Att förstå strukturell rasism i Finland utmanar tanken om Finland som undantag

av Mio Lindman

Genusvetaren Milka Njoroge hävdar att en föreställning om Finland som ett land där rättvisa och jämlikhet råder används för att fria det finska samhället från all kritik som rör rasism.

Milka Njoroge, som är doktorand vid Åbo Akademi, arbetar med ett forskningsprojekt som handlar om fotografiska representationer av svart och afrikansk kvinnlighet. Hon fokuserar i synnerhet på bilderna av kvinnlig omskärelse som fotografen Meeri Koutaniemi tagit. Hennes projekt reder ut hur idéer om finsk välvilja hänger samman med en paternalistisk och kolonialistisk struktur som utesluter svarta-afrikanska ontologier och epistemologier.

När jag sätter mig ned tillsammans med Njoroge på ett café i Åbo diskuterar vi inledningsvis Black Lives Matter-rörelsen i Finland. Vart är den på väg?

När Njoroge deltog i en BLM-demonstration i Åbo insåg hon att det inte finns någon ideologisk förståelse inom den finska rörelsen. I USA kräver protesterna polisens avskaffande, genom nedbudgetering och genom att nedmontera det som vi idag känner som en stat som spärrar in en avsevärd del av sin befolkning. BLM startades som en rörelse medveten om att den anti-svarta rasismen är ett globalt fenomen. Rörelsen uppmärksammar och protesterar mot det oprovocerade våld som svarta personer känner av i sina vardagsliv – från mikroaggression till våld som upprätthålls av staten. I Finland saknar rörelsen, menar Njoroge, organisatoriska riktlinjer, man riktar inga krav med regeringen som adress som skulle ha som mål att få ett slut på rasismen, och i synnerhet det som Njoroge beskriver som anti-svart rasism.

– BLM-rörelsen har utformats på ett sätt som hittills saknat förankring hos arbetarklassens svarta och bland immigrant-gemenskaper och den har saknat förståelse för hur de här människorna upplever rasismen i Finland.

Vad skulle krävas för att skapa en ideologisk medvetenhet i BLM-rörelsen, så att finska förhållanden tas i beaktande?

– För det första: svarta personer har osynliggjorts genom begreppet people of color. När det begreppet används blir det inte tydligt att de med mörkare hud utsätts för grövre former av lidande än de som har ljusare hy. Detta handlar förstås inte om ett OS i förtryck, men har du en aning om vilka former av sårbarhet som svarta människor lever i varje dag, från mikroaggressivitet på tåget till statligt understödd terror? Det är till föga hjälp att svarta amerikaner fetischeras i Finland. Njoroge menar att det är lätt att solidarisera med fysiskt avlägsna personer, vars berättelser vi tar till oss via konst och media, och vilket blir ett sätt att konsumera lidande.

–Samtidigt utesluts solidariteten med svarta i Finland – med grannar, vårdare och städare.

– Till och med när vi ignoreras, när vi förvägras möjlighet att delta i sociala och kulturella rum, förblir vi synliga på andra sätt. Jag vill approppriera vad Levinas sade om att möta en annan genom att konfronteras med hens ansikte. I sådana möten sätts den finska förståelsen av verkligheten i gungning. Att erkänna någons mänsklighet innefattar att man kan förstå det våld som riktas mot denna människa och se den egna delaktigheten däri. Ironiskt nog – eller inte – skapar sådana möten också ett allt skarpare försvar av territoriet, Finland, genom retorik som riktas mot invandrare.

Njoroge talar om hur svarta osynlig-görs, även om de också är i allra högsta grad synliga. Hon hänvisar till vad hon kallar ett psykologiskt krig som på ett konkret plan tar sig uttryck genom hur svarta inte blir insläppta på arbetsmarknaden. En person diskvalificeras bara genom att ha fel sorts namn.

– Varför upprätthålls ett psykologiskt krig? Jag tror det också kan förklaras genom att det finska samhället inte präglas av aggressiv kapitalistism, vi förväntas ha tillgång till service och tjänster på jämlik basis genom välfärdsstaten, även om vi också är medvetna om hierarkierna som begränsar tillgången, exempelvis beroende på om en person har medborgarskap eller inte. Det är psykologiskt smärtsamt för finländare att se svarta och andra icke-vita personer få tillgång till välfärdsstatens tjänster.

