Svaren på hur vi ska stoppa klimatförändringen finns redan, och de är till och med skrattretande simpla. Problemet är att våra politiker inte verkar vilja implementera dem.
Mänskligheten och naturen ligger på kollisionskurs.
Så börjar ett brev med 1700 underskrifter från 1992, påskrivet av en majoritet av dåtidens Nobelpristagare och flera av världens ledande miljö- och klimatforskare. Texten är känd som ”forskarnas första varning till mänskligheten”.
För ett år sedan, alltså 25 år efter den första varningen, publicerades en ny text. Den här gången var känslan av brådska överhängande och antalet oroade experter hade nu ökat lavinartat till fler än 15 000 underskrifter. Men det slutade inte där. Sedan dess har nämligen antalet forskare som lagt sina namn till listan ökat dagligen. Totalt har nu över 25 000 forskare skrivit på brevet som kallas för ”Forskarnas andra varning till mänskligheten”.
Sedan du började läsa artikeln har drygt 21 306 ton växthusgaser släppts ut i atmosfären och 28 fotbollsplaner med skog avverkats globalt. Under 2017 försvann lika mycket skog från jordens yta som hela Italiens areal och dagligen utrotas enligt olika beräkningar mellan 20 och 150 unika arter.
Mot denna bakgrund är det inte svårt att förstå hur det kommer sig att forskarna är oroliga. De naturliga ekologiska systemen upprätthåller nämligen all mänsklig ekonomisk aktivitet. Så länge den rådande ekonomiska paradigmen handlar om ständig vinst, tillväxt och ökande produktion, så bleknar våra komplexa ekosystem allt snabbare bort.
Världen dör
För att illustrera problematiken kan vi titta på hur planetens enorma biodiversitet har förändrats på ett fåtal decennium. Mänskligheten har i skrivande stund gjort sig skyldig till förlusten av hela 83 procent av alla vilda däggdjur och hälften av växterna. Siffrorna är överväldigande och abstrakta i sin storhet, konsekvenserna av förlusten är nära på omöjliga att uppskatta. Av alla nu levande däggdjur, utgörs hela 60 procent av den boskap människan utnyttjar, och endast 4 procent utgörs av de vilda djur som faktiskt lever i sina naturliga utbredningsområden.
Lyckas vi inte begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader kommer jordens alla koraller att dö ut. Världshaven har då blivit för varma för att dessa ekvatoriella barnkammare skall överleva. Dessa oerhört komplexa och färgrika ekosystem, som är hem för en fjärdedel av alla fiskarter, är direkt ansvariga för att generera inkomst och levebröd för omkring 800 miljoner människor. Redan inom något tiotal år riskerar lågt liggande städer som New Orleans att översvämmas och smälter all landbaserad is upplever vi snart havsnivåhöjningar på upp till 80 meter.
Urbanisering och arbetslöshet
Vi får ofta höra att vi alla har ett gemensamt ansvar att förändra våra konsumtionsmönster om vi ska rädda planeten. Samtidigt vet vi nu att endast 100 företag ansvarar för mer än 71 procent av världens utsläpp sedan 1988. För många är känslan stark av att det finns en klyfta mellan beslutsfattare och medborgare. En annan långtgående trend är att fabriksjobben har försvunnit utomlands på grund av automatisering och lägre löner. De som inte deltagit i den enorma urbaniseringsvåg som under en längre tid svept över Skandinavien lämnas utan jobb samtidigt som omgivande skogar och vattendrag jämnas med marken.
Något som har blivit smärtsamt uppenbart är hur mycket pengar som går från våra skattemedel till att subventionera oljeindustri, köttproduktion och transporter runtom i världen. Här börjar politikernas ansvar. Istället för att subventionera industrier som ansvarar för en majoritet av utsläppen, bör småskaliga jordbrukare, gröna transportörer, hantverkare och energiproducenter få tillgång till de miljarder som hittills förbehållits rovindustrierna. Varför ge konstgjord andning i form av subventioner till privata industrier när allt fler ropar efter hållbar produktion? Hur kommer det sig att miljardbelopp går till olja och gas när marknaden för grön energi växer så det knakar? Och hur kommer det sig att några få skogsbolag har fått kalhugga så pass mycket skog i Sverige att under en procent av skogstäcket idag räknas som urskog?
