Etikettarkiv: Vladimir Putin

Dugin, Putin eller kyrkan – vem styr Kreml?

Finns det i dagens Ryssland en tydlig ideologi som driver Kreml framåt? Enligt David Hallbeck, doktorand  i Östeuropas historia vid Münchens universitet, spelar traditionalisten  Aleksander Dugins eurasiska tankar en ytterst marginell roll i Putins bygge – i både amerikansk och svensk debatt kan man däremot lätt få en bild av att Dugin vore en grå eminens i Röda torgets skuggor.

På senare år har ideologiska förklaringar blivit centrala när det gäller att belysa utvecklingen i Ryssland. Särskilt i anglosaxisk litteratur har den så kallade eurasiska rörelsen, särskilt i samband med den traditionalistiska filosofen Aleksander Dugin, väckt stort intresse och oftast setts som en nyckel till förståelse av en rad olika särdrag i rysk politik. Detta gäller journalister som Charles Cloover, tidigare vid Financial Times i Moskva, amerikanska akademiker som John Dunlop, i Sverige professorer som Magnus Ljunggren med flera.

Sannolikt var det dock en tysk forskare, Andreas Umland, som med en doktorsavhandling satte igång det uppskruvade intresset för Aleksander Dugin. Själv tycks Dugin dock inte ha uppskattat det akademiska intresse han blev föremål för utan började förtala Andreas Umland.

Teori om hav mot land

Eurasierna var en emigrantrörelse under 1920-talet och första halvan av 1930-talet som gav ut ett flertal kollektiva verk, framförallt i Prag och Sofia, i vilka de hävdade att Rysslands orientering mot Europa sedan Peter den Store varit förfelad och att landet, oavsett om dess framtid blev bolsjevikisk eller om ett annat styre skulle ta över, borde orientera sig mot det område som de kallade Eurasien och i stort sett sammanföll med det gamla Tsarryssland, och vilket enligt de djärva och ofta självmotsägande teorier de utvecklade utgjorde en geografisk, kulturell och därtill naturlig ekonomisk enhet. Eurasierna, och särskilt ekonomen Petr Savitskij, ansåg att det fanns en naturlig ekonomisk motsättning mellan havs- och landmakter och att de senare alltid skulle komma att förlora i den globala konkurrensen om de inte orienterade sig inåt istället för att som tidigare, försöka delta i den maritima världshandeln. Motsättningen mellan hav och land var förvisso inte en originell teori, den förekommer hos den brittiske geografen Halford Mackinder, nu ganska populär i Ryssland, och senare hos den tyske juristen Carl Schmitt.

Eurasierna tillhör också en allmän tendens efter första världskriget att ifrågasätta Europas krav på att företräda en universellt giltig kultur, en tendens som är tydlig såväl hos Oswald Spengler som i den tidiga négritude-rörelsen. Eurasierna förblev marginella bland de många emigrantrörelserna, och hade svårt att vinna gehör i en emigration där restaurativa eller liberala ideal var förhärskande, men där intresset för Asien var mycket begränsat. Genom sin dröm om en så kallad ideokrati som skulle ledas av en utvald elit stod de kanske ganska nära såväl samtidens fascistiska som sovjetryska tänkande.

En viss kontinuitet, om än i dagens Ryssland ofta kraftigt överdriven, finns mellan de klassiska eurasierna och geografen och historikern Lev Gumilev (1912-1992), son till Anna Achmatova och diktaren Nikolaj Gumilev, som i en mycket egenartad form fortsatte deras teoribildning och utvecklade en på pseudo-naturvetenskaplig grund byggd teori om olika nationers och kulturella enheters uppgång och fall. I en sen intervju yttrade han att eurasierna var en betydande historikerskola, men att de led brist på naturvetenskapliga kunskaper, vilka enligt Gumilev skulle kunna förklara historien. Hos Gumilev finns också en stark sympati för de olika folkslag som levde i Tsarryssland och Sovjetunionen och en tämligen stark antipati mot Västeuropa, även om alla nationer och kultursfärer enligt hans explicita uppfattning är jämbördiga.

Vilken roll spelar Dugin?

I en underlig legering av kryptofascism, guénonsk traditionalism, sovjetisk nostalgi och samtidig nostalgi i förhållande till det gamla, ”äkta” Europa har Gumilevs idéarv övertagits av Aleksander Dugin, som en tid verkat som föreläsare på den ryska generalstaben och professor i sociologi på Moskva-universitetet till år 2014.

Men den viktiga frågan är förstås: utövar verkligen Dugin och den eurasiska rörelsen något inflytande över samtida rysk politik och eventuell ideologibildning?

Naturligtvis är det mycket svårt att säga utan att ha en insikt bakom kulisserna som i grunden endast den verkliga makten har. Om man dock ser till vilken roll Dugin har spelat i offentligheten och vilket reellt genomslag hans idéer har i officiella och halvofficiella uttalanden, på statliga tv-kanaler med mera förefaller det dock mycket tveksamt. Dugin var alltså en tid professor vid det prestigefyllda Lomonosov-universitetet i Moskva. Han erhöll denna post 2008 under ganska förvånande omständigheter, vilket i och för sig kan tyda på att det verkligen fanns ett ideologiskt intresse av att ge honom en akademisk plattform. När det blev aktuellt att utnämna honom hade han nämligen inte ens disputerat, även om han hade en ganska omfattande geopolitisk, filosofisk och idehistorisk bokproduktion bakom sig. En av hans geopolitiska skrifter godkändes då av det inte särskilt välansedda universitetet i Rostov-na-Donu som doktorsavhandling och förefaller även ha legat till grund för en titel motsvarande en docentur. Förfarandet erinrar för övrigt om hur Wittgenstein blev professor i Cambridge 1939. År 2014 blev Dugin dock avsatt från sin professur, officiellt efter att ha gjort några synnerligen blodtörstiga uttalanden riktade mot Ukraina, ett land med vilket relationerna då naturligtvis var mycket ansträngda, men som å andra sidan inte alls uppfattas som främmande i Ryssland. Dessa uttalanden ska ha lett till studentprotester på grund av vilka Dugin fick avgå. Sedan dess har han fortsatt sitt skriftställarskap, bland annat med en lång kulturfilosofisk serie, Noomachia, om olika länders och språkområdens kultur, i vilken han ger en mycket personligt färgad bild av exempelvis Frankrikes kultur och till stor del skriver om sina identitära och traditionalistiska idoler.

