Etikettarkiv: Schildts & Söderströms

Författaren, ideologin och politiken – och var går gränsen?

Inom litteraturdebatten har det bildats en presumtiv klyvning mellan yttrandefrihet och social rättvisa. Det ställer utgivaren mot väggen då det krävs ideologiska beslut vid publicering. Vi satte oss ner med Anna Friman på Schildts & Söderströms för att diskutera hur förlaget gör publicistiska beslut vid etiska gränsfall.

– Om Anders Behring Breivik plötsligt skulle bestämma sig för att han vill skriva en barnbok skulle det inte behövas någon större litterär bedömning för att se att det inte blir någon publicering, inte på detta förlag i alla fall. Det är sist och slutligen mycket svårt att separera verket från författarens ideologi och politik. Jag skulle vilja säga att verket är autonomt, men det tror jag inte riktigt på själv.

Det säger Anna Friman, litterär chef på Schildts & Söderströms. På sistone har det debatterats mycket kring yttrandefrihet och deplatforming. Är man aktiv i nätdiskussionen har man antagligen träffat på en självutnämnd ”yttrandefrihetsabsolutist” som anser att all form av publicistiskt ställningstagande är censur av den värsta sorten, och urholkar det västerländska samhällets fundament. Å andra sidan finns det en påvisbar växelverkan mellan skönlitteratur och samhället som den har skrivits i, och vissa menar att det inte är motiverat att publicera ideologiskt problematisk litteratur eftersom dess effekt på världen runtom oss kan vara skadlig. Friman anser att även om diskussionen kring åsikts- och yttrandefriheten har sin plats även i fråga om bokutgivning, behöver inte alla plattformar vara tillgängliga för alla.

– Det som krävs är öppenhet att ta emot alla förslag, men det måste absolut finnas en redaktionell åsikt som gäller när man fattar beslut. Förlaget har alltid ett ansvar för det som det ger ut.

Friman betonar att de flesta manuskript borde ges en chans oberoende av författarens personliga ideologier. Det är problematiskt att utesluta människor per automatik. Men plattformen styrs av människor som har all rätt i världen att ha åsikt om vem de vill låna ut sin megafon till, menar hon.

Redaktionsprocessen

Det rådande politiska klimatet har enligt Friman betydelse för hur ett manuskript bedöms. Den växande högernationalismen i Europa har gjort att man på förlaget är mer uppmärksam på frågor som för tillfället diskuteras i samhällsdebatten. Men andra mindre trendiga problem kan lätt slinka förbi eftersom man är så hyperfokuserad på vissa ämnen, uppger Friman. För att ge texten en möjligast grundlig och rättvis bedömning läses den oftast igenom av flera människor som sedan öppet diskuterar om vad de anser sig ha läst. Nästa steg är att ta upp saken i redaktionsmöten och på så sätt slå fler kloka huvuden ihop. Också författaren involveras i diskussionen.

– Reagerar man på något som kunde uppfattas som problematiskt är det ofta frågan om en helt oavsiktlig blind fläck, och författaren kan själv vara rentav chockerad över att det slunkit in. Men ibland kan författaren argumentera emot, och då ligger problemets kärna ofta annanstans i boken.

Bokförlagen Schildts och Söderströms fusionerades år 2012 till ett stort förlag, Schildts & Söderströms, och fram till att Förlaget bildades år 2015 genom en utbrytning från S&S utgjorde S&S Svenskfinlands enda stora bokförlag. S&S är fortfarande den överlägset största finlandssvenska utgivaren, men de sitter inte längre i likadan monopolposition som för dryga tre år sedan. Nu är det möjligt att utföra ett redaktionellt arbete, tycker Friman, medan de som arbetade på det stora hybridförlaget ofta kände att det uppfattades som censur då de gjorde normala redaktionella avvägningar.

Linjer i sanden

Några exakta ideologiska riktlinjer har Schildts & Söderströms inte till pappers, så det finns inte heller några exakta regler för vad som kan eller inte kan publiceras på förlaget. Enligt Friman handlar det först och främst alltid om kontexten. Det är viktigt att författarens avsikt framkommer tydligt i texten, eftersom man inte får författaren på köpet när man skaffar boken, konstaterar hon.

