk på Björling.

Utopi
– Språket i mina böcker handlar inte så mycket om att realistiskt återge språk och figurer i min omgivning, för deras egen skull. Det växer fram, börjar höras och framträda på sidan, i en viss typs formuleringar, melodier och rytmer, färger och tonfall och röster. Väldigt fascinerande att vara i, men så gott som omöjligt att tänka fram. Romanen Diva var en stor upplevelse. Efter år och månader av stret och stret började det plötsligt framträda. Den där omkullkastade syntaxen, de lååånga meningarna, sättet att vränga på sådant som finns för att få det att passa egna syften. Divas syften, hon som är större än livet – ser sig själv så naturligtvis – och behöver en så stor värld som är ett språk, ett alldeles eget, att vara i. För annars finns hon inte. Är hon inte möjlig. Denna enorma flicka för evigt 13-14-år, som vill stå mitt i världen, på nåt sätt, kräver det. Och det är inte problemfritt. Diva är jag fortfarande väldigt fäst vid – inte för hur jag värderar henne eller nåt sånt, men för att hon är en utopi. Hon är ett språk som är denna möjlighet, denna utopi, säger Fagerholm.

Utopi, det handlar om att kunna tänka sig någonting nytt.

– Jag tänker ibland att jag är barnsligt förälskad i det ordet: utopi. För mig är det lika med energi och möjlighet, liksom alltså en rörelse, snarare än ”tydligt formulerade alternativ. Se inte med någons ögon. Öppna världen – och vara öppen för. Det är så jag menar, en rörelse mot det främmande, nåt slags framtid kanske också, som inte nödvändigtvis dödar oss och visar oss sitt bleka blodtörstiga ansikte. Ett sådant ”tänk om”, eller tänka sig.

– Kunde vi behöva mera av. Tycker jag alltså. Och inte bara i litteraturen, förstås, säger Fagerholm.

Text: Lasse Garoff
Foto: Nina Ahtola

Bortom humanismen

Trots att vi är medvetna om att människan, åtminstone biologiskt sett, är en djurart bland andra, upprätthåller vi fortfarande en stark språkmässig distinktion mellan vår egen art och resten av djurriket. Tänk bara på adjektiv som ”mänsklig” eller ”djurisk” och vilka konnotationer de har. Men finns det andra möjligheter att se världen?

Det finns de som försöker svänga på begreppen. Pia Maria Ahlbäck på Svenska litteratursällskapets seminarium ”Hur natur blir litteratur: Ekokritik och posthumanism” frågade om man inte kunde se människan som companion species till hunden istället för tvärtom? Sådana tankegångar bygger posthumanismen på: att gå vidare från det humanistiska, som sätter mänskligheten i centrum, och ifrågasätta vad som gör människan specifikt mänsklig. Genom historien har det listats en mängd olika ”specifikt mänskliga” egenskaper – användningen av redskap, språk, drömmar och så vidare – som senare har visat sig finnas även i den icke-mänskliga världen.

Enligt posthumanisterna är humanismen förlegad, delvis för att den värdesätter egenskaper som uppfattas som manliga (auktoritet, rationalitet) och delvis på grund av dess dualistiska natur (till exempel indelningen i kropp-sinne). Elin Wägner, som Katarina -Leppänens föredrag på seminariet handlade om, skrev redan på 1940-talet att problemet inom politiken inte är att det är främst män involverade, utan att de värderingar som politiken bygger på är just de som uppfattas som manliga. Hon utgår alltså inte från att kvinnor till naturen skulle vara annorlunda än männen, men att feminina värderingar behövs för att återföra en respekt för naturen. Redan 30 år innan begreppet ekofeminism myntades kom Wägner fram till att människans herravälde över naturen drivs av samma logik som styr männens herravälde över kvinnorna.