President Putin har förvisso ett fåtal gånger, bland annat inför duman år 2012, i officiella framträdanden citerat Lev Gumilev, dock, väl att märka utan att referera till de eurasiska inslagen i hans läror. Genom den reella popularitet Gumilev åtnjöt i varje fall under 1990-talet kan Putin räkna med att de flesta av hans åhörare känner igen namnet. Presidenten refererar dock inte till Gumilevs eurasiska teorier utan till hans egenartade begrepp passionarnost, som nog bland allmänheten tolkas mer i ljuset av sin etymologi än i Gumilevs mycket speciella kulturfilosofiska betydelse.

En jämförelse av de uttalanden företrädare för den ryska maktsfären och innehållet i såväl den moderna eurasiska rörelsens läror som den klassiska från den tidiga efterrevolutionära tiden ger knappast vid handen att det skulle finnas något större inflytande från dessa.

Ortodoxa kyrkans inflytande

I flera avseenden får man nog, i likhet med Masha Gessen, anta att förhållandet till ideologiska frågor är rent taktiskt, vilket framgår av att innehållet i officiella uttalanden har varierat betydligt under åren. Detta kan inte nog framhävas. Det finns mycket lite som talar för att det finns en genomtänkt officiell ideologi i Ryssland, eller att, som många iakttagare förefaller anse, att en sådan i varje fall är på väg att uppstå. Med tanke på de nära band flera ledare, bland annat Vladimir Putin själv har till ortodoxa kyrkan och Sretinskij-klostret utanför Moskva ter det sig mera sannolikt att anta att det finns ett ideologiskt samband mellan uttalanden från kyrkans företrädare och den ideologi makten vid varje tidpunkt vill förmedla.

I en dokumentärfilm (Den bysantinska läxan, imperiets fall) från år 2008 skildrar arkimandriten Tlkhon, med sannolikt nära band till Vladimir Putin, hur det bysantinska riket föll på grund av etnisk separatism, ogrundad förlitan på hjälp från det katolska Västeuropa, ortodoxins förfall och oligarkernas bristande patriotism. Som historisk analys har nog Tikhons film sina brister, men den ger, om den jämförs med andra uttalanden från företrädare för den nuvarande ryska makten, en god bild av vilket ideologiskt tankegods man vill förmedla till befolkningen. Viktigast är statens styrka och enhet, prelaten skildrar med emfas hur maktens vertikal upplöses. Maktens vertikal är ett ofta använt uttryck i Ryssland, bland annat användes det i samband med att presidenten fick rätt att tillsätta guvernörer i landets olika regioner. Därtill skildras Bysans som en helt egen civilisation, som varken är östlig eller västlig i traditionell bemärkelse, utan utgör ett tredje alternativ. Vidare definieras det statsbärande folket inte så mycket genom sina traditionellt etniska drag utan genom sin trohet till staten och den enhetsskapande religionen.

Dessa tankar, som är ganska lika exempelvis tsartidens statspatriotism, återkommer i olika former bland Kremls ideologer. Bland annat har Vladislav Surkov, en av Putins närmaste medarbetare, talat mycket om suverän demokrati, det vill säga att ett väsentligt mål för all politik är att bevara statens suveränitet och inte låta några andra stater eller internationella organisationer utöva otillbörligt inflytande över den.

Putin har, i Boris Jeltsins efterföljd, fortsatt att betona en identitet som bygger mer på troheten till staten än på rysk etnicitet. Dock ska man inte glömma att det finns omfattande program avsedda att underlätta för etniska ryssar i tidigare sovjetrepubliker att förvärva ryskt medborgarskap. Detta är dock återigen knappast en eurasisk tanke utan snarare en traditionellt etnonationalistisk eller, om man så vill, slavofil dito.

Varför har då föreställningen om Dugin som ett slags statsfilosof och det eurasiska tänkandet som ett slags statsideologi uppstått? Det är en utbredd föreställning, även om den förvisso förkastas av skribenter som författaren och journalisten Masha Gessen, historikern och slavisten Georges Nivat och filosofen Michel Eltchaninoff. Kanske för att tanken på att Ryssland måste ha en officiell ideologi lever kvar sedan det kalla krigets dagar då detta förvisso var fallet, även om ideologin också i Sovjet modifierades taktiskt, kanske också för att Dugin, läsare av Julius Evola och René Guénon passar ganska bra in i en västlig föreställning om en ideologisk grå eminens.

Det är dock svårt att se att dessa föreställningar skulle leda till något annat än att försvåra förståelsen för de verkliga problemen i Europas förhållande till Ryssland och de verkliga problemen i själva Ryssland. De verkliga problemen handlar snarare om konkreta brister i rättstatlighet och demokrati – alltså problem som är fullt möjliga att förstå ur en europeisk synvinkel – än att en relativt marginell kulturfilosof i Weimarrepublikens stil genom den eurasiska läran plötsligt skulle ha fått ett enormt politiskt inflytande. N

David Hallbeck

Vingklippt opposition rubbar inte Putin

Aleksej Navalnyj är i dag den enda oppositionspolitiker som utgör ett ens symboliskt hot mot Vladimir Putin i det kommande presidentvalet – såpass att hans kandidatur i presidentvalet har stoppats. Det hindrar honom ändå inte från fortsätta sätta käppar i Putins hjul, menar Östgruppens Tobias Ljungvall.