Glöm inte ekosystemen
Både de teoretiska och konkreta verktygen finns redan för att hantera pengaflödet i form av subventioner, skatter och statligt styrda verksamheter. Men av någon anledning har våra beslutsfattare vägrat använda dessa för att styra våra samhällen dit vetenskapen så tydligt pekat i mer än 50 år. Nu kollapsar allt fler naturliga system – en direkt konsekvens av vår oförmåga att arbeta mot hållbarhet istället för ökad vinst. Alla har ett ansvar att rösta på partier som tar miljö- och klimatproblemen seriöst, sätter vi klimatförnekare och bolagspampar vid samhällsrodret så är tyvärr utgången alltför uppenbar. USA är ett praktexempel, där Donald Trump säljer ut nationalparker till högstbjudande och tillåter jakt på hotade arter. Antingen drivs våra system till vägs ände, eller så förändrar vi våra samhällen i grunden.
Frågan är om vi kan lita på att världens nationer är kapabla att göra rätt för sig innan det är för sent. Många politiska ledare motarbetar ofta aktivt försök till hårdare reglering och visar endast ett sporadiskt intresse för klimat- och miljöfrågor. FN-förhandlingarna i Polen förväntas av de observatörer som följt processen inte adressera problematiken i tillräcklig utsträckning. I nuläget beräknas den globala uppvärmningen landa på mellan 3,1 och 3,7 grader vilket innebär garanterad katastrof för livet på jorden. I den senaste IPCC-rapporten framgår det med all önskvärd tydlighet att allt över 1,5 grader kommer att leda till enorma flyktingströmmar, döende ekosystem, mat och vattenbrist samt rämnande samhällsstrukturer. Mot denna bakgrund ger sig allt fler forskare och miljökunniga in i den offentliga debatten och efterfrågar civil olydnad från världens invånare.
Det går inte att diskutera klimatförändringen isolerat från andra former av miljöförstöring. Lösningar menade att minska utsläppen, men ignorerar ekosystemen, riskerar att förvärra allt. Redan skadade ekosystem utarmade av industriell aktivitet har nämligen sämre motståndskraft än oskadda och kollapsar snabbare. Tall- och granplantager torkar fortare när det blir varmt än vad äldre, artrikare skogar gör. Våtmarker som en gång begränsade eldens framfart försvinner i kalhyggesbrukets spår.
Tre lösningar
Lösningarna är egentligen skrattretande simpla i sin utformning. Så länge privat ägande och vinstintresse ställs högre än civilbefolkningens rätt till ren luft, vatten och stabila ekosystem är det omöjligt att gå vidare politiskt. Lyssnar vi till biologerna måste minst hälften av världens naturliga system inom kort avsättas och skyddas mot fiske, jakt, mineralutvinning och avskogning.
Listan över åtgärder kan göras lång, men går till viss del att sammanfatta under följande punkter:
Skydda 50 procent av jorden från utvinning. Därmed tillåts den naturliga mångfalden att återställas. Äldre träd och mer komplexa ekosystem binder dessutom en större mängd koldioxid.
Vi behöver lagstiftning som kraftigt begränsar utsläppen globalt. Då två tredjedelar av växthusgaserna kommer från 90 företag, och åtta oljebolag står för en femtedel, är det rimligtvis dessa som bör regleras, stämmas och bestraffas.
Vi bör globalt påbörja en fundamental förändring av mänsklighetens kulturella system i enlighet med bland annat Joe Brewers idéer om kulturell evolution. Kunskap och hänsyn om klimat och miljö måste bli en fundamentalt grundläggande del av vår konstutövning, våra teveprogram, i vår kommunikation, lagstiftning, resursutvinnande industrier, transportsystem och byggsektorn. Vi behöver se oss som planetära förvaltare och vårdare, inte som konsumenter, vitt skilda från ekosfären.
Gräsrötter är framtiden
Ska vi ha någon som helst chans behöver därför världens civilsamhällen förena sig under en gemensam plattform där individer lätt kan engagera sig. I linje med författaren George Monbiots resonemang i boken Ur ruinerna: en ny politik för en värld i kris behöver globala överstatliga och gräsrotsstyrda fonder skapas: en för legala åtgärder i skogsfrågor samt uppköp och bevarande av skog; en där vattnets intressen iakttas; samt en fond som hanterar utsläppsrätter globalt.
Redan idag ser vi hur en sådan rörelse växer fram globalt. Som exempel har vi organisationen Avaaz, ett löst format, enormt nätverk av 50 miljoner människor, som tar sig an rättsvidriga skandaler över hela världen. De har bland annat varit med och satt press på Monsantos bruk av neonikotinoider, bekämpat oljeindustrin och lyft fram kvinnors rättigheter världen över. Dessutom ser vi hur miljöorganisationer centraliseras. CAN, eller Climate Action Network, är en paraplyorganisation för världens miljöorganisationer som engagerar sig starkt i FN:s årliga klimatförhandlingar. Gräsrotsrörelsens tid är här – politikernas är förbi. N
Text Samuel Avraham
Foto Stephen Melkisethian
