Efter EU-valet ligger pucken hos högern i klimatfrågan

av Janne Wass

Det på förhand anonyma finländska hockeylandslaget visade under VM i Slovakien hur långt samarbete, tillit och jämlikhet räcker. Kyrkslättbördige spelaren Jani Hakanpää uppgav efter semifinalsegern mot Ryssland för Expressen att lagets framgång baserade sig i den goda gemenskapen inom laget och tillade att ”alla får vara som dom är och köra hårt”.

Ja, ni får förlåta den redan lite tröttsamma åsnebryggan från hockeyguldet till EU-valet. Det är inte heller helt problemfritt att anamma idrottsmetaforer i politiska sammanhang, men visst är det frestande att dra paralleller mellan Jukka Jalonens guldlag och den politiska diskussionen. Det finländska nobody-landslaget knäckte i slutspelet tre av de mest NHL-späckade lagen i turneringen, lag som förlitade sig mer på enskilda framgångsrika individers förmåga att på egna meriter bära upp kollektivet än på den inneboende kraften i samarbetet självt, där summan av kollektivet blir större än dess enskilda komponenter. Jalonens lag, däremot, visste att nyckeln till framgång låg i ett disciplinerat spel under tydligt givna ramar och överenskommelser, en gemensam insats där alla spelare kunde lita på att killarna bredvid drog sitt strå till stacken, följde de på förhand uppgjorda avtalen och osjälviskt uppoffrade sig för det allmänna bästa. Och när guldmedaljerna delades ut fick inte Kaapo Kakko, Marko Anttila eller Kevin Lankinen fler prenikor än någon annan, trots att det kan argumenteras för att deras insatser rent resultatmässigt var större än lagkamraternas. Vill man, kan man säga att det var ett lag som var uppbyggt på socialistiska principer.

Det är det förstås många som inte vill, och den här typen av jämförelser ska naturligtvis inte tas på så stort allvar. Funkar bättre som åsnebrygga än som seriöst argument. Men ändå kan man hysa en förhoppning om att det nya EU-parlamentet ska ta modell snarare av Jalonens guldgossar än av de högerpopulistiska krafter som nu lyfter profilen också i EU-sammanhang. Ty, trots populisternas antielitistiska jargong, bygger deras ideologi inte på ett jämställt samarbete, utan på en i grund och botten elitistisk tanke om beskydd av en priviligerad folkgrupp.

Extremhögerkrafterna gick framåt i valet, men det blev inte den europeiska ”jytky” som många hade hoppats eller befarat. Sannfinländarna fick nöja sig med att bli fjärde största parti i Finland och behöll sina två mandat i EU-parlamentet. SD i Sverige tog ett rejält kliv framåt och fick över 15 procent av rösterna, men blev ändå bara tredje störst. I Danmark förlorade Dansk Folkeparti 3 av sina 4 mandat. Tyska AfD gjorde ett hyggligt val, men kom inte långt över 10 procent. Österrikiska FPÖ:s popularitet rasade efter avslöjanden om partiordförandens Rysslandskopplingar – partiet fick drygt 17 procent av rösterna, men blev långt efter både kristdemokraterna och socialdemokraterna. Också i Nederländerna gick det sämre än väntat för högerpopulisterna.

Brexitpartiet blev de stora vinnarna i Storbritannien, med över 31 procent av rösterna, men det är en klen tröst om Storbritannien som väntat lämnar unionen i oktober.  Och ja, ungerska Fidesz, franska Nationell Samling, italienska Lega och polska Lag och Ordning tog alla braksegrar. Men det känns ändå som om vi nått ”peak högerpopulism” i Europa nu. Enligt de ännu preliminära valresultaten sitter högerpopulisterna – i tre olika grupper – på 151 av de 751 mandaten i parlamentet – och då räknar vi inte med Fidesz, som ännu officiellt är en del av den konservativa gruppen EPP, även om partiet för tillfället är uteslutet ur gruppen. Om Brexitpartiet lämnar parlamentet i höst, tar de hela 29 mandat med sig. Fidesz kommer med stor sannolikhet att sluta sig till den högerpopulistiska ECR-gruppen, dit bland annat Sannfinländarna och Sverigedemokraterna hör, men deras 13 mandat räcker inte för att lyfta högerpopulisternas antal till över 150 efter oktober – den magiska siffra som skulle behövas för att ytterhögern på allvar skulle kunna utmana de traditionella högerkonservativa och socialdemokratiska grupperna, som förväntas få 180 respektive 145 platser. Det är också osannolikt att alla de partier som i dag hör till de tre löst sammansatta högerpopulistiska grupperingarna skulle lyckas samarbeta i en gemensam grupp. Med finns i dagens läge allt från i praktiken nynazistiska småpartier till brittiska Tory. Också tyska AfD har varit noga med att ta avstånd från den mest extrema brunhögern i Europa, och kommer antagligen inte att ingå i en grupp där den är närvarande – det samma kan gälla Sannfinländarna och Sverigedemokraterna.