– Genren är förstås en sak som måste tas i beaktande. Till exempel är hets mot folkgrupp något vi i princip givetvis inte kan godkänna, men en roman som handlade om det ur hetsarens synvinkel kunde vara en jättebra berättelse. Som konstnärligt verk kunde det till och med åstadkomma en motsatt effekt i läsaren.

Det finns inte en enskild lösning som går att appliceras på all skönlitteratur, men riktlinjer kan och bör fastställas. Ett direktiv som följs på S&S är att ord och uttryck som kränker specifika människogrupper bör undvikas så länge som de inte är nödvändiga för intrigen, och även då gäller det att fundera på hur ämnet kan hanteras möjligast omsorgsfullt.

text Octavia Westerholm
foto Janne Wass

Våga tänka utopin

Monika Fagerholms författarkarriär inleddes 1987 med debutromanen Sham, och sedan dess har hon samlat på sig ett imponerande antal finländska och nordiska litteraturpriser – senast i mars mottog hon Svenska Akademiens nordiska pris. Trettio år av litterär verksamhet har givit henne insyn i de flesta sidor av branschen. Fagerholm har redigerat litterära tidskrifter, sett fältet förändras, höjt sin röst i offentligheten, och nu även varit med om att grunda ett förlag.

I mars i år tilldelade Svenska Akademien sitt nordiska litteraturpris, även kallat ”lilla Nobelpriset”, till Monika Fagerholm.

– Jag var ordentligt överraskad. Det är prestigefullt, och jag är oerhört stolt. Jag hade aldrig trott att jag skulle få det, men då jag hörde nyheten beslöt jag mig för att ta ut allt av det här. Jag har skrivit sedan jag var 25, nu är jag 55, så jag har arbetat med litteratur i trettio år. Men ska man få de här utmärkelserna måste man också ha lite tur, säger Monika Fagerholm.

Inte minst om man är kvinna. Det här är bara fjärde gången som priset delas ut till en kvinnlig författare, men enligt Fagerholm är hennes pris ett tecken på en större förändring inom Svenska Akademien. År 2015 tillträdde Sara Danius som ständig sekreterare på Akademien, och i maj utsåg Akademien Sara Stridsberg till ny ledamot. Och på sistone har fler priser delats ut till kvinnliga författare, noterar Fagerholm.

– Det är också fråga om ett generationsskifte. Jag har varit feminist i hela mitt liv, och vi kan inte tala om att vi är jämställda ännu. Det finska Finland har stora problem med jämställdhet, det handlar bland annat om att bli sedd och hörd, och hur man blir sedd och hörd, säger Fagerholm.

Jämfört med mitten av 1980-talet har det naturligtvis hänt mycket. År 1985 redigerade Monika Fagerholm litteraturtidskriften BLÅ tillsammans med Merja-Riitta Stenroos, och de 24- och 22-åriga redaktörerna gjorde med gonzokryddad kaxighet upp med hela det finlandssvenska bokåret. Även om kritiken i sig var rätt juvenil är Fagerholm fortfarande stolt över den energi och anspråksfullhet som den levererades med. Men den sortens uppror föll inte det litterära etablissemanget i smaken. Redaktörerna bjöds in som gäster till TV-programmet Lukulamppu, som leddes av Timo Hämäläinen, där de i farbroderlig anda tillrättavisades av de äldre manliga litteraturprofilerna Leif Salmén, Sven Willner, Claes Andersson och Bo Carpelan.

– På den tiden var det självklart att det allvarliga litterära samtalet leddes av en gubbmaffia, och deras uppgift var att få tyst på oss. Fast vi satt ju själva bara där och tänkte på att våra pannluggar skulle se vackra ut i teve. Vi borde ha varit mycket kaxigare i programmet, och kanske det var det som väntades av oss. Men istället log vi nätt. Det var nog ganska fruktansvärt för alla parter, berättar Fagerholm.

