Teknikskiften och nedskärningar från toppen

av Erik Sjöholm

Ny Tids ekonomiansvariga Erik Sjöholm ser tillbaka på sina år på tidningen och minns dramatiska möten och ekonomi som aldrig går bra.

Hur går det för Ny Tids ekonomi?

Det är en standardfråga som tidningens ekonomiansvariga fått svara på åtskilliga gånger. Frågeställaren förväntar sig alltid samma svar – att det skulle gå bra för tidningen är otänkbart.

Jag blev anställd på Ny Tid i slutet på 1980-talet. Folktidningen Ny Tids redaktion var då på Kotkagatan i stadsdelen Alphyddan som också inhyste bland annat Demokratiska Förbundet för Finlands Folks (DFFF) sekretariat. Jag hade eget rum i tredje våningen och minns hur en kvinnlig funktionär hälsade mig välkommen med orden ”ymmärrätkö mihin pesään olet pääsi laittanut” ungefär ”inser du i vilken bikupa du har stoppat ditt huvud”.

Min arbetsbeskrivning var inte helt klart definierad, men så småningom klarnade det att Ny Tids ekonomi inte längre skulle vara knuten till rörelsens administrationsapparat. Folkets bildningsförbunds verksamhetsledare Mika Böök, som hörde till de första i Finland att inneha ett e-postkonto i statliga Tele och som hade fått sitt lösenord levererat med kurirpost, var den person man konsulterade när Ny Tid skulle skaffa sin första PC-dator. Datorn hade en 30 Mb hårddisk och MS-DOS operativsystem installerat. En byrå anlitades för att utveckla ett prenumerantregistersystem, men snart nog tog ändå orken och pengarna slut och jag blev tvungen att ta över och lära mig grunderna i programmering för att bygga upp system för prenumerantregister, banktjänster, löneräkning och bokföring. Claes Andersson,- som var Tigertexts ordförande, beslöt att min anställning skulle ändras från deltid till heltid.

I början av 90-talet under den stora recessionen, ”laman”, med massarbetslöshet som följd var det naturligt att också Ny Tid drabbades och personalens permitteringar sattes i system. Peter Lodenius var noga med att de fackliga minimilönerna skulle följas men eftersom lönepengarna inte räckte till så infördes permitteringar i fyra månader per år.  Peter hade en gång skrivit i tidningens redaktionsruta att chefredaktören är permitterad. Då skrev pressen i Sverige att i Finland börjar man nedskärningarna från toppen.

Redaktionen flyttade till Kabelfabriken, som då ännu ägdes av Nokia, och hyrde in sig i två mindre rum i anslutning till Folkets bildningsförbunds lokal på femte våningen som hade utsikt över Drumsöfjärden. Tigertext Ab grundades 1990 och tillgångarna, som bestod av ett bankkonto, en telefonanslutning, lite inventarier och rättigheterna till Ny Tid överfördes av DFFF med ett gåvobrev till det nygrundade bolaget. När jag flera år senare fått i uppdrag lösa in börsaktier i utbyte mot telefonanslutningen hade DFFF redan försvunnit från kartan och jag hade vissa problem med att få de unga damerna på Elisa att förstå sammanhanget.

Bolagets revisor Veli Vanhanen noterade att det hängde med en stor skuld i balansräkningen. Skulden bestod av obetalda räkningar till Kansan keskuskassa, KKK, för administrativa tjänster som bokföring och prenumeranthantering. Han lyckades genom att utnyttja sina kontakter till partistyret få skulden avskriven. Tigertext var tvunget att med jämna mellanrum ordna aktieemissioner eftersom verksamhetens underskott tärde på det egna kapitalet. Vanhanen var noga med att påpeka att mer än hälften av det egna kapitalet i balansräkningen inte fick underskridas för annars kunde bolaget försättas i likvidation.

Ny Tid fick i början av 90-talet inget stöd från de finlandssvenska fonderna, det hette att tiden inte var mogen. Thomas Rosenberg samlade ihop en delegation från stödföreningen Tigern för att uppvakta Christoffer Taxell som var undervisningsminister och som hade nära kontakter till de finlandssvenska fonderna. Vi hade knappt hunnit sätta oss ner förrän en sekreterare kom fram och viskade något i örat på Taxell som genast reste sig och meddelade att han var tvungen att avbryta mötet för att han måste avlägsna sig. Det var ganska uppenbart att något dramatiskt var på gång och lite senare på dagen kom nyheten om att marken hade devalverats.

Vänsterförbundets partisekreterare Matti Viialainen, som var ordförande för föreningen Vasemmistoviestintä vars uppgift var att fördela det parlamentariska stödet mellan de tidningar som stod nära vänsterförbundet, uppmanade Ny Tid att söka kulturtidskriftsstöd som då delades ut av undervisningsministeriet. Det råkade dessutom sammanfalla med det år som Claes Andersson blev kulturminister. Kulturtidskriftsstödet kom att ersätta det parlamentariska stödet som fasades ut och för Ny Tids del helt kom att upphöra år 2015.

Viialainen, som hade många kontakter, ordnade en gång en exkursion till Veikkaus huvudkontor där Matti Ahde var vår värd. Efter besök på spa-avdelningen blev vi serverade en god middag kring Matti Ahdes roterande Lazy Susan-bord. Bordet hade han importrat från Kina, vilket då kändes lyxigt.

En gång på ett möte befann jag mig i en tungan på vågen-situation när Hämeen yhteistyö, en liten tidning från Tammerfors som hade stora ekonomiska problem och som vissa tidningar ville lämna utan fortsatt stöd. Ny Tids röst tillsammans med ordförandens avgjorde till fördel för Tammerforstidningen, men stödet räddade ändå inte Hämyri från att gå under redan följande höst. Ny Tid blev ändå belönad för redaktionen fick ärva deras Mac-datorer. Ulla Pättiniemi som var vd för Kansan Uutiset ringde och sa ”Voitte ottaa ne koneet”. Trygve Söderling som hade kläm på layoutprogram lyckades med att starta upp sidombrytningen för tidningen. Det var det andra teknikskiftet på redaktionen. Ny Tids stödförening Tigern hade grundats och samlat in pengar för anskaffningen av en sättningsmaskin av märket Compugraphic. Den tekniken hade blivit obsolet.

Den gode Peter ställde ofta i kampanjbrev den retoriska frågan ”Behövs Ny Tid?”. Idag måste väl tilläggas ”i pappersformat”. Det är svårt att hitta motargument när folk säger upp sin prenumeration för att de vill spara på miljön, i synnerhet med tanke på att det går åt ett helt träd för att trycka upp en upplaga av tidningen, vilket medför koldioxidutsläpp i atmosfären.

Ny Tid behöver sina läsare för att få statliga bidrag, då det förutsätts en viss andel egen finansiering, och här utgör prenumerationsintäkterna den överlägset viktigaste posten. Samtidigt behövs också investeringar i komplexa system som kan hantera digitala prenumerationer av varierande längd, betalningsuppföljning, förnyelseerbjudanden, påminnelser, digitala betalningslösningar med mera. För även om de statliga bidragen har ökat, nu senast när Janne Wass har lyckats få stöd för nyhetsverksamheten på webben, är problemet är hur man ska få folk att betala för en digital upplaga.

Även när vi löst problemet med digitala prenumerationer kommer sannolikt svaret på frågan ”Hur går det för Ny Tids ekonomi?” att bli detsamma. Bra kommer det nog aldrig att gå ekonomiskt, men nog ska Ny Tid leva i 75 år till. N

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.