Njoroge illustrerar hur detta psykologiska krig ser ut.

– I polisrapporten som beskrev händelserna kring Samuel Dolphynes- död – han avled efter en våldsam konfrontation med polisen i november 2018 – användes hans övervikt som ett vapen mot honom själv. I rapporten hänvisade man till Dolphynes medicinska tillstånd, att han löpte risk att dö en för tidig död. I ett annat fall avlägsnades en svart kvinna från ett tåg i Helsingfors på ett aggressivt sätt eftersom hon inte hade någon biljett. Och i ett tredje fall: för ett par veckor sedan, i Helsingfors, fälldes en ung man till marken och hölls fast av säkerhetspersonal vid tunnelbanan för att han inte kunde visa upp giltig biljett.

– Men jag vill inte bara återge och i detalj peka ut svarta människors lidande. De här händelserna – att den statsunderstödda våldsapparaten riktar sig mot svarta i synnerhet – behöver diskuteras, snarare än tigas ihjäl, utan att det reduceras till individuella händelser.

Vad ser du som de största utmaningarna när det gäller att komma åt den strukturella rasismen?

– Som forskare har jag märkt att det under de senaste åren dykt upp mer och mer forskning om kolonialism och om Finlands delaktighet i den. Jag vill förstås ge mitt erkännande åt det arbete som görs här, men som jag ser det har forskningspublikationerna bara kommit en viss bit på väg med att beskriva Finlands inblandning i kolonialismen.

– Vi måste fråga oss: varför är det så svårt att tala om kolonialism i Finland? Det är sällan som man pekar på hur nutiden hänger ihop med kolonialismens tidevarv. Kolonialismen kommer snarare att framstå som en specifik era med specifik geografisk förankring. Som något som inte påverkar nutiden eller samtida rovlystna strukturer som upprätthåller anti-svart våld, antiziganistiska attityder eller det faktum att samerna fortfarande kämpar för suveränitet. De här kontinuiteterna behöver mejslas ut. När de här strukturerna inte konfronteras fortsätter man att möjliggöra att minoritetsgrupper utsätts för statsunderstött våld.

Finlands inblandning i det kolonialistiska missionärsprojektet i Namibia har beskrivits som uttryck för finsk humanitarism och välvilja, snarare än något som kunde sättas i samband med våldsam kolonialism. Detta narrativ löper enligt Njoroge parallellt med hur dagens Finland tänker på sig självt som ett offer, där offertänkandet berättigas genom att Finland ockuperats av Sverige och Ryssland.

– Det finns också ett narrativ som går ut på att välfärdsstaten territorialiseras, att den ses som vår egen. Detta ”ingen kan ta den ifrån mig” som narrativet uttrycker odlar okunnighet på ett individuellt och institutionellt plan genom att tysta immigranters, svartas och andra icke-vita gemenskapers röster. Deras erfarenheter av icke-jämlik tillgång till välfärdsstatens tjänster ryms inte med i bilden av välfärdsstaten.

Vilka följder får denna tystnad för hur makten fungerar? I Finland väljer man strategiskt vem man lyssnar på, det står klart när man synar retoriken om välfärdsstaten i sömmarna, säger Njoroge.

Att kritisera välfärdsstaten kan verka blasfemiskt, tillägger hon, men för fram frågan: vilka är villkoren som tryggar att välfärdsstaten alls är möjlig över tid?

– När vi tar del av välfärdsstatens frukter måste vi kunna se och känna igen hur den fungerar och vem som befinner sig längst ner, vem som inte har tillgång till välfärdssystemet och vems kroppar som arbetar för att hålla igång det hela.

Intersektionell feminism

Begreppet ”intesektionalitet”, har fått ny spridning genom regeringens jämställdhetsprogram.

Enligt Njoroge begreppet vittvättats i syfte att bära upp föreställningen om progressivitet i Norden.