Det postmoderna samtalet
Förändringar sker, men de sker inte på ett år. I slutet av 1980-talet hände något som gör att Fagerholm ser årtiondet som en befriande tid. Nya ideer dök upp, framför allt de postmoderna tänkesätten.

– I början av åttiotalet kändes det som om en politiserad litteratur hade lett in prosan i en återvändsgränd. Det samhällsvakna sjuttiotalsperspektivet hade förvandlats till en trist moralism där det var viktigt att beskriva ”rätt” och se ”rätt”, berättar hon.

Den felaktiga kapitalsimen, den ”riktiga” kvinnan och andra uppbyggligheter skulle gestaltas rakt av. I det klimatet blev vissa författare utfrysta för att de också visade en destruktiv sida i sina goda uppsåt.

– Jag var ung och det kändes kvävande. ”The music they constantly play says nothing to me about my life”, för att citera The Smiths. Konst handlar ju om frihet och om att se, våga se, också det som är fult, inte rätt, dumt och ofullgånget och utan förutfattade meningar. Konst är möjligheter, att tänka sig, säger Fagerholm.

Då gjorde de postmoderna tankarna inträde. De talade om relationer, sammanhang, som i stället för att värdera och veta bäst, också ville se det som tidigare varit osett.

– Det är väl härifrån som talet om den nihilistiska postmodernismen kommer: att den saknar värden och värderingar. Men då glömmer man att de postmoderna tankarna inte är en världsåskådning eller religion, nåt man liksom tror eller inte tror på, utan en metoduppsättning. De är ett sätt att se på och närma sig världen och livet och konsten.

Och om inte de postmoderna samtalen ägt rum skulle inga av de böcker som ges ut idag vara möjliga, menar Fagerholm. Varken mer konventionellt byggda episka romaner eller speciella verk.

– Bachtins karnevalism, med de många rösterna, och den latinamerikanska romanen kan ses som en del av de här nya tankeströmningarna. I Svenskfinland formligen exploderade romanformen kring slutet av åttiotalet. Normalformatet för en finlandssvensk roman var länge cirka hundra-hundratjugo sidor, tills hösten 1989 då debutanten Pirkko Lindbergs fyrahundrasidiga tegelsten Byte damp ner, som en främmande och underbar fågel, och förändrade allt. Det var som en propp gått ur för åren därpå kom den ena stora, orginellt byggda och ofta flerröstade finlandssvenska romanen efter den andra, säger Fagerholm.

Idag då det politiskt och moraliskt korrekta som litterär värdemätare igen verkar vinna insteg kunde det vara kul att ta en titt tillbaka i tiden, menar hon.

– För samtidigt, det är så enkelt och tacksamt att gå på om ”postmodernismens nihilism”, vilket alltså är ett missförstånd, och ställa den mot typ, det tidigare, sjuttiotalets, innerlighet. Men alltsammans var så långt mer nyanserat än vi får oss till det idag, säger Fagerholm.

Till exempel i debatten kring Ebba Witt-Brattström, Karl-Ove Knausgård, Stig Larsson och litterär pedofili tycker Fagerholm sig märka hur lite folk egentligen vet om den tiden.

Till exempel var det ju Witt-Brattström som introducerade Julia Kristeva, den postmoderna rörelsens feministiska teoretiker nummer ett, i Ord & Bild i slutet av 1980-talet.

– Men för mig som feminist, författare och människa i världen, var mötet med de här tankeströmningarna helt frigörande. Det tog jättelänge innan jag visste vad jag skulle göra med den i skrivandet. Jag skrev en riktigt jobbig bok, Patricia, som var överspänd, trist och försiktig för jag hade för mig att jag skulle vara clever och översätta teori i skönlitterär form. Men skrivande handlar inte om att vara elegant och clever, ibland handlar det om det exakt motsatta. Se inte med någons ögon men så att man ser. Och sen skriva som ett litet djur. Med betoning just på det, djur.

Vilda, Sets och Förlaget
Monika Fagerholm är själv en av grundarna till andelslaget Vilda Förlag, som hösten 2016 ger ut sina tre första böcker. Två av dem är skrivna av medgrundare, Birgitta Stenius-Mladenov och Henrietta Clayhills, och den tredje är en debutroman av Ylva Perera. En av målsättningarna är att vara så professionell som möjligt, trots de knappa resurserna.

