New York Times avslöjande om USA:s president Donald Trumps personliga ekonomi innehöll i sak ingen nyhet. Det har redan länge varit allmänt känt att Trump som traditionell affärsman misslyckats i de allra flesta av sina åtaganden, och genom hörsägen och slutledningar har det varit lika känt att Donald Trump antagligen inte heller betalat nästan någon federal skatt under de senaste två decennierna. Genom att ha lyckats lägga vantarna på presidentens skattedeklarationer har New York Times nu ändå kunnat bevisa, svart på vitt, allt det som tidigare varit inofficiell kunskap.
Genom att deklarera enorma förluster för sina företag och gigantiska summor för högst tvivelaktiga “konsultavgifter” och “arbetsutgifter” har Trump berättigat sig själv till så stora skatteavdrag att han under flera års tid inte betalat någon inkomstskatt alls. Under sitt första år som president 2017 bidrog han till landets ekonomi med 750 dollar.
Hade det här varit vilken som helst annan politiker, hade tidningens avslöjanden naturligtvis varit en dödsstöt. Men Donald Trumps popularitet har gång efter annan visat sig omges av ett kraftfält som är ogenomträngligt för rationella argument. Kärngruppen av Trumps anhängare tror inte, bryr sig inte eller vet inte om Times avslöjande.
Det är lönlöst att spekulera i om denna affär blir droppen som får bägaren att rinna över. På sikt är det egalt om Trump sitter fyra år till som president eller om han blir ersatt av Joe Biden, en kandidat som lovat att upprätthålla precis de förhållanden i USA som gjorde att Trump blev vald första gången. Biden är en nyliberal som kommer att värna om sina donatorer i affärsvärlden och energibranschen, och hans politik kommer att fortsätta marginaliseringen av de redan ekonomiskt och socialt utsatta i landet. I stället för att ta tjuren vid hornen och arbeta för grundläggande reformer, har den demokratiska eliten beslutat att surfa vidare på ett status quo i väntan på att nästa Trump ska uppenbara sig ur republikanernas led och igen samla de missnöjdas röster.
Det kanske mest intressanta i Times avslöjanden är inte Trumps skattefiffel eller de faktum att han sitter på en potentiell tidsinställd bomb av skulder vars frist snart går ut — eller att han kan bli tvungen att betala tillbaka hundratals miljoner dollar i skatteavdrag. Däremot är det spännande att läsa om hur denna miserabelt dåliga affärsman lyckats bli sinnebilden för “den framgångsrika businessmannen”, the self made man.
Som traditionell affärsman har Donald Trump gått från misslyckande till misslyckande och spekulerat bort det mångmiljonarv hans far lämnade honom, och som är grunden till hans förmögenhet. Bakgrunden till hans omfattande skatteplanering ligger i en totalkollaps av hans affärsimperium i slutet av 1990-talet, som skapade förluster med vilka han kunde undvika att betala skatt i åratal framöver. I dagens läge gör alla hans fastigheter och golfbanor förlust — med Trump Tower i New York som det enda undantaget.
Det var efter att hans fastighetsimperium imploderat och han hade en skuldbörda på hundratals miljoner dollar hängande över sig, som Trump bytte taktik: i stället för att låna ännu mer pengar för att bygga och köpa fastigheter, licensierade han ut sitt namn och sin image till andra aktörer. Inte bara hotell och casinos fick nu bära Trumps namn, utan också biff, vodka, möbler och accessoarer. Trots hans katastrofala misslyckande som affärsman, var Trump sinnebilden för framgång, en bild som andra gärna solade sig i, medan Trump själv var den som hyrde ut solstolen.
Det var då Trump var mitt i denna process som tv-kanalen NBC tog kontakt med Trump med intresse för att producera reality-serien The Apprentice, som också gått i en finsk version med namnet Diili — mest känd för att ha producerat mediepersonligheten Jethro Rostedt. The Apprentice sändes i 15 säsonger mellan 2004 och 2017, och red helt och hållet på Trumps image som den rika “high rollern”, jetsetbusinessmannen som omgav sig med lyx och vars näsa för affärer aldrig felade. I själva verker vat serien Trumps ekonomiska räddning: den enda riktigt framgångsrika affären under hela hans karriär.
Trumps stjärna dalade dock med åren, och tittarsiffrorna för The Apprentice med den. Under 2010-talet var Trumps inkomster från tv-serien för små för att upprätthålla hans luxuösa livsstil och hans fortfarande pågående, förlustbringande affärsverksamhet, och han var igen tvungen att börja låna pengar. Då Trump inledde sin presidentvalskampanj 2015, ersattes han av Arnold Schwarzenegger, som var domare i den sista säsongen.
Det ligger en hård ironi i att mannen som älskar att odla bilden av sig själv som universums bästa affärsman under sin hela karriär inte lyckats med en enda annan affärsverksamhet än att sälja bilden av sig själv som universums bästa affärsman. Och vi har köpt den bilden, vare sig vi gillat mannen eller inte. Också här i Finland odlades under Trumps första valkampanj ivrigt argumentet att oberoende av vilka brister Trump har, så är han ju åtminstone en skicklig affärsman. Nu skulle USA äntligen få en president som förstod sig på finanser, hette det. Medierna gjorde reportage om samlingspartistiska unga som vallfärdade till Trumps valtillställningar i USA för att få en glimt av sin idol. Detta trots att hans misslyckanden som fastighetsinvesterare redan då var allmän kännedom.
Trump är på många sätt en president för vår tid. Snarare än lösningen på de problem som det globala marknadsliberala systemet har skapat, är han detta systems logiska slutpunkt. Inte bara kan pengar köpa dig makt — det räcker med illusionen om pengar. I grunden till vår idoldyrkan av framgångsrika personer finns hoppet om att deras framgång på något sätt ska komma oss till godo, en föreställning som ivrigt påhejats av förespråkarna för den så många gånger motbevisade trickle down-teorin. Samma tongångar hördes ju också då affärsmannen Juha Sipilä (C) utnämndes till Finlands statsminister 2015. Äntligen en framgångsrik affärsman för att leda landet!
Michael Wolff avslöjade in sin bok Fire and Fury 2018 att få var lika chockade över utgången i presidentvalet 2016 som Donald Trump och hans närmaste stab. Det hade aldrig varit Trumps avsikt att verkligen bli president, och ingen i hans stab hade bemödat sig om att bygga upp en organisation för jobbet som tog vid efter valet. För Trump var valet en PR-kampanj i samma stil som The Apprentice. Tv-seriens popularitet hade dalat och inbringade inte de pengar han behövde för att betala bort sina lån. Det var få som längre brydde sig om vad Trump sa och gjorde, och hans namn bar inte samma lyster som det en gång gjort. Trump behövde polera sitt rykte och höja sin mediala profil. Vad bättre än att visa upp sig som universums mest framgångsrika affärsman på USA:s största mediespektakel, presidentvalet? Men inte ens Trump trodde att det amerikanska folket skulle nappa på betet — hook, line and sinker.