Antropocen är en föreslagen term för den geologiska epok då naturen i sin helhet är påverkad av människan. Reinhard- Henning frågar sig om man då mera kan skilja åt natur och kultur? Den tankegången bryter upp den dualistiska tankegången om kultur och natur som väsensskilda ting. Hennings föredrag kopplades till litteraturen genom romaner som behandlar denna epok, främst dystopiska berättelser om vidsträckt naturförstörelse. Vägen av Cormac- -McCarthy är ett exempel på en sådan här roman, där naturen är så gott som död, men vi som läsare inte får någon exakt klarhet i vad det är som har skett.

Det ekokritiska greppet går också att använda på texter som inte skrivits i ett aktivistiskt syfte. Bo Petterson analyserar ett stycke ur August Strindbergs saga Den stora grusharpan, som beskriver metandet ur fiskarnas perspektiv. Begreppet ”främmandegöring”, som myntades av formalisten Viktor Sjklovskij redan 1917, blir centralt i analysen, då fiskarna ju inte ser människan ovanför ytan eller känner till orsaken till metandet – fenomen som är så bekanta att vi knappt ser dom, synliggörs åter genom att svänga på perspektivet.

Karoliina Lummaa föreläste om fågelpoetik, dikter som bygger på fågelläten. Ett dylikt projekt kan kanske ses som ett försök att låta fåglarna tala för sig – Lummaa tog upp ett citat av poeten Eero- Lyyvuo, som bad om ursäkt för att han tvingat in fåglarnas sång i ett mänskligt teckensystem. Men det är bara illusion. Att alls tala om sång, då det är frågan om en annan arts sätt att kommunicera, bevisar att det är vi, med våra estetiska värderingar, som tolkar fåglarnas läten som sång. Vi kan inte ge en röst åt den icke-mänskliga naturen eftersom allt vi ser och hör filtreras genom det mänskliga.

Vi kan inte förstå världen utom ur vårt eget perspektiv. Därför har jag svårt att se att posthumanismen kunde ge svar på alla frågor den väcker. Men kanske det inte är svaren som är viktiga? Kanske posthumanismen kan lära oss att det även existerar andra subjekt, och fastän vi aldrig kan tala för dem så kan vi kanske solidarisera oss med dem. Trots allt är ju också vi människor djur, och vår kultur har vi ju byggt upp av det som är natur.

Janne Nyström

“De attackerar alfabetet!”

En kultur- och tryckfrihetsdiskussion som inte nått Finland är den om den estniska författaren Kaur Kender, trots att den har många beröringspunkter med debatten kring kulturmannen och pedofili i litteraturen, som begicks i samband med nytrycket av Karl-Ove Knausgårds första bok. Kender står i Estland åtalad för barnpornografi för att ha skildrat pedofili i en fiktiv roman. Ny Tid har träffat Kender i Tallinn.

Estland har tillsatt en pornografisk kommission för att avgöra om succéförfattaren Kaur Kenders text Untitled 12 är pornografi. Ja, sade kommissionen, om än inte helt enstämmigt, men rättegången där Kender åtalas för att ha producerat barnpornografi har börjat. Straffet kan vara upp till 3 års fängelse.

Rättegången ska hållas bakom stängda dörrar, för den allmänna moralens skull, säger åklagaren. Första förmiddagen med öppningsanförandena på måndag var ändå öppen för allmänheten, och det var fullsatt i den lilla rättssalen i Tallinn vid gatan Liivalaia. Kaur Kender delar åsikterna i Estland. Den ena sidan håller honom för omoralisk och gangsteraktig, andra ser rättegången som en kamp för yttrandefriheten. Många unga läser Kenders böcker, och det var många unga i rättsalen också. Så pass många att domaren ville kolla åldern på några av dem. Tre högstadiepojker fick lämna salen, domaren förklarade rättegången som förbjuden under 18. Pojkarnas modersmålslärare hade uppmanat pojkarna att försöka följa med processen.

Kriminell fiktion?