– En sak som kostar, men som har visat sig vara värt det, är att anlita redaktörer för varje manus som engångsuppdrag. För Pereras bok Dödsdalsdansösen ville jag hitta en redaktör som passade just det manuset, och jag hittade en i Sverige. Det har varit ett plus för alla. När man ska ge ut nya författare är det viktigaste inte att ge ut det perfekta manuset utan att hitta de nya intressanta rösterna, hitta författarna som blir någonting om fem-tio år. Man satsar på ett helt författarskap, inte en enskild bok, och det är alltid ett risktagande, säger Fagerholm.

Själv kommer Monika Fagerholm att ge ut sina böcker på Förlaget. Då hennes långvariga redaktör på Schildts & Söderströms Tapani Ritamäki meddelade att han skulle flytta över till det nygrundade Förlaget var det solklart att hon skulle följa med.

– Jag har ett långt samarbete med Tapani Ritamäki, som är en fantastisk förlagsredaktör och människa, beläst och klipsk och allt vad en författare kan önska sig. Redaktörens jobb handlar om att skapa ett rum där man som författare gillar att vara för att det är högt i tak, inspirerande och fullt av möjligheter. Allt det har jag haft med Tapani i många år, och honom kommer jag att följa till döden, har jag för mig.

Idén att grunda ett eget förlag föddes redan innan Moomin Characters grundade Förlaget M i oktober 2015. Våren 2012 hade förlagen Schildts och Söderströms fusionerats till Schildts & Söderströms (Sets), och i knappt tre år fanns det bara ett stort förlag i Svenskfinland. Hösten 2014 meddelade dessutom Sets största ägare – Konstsamfundet, Svenska folkskolans vänner och Svenska litteratursällskapet – om hårda nedskärningar. Då var Monika Fagerholm en av de skarpaste kritikerna av förlagsutvecklingen. Den de facto monopolsituationen skapade enligt henne en dålig dynamik.

– Allt det här snacket om att det inte ryms fler förlag i Svenskfinland när vi är så få … vi håller på att förgiftas av en kvasiekonomisk diskurs. Den finlandssvenska litteraturen har aldrig varit en vinstaffär, men den aldrig gått åt helvete heller, försäljningsmässigt. Däremot kan den inte fungera på marknadsvillkor, det har till och med Kaj-Gustaf Bergh fått medge.

Precis innan Sets hårda nedskärningar och samarbetsförhandlingar hösten 2014 hade den skönlitterära utgivningen under Sets första år gått väldigt bra. Under Tapani Ritamäkis ledning vann den skönlitterära avdelningen inte mindre än tre Finlandiapris, och hade ekonomiska framgångar i Kjell Westö och framför allt Ulla-Lena Lundbergs Is, som enligt Fagerholm är en av århundradets litterära framgångssagor i Svenskfinland.

– Förlusterna hade uppstått framför allt i en orealistisk satsning på finska läromedel genom dotterbolaget EDU-kustannus. Då Sets vd Barbro Teir flyttade till KSF påstods det att Teir skött förlaget jättebra och lämnat det i så gott skick, och det var allt annat än sant. Men den katten lyftes inte på bordet förrän det var för sent, om det alls har gjorts ännu.

Det var ingen hemlighet att Fagerholm vantrivdes på Sets. Det var meningen att författarna skulle kunna påverka verksamheten genom att en referensgrupp av författare regelbundet träffade nyckelpersoner från förlaget, men den påverkningskanalen slammade igen.

– Särskilt den sista tiden vid Sets kändes det som att det spelar ingen roll vad vi säger. Ledningen förde sig allt öppnare med attityden att de kunde göra vad som helst, för det fanns ingen konkurrens, säger Fagerholm.

Den nuvarande situationen beskriver hon som en återgång till ett normaltillstånd. Två stora förlag och några mindre skapar en bra konstnärlig dynamik.