18 mars går medborgarna i Putins styrda demokrati till presidentval. Förändringens vindar blåser denna gång i huvudsak från två personer – Aleksej Navalnyj och Ksenija Sobtjak. Men det är bara den förre som på allvar utmanar Vladimir Putin.

Ksenija Sobtjak är också oppositionell, men har samtidigt kapitulerat inför systemet och blivit en del av den styrda demokratin. Hennes förhoppning är att genom sitt deltagande i presidentvalet lägga grunden för ett nytt politiskt parti som, om Putin tillåter det, kan ta plats i statsduman. Allt hänger på Putins syn på henne som en ofarlig flicksnärta ur den gamla vänkretsen. Och på hans eventuella insikt att Ryssland på sikt kan vara betjänt av ett modernt liberalt parti, samt kanske ett annorlunda samhällsbygge än hans egen auktoritära maffiastat.

Det är åtminstone så jag uppfattar att hon tänker.

Navalnyj (i mitten på bilden ovan) har å sin sida redan ett partiprojekt bakom sig. Hans Framstegsparti, som han tog över efter att ha ställt upp i Moskvas borgmästarval 2013, ägnade över ett år åt att försöka erhålla officiell status. Det föll på motstånd från regionala myndigheter: dessa nekade hans lokala partiorganisationer registrering, och därmed kunde det federala justitieministeriet hävda att partiet inte nådde upp till lagens krav på regional förankring.

Samtidigt har Navalnyj och hans bror Oleg varit föremål för två bedrägeriprocesser. Oleg sitter i fängelse och tidvis har det rapporterats att han behandlas illa. Aleksej själv har fått båda sina domar upphävda av Europadomstolen för mänskliga rättigheter, men i ett av fallen har en rysk domstol därefter helt fräckt förkunnat samma villkorliga fängelsedom en andra gång.

Detta är dock inte det värsta som kan drabba ett oppositionsparti och dess ledare. Ledaren för Framstegspartiets tänkta koalitionspartner RPR-Parnas, Boris Nemtsov, blev under samma tid ihjälskjuten av den Putintrogne tjetjenske ledaren Ramzan Kadyrovs hantlangare.

Filmen som vapen

I avsaknad av ett parti har Navalnyj fortsatt att förlita sig på en enda politisk fråga: korruption. Han har ett team som mycket effektivt kartlägger skumrask med förgreningar till landets ledarskikt, och som förmår presentera sina fynd i slagkraftiga dokumentärfilmer. Någon tv-kanal som visar dessa filmer finns såklart inte men Navalnyjs genomslag är numera så kraftigt att han når miljontals tittare via sin hemsida och via Youtube.

För två år sedan blev riksåklagaren Jurij Tjajka måltavla för en sådan succédokumentär. Under filmens 44 minuter visades hur Tjajka via sina två söner – och med åklagarmyndighetens hjälp – hade byggt upp ett företagsimperium med saltgruvor, betongfabriker, rederier och grekiska lyxhotell. Mördande gangstergäng och vägpirater, arrangerade självmord, riggade upphandlingar och illegala kasinon seglade förbi. Det gjorde även den reaktionäre kulturministern Vladimir Medinskij, vid invigningen av det grekiska lyxhotellet, jämte den kände artisten Filipp Kirkorov.

Riksåklagaren hävdade att filmen var ett fuskverk beställt av någon som ville åt honom. Men att Navalnyj agerar på beställning finns det knappast något fog för. Och filmen ligger alltjämt kvar på hans webbsida, vilket tyder på att den är hederlig nog att inte vara sårbar för förtalsstämningar.

Oppositionsledaren Aleksej Navalnyj utsattes för en kemikalieattack som tillfälligt färgade hans ansikte grönt i april i fjol. Kemikalien gjorde honom också halvblind på ena ögat. Foto: Jevgenij Feldmann/CC

Medvedev rotborstades

För snart ett år sedan, efter att Navalnyj meddelat att han tänkte ställa upp i presidentvalet, presenterade han så sin största succédokumentär hittills: den om premiärminister Dmitrij Medvedev. Den som sedan Medvedevs inhopp som ”liberal” president 2008-12 fortfarande närde några illusioner om honom som ett annat slags politiker än Putins övriga omgivning fick sig nu en ögonöppnare. Genom gamla studiekamrater har Medvedev nämligen samlat på sig storslagna residens, lyxjakter och italienska vingårdar. Hans övriga konsumtion inkluderar bland annat en ny t-tröja varje dag och två par nya träningsskor i veckan. Inte undra på att han, i en tv-sänd paneldiskussion nyligen, sade sig ha väldigt roligt i jobbet. Han surnade bara till när Navalnyjs film råkade komma på tal och kallade då denne för både fårskalle och skurk.

Men att öppet befatta sig med Navalnyjs anklagelser vore sannolikt kontraproduktivt. I stället har Kreml låtit den skumme gruvmagnaten Alisjer Usmanov – som hade byggt ett av Medvedevs residens – stämma Navalnyj i domstol och vinna. Domstolen bestämde att Navalnyj måste radera filmen, vilket han dock har vägrat att göra.

Filmen hade då för övrigt redan fyllt sitt syfte, vilket var att i mars förra året mobilisera landsomfattande demonstrationer av sällan skådad omfattning. Även i juni ägde vitt spridda protester rum, sannolikt inte lika omfattande, men ändå med bortåt tvåtusen polisgripanden som följd. Navalnyj dömdes själv till 30 dagars arrest.

