Helautomatisk lyxsocialdemokrati

av Elis Karell

Det färska manifestet Hel­automatisk lyxkommunism av ­Novara Media-medgrundaren Aaron Bastani presenterar en utopi som faktiskt är hoppingivande, men analysen av kapitalismen och teknologins roll når inte riktigt hela vägen fram.

Vänstern måste återuppfinna framtiden. Så sammanfattar aktivisten och skribenten Mathias Wåg kontexten till Aaron Bastanis manifest Helautomatisk lyxkommunism (hädanefter HALK både för titeln och begreppet) i den svenska översättningens förord. Innan realsocialismens fall i öst och välfärdsstatens påbörjade nedmontering i väst hade arbetarklassen ännu en klar vision om en bättre framtid värd att kämpa för, vare sig det var reformistisk socialism eller renodlad kommunism, medan vänstern i dag är svag, nostalgisk och defensiv.

Sedan finanskrisen 2008 har visserligen folkrörelser som i bred bemärkelse kan kallas vänster uppvisat en större kraft än på årtionden. Francis Fukuyama själv har tagit avstånd från sin massivt inflytelserika teori om historiens slut – det börjar vara väldigt tydligt för såväl prekära arbetare som den rikaste eliten att den nuvarande liberala kapitalismen inte är hållbar. Då till och med Financial Times, som hör till kapitalismens mest inbitna och konsekventa försvarare, i en ledare från 2019 skriver att ”det kapitalistiska systemet måste återställas” är det klart att det finns ett skriande behov av alternativ. Ändå har bristen på någon koherent målsättning eller riktning inom kapitalismkritiska rörelser lett till att konkreta resultat i större omfattning har uteblivit. Framtiden är kanske inte ännu återuppfunnen, men flera teoretiker, särskilt inom den brittiska vänstern, har under 2010-talet försökt göra just det.

Nick Srniceks och Alex Williams verk Manifesto for an Accelerationist Politics (2013) och Inventing the future. Postcapitalism and a world without work (2015) har varit speciellt inflytelserika. Srnicek och Williams lyfter fram en läsning av Marx som särskilt betonar kapitalismens kraft att spränga alla gränser, utmana all etablerad ordning och till sist skapa omständigheterna för sin egen undergång. I stället för reglering, självbehärskning och försök att sakta ner den kapitalistiska utvecklingen, enligt accelerationismen, måste vi identifiera de tendenser som faktiskt kan leda till en postkapitalistisk värld och ta kontroll över dem.

Trots att Bastani undviker att uttryckligen positionera sig som en accelerationistisk tänkare, kan HALK också ses som ett centralt verk inom den växande tankeströmningen. Bastani är medgrundare i det brittiska radikala mediekollektivet Novara Media, som redan i flera år innan Bastanis bok gjort begreppet HALK känt för en större publik. Begreppet, som har sitt ursprung i halvseriösa memes, är enligt Bastani inte någon överdrift eller ens lite ironiskt, utan i själva verket den enda möjliga formen av kommunism. Det är ett aningen tautologiskt konstaterande, i och med att kommunism, till skillnad från socialism, per den definition både Marx och Bastani använder innebär att överkomma brist, att bli fri från de nuvarande sociala relationerna av lönearbete. Då även lyx definieras som frånvaron av brist, kunde man konstatera att det inte finns någon annan kommunism än lyxkommunism (vilket Bastani också gör).

På sätt och vis säger Bastani också att det inte heller finns någon kommunism som inte bygger på omfattande automatisering och avancerad teknologisk utveckling (”helautomatisk” är dock en klar överdrift, då en stor del vård- och omsorgsarbete som i dag främst utförs av kvinnor knappast går att befria från behovet att mänskligt arbete, något som Bastani inte tar upp). Kärnan i Bastanis argumentation, som kanske får bära lite väl mycket tyngd på sina axlar, är att nu inte bara är rätt tidpunkt, utan den första gången någonsin då kommunism överhuvudtaget är möjligt. Bastani bygger sin teori på en rätt så förenklad historieskrivning där han delar in mänsklighetens utveckling i tre stora omstörtningar. Den första omstörtningen var jordbruket för ungefär 12 000 år sedan, den andra omstörtningen den industriella revolutionen för ungefär 250 år sedan. Gemensamt för båda omstörtningarna är att de inte bara fullständigt omformade hur människan lever, tänker och arbetar, utan också skapade nya typer av överflöd på områden tidigare karaktäriserade av brist.

Just nu pågår enligt Bastani den tredje omstörtningen. Medan den första och andra omstörtningen skapade ett överflöd av mat respektive energi, skapar den tredje framförallt ett överflöd av information. Under den moderna kapitalismen utgör information en hela tiden växande grund till värde, och Bastani visar utförligt hur information i och med teknologisk utveckling i ännu högre grad kommer att ersätta traditionellt materiella förnödenheter. I och med att information ”vill vara gratis” störtar marginalkostnaden för att producera såväl nödvändiga som icke-nödvändiga förnödenheter mot noll, vilket skapar vad Bastani kallar extremt utbud, som i sin tur utgör grunden för HALK.

