Hur skapas ett dynamiskt fält?

av Rickard Borgström

Svenska kulturfondens omfattande satsning på teaterkonst på svenska i Finland är lovvärd. En betydande utgångspunkt för satsningen är att stimulera produktionen av välgjorda texter. Men vem som har slagit fast att utvecklingen mot högklassig teater går genom välgjorda texter förblir oklart, menar Rickard Borgström.

utlysningen av programmet för teaterkonst framhäver Kulturfonden dramatiken som en litterär genre och gör den till en nyckelkomponent i utvecklingen av teaterkonsten. Den premissen begränsar teaterkonstens utveckling. Den väljer nämligen ut en metod att producera scentext: författaren som arbetar fram sitt material vid skrivbordet.

Att dramatikern skapar autonoma verk är norm både vid institutionsteatrarna och bland de fria grupperna på det svenskspråkiga teaterfältet. Det är därför viktigt att påpeka att det bara är en metod av många. Tyvärr tyder Kulturfondens språkbruk på en mindre vidsynt teaterpolitisk vision och liten öppenhet mot andra sätt att arbeta med teater. I Kulturfondens program för teaterkonst har merparten av stödet gått till projekt som representerar denna ensidiga teatersyn. Här är det dramatikern som skriver, dramaturgen rättar till och regissören iscensätter.

Frågan är om Kulturfondens strävan att utveckla den svenskspråkiga teaterkonsten genom scentext även kan inkludera processorienterade skrivprocesser, där regissören och skådespelaren skriver tillsammans och bearbetar texten för sitt sceniska verk under repetitionstiden, antingen med ord eller utan?

Europeiska förebilder

Bland våra europeiska grannar har de flamländsk- och tysktalande områdena utvecklat nyskapande och högklassig teaterkonst under de senaste 30 åren. I Skandinavien finner vi en liknande utveckling framför allt i Norge. Här kan nämnas i dag etablerade kompanier som SheShePop från Tyskland och TG Stan från Belgien. I Norge kan vi framhäva Bessie-prisvinnaren Verdensteatret, det forna Baktruppen, De utvalgte och Verk produksjoner. Dessa projektorienterade kompanier har sina egna unika metoder för att producera teater, som i många fall har blivit stilbildande. De har fått nationellt erkännande och internationell uppmärksamhet, med nationella och internationella turnéer som följd.

I dessa länder har flera teatrar lagt ner ensemblerna eller skapat hybridmodeller. De satsar på projektbaserade produktioner som inte nödvändigtvis har sin utgångspunkt i dramatik. Dessa teatrar, till exempel Kaai Teater i Belgien, bjuder in projekt och skapar säsongsprogram utgående från dem. I hybridmodellerna bevaras ensembleteatern men samtidigt läggs motsvarande resurser på projektteater, som vid München kammerspiele. Vid dessa teatrar och i dessa länder är publikintresset enormt och kompetensen inom teaterkonsten mycket hög.

Fler än en modell finns

Vi ser dessa tendenser också på det svenskspråkiga teaterfältet i Finland. Nya rampens samarbete med Institutet och Markus Öhrn har skapat visuellt och musikaliskt drivna föreställningar, där realtidsvideo är ett bärande element. Genom maktanalyser har de skärskådat det symboliska våldet i kärlek, inom kärnfamiljen och i den vita mannens priviligierade position. Dessa analyser har varit grunden för hela produktionsprocessen. Deras arbete har turnerat internationellt, Conte d’Amour vann priset för bästa produktion under Impulse-festivalen, ett av de viktigaste priserna inom det fria tysktalande teaterfältet. Föreställningen visades senare på anrika Avignon teaterfestival.

Blaue Frau har i åratal ifrågasatt teaterpolitik och teaterarbete ur ett feministiskt perspektiv. Det har givit upphov till samhällsrelevanta föreställningar och nya teaterformer, som till exempel Blaue Frau do Paul Auster (bilden) som gjordes i samarbete med Tatu Hämälinen, Tora von Platen och Sven Haraldsson. Genom självbiografiska metoder skapade de en föreställning om själva föreställningsprocessen, med utgångspunkt i deras egna upplevelser av att försöka arbeta med regissör Erik Söderblom. Denna metaföreställning blev ett mikrokosmos och en gestaltning av de roller vi intar i ett ojämnt strukturerat samhälle. Kompaniet deltar aktivt i nordiska nätverk och har spelat på flera platser i Norden.