Det går inte många minuter av rättegången innan det blir klart att Estlands åklagarämbete gör ett försök att föra in moral och kriminallagstiftning i litteraturen. Barnpornografi är ett allvarligt brott man ska fokusera på, och Kenders text Untitled 12 liknar sådant man hittat hos pedofiler, säger åklagaren Lea Pähkli.

En sådan här litteratur kan även uppmuntra till pedofili, säger hon också, och sparar inte på krutet när hon beskriver Kender. Hon hänvisar till en gammal psykiatrisk diagnos som säger att Kender lider av antisocial personlighetsstörning.

Diagnosen är från den estniska Sovjettiden när Kender var 18 år gammal, och han som många andra estniska unga män försökte undvika värnplikten i Sovjetunionens armé.

Försvaret och Kender anser att åtalet är absurt. Untitled 12 är litteratur, inte pornografi, än mindre barnpornografi. Det är konst och ska behandlas som konst, säger försvaret. Barnpornografi och pedofili ska ska straffas, och hårdare än vad som nu är fallet, men en fiktiv text hör inte hit, är dess synpunkt.

Medvetet provocerande

Kaur Kender var i Detroit på semester när han skrev Untitled 12, och publicerade den på webbsidan han och några andra driver, nihilist.fm. Servern finns i Storbritannien, och texten skrevs på estniska. Åklagaren har för säkerhets skull tagit uttalanden från båda länderna om att Kenders text är olaglig även där. Försvaret säger i sin tur att författare och litteratur av det här slaget speciellt är skyddade av den amerikanska lagstiftningen.

Den stängda rättegången tar flera dagar, och sedan låter domen vänta på sig i två veckor.

– Skulle jag ha suttit i Tallinn och skrivit det här, så hade det nog sett annorlunda ut. Detroit ger en känsla av frihet, sa Kender när jag träffade honom tidigare i hemmet i norra Tallinn.

Kender visade mig runt i lägenheten, som ger en del signaler om det han står för. Symboliken finns där. Det är en tidigare kontorsbyggnad från Sovjettiden, högt i tak, med höga fönster och mäktig fasad. Lite som en typisk Stalinbyggnad.

Väggarna domineras av stora tavlor av den estniska konstnären Anton Vill som gjort konceptdesignen till filmen Mad Max: Fury Road.

– Anton undersöker mänsklighetens gränser, som den här tavlan där en man föder. Mannen är inte gjord för att skapa nytt. Men ändå försöker han på något vis göra det varje dag, säger Kender.

– Jag gillar hans sätt att uttrycka allt in i minsta detalj.

Det är en mycket tydlig bild som går rakt på sak, det är meningen att den ska uppröra, chockera för att tänja gränserna. Eller kanske för att påpeka att gränserna är illusioner. Kender gör samma sak. Hans värld är transgressiv litteratur, han är en hårdkokt författare som utmanar det borgerliga, det mänskliga, våra invanda uppfattningar om mänskligt beteende.

Åklagaren menar ändå att Kender har gått över gränsen i Untitled 12.

– Jag försökte skriva så läsaren blir chockerad. Det lyckades jag verkligen med.

Det står klart att han inte håller med vad åklagaren säger.

– De attackerar alfabetet, det är svarta bokstäver på vitt papper.

Det är ingen berättelse inlindad i bomull, det handlar om en massmördare som utnyttjar minderåriga, och andra. Det värsta man kan tänka sig, säger Kender. Det är ämnat att beskriva hur grovt det mänskliga sinnet kan degenerera. Det är satir.

– Med det här åtalet ställer sig Estland på samma linje som Nordkorea, Iran och Turkiet, konstaterar Kender.

Nästa bok värre

PEN-klubben i Estland anser att åtalet är politiskt, och klubbens medlemmar ger sitt fulla stöd åt Kender.  Han är känd för sin hårda kritik av det politiska etablissemanget, polisväsendet och speciellt drogpolitiken i Estland, som han säger att blundar för verkligheten. Han kritiserar även Estlands sätt att behandla landets ryskspråkiga befolkning.

