Vad är liberalismen egentligen? Hur kan det komma sig att liberalismen är en så dominerande ideologi? Vad kan vänstern göra när liberalismen under 2000-talet drabbats av en allt svårare, rentav existentiell, kris? Varför tycks alternativet komma från en nationalistisk och antiliberal extremhöger, snarare än från vänstern? Det är frågor som behandlas i boken Mikä liberalismia vaivaa? (Vad går det åt liberalismen?) skriven av Veikka Lahtinen och Pontus Purokuru – essäister, podcastare och aktivister.
Största delen av boken handlar om liberalismens idéhistoria och historiska roll i skapandet av en orättvis och utplundrad värld. Det är nästan fråga om en svartbok över alla de hemskheter som utförts under liberalismens egid. Samtidigt är författarna mycket medvetna om de framgångar liberalismen fört med sig, rentav så till den grad att vi (i Väst) helt enkelt uppfattar världen och människan i termer som skapats av liberalismen. Våra lustar och fantasier och våra föreställningar om vad som är eftersträvansvärt och genomförbart, är färgade av det liberala samhället. ”Den djupa liberalismen” verkar i oss oberoende av vilken uppfattning vi har om liberalismen som idé. Den innebär inbyggda beteendemönster, borgerlig hegemoni i praktiken. Enligt författarna är liberalismens fundament skyddet av den privata äganderätten, och individualism i motsats till kollektivism.
Utvärderingen av liberalismen försvåras av att den är så nära kopplad till kapitalism och till vad Piketty valt att kalla propertarianism – en politisk filosofi som utgår från individuella äganderätter som grundvalen för samhällsordningen, och som rentav godtar att slavar kan vara privat egendom. (När slaveriet förbjöds under 1800-talet måste man kompensera slavägarna för den ekonomiska förlusten.) Kapitalism kan ju fungera utan liberalism, och för liberala höjdare – som Smith, Mill och Keynes – har det inte varit otänkbart att reglera, beskatta och beslagta privat egendom, i synnerhet arv. I en svartbok över liberalismens synder blir det svårt att skilja dem från kapitalismens och propertarianismens skuldregister, men författarna kunde ha gjort ett bättre försök. Under kapitalism kan det vara nödvändigt att på olika sätt splittra arbetarklassen enligt rasistiska, etniska och sexistiska schabloner, men är det lika nödvändigt för liberalismen? Propertarianismen är förenlig med en Hobbesiansk Leviatan, men är liberalismen också det? I en nyligen utkommen bästsäljare, The Narrow Corridor, framhåller Acemoglu och Robinson att frihetens smala korridor kräver att staten är tillräckligt stark, men samtidigt bunden av ett livskraftigt civilsamhälle.
Vad går det åt dagens liberalism? Enligt boken är det fem symptom som visar att liberalismens epok går mot sitt slut: den liberala demokratins upplösning; den ekonomiska tillväxtens slut; misstroendet mot liberalismens osociala och rationalistiska människosyn; framstegstrons död; liberalismens existentiella kris, det vill säga kombinationen av växande mentala problem och den globala klimatkrisen.
Vad kan vänstern sätta i stället för den döende liberalismen? Författarna ägnar sig åt en kritik av de traditionella vänsterpartiernas och de grönas verksamhet. Dessa har i alltför hög grad anpassat sig till den nyliberala hegemoniska världsbilden och vågar inte vara öppet antikapitalistiska.
Tre alternativa, men rätt okända, vänsterrörelser lyfts kortfattat fram: ”postfossil posthumanism”, ”fullt automatiserad lyxkommunism” och ”xenofeminism”. Det avslutande kapitlet framhåller betydelsen av kunskap, känsla och styrka för att skapa en konstellation av revolutionära krafter. #metoo, de gula västarna och livsstilsexperiment lyfts fram, men helt övertygad blev jag inte. Att avsluta med meningen ”I Odjurens epok måste man sätta sig i rörelse utgående från de egna behoven och röja en väg, som är stenlagd med kunskap, känsla och styrka”, är lite för obestämd för min smak.
Veikka Lahtinen & Pontus Purokuru:
Mikä liberalismia vaivaa?.
Kosmos, 2020.