Det är lovande att Anders Carlsson, konstnärlig ledare för teater Institutet, tillträder som professor i skådespelarkonst vid Teaterhögskolans svenskspråkiga skådespelarutbildning. Hans ambition är att vitalisera finländsk teater just genom att vara öppen mot flera arbetsmetoder och ställa frågan vad en skådespelare kan vara. Med andra ord finns inte bara en given modell för att utbilda skådespelare, det finns fler. Utbildningen kommer att ge studenterna förståelse för konceptutveckling, dramaturgi, komposition, samt lära dem att skriva egna scentexter utifrån improvisation.

Långsiktig Utveckling av Svenskspråkig Teaters (LUST) fortbildningsprojekt Den Autonoma Skådspelaren (DAS) samlar deltagare från hela Norden och från olika konstdiscipliner, i en serie verkstäder ledda av internationellt verksamma aktörer. Där erbjuds de teoretiska och praktiska verktyg för att vidga sitt register som självständiga scenkonstnärer, såväl i det egna arbetet som i det kollektiva. Dessa internationella impulser synliggör de rådande normerna inom den svenspråkiga teaterkonsten, och sätter deras eget arbete i en samtida europeisk teaterkontext.

Dessa framsynta och samhällsrelevanta projekt stakar ut en spännande riktning inom svenskspråkig teater, och verkar för en mångfald av högklassig teaterkonst.

Scen saknas

Ett stort problem för de nyss nämnda aktörerna är att de inte har en självklar arena att producera eller presentera sitt arbete på. Idag finns det nämligen ingen teater eller utvecklad infrastruktur som systematiskt arbetar med projektorienterad teater i Svenskfinland. Det finns ett akut behov att etablera en fungerande teater som kan bistå dessa aktörer konstnärligt, lokal- och resursmässigt.

Paradoxen är att det finns gott om svenskspråkiga teatrar, men lite utrymme för ett processorienterat arbete. Det är en gyllene chans för en teater att reformera sitt program och tillmötesgå aktuella tendenser och nya generationers behov. Svenska Kulturfonden kan agera framsynt och spela en nyckelroll i den här utvecklingen, dels genom att stödja dessa utövare och dels genom att investera i etablerandet av en svenskspråkig projektorienterad teater. Då skulle produktionerna bli mer tillgängliga och den stora publikpotentialen kunde tas till vara.

Kulturfondens nuvarande ensidiga satsning på dramatik riskerar nämligen att bli en förlorad möjlighet, som varken ökar intresset eller gör svenskspråkig teaterkonst mer tillgänglig, utan snarare isolerar den. För att Kulturfonden ska uppnå sina mål behöver de skapa större förståelse, interaktion, kompetens och utveckling, mellan flera fält, så väl nationellt som internationellt.

Därför behöver Kulturfonden ha modet att gå utanför sina trygga konstnärliga ramar, även i förhållande till gamla maktpositioner. Vi måste släppa in fler drivkrafter i det svenskspråkiga teaterfältet och låta dem utmana varandra. Det innebär att vi både måste ta vara på de skrivande författarna och de processbaserade scenkonstnärerna. Det måste återspeglas i hur Kulturfonden fördelar sitt ekonomiska stöd.

Jag uppmanar Kulturfonden att i framtiden gå i dialog med nationella så väl som internationella aktörer som arbetar inom det projektorienterade teaterfältet för att diskutera utvecklingen av deras teaterpolitiska strategi. Det är i samspelet mellan olika aktörer som den dynamiska utveckling äger rum som gör den svenspråkiga teatern till en samhällsrelevant mötesplats för aktuella strömningar, och till ett fält  där nya former och idéer föds.

Rickard Borgström
Curator och projektledare vid det nyetablerade teaterhuset RIMI- Scenkonst i Stavanger, Norge.
Borgström fungerar som curator för LUST:s fortbildningsprogram Den Autonoma Skådespelaren (red. anm.).

1 kommentar

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.