Ungdomsrörelse

Under hösten tog så Navalnyjs presidentvalskampanj fart. Trots avsaknad av ett politiskt parti har han upprättat valstaber i ett åttiotal städer och hållit mycket välbesökta appellmöten i närmare trettio av dem. Lokala myndigheter har av allt att döma tvingats hantera situationen utan centrala direktiv, på egen hand. Ofta har mötena beviljats tillstånd men mötts av diverse tafatta motåtgärder, som snabbt hopkokade konkurrerande evenemang, till exempel bullriga magdansfestivaler eller polisledd patriotisk körsång. Inte sällan har de lokala staberna utsatts för polisrazzior eller huliganattacker och skolor har försökt avskräcka sina elever från att besöka mötena.

Det sistnämnda illustrerar en uppenbar svaghet i kampanjen: på bilder från massmötena syns mest ungdomar. En rysk gäst berättade nyligen att hans fjortonårige son dekorerat sitt rum med Navalnyjs kampanjmaterial. I början av hösten trodde jag också själv att Kreml faktiskt tänkte låta Navalnyj ställa upp i valet, i hopp om att hans kampanj på egen hand skulle skrämma bort de breda väljarskarorna med sin ungdomliga radikalism.

Så blev det nu inte.

Kommission i Putins ficka

Formellt hade man redan lagt grunden för att stoppa hans kandidatur genom det villkorliga fängelsestraffet. Enligt rysk lag får den som avtjänat ett sådant straff inte ställa upp i politiska val förrän tio år efteråt. För Navalnyjs del blir detta efter 2027. Att han i november överklagade det senaste domslutet hjälpte honom inte i detta val: strax innan årsskiftet beslöt Centrala valkommissionen att han inte skulle få ställa upp.

Under Valkommissionens sammanträde uppmanade Navalnyj ledamöterna att inte vara robotar utan att för en gångs skulle i livet fatta ett riktigt, och självständigt, beslut. Detta gjorde dock bara kommissionens ordförande Ella Pamfilova förbaskad. Hon anklagade Navalnyj för illegal pengainsamling och för att fördumma ungdomen. Den sistnämnda anklagelsen upprepades av en annan av kommissionens ledamöter, Nikolaj Bulajev, som framhöll att han arbetat som lärare i trettio år och lät förstå att han därför kände ett särskilt ansvar gentemot de unga.

Dessutom var det enligt Bulajev inget fel på Rysslands nuvarande president.

Navalnyj manade efter avslaget till bojkott av valet. Han vill att bojkotten kombineras med övervakning av vallokalerna, så att myndigheterna inte kan överdriva valdeltagandet.

En bojkott är förstås bara meningsfull om den genomförs ur en styrkeposition. Detta är den avgörande skillnaden mellan Navalnyj och andra oppositionella i Ryssland i dag – han beter sig som om han vore stark. Och han visar ofta att han faktiskt också är det. Men att han ska kunna övervinna å ena sidan den ryska statens amalgamering av maffia och KGB, och å andra sidan det ryska folkets fogliga paternalism, är det nog ännu få som vågar hoppas. Vi får se. Ett första apellmöte till stöd för valbojkotten är utlyst till 28 januari. Navalnyj lovar att demonstrationer kommer att äga rum i minst åttio städer. N

Tobias Ljungvall

Skribenten är journalist och
informationshandläggare på
Östgruppen i Sverige.

Från tv-rutan till presidentspelet

”Rysslands Paris Hilton” har hon kallats av elaka tungor, men tv-kändisen Ksenia Sobtjak kommer från en prominent politisk familj och är både affärskvinna och magister i statsvetenskap. På grund av sin nära relation till Vladimir Putin kan hon driva en skarpt regeringskritisk linje i presidentvalet utan att frukta Alexej Navalnyjs öde.

Under de senaste 17 åren har en liten cirkel av personer som kontrollerar tillgången till maktapparaten skapat det politiska spelets regler i Ryssland. Dessa regler är både formella, i form av konstitution och lagar, och informella, i form av förvaltning och personliga relationer, med uppdelning i ”egna” och ”icke-egna” personer – det vill säga de som är accepterade som en del av Putins och etablissemangets krets (egna), och de som inte är det (icke-egna). Under årens lopp har Vladimir Putin skapat en vertikal maktstruktur, varefter valen blivit som kasinospel. Men med en huvudskillnad: kasinot väljer själv med vem det spelar. Och kasinot väljer alltid att spela med sina egna spelare. Maktapparaten manipulerar den allmänna opinionen och genom den de demokratiska processerna. Genom analys av opinionstrender och tolkning av desamma, kan makteliten flexibelt välja vilken information som ges allmänheten till godo, och kanalisera den till redaktörer som i sin tur styr informationsflödet.  Denna arbetsprincip kan kallas ”vad vi ger och vad vi inte ger”.

Detta gäller både filtreringen av de allmänna samtalsämnena och utvärderingen av händelser: Ukraina och Amerika beskrivs alltid i ett negativt jämförande, och ibland avledande format. Nyheter från Syrien består bara av den ryska militärens framgångar och om hur ”löjlig” den amerikanska militären framstår som, och att USA bistår IS med vapen. Men ryska soldater distribuerar mat till lokala invånare, och Putin besökte i dag två toppmöten och räddade djur.

Navalnyj utspelad

För att återkomma till kasinot skulle jag vilja notera att kasinot i år beslutade att tillåta två gamla spelare och två nya spelare att ta del. De gamla är Vladimir Zjirinovskij och Grigori Javlinskij. Den första är en slags rysk Donald Trump, om denne hade varit engagerad i politik hela sitt liv. Och den andra är för min generation är sedd som en evig outsider med eländiga framtidsutsikter. Den ena nya spelaren, kommunisten Pavel Grudinin är i mina ögon en ärlig chef för den kollektiva gården, och kan väl locka några väljare bland Sovjetnostalgiker och personer som förlorat förtroendet för Putin. Naturligtvis är det värt att nämna Aleksej Navalnyj, som inte spelar i kasinot på grund av att han är ”icke-egen”. Han har en rätt bred publik, men knappast större än Javlinskijs eller Grudinins.