– Allt kändes ganska klaustrofobiskt då, frustrerande. Men vi ville inte sitta och klaga utan göra nåt roligt, så vi beslöt oss för att grunda ett litet förlag där vi kan ge ut vad vi vill.

Att hitta röster
I Sverige har den seriösa utgivningen mer och mer övertagits av de medelstora förlagen. I takt med att bokbranschen kommersialiseras tenderar särskilt de stora förlagen att satsa på sådant som ur försäljningssynvinkel ses som säkra kort.

– Ibland har jag en känsla att det bland en del yngre författare finns en känslighet för beräkning. Man tror att förlagen vill ha något bestämt och så försöker man leverera det för att bli publicerad. Men litteraturens betydelse och dess plats i folks liv får inte tas över av sådana sätt att tänka. Jag tror vi läser böcker för att vi vill komma i kontakt med något vi inte visste att vi ville känna, leva, vara i, erfara. I alla fall är det så det är för mig när jag läser. Sådana är de bästa böckerna, de oförglömligaste. Alltid.

Därför är Fagerholm lite orolig över den ökande smidigheten i branschen.

– Folk har blivit väldigt skickliga på att pitcha sina idéer till exempel. Det kan vara bra att en skribent vet vad den tänker göra. Men nästan allt viktigt och intressant som jag själv gjort har inte kommit till mig genom pitchande, utan genom ett umgänge, ofta helt kaosartat, men inte tänkande utan skrivande, hela tiden skrivande – med en massa ibland helt ofullgångna tankar och ideer som ofta sen kastats överbord för det verkligen brännande, och från början helt främmande, som kommit till en och fått hjärtat att bulta, kroppen att svettas i en vetskap det här, det här, det här …

Enligt Fagerholm stammar den finlandssvenska litteraturens styrka ur minoritetspositionen, men är inte knuten till språket i sig.

– Litteratur kan aldrig vara identitetspolitik, man skriver inte för att man vill hålla det svenska språket vid liv. Men jag tror det kan vara en tillgång att inte självklart höra någonstans och få omvärldens bekräftelse varje dag. Det är kanske inte så kul i livet, när man måste vara lyhörd för situationer, akta sig för att tala svenska på nattbussen i Helsingfors. Men det är fruktbart på andra sätt. Om ens skrivspråk har ett element av privat och hemligt över sig, så blir ens förhållande till språket mycket intensivt. Det här är mitt, liksom. Då kan man känna sig friare i det, leka med det, göra med det vad man behöver för det man gör. Traditionen av språkutopi har ju varit stark i det finlandssvenska, tänk på Diktonius, tänk på Björling.

Utopi
– Språket i mina böcker handlar inte så mycket om att realistiskt återge språk och figurer i min omgivning, för deras egen skull. Det växer fram, börjar höras och framträda på sidan, i en viss typs formuleringar, melodier och rytmer, färger och tonfall och röster. Väldigt fascinerande att vara i, men så gott som omöjligt att tänka fram. Romanen Diva var en stor upplevelse. Efter år och månader av stret och stret började det plötsligt framträda. Den där omkullkastade syntaxen, de lååånga meningarna, sättet att vränga på sådant som finns för att få det att passa egna syften. Divas syften, hon som är större än livet – ser sig själv så naturligtvis – och behöver en så stor värld som är ett språk, ett alldeles eget, att vara i. För annars finns hon inte. Är hon inte möjlig. Denna enorma flicka för evigt 13-14-år, som vill stå mitt i världen, på nåt sätt, kräver det. Och det är inte problemfritt. Diva är jag fortfarande väldigt fäst vid – inte för hur jag värderar henne eller nåt sånt, men för att hon är en utopi. Hon är ett språk som är denna möjlighet, denna utopi, säger Fagerholm.

Utopi, det handlar om att kunna tänka sig någonting nytt.

– Jag tänker ibland att jag är barnsligt förälskad i det ordet: utopi. För mig är det lika med energi och möjlighet, liksom alltså en rörelse, snarare än ”tydligt formulerade alternativ. Se inte med någons ögon. Öppna världen – och vara öppen för. Det är så jag menar, en rörelse mot det främmande, nåt slags framtid kanske också, som inte nödvändigtvis dödar oss och visar oss sitt bleka blodtörstiga ansikte. Ett sådant ”tänk om”, eller tänka sig.