– Det finns en omhuldad idé om finsk exceptionalism, att Finland är ett land som upprätthåller mänskliga värden. Genom olika narrativ, exempelvis om det koloniala missionsarbetet i Sydvästafrika, används den finska exceptionalismen som en sorts manipulation som påverkar förståelsen av verkligheten. Detta gäller också orättvisorna som samerna, svarta och andra icke-vita gemenskaper får utstå. Bilden av vita kvinnor i regeringen blir ett sätt att upprätthålla retoriken om jämlikhet.

Den kritiska diskussionen om genus och klass tar inte i tillräcklig utsträckning ras i beaktande. När ras tas med sker det i form av en kommodifiering av svarta och andra vita gemenskaper – en puff framåt i karriären för vita forskare som ansöker om projektmedel och som är med om att täta luckorna i det progressiva Finlands fasad.

– Jag väntar ännu på att få se finska forskare som ägnar sig åt komplexiteten i svarta människors och icke-vita gemenskapers liv, och som gör det på ett sätt som inte placerar vitheten i centrum och som inte på ett ytligt sätt är ivriga att ”studera” de här människornas kultur.

– Jag vet att jag generaliserar, men också när vita forskare har försökt närma sig svarta och andra icke-vita gemenskaper har dessa förblivit studieobjekt. Detta får mig att fråga: vad om forskare skulle erkänna att svarta och andra icke-vita är subjekt, att de kan frigöra sig själva på sina egna villkor? Då skulle det inte finnas någon att rädda, vilket skulle hota grunden för de projekt som vilar tungt på tanken om finsk välvilja.

– Diskrimineringsombudsmannen har förstås gjort ett viktigt jobb. Men jag vill också delvis ta avstånd från idén att alla kan få upprättelse inom rättssystemets ramar, att alla problem kan fixas eftersom det finns lagar. Rättssystemet är mot svarta. Det är lönlöst att uppmana oss att ta vår tillflykt till rättssystemet när vår tillvaro har kriminaliserats genom detta system, som kan sägas ge vitas intressen sitt beskydd.

Kan du specificera på vilka sätt en sådan problematisk tilltro till rättsystemet yttrar sig?

– Kommentarerna under videon där en ung svart man nyligen aggressivt låstes fast mot marken av säkerhetsvakter eftersom han inte kunde uppvisa en biljett uttryckte, knappast överraskande, anti-svarta attityder. Många av kommentarerna innehöll påståenden som: ”Här i Finland följer vi lagen!” Och just här vill jag fråga: Hur kan ”lagen” som används mot oss fungera som den instans där vi söker upprättelse? Också att du ställer frågan ”har du specifika exempel” är betecknande. Om du inte har några bevis att komma med kan det du säger avvisas som skitprat. Om du saknar bevis – då existerar det inte, och eftersom det inte hände så finns det inga sätt att ta reda på om du hittat på alltihop.

Till sist diskuterar vi coronakrisen. Njoroge drar sig till minnes en artikel som YLE publicerat där man påpekar att bristande språkkunskaper bland somalier, en grupp som drabbats hårt av smittan, var en av faktorerna som gjorde det svårt för informationen att nå fram till gruppen. Här saknas en kritisk medvetenhet, säger Njoroge och hänvisar till de hatiska sätt på vilka finska politiker använder sig av det finska språket. Det finns en förväntning och ett krav på att migranter ska lära sig finska. Men vad betyder det att lära sig ett språk som av politiker används på ett hatiskt och hårt sätt, där språket används som ett sätt att förvägra vissa människor sitt existensberättigande?

– Om vi verkligen eftersträvar ett rättvist samhälle måste vi ta upp kampen mot de rasistiska diskurser som skadar svarta liv. Enskilda anti-rasistiska strävanden kommer inte i sig själva att rå på anti-svarta hållningar och strukturer. De här konfronationerna och samtalen måste innehålla en institutionell och strukturell förståelse,  bortom enskilda initiativ för inkludering och diversitet. Bara på det sättet kan den falska idén om Norden och Finland som ett humanitärt undantag blottläggas.

Foto Mio Lindman

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.