Vintern kommer med Kone-ångest

3,7K För många som håller på med konstrelaterat är hösten en tärande tid. September till december är då största delen av årets stipendier ansöks och/eller annonseras. Speciellt ångestfylld är ansökningen från Konestiftelsen (vars resultat offentliggörs om en dryg vecka). Kone har mest pengar att ge, ”alla” söker, och stiftelsen är känd som den mest kreativa fonden i Finland. Där andra aktörer kan ibland anses unkna, går vilda vandringssägen om konstprojekt som Kone (lär ha) understött: Mannen som fick pengar för att rida en häst runt om Finland; personen som bad bedömarna själva fylla i hens ansökan som de bäst ansåg; personen som skrev sin ansökan från en ankas perspektiv. Äntligen någon som förstår. Och ren fakta är att bland dem jag känner, har Kone utan tvivel understött fler storskaliga, kreativa konstprojekt än någon annan instans*. Tävlingen är hård men de potentiella belöningarna är stora. Jag är på många sätt så glad att Kone finns, men problemet är att sättet som vi hanterar ansökningarna går emot den gemensamhet människor annars försökt skapa.
För bland (halv)ungt konstfolk i Helsingfors har ’att jobba tillsammans’ varit det alla talat om de senaste åren. Kollar du på valfri händelse eller publikation kommer du antagligen att stöta på något kring ’empati’, ’solidaritet’, eller ’att stötta varandra’. I en prekär, extremt tävlingsinriktad värld där de flesta lider av någon form av mental ohälsa, har åtminstone vissa försökt göra det coolt att vara snäll, att dela med sig av resurser och know-how, och skapa alternativa utrymmen. Detta är kanske den bästa idén någonsin. Men varje höst slår stipendieansökningarna kilar människor emellan.

Samma problematik med för många smarta människor och för få stipendier finns ju självklart även exempelvis inom universiteten. Det som gör det extra jobbigt inom konstvärlden är att alla känner till vad de andra jobbar med, och att det inte finns lika klara indelningar i fält med egna pengapotter. Detta betyder att alla dina vänner även är dina värsta medtävlare. Och man kan förstå att någon känner sig skit då kompisen fått pengar och man själv inte gjort det. Hur mycket man än intalar sig att finansiell ersättning inte har något att göra med hur bra man är på något, är det extremt svårt att alltid orka tro på det – i synnerhet då hyror ska betalas och du har så svår ångest att du inte kan sova om natten. Avundsjuka är ingen vacker känsla, men under bra förhållanden borde den kunna bearbetas på icke-dömande och konstruktiva sätt.
Men, som så ofta händer vänder sig frustrationen, rädslorna och bitterheten inte mot det som orsakat problemet – i detta fall tävlingen – utan mot dem som är i en lika dålig situation som en själv. Det riktiga problemet, bristen på pengar och utrymmen, verkar överlägset svårt och i stället går man in för ett själviskt överlevnadstänkande: ”Jeder für sich und Gott gegen alle“ (tack Werner Herzog). Solidaritetsideal slängs i papperskorgen när någon frågar en om den får läsa ens ansökan från förra året för att kunna prestera bättre i år. Människor sitter på sin egen tragikomiska skatt. Småaktiga saker viskas på vernissage. Man bär på bitterheten och vänskaper blir ansträngda. De som i sin tur råkar få pengar känner sig ofta extremt skyldiga och skäms för att berätta om stipendier för andra. Människor tävlar allt hårdare. Det hela luktar klassisk söndra och härska-strategi.