Det här betyder inte att högerpopulisterna skulle vara ofarliga eller att de inte behöver motarbetas. Men det är dags att skifta fokus från bekämpningen av ytterhögern till andra, i sanningens namn viktigare, frågor – dags att satsa på samarbete kring det som de övriga partierna kan enas om. Men det betyder också att övriga partier nu måste släppa tanken på att försöka tävla om högerpopulisternas röster och i stället sluta upp kring alternativen till deras politik. Det är inte heller konstruktivt att sätta massor med krut på att motverka invandringsfientlighet, rasism, homofobi, misogyni och klimatförnekelse. En politisk rörelse som definierar sig utgående från vad den motsätter sig har ingen framtid, vilket också är orsaken till att högerpopulismen – i sinom tid – kommer att förtvina och kravla tillbaka till de mörka skrymslen därifrån den kröp ut för ett årtionde sedan. Alternativet till ytterhögerns av rädsla drivna agenda måste vara en av hopp och framtidstro. Utmaningar finns det minsann att ta sig an, och alla de globala frågor som måste lösas kan inte åtgärdas i EU-parlamentet. EU kan inte ensamt garantera demokrati, jämlikhet eller social och ekonomisk rättvisa. Men EU-parlamentet har enorm potentiell makt att driva på förändringar om den politiska viljan finns till samarbete och djärva beslut.

Det har efter valet diskuterats mycket om de ”traditionella” partiernas tillbakagång, men ser man på den europeiska partikartan, så är det i själva verket inte så mycket som har förändrats. Liberalerna har vuxit på bekostnad av de mer traditionella moderata högerpartierna, och de gröna har vuxit på bekostnad av de mer traditionella vänsterpartierna. Den gröna våg som svept över i första hand Västeuropa är vid det här laget väldokumenterad. Utan tvekan har den att göra med den växande klimatmedvetenhet som framför allt kontinentens ungdomar har väckt med sina klimataktioner under året som gått. Men den hänger också samman med en bredare politisk utveckling, där många tar avstånd från den klassiska höger-vänster-uppdelningen. Detta har tolkats som en rörelse in mot den politiska mitten, men frågan är om den förklaringen riktigt håller streck. Många gröna partier är i flertalet frågor precis lika vänster som Europas radikala vänsterpartier, medan de så kallade liberala partierna och folkpartierna som också gick starkt framåt i valet ibland går till och med höger om de moderata samlingspartierna. Skillnaden är snarast den att i dessa nya partier är höger- och vänsterlinjerna inte lika konsekventa som i de traditionella dito, utan luckras upp av andra frågor till exempel på liberal-konservativ-axeln, eller i anslutning till fenomen som miljöaktivism, invandring eller minoritetsfrågor. Förkastandet av den klassiska höger-vänster-skalan tillåter också en större pragmatism och ett bredare fält för partiöverskridande samarbete. Detta är utan tvekan till fördel i Europaparlamentet, där det nu gäller för resten av partifältet att bilda en gemensam front mot klimatskeptikerna, ultranationalisterna och de främlingsfientliga inom ytterhögern. Eller egentligen: en gemensam front för europeisk integration, solidaritet och klimatåtgärder.

Exakt vilka partibeteckningar som står på parlamentarikernas namnlappar har mindre betydelse i europeiska sammanhang än i de nationella parlamenten. De frågor som nu behöver behandlas är sådana som det går att enas om över relativt breda partigränser. Och i många av dessa finns redan en konsensus om målet, det är metoderna och tidtabellerna som är tvistefrågor. Klimatfrågan är en sådan fråga. I pratet om den ”gröna vågen” som svept över Europa är det lätt att tappa sinne för proportioner: den gröna gruppen väntas få 69 platser i parlamentet, det vill säga inte ens en tiondedel av parlamentets totala antal ledamöter. Den stora vinnaren i valet är center-högergruppen ALDE, det vill säga den liberala gruppen, som kommer att ta drygt 40 nya mandat och landa på 109, enligt de preliminära siffrorna. Viktigare än de grönas framgång är också att det i dag finns en bred klimatkonsensus över partigränserna, och att framför allt vänstern driver på klimatfrågor lika aktivt som de gröna partierna.

I klimatfrågan ligger pucken i första hand hos de moderata högerblocken ALDE och EPP. En stark europeisk insats är absolut nödvändig om 1,5-gradersmålet ska uppnås, och för det krävs en gemensam, bindande europeisk miljöpolitik. Utredningar här hemma inför riksdagsvalet visade tydligt att högerpartier som Samlingspartiet och SFP hör till bakåtsträvarna i klimatfrågan, oberoende av vad de i offentligheten vill påstå – då orden ska bli politisk handling vill partierna inte gå in för bindande politiska åtgärder. Men i klimatfrågan, liksom i kampen mot skattesmitning, har utvecklingen i EU under de senaste åren tagit resoluta steg i rätt riktning. I båda frågorna ligger de röda och gröna blocken nära varandra, och även om man kan sörja vänsterns kräftgång har det för resultatet ingen större betydelse om de gröna snor några röster av socialdemokrater och socialister. Men det som återstår att se är om ALDE och EPP vill vara med och spela i samma lag, eller ställer sig på de bakåtsträvande högerpopulisternas sida.

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.