Den sista kandidaten är Ksenia Sobtjak, en TV-programledare, skådespelare, oppositionell politisk journalist, aktivist och dotter till den första borgmästaren i det postsovjetiska S:t Petersburg, Anatolij Sobtjak, som hade mycket nära relationer med Putin. Det är värt att fästa uppmärksamhet vid henne av flera skäl.

I innekretsen

Det första skälet är att hon är definitivt hör till ”de egna”, hon är en företrädare för S:t Petersburgs intelligentsia, och liksom stora delar av denna samhällsklass blev hon i samband med de stora protesterna 2012 oppositionsaktivist. I Ryssland är det allmänt accepterat att den rika klassen motarbetar sina egna intressen. Upproret mot tasrens autokrati organiserades av representanter för den priviligerade klassen och de högt utbildade. Muravjov, Turgenjev, Pusjkin, Gribojedov och många fler hörde till dem som utmanade tsarväldet, trots att deras egna positioner i samhället var både goda och stabila. Nästan alla var officerare i tsarens armé.

År 2012 gjordes husrannsakan i Ksenia Sobtjaks hem, hon förlorade sitt jobb och föll till och med för en tid ur ”de egnas” krets. Sedan dess har hon lämnat programledarskapet på tv. Hennes personliga bekantskap med Vladimir Putin är dock ett trumfkort som ingen annan rysk oppositionsfigur har. Det här kallas i Ryssland för ”po blatu”, det vill säga att man når framgång genom sina personliga kontakter. Hennes position tillåter henne att ens tänka tanken på att ställa upp i presidentvalet. Och det gjorde hon, men klokt nog först efter att ha begärt om Putins tillstånd. Hon vet hur man spelar i det här kasinot.

Ksenia Sobtjak har redan under flera år deltagit i oppositionsrörelsen, trots hennes nära personliga band till Putin. Här är hon fotograferad i samband med massdemonstrationerna i Moskva 2012. Foto CC/Jevgeni Isajev

Chodorkovskij stöder

Det andra skälet att notera Sobtjak är hennes kombination av medietalang och kändisskap med ett skarpt intellekt. Hon är 36 år gammal, begåvad programledare och skådespelerska, men också affärskvinna. Hon är alltså hemma i tv-rutan, och kan använda medierna som sin egen lekplats. Hennes förmåga att kommunicera med människor är unik och till skillnad från de andra kandidaterna kommer hon inte att tycka att fåniga upptåg och skämt i tv är under hennes värdighet.

År 2002 tog hon examen i statsvetenskap vid Moskvas statliga univeritet, i sin avhandling gjorde hon en jämförande analys av presidentskapet i Frankrike och Ryssland. Hon talar engelska, franska och spanska.

Forbes uppskattar Sobtjaks egendom till 2,1 miljoner dollar. Enligt VCIOM (den största opinionsundersökningscentralen i Ryssland) känner 95 procent av Rysslands befolkning till henne, en rätt unik siffra i dagens Ryssland.

Sobtjak har uppgett att hon tänker spendera cirka 400 miljoner rubel (kring 6 miljoner euro) på sin valkampanj. Hon säger att hennes finansiärer främst är affärsmän, men har inte avslöjat deras namn. Hon har ändå medgett att dissidenten Michail Chodorkovskij är en av hennes sponsorer (han stöder även övriga oppositionella projekt).

Privatiseringsivrare

Det tredje intressanta faktumet är hennes valprogram. Ksenia Sobtjak företräder det liberala partiet Civilt initiativ, som leds av Andrej Netjajev. Netjajev var 1992–1993 ekonomiminister i Boris Jeltsins regering. Sitt program kallar hon ”123 svåra steg” och har det är indelat i fyra kategorier: inhemsk politik, ekonomisk utveckling, socialpolitik och utrikespolitik. Såtillvida är det intressant att Sobtjak inte ser sig som en president av Putins modell, utan vill ändra konstitutionen och göra Ryssland till en parlamentarisk republik. Hon vill också decentralisera myndigheterna, vilket ger regionerna mer befogenheter, minskar på polisens befogenheter och sänker kostnaden för armén några gånger över.

Sobtjak anser att Ryssland omedelbart ska dra tillbaka alla sina trupper från Ukraina och inleda en dialog om situationen på Krim och ”sluta lura alla”. I stället för att införa visumtvång för de asiatiska ex-sovjetrepublikerna, föreslår hon att man utvecklar ett modernt program för social och kulturell integration av arbetskraftmigranter. Hon vill även reformera polis- och rättsväsendet.

Tack vare Andrej Netjajev ser den ekonomiska delen av programmet realistiskt ut. Sobtjak hävdar att staten inte bör kontrollera, men reglera ekonomin, och hon efterlyser en genomgripande privatisering (”alla stora statliga bolag borde privatiseras”), bättre skydd av privat egendom, en förenkling av skattesystemet och en ”stegvis men radikal förändring av regelverkets karaktär”. Liksom de flesta ryska kvinnor är hon särskilt angelägen om frågor som berör hälsa, barn, pensionärer och utbildning. Hon föreslår också en reform av alla dessa områden enligt europeiskt snitt och vill höja de statliga anslagen för dem.

Vem kommer då att rösta på Ksenia Sobtjak? Antagligen främst europeiskt orienterade i personer i åldern 25–40 år som inte avskräcks av Sobtjaks brist på direkt politisk erfarenhet. Dessutom kan hon vinna röster bland kulturarbetare och medelålders människor som helt enkelt vill ha åtminstone vissa förändringar i samhället. Äldre människor ser på henne skeptiskt, eftersom hon för dem främst är en TV-presentatör, och många i den äldre generationen anser att Ryssland ”behöver en tsar eller en stark hand”. N

Text Aleksandr Foy

Putins fjärde presidentvalskampanj

”Resultatet vet vi, men dess följder är oklara”

Trots att presidentvalet allmänt ses som en rutinartad procedur inför den 65-åriga Vladimir Putins fjärde period som president, så har valkampanjen fått en livlig start. Hans främsta kritiker och liberala motståndare Alexej Navalnyj har med teknikaliteter fråntagits rätten att ställa upp i valet.  Däremot har dokusåpastjärnan Ksenia Sobtjak ställt upp. Hon är dotter till Putins och Medvedjevs mentor Anatolij Sobtjak. Ryska federationens kommunistiska parti har för första gången sedan dess grundande ställt upp en ny kandidat, Pavel Grudinin. Trots att valet förblir en formalitet kan det ge en antydan om turbulenta tider i Rysslands nära framtid.