Kring hälften av bokens sidor går åt till att behandla de teknologiska utvecklingar som utgör den tredje omstörtningen. Det är fråga om bland annat artificiell intelligens, mat utan djur och radikala förändringar i hälsovårdsteknologi. De kanske mest markanta kapitlen berör energi och det omdiskuterade förhållandet mellan accelerationistisk politik och klimatförändringarnas verklighet. Hur kan vi leva i lyx och överflöd av energi då vi redan med vår nuvarande konsumtion överbelastar vår planet? För Bastani är det inget problem. Han konstaterar helt korrekt att tillräcklig solenergi för att täcka hela mänsklighetens årliga bruk träffar jorden på 90 minuter. Samtidigt blir solpaneler tack vare teknologisk utveckling och kapitalistisk tävling hela tiden exponentiellt billigare, så snabbt att stater av enbart ekonomiskt rationella orsaker, enligt Bastani, inom de kommande årtiondena kommer att kunna övergå till förnybara energikällor. Det enda problemet? Att lagra energin förutsätter litiumbatterier, och en tillräcklig mängd litium och andra nödvändiga mineraler går helt enkelt inte att utvinna ur vår planet. Lösningen? Gruvdrift på asteroider. Hur orealistiskt det än låter är tanken inte helt gripen ur luften – såväl offentliga rymdmyndigheter som flera företag inom en framväxande privat rymdindustri är redan i god fart med att planera sådan verksamhet.

Stundvis känns Bastanis teknologiska optimism lite överdriven – kapitlen kunde lika bra vara från någon populärvetenskaplig pocket skriven av vilken Silicon Valley-libertarian som helst. Den enda skillnaden är i slutsatserna Bastani drar. Bastani understryker att HALK är ett politiskt projekt, inte någon oundviklig historisk utveckling. Det extrema utbudet av information, arbete, mat, energi och hälsa som nu uppstår gör att det för första gången någonsin finns teknologiska förutsättningar för kommunism – och Bastani spekulerar faktiskt bara kring redan existerande teknologi, ingen science fiction – men utan rätt politik kan det i värsta fall leda till ett radikalt mera ojämlikt samhälle, i och med att företag och stater utan tvivel kommer att försöka (och gör det redan) introducera artificiell brist för att upprätthålla marknaderna, till exempel genom patent, upphovsrätter eller främjandet av monopol. Exempelvis menar Bastani att utvecklingar inom genterapi och gensekvensering inte bara innebär att hälsovårdens kostnader kommer att sjunka radikalt, utan även att människors arvsmassa i princip kan omprogrammeras för att helt och hållet eliminera ärftliga sjukdomar, minska risker för livsstilsrelaterade hälsoproblem och rentav skräddarsy DNA. Utan rätt politik, däremot, innebär utvecklingen bara att nya former av biologisk ojämlikhet kommer att etablera sig intill den nuvarande ekonomiska ojämlikheten. Likväl kommer gruvdrift i rymden eller automatisering av allt flera arbetsuppgifter utan rätt politik bara att göra den rikaste eliten ännu rikare, medan en ständigt växande global klass av fattiga arbetare kommer att utgöras av de som antingen är arbetslösa eller tvingas arbeta ännu längre än nu för ännu sämre löner än nu.

Den tredje omstörtningen skapar inte bara de teknologiska förutsättningarna för kommunism, enligt Bastani, utan även de politiska. De politiska aspekterna av HALK blir ändå långt ifrån lika utförligt behandlade som de teknologiska i Bastanis manifest. Egentligen är den grundläggande tanken relativt enkel: teknologisk utveckling och frånkopplingen mellan mänskligt arbete och produktivitet bör tjäna alla, inte bara de som äger produktionsmedlen. Vad det i praktiken betyder, och framförallt hur vi kommer dit, blir rätt så otydligt, trots att Bastani skriver att en effektiv karta (vilket han kallar HALK) ”måste naturligtvis visa användarens nästa steg lika tydligt som slutdestinationen”. De specifika, tydliga kraven som HALK förutsätter sammanfattar Bastani: ”ett brott med nyliberalismen, ett skifte mot arbetarägd produktion, en statligt finansierad övergång till förnyelsebar energi och tillhandahållande av universella grundläggande tjänster – korrekt identifierade som mänskliga rättigheter – bortom varuutbyte och profit”. Den arbetarägda produktionen uppmuntras i Bastanis vision på lokal nivå, medan resten sköts av nationalstaten, centralbanker och andra offentliga institutioner.