Marquis de Sade satt i fängelse och skrev sina böcker i slutet på 1700-talet och i början av 1800-talet för att vi idag ska ha frihet att skriva, säger Kender som även kallats för Estlands de Sade. Men han är rätt så ensam om att vara i den genren i Estland.

–Vi får se hur det går, funderar han.

– En sak är klar, jag tänker inte sitta i fängelse för det här. Jag har för mycket annat att göra. I fall det blir fängelse, så hittar ni mig nog någonstans i Sydamerika, säger han halvt på skämt, halvt på allvar.

– De säger att det här är det värsta man kan skriva. Det värsta? Så bra tror jag inte att jag är. Dessutom är Untitled 12 andra delen i en trilogi. Jag har den tredje delen så gott som färdig, och den blir mycket värre.

Kaur Kender har under våren gett ut Untitled 12 på engelska som pappersbok, till priset av 6,66 dollar. Det står klart att han inte är på väg att ge upp. Tvärtom.

Text & foto: Bosse Ahlgren

Slattriga hjältar

Trygve Söderling
Trygve Söderling är doktor i litteraturvetenskap
Slattrare. Dagdrivare. Drönare. Slackers. I verkligheten kan de vara jävligt påfrestande – i synnerhet om nånting måste bli gjort, och slattraren inte råkar vara man själv.

I litteraturen däremot kan de spela en konstruktiv roll. Kanske deras rätta element i själva verket är just boksidorna? Läste Onda boken, Kaj Korkea-ahos nya roman, och utan att här gå in på resten av storyn intresserar det mig hur en riktig slaterapa här får ett pregnant porträtt – ifall den paradoxen nu är möjlig.

En håg- och hållningslös litteraturstuderande driver omkring på akademin, som en vandrande satir över administrativa ideal om snabb ’genomströmning’. Calle Hollender knarkar, dokar, slarvar bort sin flickvän – det enda sammanhang där han tycks kunna skärpa sig är när han gör ståupp-shower. Dessvärre är han – av smakproven i boken att döma – inte alls bra på det heller. En tragikomisk gestalt alltså, mustig och med hög igenkänningsfaktor.

Kom att tänka på en annan finlandssvensk roman med en drifter i huvudrollen: Joakim Groths Världen enligt Edi från 1986. Edis berättelse utspelar sig i helt annan tid, helt andra miljöer. Men hållnings-, riktnings- och lealösheten har han gemensam med 2010-talets Calle Hollender. Vad är det som skapar ett sug kring de här tafatta ”hjältarna”, trots deras totala brist på traditionella hjältekvaliteter? Är det läsarens hemliga drömmar om att själv slänga all protestantisk etik överbord? Eller tvärtom, rädslan för att själv dras ner i slacker-träsket?

Edi är småstadskillen från Lovisa som blir omplanterad i ”storstaden” Helsingfors. Efter ett år med sjukhusjobb och lycklig kärlek i ett hippiekollektiv i Stockholm gör svenskan Johanna slut – tydligen trött på hans brist på ambition. Tillbaka i Helsingfors driver Edi in i ett haschgäng där tiden verkar stå stilla, det enda som förändras är vilken LP som snurrar på skivtallriken. Ny start med Ragna, proper österbottnisk studentflicka, och ett tag ser det ut som om Edi har hittat hem. Han jobbar på bibliotek, lagar mat, diskar, städar hemmet och lyssnar snällt på hennes anklagelser om hur han förtrycker henne (en fråga hon diskuterar varje vecka med sin feministiska medvetandehöjningsgrupp; läcker parodi där).