Men varför ordnar man val i Ryssland om man vet svaret på förhand? Statsvetaren Jekaterina Schulmann som undervisar vid både Ekonomiska Högskolan och Rysslands Presidentiella Akademi (RANEPA) svarar.

– Av flera orsaker. Enligt skyltfönsterteorin ordnar icke-demokratiska regeringar val för att skapa ett visst intryck för allmänheten utomlands och i hemlandet, eftersom regelbundna val med vissa regler sedan medlet av 1900-talet hör till politisk standard.

– Så finns det koopteringsteorin, som säger att val är ett sätt för regimer att förbättra sin stabilitet genom att inlemma de personer som tidigare har motarbetat dem. Motståndare får en möjlighet att ställa upp i val och kan segra här och där. Venezuela är ett exempel, som ordnar val regelbundet och ganska rättvist, och oppositionen kan vinna i vissa regioner och till och med ha majoriteten i parlamentet. Men det har än så länge inte försvagat regimens stabilitet.

– Enligt en tredje teori är att halvauktoritära eller hybridregimer, på samma sätt som demokratiska regeringar, är beroende av populärt stöd. Men de skapar en skenbild av detta stöd genom att utplåna alla alternativ. Det är fallet i Ryssland. Valet är ett sätt för systemet att fortleva genom att anpassa sig till det rådande samhällets krav. Valresultatet vet vi, men dess följder är oförutsägbara.

– I den ryska allmänhetens krav ingår nu ett skifte från utrikespolitik till inrikesfrågor. Väljarna är irriterade över dyra utrikespolitiska äventyr, de bryr sig mera om sin egen inkomst och sysselsättning, och om bostadsfrågor, utbildning och hälsovård. För att hålla makten behöver alla regeringar ett mått av populärt samtycke, såvida vi inte talar om en militär ockupation, men sådana är alltid tillfälliga.

– År 2014 försökte regeringen skapa en mer karismabaserad legitimering för sin makt, men det funkade inte riktigt. Äventyret i Krim väckte inledningsvis en våg av livlig popularitet, men enligt alla våra opinionsundersökningar från den tiden övergick stödet i oro redan under hösten. Folk oroades dels av de ekonomiska utsikterna, men också av de statliga mediernas ton av nästan krigstida propaganda. Det gillade man inte. Från och med 2015 har opinionen därför långsamt vänt. Observera hur den syriska kampanjen presenterades i medierna, som en fjärran och teknisk fråga, tillfällig och utan förluster.

Jekaterina Schulmann.

Är de ryska myndigheterna rädda för att tappa sitt stöd?

– Naturligtvis. De är huvudsakligen rädda för två saker: utrikespolitisk isolering och demonstrationer i hemlandet. Systemet låtsas som om det effektivt kan sudda ut protester, men jag upprepar, trots att Ryssland inte är en riktig demokrati, så är det inte en riktig diktatur heller. Vår propaganda anstränger sig för att skapa en illusion i bägge frågorna: skenet av populärt stöd, och skenet av autokrati. Men ingendera är egentligen fallet.

– Det vi har sett under de senaste valrörelserna är att metoderna för valfusk blivit mer utvecklade än bara falsifiering av resultaten. Vårt politiska system bygger på att stänga ute alla partier som skulle tilltala bredare massor. De oppositionspartier som förekommer fungerar som surrogat, men det systemet har börjat läcka under allt högljuddare folkliga krav. Partierna åldras och ordförandena vill inte ställa upp i det kommande valet, vissa vägrar öppet, andra låter sig ersättas, och vissa ställer upp men helt klart för sista gången. Myndigheterna måste antingen låta nya partier ställa upp eller vitalisera de gamla. Kommunistpartiets val att föra fram en ny presidentkandidat är mycket ovanligt.

Vladimir Putin.

Hur ser du på situationen med Navalnyj?

– Det är svårt att tänka sig att Alexej Navalnyj hade fått ställa upp i valet. Men det är frånvaron av en huvudmotståndaren som får de andra kandidaterna att profilera sig som alternativa. Det är särskilt tydligt med Ksenia Sobtjak, som just nu uttrycker många saker som inte har sagts på statliga TV-kanaler på många år. Kommunistpartiets nya kandidat Pavel Grudinin är mycket intressant. Avsaknaden av en bred vänsterrörelse är det största otillfredsställda behovet i den ryska politiken. Socialdemokratisk eller socialkonservativ, det spelar egentligen ingen roll.

Vem blir tronföljaren?

– De kanske når det scenariet kring mitten av Putins kommande valperiod. Men ju förr de offentliggör hans namn, desto tidigare kommer de att skapa störningar i vårt politiska system, för det är ögonblicket då våra eliter börjar tänka på sin egen framtid. Det blir allt svårare att hålla balansen mellan särintressena då resurserna sinar, och den stunden måste skjutas fram maximalt, annars sätter de igång ett allas krig mot alla.

– Jag kan inte förutspå exakt vad som händer efter valet. I regel blir de tvungna att handskas med svåra ekonomiska omständigheter, men utan att irritera någon allt för mycket. Men ingen av nyckelfrågorna under Putins förra kampanj gav någon fingervisning om agendan för hans tredje presidentperiod.

Valeri Solovei.