Bastani skriver att HALK inte kommer att bli verklighet ”genom att storma Vinterpalatset” och att ”de flesta människor har bara möjlighet att vara politiskt aktiva under korta perioder”, med vilket han syftar på politiska val. I en bok med ordet kommunism i titeln och citat av Marx i varje kapitel känns sådana medgivanden aningen överraskande, men de är tongivande för Bastanis historiesyn, där kapitalismen nästan avskaffar sig själv, bekvämt utan några skrämmande konflikter och uppror. Bastani skriver att det måste finnas en bred, populistisk rörelse för att uppnå HALK, att ”folket” som ett kollektivt subjekt måste stå bakom förändringen, men hur rörelsen ska utöva sin kraft annat än via parlamentarisk politik förblir otydligt. Det är den teknologiska utvecklingen tillsammans med en reformistisk nationalstat, inte arbetarklassen eller folket, som sist och slutligen tillskrivs aktörskapet i Bastanis vision. Att kapitalet skulle låta sig omstörtas så smärtlöst är naturligtvis en absurd tanke, men Bastani utelämnar den analysen helt och hållet och verkar i stället föredra en framtidsvision där så mycket egentligen inte behöver förändras. Bastani skriver flera gånger att ett lyxkommunistiskt samhälle skulle innebära en total omställning av de sociala relationer som råder under kapitalismen, men inte ens några preliminära skisser eller idéer till sådana nya relationer finns i detta manifest, vilket är en av dess största brister. Trots den provokativa titeln och till synes radikala anspråket är alltså HALK överraskande moderat – skillnaden mellan Bastanis utopi och en aningen idealiserad version av 1980-talets nordiska socialdemokratiska välfärdsstat är främst teknologisk, inte politisk.

Trots sina brister har Bastanis HALK ändå mycket värdefullt och intressant att säga. HALK är ingen förnyelse av marxistisk teori, utan snarare ett försök att beskriva vad kommunism innebär i dag, ett försök att återuppfinna framtiden. I den ambitionen når Bastani ungefär halvvägs. I och med Bastanis missriktade teknologiska determinism erbjuder boken inga riktiga lösningar, men gör i stället ett förtjänstfullt arbete i att töja på den politiska fantasin, som ett bra manifest ska göra (av någon orsak har originalets undertitel A manifesto utelämnats ur den svenska översättningen). Det är inte helt obetydligt, eftersom de teknologiska utvecklingar vi kommer att se under de kommande årtiondena verkligen har en massiv, kanske rentav omstörtande potential i sig. Det är utan tvekan något politiska rörelser kommer att bli tvungna att beakta för att vara framgångsrika. I den bemärkelsen lyckas Bastani. Jämfört med dagens nyliberala samhälle och dess anti-utopier som slår fast att det inte finns något alternativ till konstant nedskärning, ökande osäkerhet och massiv global ojämlikhet framstår naturligtvis Bastanis helautomatiska välfärdsstat som en mera tilltalande framtid, som något hoppingivande.

Aaron Bastani:
Helautomatisk lyxkommunism.
Verbal förlag, 2019.
Översättning: Per Björklund.

1 kommentar

Ernst Mecke 6 februari, 2020 - 23:17

Aaron Bastani is of course perfectly correct if he thinks that it is no bigger problem to get the necessary energy for HALK together. It will not even be necessary to mine asteroids for lithium – there is already quite a variety of methods for the storage of electricity, and MANY more are at the moment under development. His other ideas are largely something like some selected examples from a flood of ideas which are meanwhile around, but there is of course still the question how ever to get to HALK. What I should suggest is some ”multi-prong” approach: (a) One should propagate and spread ANY idea which is good for the purpose (a good example would be Rutger Bregman’s ”Utopia for Realists” which presents a number of ideas each of which could well be pursued alone) with the aim to establish a society which is simply better than others (a status which the Finnish society has already achieved to some degree – officially the Finns are the world’s happiest people …). (b) The UNESCO or some similar institution should set up an international permanent seminar for good government where delegates from all governments can discuss their experiences from their practice of governing, and (with time) also various possibly helpful theories (please note that on one occasion the very Tarja Halonen was thanking me publicly into the microphone for suggesting this); during the discussions in this seminar it would be possible to point at the good examples which (hopefully) will results from (a) above. (c) For making the discussions in (b) fruitfuI, I do see the necessity for a clear and not too complicated theory of human psychology/behaviour (because in politics one has ALWAYS to do with humans and their reactions – which one would have to be able to foresee). Personally (and having been thinking about psychology since 60 years) I think that humans are in fact MUCH more predictable than they like to think of themselves (a view in which they are unluckily, and flatteringly, permanently encouraged by so-called ”humanists”), and I have begun to discuss these matters in the frame of the Facebook group ”Political Psychology – julkinen ryhmä” (at the moment I am nearly the only one who is writing there, but it is not my wish that it should be so, and if anybody should be interested in joining the group and also contributing to the discussion, s/he is most warmly welcome).

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.