Sen upprepas mönstret från Stockholm: också Ragna får trots bra sex nog av Edi. Är det för hans brist på riktning, ”inre kärna”? Så ser det åtminstone ut. Och samma mönster verkar det vara fråga om i Onda boken, när Helena gör slut med Calle Hollender. Det bohemiska hos den unge mannen, som till en början kanske var tilldragande, spännande, mister med tiden sin glans, kvar finns bara en halvgammal lufsig typ utan framtidsplaner. Kärlek och arbete brukar spegla varann, så hur skulle en person som inte får sin pro gradu skriven kunna klara av ett förhållande?

På många sätt hör de här två romanerna till olika register; i Världen enligt Edis 1970-tal säger man ännu inte ”ha sex” eller ”röka på” (trots att det är just vad man gör, hela tiden). Där Calle är åtminstone delvis marinerad i det akademiska språket, verkar Edi leva i en nästan språklös värld, där höjden av intellektuella strävanden är att ställa horoskop och yra om ”livet”. Edi hankar sig fram på proletära yrken som varken kräver något eller leder någon vart; Calle lever däremot på studiestöd, och blir på ett för läsaren komiskt sätt helt oresonligt rasande när stödet dras in för att han inget har presterat. ”Systemet” är åt helvete – den bekväma analysen kunde både Calle och Edis flummande hippievänner ha varit överens om, ifall de hade träffats via tidsmaskin. Som vi alla behöver också slackern en livslögn för att leva.

Måste slackern-drönaren vara en (ung) man? Inte nödvändigtvis, jag tänker på till exempel Françoise Sagans Bonjour tristesse (1954). Eller de unga hedonistiskt solande fruarna i Monika Fagerholms Underbara kvinnor vid vatten och den halvt drömska ”flickighets”-tillvaron i Den amerikanska flickan. Driver man den här lojheten vidare i en viss riktning kanske man får en femme fatale, modell Abbé Prevosts Manon Lescaut (1731). Problemet med den kvinnliga slackern är att hon åtminstone förr motsvarade och smälte in i ett kvinnoideal, åtminstone inom de övre klasserna.

Finns det pengar kan slackern bli en Oblomov, efter Ivan Gontjarovs odödliga soffliggare (1849-58). Eller uttråkad troféhustru, släkt med Flauberts samtidiga Madame Bovary (1856). Saknar slackern pengar blir hon eller han däremot trasproletär, modell Juutas Käkriäinen i Joel Lehtonens Putkinotko (1920). Någonstans mellan ytterligheterna svävar då slacker-studenten som lever över sina (pappas) tillgångar, men som ännu inte står helt utan hopp om trygg borgerlig framtid. Som Korkea-ahos Calle Hollender – eller den odödliga Åke Holm i Runar Schildts novell ”Ett nytt liv” från 1912.

Modellen finns förstås på många håll, t.ex. i K.A. Tavaststjernas Barndomsvänner (1886) eller hos den av Schildt beundrade Hjalmar Söderbergs unga stockholmsflanörer, som gör fattiga flickor med barn innan de gifter sig med de rika. På helsingforsiskt håll kallas subgenren från början av 1900-talet för ”dagdrivarna”, och småningom ges begreppet en pejorativ och djupt moraliserande klang, framför allt från och med kritikern Hagar Olsson. Som om skildring av slattrighet och dålighetsliv också skulle vara dålig litteratur; lika väl kan motsatsen vara fallet, som vi ser av exemplen.

Dagdrivaren framom andra bland Tove Janssons figurer är förstås Joxaren, som i Muminpappans bravader med beundransvärd energi ägnar sig åt att slöa och sova. Jämförd med Joakim Groths Edi och Kaj Korkea-ahos Calle är Joxaren en slacker med stil. Men för alla tre gäller att det enda som tillfälligt (?) kan väcka dem ur deras nästan offensiva lojhet är erotiken. När Joxaren möter Mymlan utbrister han någonting om ett ”enastående fruntimmer”, och litet senare förklarar paret att de ämnar ”åka slänggunga hela natten”. Också för slackern har slattrigheten en gräns, trots allt.

Trygve Söderling
Illustration: Otto Donner