Valerij Solovei är politisk analytiker och direktör för PR-avdelningen vid Moskvas statliga institut för internationella relationer.

– Jag har både öppna och hemliga källor för detta, men Rysslands eliter delar en känsla av att den kommande presidentperioden blir den sista, och en period då makten flyttas över till nya aktörer. Den känslan blir allt starkare, och de har redan börjat kämpa om de bästa positionerna under övergångsperioden.

– Eliternas stämning svarar mot stämningen inom befolkningen. Det finns en längtan efter förändring i samhället, och opinionsundersökningar visar att detta är första gången på 27 år som längtan till förändring är starkare än kravet på stabilitet. Den går igenom alla samhällsklasser, från unga till gamla, och pensionärerna som alltid setts som Putins kärnväljare. Folk är missnöjda med alla svårigheter de möter, och med bristen på perspektiv. Den framtidsvision som Putins kampanjstrateger letar efter har ingen ännu hittat. Och ännu intressantare är att ingen av de nuvarande kandidaterna lyfter fram sociala frågor, utom möjligen kommunisternas Pavel Grudinin, men han har inte ens inlett sin kampanj ännu.

Någon ny politisk riktning kan vi inte förvänta oss av Putin. En förtida sorti är ett möjligt sätt att ge över makten till en efterträdare, och möjligen i kombination med en grundlagsreform.

Varför utses inte efterträdaren nu?

– Därför att då tappar Putin dramatiskt i inflytande. För det andra finns det vissa kvalifikationer för jobbet, som total lojalitet till Putin, och en förmåga att skapa konsensus inom eliterna, och samhället måste acceptera honom. Jag är inte säker på att det går att hitta en sådan människa, eftersom det går inte att upprepa fenomenet Putin. Ryssland kommer inte att ha en andra Putin.

– Det finns mycket spekulation om vem som blir efterträdaren, och vissa rykten sprids av Kreml. Enligt militären kunde efterträdaren vara generallöjtnant Alexej Djumin (tidigare chef för militära underrättelsetjänsten), men jag tror personligen att det är mycket osannolikt. Vissa säger att det blir Moskvas borgmästare Sergej Sobjanin, andra säger försvarsminister Sergej Sjojgu, men i de fallen vet jag med säkerhet att det är fråga om avsiktlig desinformation.

– Efter valet står vi inför en period med fördröjda problem, och det har presenterats olika reformscenarier. Den mest exotiska varianten som jag hört talas om är att grunda en konstitutionell monarki – förslaget stöds av den ortodoxa kyrkan men är inte särskilt populärt i Kreml. En mindre exotisk variant är grundandet av ett konstitutionellt statsråd, något i stil med politbyrån i Sovjet, då presidenten bara skulle ha representativa funktioner. Statsrådet skulle vara en icke-vald samling bestående av premiärministern, talmännen från parlamentets båda kamrar, högst ett dussin personer. Viktiga näringslivsintressen skulle också finnas representerade.

– I en annan variant skulle man återinsätta vicepresidentens position, i vilket fall man skulle slippa arrangera val, och det verkar som det bäst lämpade scenariet för den kommande maktöverföringen. Men det går inte att dra några realistiska slutsatser innan 2020–21.

Vilka ytterligare förändringar kan vi vänta oss?

– Det har gjorts förberedelser för reformer av rättssystemet, administrationen och ekonomin. Men vi måste vänta och se om de genomförs. Jag väntar mig inga kursändringar i utrikespolitiken, Ryssland verkar inte ha några planer att ändra sin position i fråga om Ukraina, till exempel. Jag skulle inte kalla det för expansiv politik, snarare håller man ställningarna, med vissa symboliska eftergifter – men knappast några reella eftergifter, då Putin inte kan se motsvarande eftergifter hos Väst. Putin är övertygad om att Väst vill avfärda honom, så han ser inga chanser att nå överenskommelser. Så Ryssland kommer inte aktivt att frysa relationerna, men de kommer att försämras gradvis tills den enda möjliga lösningen kanske är ett maktskifte i Ryssland. Ett annat viktigt krav på efterträdaren är att han kan accepteras av samarbetsparter i Väst.

Statsvetaren Nikolaj Mironov är direktör för Centret för ekonomiska och politiska reformer.

Vilka siffror väntar du dig av valet?

– Det går så klart inte att förutspå de riktiga procenttalen i det kommande valet. Den största oron är röstningsgraden, särskilt i storstäderna. Deltagandet i det förra valet var väldigt lågt i Moskva och S:t Petersburg, så om det händer kan politiska motståndare säga att medelklassen inte stöder Putin. I det här skedet är det ingen som väntar sig en andra omgång.

– Kommunisternas Grudinin har potential att bli populär. Han är ny i politiken, ser relativt ung ut, talar väl och har politiska ståndpunkter som tilltalar majoriteten av befolkningen. Å andra sidan hoppas folk nu på en politiker med förmågan att lösa verkliga problem, inte bara en till populist, och Grudinin har väldigt lite sådan erfarenhet. Bara han och högerpopulisten Vladimir Zjirinovskij har möjlighet att komma på andra plats. Inom de högerliberala oppositionen har ingen av kandidaterna potential att öka sitt stöd nämnvärt.

– Kommunistpartiet lyfter fram Grudinin som sin egen kandidat, bredvid bilder av Stalin, sovjetiska symboler och sådant. Det kan avskräcka väljare från den bredare vänsteroppositionen. I teorin kunde en stark vänsterpolitiker eller socialdemokrat få 20–30, till och med 50 procent av rösterna.