– Kunde vi behöva mera av. Tycker jag alltså. Och inte bara i litteraturen, förstås, säger Fagerholm.

Text: Lasse Garoff
Foto: Nina Ahtola

Förlagsspekulationer

Lasse Garoff
Lasse Garoff
Den senaste utvecklingen i den finlandssvenska förlagsbranschen är en pangnyhet. Moomin Characters börjar ge ut sina egna böcker och grundar för det ändamålet ett nytt förlag som heter Förlaget, som Moomin Characters äger till 90 procent. En hel drös av Schildts & Söderströms (Sets) författare övergår till det nya bolaget, samt Sets tidigare förlagsredaktörer Tapani Ritamäki och Sara Ehnholm Hielm.

Utvecklingen de senaste åren har varit turbulent. Sets bildades i februari 2012 genom en fusion av Schildts Förlags Ab och Söderström & Co. Fusionen betraktades med en viss skepsis då den skapade en monopolliknande situation på det litterära fältet i Svenskfinland, men tanken var att ett starkt förlag, istället för två svaga, bättre skulle trygga förutsättningarna för den svenskspråkiga litterära utgivningen. Dessa förhoppningar fick sig en ordentlig törn i november 2014 då Sets ägare med Konstsamfundet i spetsen krävde hårda nedskärningar i bolaget. Ägarnas förväntning var att bolaget senast 2017 skulle göra ett nollresultat, och det kravet skapade chockartade reaktioner då finlandssvensk skönlitteratur i ett historiskt perspektiv bör betraktas som en förlustbransch. Förväntningen var inte principiellt omöjlig, intäkterna från läromedelsutgivningen kunde fortfarande bekosta utgivningen av mindre lönsam skönlitteratur. Men det anmärkningsvärda var att många av Sets högt profilerade författare gick ut i offentligheten och riktade hård kritik mot Konstsamfundet och speciellt vd Kaj-Gustaf Berghs marknadsivrande uttalanden.

Sets inledde samarbetsförhandlingar och resultatet var att personalen minskade med två anställda plus ytterligare 3,5 tjänster fram till 2017, av totalt 37 anställda. Författarnas missnöje i offentligheten verkade inte få några konkreta följder.

Den 25 mars i år tog Anna Friman över som litterär chef på Sets, och ersatte Tapani Ritamäki som petades ner till en post som vanlig redaktör. Bytet sades ha skett i samförstånd – posten som litterär chef omformades till att handla mer om administration, och det är tänkbart att Ritamäki inte ville stanna kvar på en post som antog en närmast administrativ funktion. Man kan anta att minskningen i personalen drabbade de administrativa tjänsterna först, och att ansvaret för pappersarbetet skyfflades över på den litterära chefen, men det är ren spekulation. Hur som helst antydde bytet ett missförtroende för Sets personalpolitik, även om denna politik påtvingats av ägarna.

Nu har Moomin Characters tagit initiativet att ruska om förlagsbranschen, och Förlaget ska redan från och med 2016 ge ut Tove Janssons böcker och en hel hop andra författare därtill – i skrivande stund närmare fyrtio stycken, men det är ännu för tidigt att veta vem som fortsätter var. Men att så många av Sets författare byter förlag är svårt att se som någonting annat än ett missförtroendevotum. Ett alternativ har uppstått och författarna röstar med fötterna.

Många av författarna som nu väljer att gå över till Förlaget gavs innan fusionen ut av Söderströms. Men det skulle vara spännande att veta vilken roll redaktörerna Ritamäki och Ehnholm Hielm hade då överenskommelsen nåddes?

Vad det ser ut som nu är att förlagsfusionen misslyckades, att Söderströms och Schildts aldrig lyckades konsolideras i en fungerande organisation, och att krafterna bakom Söderströms nu har valt att grunda sitt förlag på nytt, uppbackade av Moomin Characters, som för tillfället framstår som en välvillig mecenat på ett litterärt fält där likgiltiga fondpampar låtit knapphet och snålhet råda.

