Hur skall finlandssvensk litteratur skrivas?
Författaren Torsten Pettersson diskuterar rikssvenskt, finlandssvenskt och högsvenskt språkbruk med anledning av Ny Tids recension av hans nya roman Göm dig i mitt hjärta.
Att leva på övertid
Visst var jag på väg till München. Vi startade enligt tidtabell och allt gick bra – i en halvtimme. Då började flygplanet skaka. Vi fick en vibrationsmassage för hela kroppen som när man sitter på en brummande bussmotor. ”En ovanlig form av turbulens”, tänkte jag. ”Eller små föroreningar i bränslet.” Och mycket riktigt: efter några minuter gick det över.
Deckaren och jag
Vem är det vi identifierar oss med när vi läser deckare? Inför detektivromanens högsäsong petar Torsten Pettersson i deckarläsarens psyke.
För ungefär fyra år sedan började jag skriva på en bok som till slut blev kriminalromanen Ge mig dina ögon (Söderströms 2008). Det var en överraskande utveckling i mitt författarskap eftersom jag sedan 1980-talet hade varit fullt tillfreds med att hålla mig till diktsamlingar och litteraturvetenskapliga studier. Visserligen hade jag skrivit skönlitterär prosa – novellsamlingen Vargskallen (1991) – men det framstod för mig som en utflykt som inte skulle upprepas. Romanformen kände jag ingen dragning till och tanken på att skriva en kriminalroman hade, såvitt jag minns, aldrig kommit för mig.
Obamas skrämmande pessimism
Obamas installationstal har uppfattats som kärvt i sin lägesanalys men hoppfullt och inspirerande i sin framtidssyn. Denna optimism är i många stycken skenbar: en noggrann analys avslöjar att det snarast tyder på djup pessimism inför framtiden.
Ge mig dina ögon
Det här är ett utdrag ur början av Torsten Petterssons roman Ge mig dina ögon. Den fick hedersomnämnande i Söderströms förlags romantävling 2008 och kommer ut i september 2008.
Jag
Slyna! Satmara! Lögnarbitch! Gå du där bara med näsan i vädret. Med ditt mjäkiga hår, varken långt eller kort, och skitigt mörkbrunt som … trampad koskit. Med en mögelgrön mössa: fryser du, din mes, det är ju bara oktober, för fan!
En sådan som du förtjänar inte att leva.
Men du är ju så fin. Vi skall vara tillsammans.
