Illustration: Ika Österblad
Norska Erlend Loe och tornedalska Mikael Niemi är helt sålda på Paasilinna. På bokmässan i Göteborg diskuterade de den finska humorn.
För en dryg månad sedan gav Ny Tid ut ett temanummer (nr 38 2012) om hur Finland och finländare uppfattas i Sverige. Där riktade skribenterna många vassa pikar mot dagens svenska ointresse för Finland. Tillsammans med de stereotypa och negativa uppfattningarna om finländare från 1960- och 1970-talet blev bilden inte speciellt rosig. Men då hade inte ett visst seminarium på Göteborgs bokmässa ännu sett dagens ljus.
Seminariet Finsk humor inspirerar nordiska författare blev en hyllning till den finska humorn i allmänhet och Arto Paasilinnas författarskap i synnerhet. De som formligen öste lovord över Paasilinna var författarna Erlend Loe och Mikael Niemi, båda välkända humorister. Samtidigt skopade de vatten på de finska nationella stereotypiernas bastuugn. Allt detta i ett sympatiskt samtal med tidskriften Sheriffis chefredaktör Sanna Posti Sjöman.
– Jag har fascinerats främst av Paasilinnas folkliga humor som kanske kommer från en muntlig tradition i Finland. När man läser hans böcker, i synnerhet Kollektivt självmord, så känns det som att han måste ha mött ofantligt många olika mänskor, säger Erlend Loe.
På frågan om hurdana Paasilinnas karaktärer är i sin mest typiska form svarar Loe:
– De är medelålders män på väg nedåt och utåt i livet. Det är den lilla människan mot systemet eller mot övermakten. Det är den hårt arbetande, icke intellektuella mannen med ett äktenskap som totalt gått i stå, och som tappat kontakten med sina barn. Det är människor nära nollpunkten.
Arto Paasilinna har översatts till över fyrtio språk och blivit folkkär inte bara i Norge och Sverige utan också i länder som Frankrike och Italien, bland annat tack vare böcker som Kollektivt självmord och Harens år.
Både Loe och Niemi har inspirerats av Paasilinna i sina författarskap.
– Det fina med Paasilinna är hans totala prestigelöshet i förhållande till skrivandet. Om vi nu tar Göteborgs bokmässa som exempel – det är en massa författare och mycket hierarkier och markeringar. Jag tror Paasilinna fullständigt skulle strunta i allt det om han vore här – det är liksom inte hans grej. Bara det att välja humorn som litterär genre – det är en lågstatusgenre och den är inte fin, inte i Sverige i varje fall. Och att bli hyllad som humorförfattare hör inte det normala, säger Niemi som dessutom lyfter fram Paasilinnas folkloristiska sätt att skriva.
Som exempel ger han en scen där en björn jagar upp en tant i en flaggstång.
– Är det roligt eller inte? Ja, det är jäkligt roligt. Han skriver på ett sätt som är för mycket och det är inte fint men på det sättet lyckas han, säger Niemi.
Fördomar och humor
Mikael Niemi, Erlend Loe och Arto Paasilinna förenas av att de alla förädlar under- och överdrifter i sina böcker. Niemi berättar att han också i det verkliga livet utnyttjat Paasilinnas sätt att använda överdrifter för att få fram en poäng med hjälp av humorn.
– Det var en författare som skrev en insändare där han klagade på att bibliotekarierna i Haparanda bibliotek inte kände igen honom. Han kände sig otroligt kränkt och undrade över hur låg utbildning bibliotekarierna i Norrbotten har när de inte känner igen en av våra största författare. Då kunde jag inte låta bli att skriva en insändare där jag skrev att jag fullständigt höll med honom. Man måste omedelbart be landstinget ordna bibliotekarieutbildning så att författare i fortsättningen tilltalas ”Ers högvärdighet” och att bibliotekarierna också kunde utbildas i hovbugning.
Under seminariet kallar Mikael Niemi Erlend Loe för ”pokeransiktenas mästare” flera gånger. Loe menar själv att hans stoiska anletsdrag i grunden handlar om en naturlig blygsamhet, kombinerat med att han märkt att många komiker är roligare om de berättar sin story på ett lugnt sätt utan att i förväg skoja bort udden av vitsen med överdrivna skratt.
– Under bokuppläsningar och möten med finnar har jag också märkt en sak – de är extra mystiska. Det är rätt och slätt omöjligt att förstå vad som försiggår i deras huvuden. De ser ofta väldigt dystra ut och de verkar tyngda av sin historiska bakgrund med krig, inbördeskrig och alkoholism. Och så plötsligt när de öppnar munnen så kommer det klockren humor som är helt fantastisk. Lite som i Paasilinnas romaner. Samma sak gäller Aki Kaurismäki. Jag frågar mig ibland om Paasilinna och Kaurismäki ens vet om att de är roliga, inflikar Erlend Loe.
Diskussionens moderator, journalisten Sanna Posti Sjöman, ställer en fråga om de fördomarna som skämten om finländare ofta handlar om – det där med kniven, vodkan och svordomarna.
– Man vet ju att Finland är ett annat land idag – men är det så att fördomarna lever kvar för humorns skull?
På den rätt väl formulerade frågan fick Posti Sjöman inget svar.
Karga möten med idolen
Erlend Loe berättar också att han träffat sin förebild och att mötet lämnat bestående avtryck hos honom.
– Paasilinna är väldigt stor i Italien och vi har samma förläggare där. En gång under en litteraturfestival hade jag redan suttit en god stund på middag med förläggaren när Paasilinna kom, väldigt försenad och rätt så full. Nu när jag tänker på det efteråt så var han faktiskt komplett ointresserad av mig – och helt ointresserad av att jag läst och var ett fan av hans böcker. Han var obehaglig och väldigt svår som person. Men det var ju egentligen helt riktigt – han var just precis sådan som han skulle vara, skrattar Loe.
Också Sanna Posti Sjöman har en gång träffat Arto Paasilinna. Inte heller hon kommer att glömma då hon, år 2006 inför Finlands självständighetsdag, skulle intervjua författaren om vad han anser att självständigheten betyder för finländare. Efter att hon blivit insläppt i det stora Westend-hemmet slog de sig ner. Paasilinna hällde upp ett glas öl, tände en cigarett och frågade.
– Vad gör du här?
– Jag är här för att intervjua dig om självständighetsdagens betydelse i Finland.
Följande rader ingick i Sjömans artikel i Göteborgsposten:
Plötsligt drar författaren upp axlarna mot huvudet och stirrar stint framför sig. Hans händer håller i en låtsaskulspruta.
– Toki-toki-toki-toki-toki (ra-ta-ta-ta-ta på finska).
Han lägger ifrån sig låtsaskulsprutan.
Det var det självständigheten betydde.
”Nästa fråga.”
Text Marcus Floman
Foto Basso Cannarsa/Opale