Stämningen nu är entusiastisk, men de slutliga följderna kan man bara spekulera om. Men det har vi ju gjort hittills, så varför inte fortsätta. De författare som stannar kvar på Sets kan uppleva utmarschen som en positiv sak, då de kanske får ta del av en större andel av förlagets marknadsföringsbudget.

Författarnas utmarsch har säkert stora följder för Sets försäljningssiffror, men knappast oöverkomliga. De storsäljande författarna har ofta kontrakt med andra förlag som publicerar deras böcker i översättning eller utomlands. Däremot är det säkert obehagligt att mista Tove Janssons böcker. I tid då bokbranschen står inför stora omvälvningar har Muminböckerna varit en jämn och trygg intäkt. Därtill fanns den unika marknadsföringsfördelen att associeras med Finlands största och mest ikoniska författare. Nu är det slut med de stiliga Tove Jansson-tygväskorna.

För författarna som går över till Förlaget finns det också flera potentiella fördelar. Moomin Characters har ju diger erfarenhet av de internationella marknaderna, vilket måste vara en stor lockelse för finlandssvenska författare som slagits av insikten om hur liten den finlandssvenska publiken är. Å andra sidan står ju förlagsbranschen inför samma problem från Los Angeles till Tokyo. Huruvida Förlaget lyckas sälja böcker bättre än någon annan återstår att se.

Och alla ser fram emot en situation med mer konkurrens på fältet. Det är mycket drömmar och önskningar i farten, och vackert så.

Lasse Garoff

Fusionen sätter tryck på mindre förlag

Söderströms och Schildts slår ihop sina förlagspåsar. Konkurrensen minskar i det finlandssvenska litterära rummet. Men än finns envisa småförläggare som värderar passionen för boken och texten högre än profiten.

I en grå stuga i utkanten av Mariehamn lyser flitens lampa i januarimörkret. Här jobbar förläggare Ben Johans med en bok om Atos Wirtanen som kommer ut på PQR-kultur under våren.

– Atos var en av de stora tänkarna i Finland från krigstiden och framåt, säger Ben Johans.

Han beskriver Wirtanen som intellektuell, journalist, riksdagsman och uppvuxen i en stor sykonskara i Långbergsöda, Saltvik, på Åland. På ett gammalt familjefoto som Ben Johans hittat (se nästa sida) ser man Atos läsande, med fokuserad blick, medan hans syskon leker, sjunger och spelar instrument runtomkring honom. Bilden kommer att användas i Atos – en vänbok där Gustaf Widén, Yrsa Stenius, Claes Andersson, Alf-Erik Helsing och andra skribenter skriver om Wirtanen. Redaktörer för boken är Claes och Christina Andersson.

I elva år har Ben Johans gett ut böcker på sitt lilla förlag. Alltid böcker han själv är intresserad av.

– Förstås försöker jag också hitta sånt som är kommersiellt gångbart, men om jag inte själv känner att ett manuskript intresserar mig så tackar jag nej direkt.

Runebergspristagaren och Finlandiaprisnominerade Agneta Ara skulle visa sig vara både kommersiellt gångbar och helt i Ben Johans smak.

– Jag läste kanske tio sidor av Det har varit kallt i Madrid och ringde henne direkt. Hennes formuleringsförmåga är helt otrolig. På en vecka sålde boken 900 exemplar – under en månad före julen 2007 hela 3000 böcker. Nu arbetar Ben Johans med Agneta Aras nästa bok.

– Det är en stor ära för mig att hon vill komma ut på PQR igen.

Eftermiddagarna med Ricky Nelson kommer ut i höst och är en svart komedi som till största delen utspelar sig i ett hyreshus i Helsingfors. Där bor änkefrun von Fieandt, strax över hundra år gammal. Hon lever ensam och för att sköta sitt sociala liv tillbringar hon dagarna i hyreshusets hiss, där hon umgås med alla som åker upp och ner.

från fiskodlare till förläggare

Förlaget PQR-kultur föddes ur en kulturtidskrift med samma namn, som drevs av Bens bror Tom Johans. När Tom avled såg Ben till att ge ut det nummer som fanns färdigställt i broderns dator. Kort därefter hörde författaren Leo Löthman av sig. Han hade fått sin nya bok Tangofästningen refuserad på de etablerade förlagen och undrade om inte PQR-kultur kunde ge ut den.