Överlag är det väldigt intressant att det som i grund och botten är en multinationell hissfirma är den mest progressiva av de etablerade konstaktörerna i landet. För att upprepa: Kone stöder fantastiska saker. Och samma situation verkar gälla på den akademiska sidan, där mängder av politiskt radikala forskningsprojekt som universiteten själva är för konservativa eller fega för har plockats upp av Kone. Vad som gör dem ännu intressantare, och därför en meningsfull samtalspartner, är att de själva också ser sig som en lite coolare stiftelse.
Allra klarast märks det i sloganen ”Rohkea avaus” (ett modigt initiativ): Kreativitet, att våga, att komma med något nytt och oväntat är det som betyder mest, inte nödvändigtvis dina andra ”meriter”. Om du verkar ha något viktigt att säga kan de bekosta det, oberoende av vem du är, det är tanken. Kollar du deras hemsida är den full med intressant content, som signalerar ”rätt” saker. Stiftelsen bryr sig, både om fälten och människorna de understöder. Få andra fonder ger stipendiemottagarna tillgång till liknande månadslöner, nätverk och utrymmen. Genom att motta understöd blir du på sätt och vis del av en samhörighet och kan nu stolt bära titeln modig intiativtagare. Du är framtiden.
Samtidigt gör den höga mysfaktorn det himla svårt se kritiskt på det hela. Det är lätt att glömma bort att den mindre betoningen på klassiska meriter inte automatiskt gör stipendieprocessen demokratisk. För nervösa människor (som jag) är den avskalade ansökan en orsak till lika stor ångest varje år: ”Förklara på femhundra tecken varför ditt projekt är ett modigt initiativ”. Förklara på femhundra tecken varför du borde få äta nästa år. Det hela påminner om det amerikanska TV-programmet Shark Tank, där företagare på en kort tid ska pitcha en tillräckligt imponerande businessidé för att panelen av riskkapitalister ska nappa på den. För att kunna göra det, för att kunna låta intressant på 500 tecken, måste du kunna tala ett visst slags språk. Sudda ut verklighetens mångtydighet, projektets komplexitet, och din egen extrema osäkerhet. Detta är inte stunden att vara överrumplande ärlig och berätta om hur uppfuckad du egentligen är. Här vill vi ha självsäkerhet och vision, humor och samhällelig relevans på 70 ord.
Om du inte rör dig i rätt kretsar från början, kommer du antagligen inte att göra det efteråt heller, men på ytan ser allt väldigt fint ut. Retoriken kan ses som en del av den större trenden med ”trevliga arbetsgivare”, à la arketypen Google. Det handlar om en slags killing with kindness, att vara så schyst att arbetstagarna börjar känna något slags tacksamhetsskuld gentemot arbetsgivaren. ”Tänka sig att lilla jag får hålla på med konst och ännu få betalt för det.” Poängen är att ingen någonsin borde behöva tänka så. Du jobbar och ditt jobb är värdefullt – ja, till och med om du är konstnär. Du ska aldrig behöva vara tacksam för ett stipendium, desto mer än någon annan arbetstagare behöver känna en tacksamhetsskuld gentemot sin arbetsplats. Alla har rätt till ett drägligt liv. Du ska heller aldrig behöva vara rädd för att tala om din arbetsgivare eller om potentiella problem inom organisationen. Och, kanske viktigast att komma ihåg: dina vänner är dina vänner, inte dina konkurrenter.

Talar man med människor från andra länder, blir det klart hur speciellt det är att aktörer att Kone finns. På de flesta andra ställen finns inget motsvarande på denna skala. Men den politiska diskussionen får inte reduceras till ”Så skulle du då hellre inte ha något alls?”. Vi kan bättre än så. Det är själva tävlingssystemet, dess etiskt tvivelaktiga grund och dess emotionellt splittrande effekter som måste ifrågasättas. Vad som är roligt med Kone är att om de mot förmodan skulle läsa denna text, skulle de antagligen gilla den. För ju mera metakritik de kan inkorporera, desto mera progressiva blir de.
Det ligger på allas vårt ansvar att försöka omforma konsten till något mera solidariskt. I praktiken betyder detta att dela på pengar, kunskap och arbetsmöjligheter. Att gemensamt processa sina osäkerheter och rädslor, och bjuda in i stället för att rangordna. Att inte kasta andra framför bussen för att själv komma framåt. Det låter självklart, men är inom konstvärlden långt ifrån det. Och, om stiftelser med ambitioner på att vara nyskapande vill medverka i att forma ett rejälare konstfält, borde de övergå till modeller som inkorporerar, framför allt, en splitting av utdelningsprivilegiet. Detta är normen för exempelvis feministiska människorättsfonder: I stället för att dela ut pengarna själva, ger de ut större summor som sedan delas vidare av mindre, icke-institutionella aktörer som bättre vet vad som behövs och är gynnsamt för gräsrotsnivån. Lotterisystem är en annan prövad demokratiserande metod. Dessa löser självklart inte problemen, men är ett steg mot det bättre.

Den sjunde december är, vad som än händer med ens ansökan, i grund och botten en lättnad för alla.  Åtminstone behöver man inte ha ångest för det här igen förrän nästa augusti.

Otso Harju

är genusvetare och konstskribent

*Det är också intressant hur starkt det känns som att man måste först bevisa att man är ’tillräckligt bra’ för att få stipendier enligt de nuvarande reglerna för att kunna säga något om dem. Tankesättet är inte speciellt långt borta från den före detta VD:n som sedan gjort bot på sig och nu predikar på inspirationsevenemang om vikten av socialt ansvar. Han kan säga att pengar inte är allt för han har redan visat att han minsann kan göra pengar. Men: att ”lyckas” på ett problematiskt systems villkor borde aldrig vara ett krav för att få kritisera systemet.

Hur som helst, om jag inte fått pengar av ett antal fonder, inklusive Kone, skulle jag knappast skriva denna kolumn. Skulle för den delen inte hålla på med något kreativt överlag eftersom jag vore antingen  totalt pank eller överarbetad inom någon annan sektor.