– Jag tror att vi kommer att se stora förändringar i den ryska maktstrukturen inom de kommande sex åren. Systemet kommer att utvecklas. Nya profiler introduceras redan, unga teknokrater installeras på viktiga positioner. Vi kommer att se makten skiftas från fäder till söner, med den huvudsakliga prioriteten att bevara så mycket egendom och privilegier inom familjen som möjligt. Den nuvarande eliten blev förmögen inte genom entrepenörskap, utan tack vare sin politiska position under 1990-talets privatiseringar. Denna egendom kommer att omfördelas, dels till den begåvade parten av deras barn, och dels till nya chefer. En sådan omfördelning kommer att kräva en stabil regering, eftersom lejonparten av deras egendom finns koncentrerad inom statligt ägda företag. Det gör Putin oumbärlig, i alla fall för stunden. Men under presidentvalet 2024 kommer han att vara 72 år gammal, så jag tror inte att han har något annat val än att dra sig tillbaka i nåt skede.

Nadezjda Tolokonnikova 2015. Foto: re:publica/Jan Zappner/CC

Nadezjda Tolokonnikova är medlem av konstgruppen Pussy Riot och grundare av webbtidskriften MediaZona och medborgarrättsorganisationen ZonaPrava.

– I Ryssland ordnar man val för att hedra traditioner. Det gjordes till och med på Stalins tid, bara som en gammal vana att ordna falska evenemang. Det är ingen spänning i det, i alla fall inte om vi pratar om handling på det juridiska fältet. Det enda som kan påverka den politiska situationen i landet är olagliga aktioner. Det finns många situationer där folk gärna hade agerat lagligt, som Navalnyj, men de blir konsekvent och våldsamt pressade utanför lagens gränser. Det är budskapet från myndigheterna, om du vill nå resultat måste du handla olagligt, på gatorna, med straffbara medel. Och de straffar oss också, vi blir slagna, fängslade, mördade en i taget. Så tyvärr är detta en tid då man bara kan påverka genom att ta stora personliga risker.

– Det handlar inte heller om gatuaktioner. När Navalnyj agerar som om han var en kandidat i ett val då han inte har laglig rätt till det så beger han sig utanför lagen. Eller om du säljer några t-skjortor utomlands och använder pengarna för att finansiera din välgörenhetsorganisation utan att registrera den som en ”utländsk agent” – då visar det sig att du använder olagliga metoder.

– Jag har inga speciella preferenser när det kommer till de registrerade kandidaterna, för vi har bara en riktig aktör på fältet. Ksenia Sobtjaks handlande är begripligt, eftersom hon har något att vinna personligen på det, och hon har rätt till det. Men jag tror inte att det är ett sätt att få till stånd den utveckling som jag egentligen vill se: mer direkt demokrati, bredare involvering av befolkningen i politiskt beslutsfattande, och en struktur av lokalt baserade mikrogemenskaper mellan medborgarna.

– Jag har uppmuntrat människor att uttrycka sitt missnöje med bristen på politiska alternativ, och Sobtjak fyller inte den luckan, varken estetiskt eller politiskt. Jag har uppmuntrat människor att rösta ”nej till alla” kandidater, för ”nej till alla”, det betyder en röst på oss själva. Sedan vi grundade Pussy Riot innan det förra valet 2012 har mina politiska ståndpunkter inte förändrats i den bemärkelsen. N

Text Petr Silaev
Illustration Otto Donner

Gräsrötter mot Putin i Helsingfors

Det ryska presidentvalet har inte väckt någon större diskussion i Finland, men den som var intresserad kunde 6-7 januari besöka den redan traditionella politiska gräsrotsfestivalen Pakkasukko Putinia vastaan (ungefär ”Farbror Frost mot Putin”), som  gick av stapeln redan för femte gången. Festivalen ordnas i Helsingfors eftersom det är den storstad närmast Moskva där det är möjligt att ordna ett dylikt evenemang utan att myndigheterna sätter käppar i hjulen. På programmet stod två dagar med föreläsningar, workshoppar och diskussioner, samt en kväll med musik däremellan. Arrangörer är ett par anarkistiska grupper samt författar- och konstnärsföreningen Kiila rf.

De flesta föreläsarna kom från Ryssland och representerade olika antiauktoritära grupper och nätverk. Avsikten var även att öka samarbetet mellan ryska och finska aktivister. Detta verkade också fungera, eftersom en betydande del av publiken kom från Ryssland. Föreläsningarna, som ordnades i Oranssis utrymmen i Södervik, hölls främst på ryska med finsk tolk och behandlade ett brett spektrum av ämnen.

Av den mångfald av programpunkter som erbjöds lyssnade jag bland annat till aktivisten Vitali Servetnik som berättade om hur den ryska staten omöjliggör miljöaktivism som förhåller sig kritiskt till regeringen. Ingenjören och aktivisten Andrej Ozjarovskij höll en kritisk föreläsning om kärnkraft (och särskilt Rosatom) och en grupp berättade om hur de importerar till och i Ryssland distribuerar kaffe som är odlat av mexikanska zapatister. Mellan programpunkterna fick man köpa veganmat för en billig slant.

Speciellt intressanta var föreläsningarna om miljörörelsen och Rosatom. Ämnena är sammankopplade, eftersom all kritik mot Rosatom uppfattas som kritik av staten. Ozjarovskij berättade att Rosatom har en dubbel uppgift i och med att det dels är ett bolag som bygger och upprätthåller allt som har med kärnkraft att göra (även för militärt bruk), medan det samtidigt får agera myndighet i kärnkraftfrågor. Rosatom reglerar med andra ord själva sina egna affärer. Ozjarkovskij noterade att flera av Rosatoms säkerhetsrapporter delvis är missvisande och delvis innehåller direkta lögner. Dessutom lär de nya kärnkraftverken bygga på en teknologi som inte genomgått ordentliga tester. Det var skrämmande att se bilder på de olika olyckorna som skett vid ryska kärnkraftsbyggen, särskilt med tanke på att Rosatom även äger 34 procent av Fennovoima.

Lördagkvällens konsert bjöd på en blandning av musikstilar, där artisterna representerade så vitt skilda genrer som grindcore, powerpop och queerdisco.

Janne Nyström