– Så gick jag från att ha varit fiskodlare till att bli kulturtidskriftsredaktör och sedan förläggare.

Den nyblivne förläggaren prövade sig fram. För Tangofästningen gav han Löthman 30 procents arvode, men insåg sedan att en sådan generositet inte skulle fungera i längden. Mariehamnstryckerierna övergavs också till förmån för tryckerier i Litauen och Estland.

– Jag snubblade in på ett bananskal och visste ingenting, men man lär sig, och passionen växer sig starkare.

Löthmans böcker utkommer fortsättningsvis på PQR och står för en stor del av förlagets inkomster. I höstas översattes Löthmans debutroman Varför inte Tile? (Sahlgrens förlag, 1992) till norska och till våren ges också hans senaste bok Transportflotte Speer (PQR, 2011) ut i Norge.

– Inte blir man rik på det här, men i elva år har jag klarat av att gå runt utan att behöva tillföra eget kapital.

säljer mer i sverige

För ett litet förlag är det en utmaning att överhuvudtaget synas och få böckerna recenserade på större kultursidor. Distributionen har Ben Johans jobbat hårt med. Böckerna finns på alla de större internetbokhandlarna och skickas smidigt ut från lager i Esbo och Morgongåva i Sverige. Faktum är att PQR säljer fler böcker i Sverige än i Finland. De svenska biblioteken är återkommande kunder.

När nu Söderströms och Schildts förlag slås samman befarar många att det innebär att utrymmet för smalare litteratur och debutanter kan krympa ytterligare. Samtidigt ökar trycket på de små förlagen.

– Tidigare kunde de som blev refuserade på Söderströms gå till Schildts, eller tvärtom, men redan idag är det i princip samma förlag.

När tröskeln till de etablerade förlagens finrum höjs får författarna ta sina manuskript någon annanstans. Ett exempel är den etablerade författaren Thomas Brunell som snart kommer ut med sin nya roman Eutanasi på PQR.

Varje vecka dimper det ner åtminstone ett tjockt manuskript i postlådan. Ibland får Ben Johans ta hjälp av andra för att hinna läsa allt. Varje år kommer mellan tio och tolv titlar ut på PQR – trots att det är ett enmansförlag. Helst skulle Johans halvera antalet, för att orka och hinna jobba mera med varje projekt. Han strävar efter att ta med åtminstone en debutant varje år.

– De små förlagen behövs inte bara för mångfalden: de är också en plantskola för författare. I och med förlagsfusionen befarar jag att debutanter kommer att få det ännu svårare.

För att tackla den uppkomna situationen diskuterar PQR och de andra mindre förlagen i Svenskfinland nu ett närmare samarbete. Ännu finns inga konkreta planer, men alla är överens om vikten att hålla ihop.

– Tillsammans är vår utgivning ungefär lika stor som Söderströms och Schildts, och minst lika viktig.

kvaliteten segrar

Utvecklingen till trots är Ben Johans optimist. Han är själv ett bevis på att det finns utrymme också för mindre aktörer i den finlandssvenska förlagsbranschen, och är övertygad om att kvaliteten segrar i längden.

– Böcker är en passion. Det kommer alltid att finnas envisa förläggare som brinner för vad de gör och som vill jobba för den passionen.

Utanför förlagsboden har dagen ljusnat. Posten som Ben Johans väntat på har kommit och han går raskt mot brevlådan. Utan att titta på breven och den övriga posten bläddrar han fram till Hufvudstadsbladets kultursidor och recensionen av Sonja Nordenswans Zimbardien.

– ”Komplexa karaktärer och förvecklingar”. Det låter ju bra, säger förläggaren belåtet.

 

Text & foto: Axel Kronholm