Van vid att gå emot konsensus och hegemoni

av Otto Ekman

Många Natomotståndare har undvikit att uttala sig offentligt på grund av rädsla för påhopp och aggressioner. Det här är mycket oroväckande ur en demokratisynvinkel, säger Vänsterförbundets riksdagsledamot Veronika Honkasalo.

Finlands abrupta kursändring i Natofrågan har beskrivits som ”historisk” och förorsakat vad som närmast kan kallas eufori i vissa politiska läger. En av de som hållit och fortsätter att hålla huvudet kallt är Vänsterförbundets riksdagsledamot Veronika Honkasalo­ som fortsättningsvis motsätter sig ett Nato­medlemskap. Som hon mycket riktigt påpekar är detta fortfarande Vänsterförbundets officiella linje, åtminstone fram till sommarens partikongress.
– I dagens läge finns det inga säkra svar och inga riskfria alternativ. Men jag har gjort min analys baserad på bland annat de expertulåtanden som riksdagen fått ta del av och min bedömning är att ett Natomedlemskap inte skulle leda till ökad säkerhet eller stabilitet i det långa loppet, säget Honkasalo som bland annat tar upp Natos kärnvapen och den förlängda gränsen mot Ryssland som potentiella riskfaktorer.
I framtiden hägrar också oron för Natos krav på en utökad militärbudget samt aktiv finsk medverkan i tvivelaktiga internationella operationer:
– Även om USA:s invasion av Irak inte genomfördes under Natoflagg så bör vi komma ihåg att den godkändes och stöddes av alla nyare Nato­medlemmar, det var bara några av de äldsta och självständigt starkaste, som Frankrike, som stod emot. I Finland finns det traditionellt en politisk kultur av att försöka vara ”mönstereleven” i internationella sammanhang och det kommer definitivt att höjas röster på högersidan om att Finland ska medverka aktivt också i operationer som inte handlar om vår egen säkerhet.

Van att gå emot konsensuskulturen
Honkasalo var alltså en av dem som röstade emot när riksdagen röstade för ett finskt Natomedlemskap med de historiska siffrorna 188 för och 8 emot. Honkasalo säger att hon som vänsterpolitiker varit tvungen att vänja sig vid att gå mot strömmen, också ensam om så krävs:
– Det här är någonting som varit konstant under min politiska karriär också i andra frågor, känslan av att gå emot en åsiktshegemoni. Då jag satt i Helsingfors stadsstyrelsen var vi från Vänsterförbundet ofta de enda som röstade emot i frågor om till exempel nedskärningar. Om man till exempel försöker försvara flyktingars mänskliga rättigheter kan man lätt bli isolerad i dagens politiska klimat, också de som i hemlighet håller med en blir ängsliga för att säga det högt.
Honkasalo säger att Finland och den finländska politiken präglas av en konsensuskultur där den som sätter sig emot ett majoritetsbeslut lätt kan stämplas som en simpel bråkstake.
– Förstås är det också en bra sak att man strävar efter att fatta beslut i samförstånd, men särskilt den här vårens händelser har på många olika sätt bevisat att det finns en baksida med den här konsensuskulturen, det kan kännas ganska ensamt att höra till minoriteten och man blir lätt osynliggjord. Jag har hört partikamrater ställa frågan om man nu bara borde ändra åsikt och vara för Nato ”för att det blir enklast så”, det här tycker jag är sorgligt och oroväckande ur en demokratisynvinkel.

Bristande mediebevakning
Mediebevakningen, vem som får utrymme och syns, spelar också en roll och då handlar det inte bara om politiker. Honkasalo tar upp Yles gallup-­resultat, som visar att Natofrågan fortfarande långt är en generationsfråga där stödet ökar ju äldre den tillfrågade är. Störst är skepsisen bland unga kvinnor.
– Men åtminstone jag har inte sett den demografin särskilt representerad då det kommer till vem som får sina röster hörda i medierna.
Då det kommer till själva den praktiska politiska processen kring medlemskapsansökan inom riksdagen så kritiserar Honkasalo främst den snabbhet med vilken beredningen genomförts, det har bland annat varit svårt att få tid att höra tillräckligt många oberoende expertutlåtanden. Återigen spökar konsensuskulturen:
– Det känns som att frågan för vissa redan var avgjord i februari, processen behandlades närmast som en formalitet där det ”inte fanns tid” för avvikande åsikter.

Turkiet trilskar
En person för vilken frågan inte alls är avgjord är Turkiets president Recep­ Tayyip Erdoğan, som förkunnat att Natomedlemmen Turkiet inte kommer att ge grönt ljus för Finlands eller Sveriges Natomedlemskap om inte han i utbyte får betydande politiska eftergifter. Det handlar om att utlämna personer som är efterlysta av Turkiets säkerhetstjänst, men också om att upphäva sanktioner som lagts på landet efter bland annat dess invasioner i norra Syrien.
Turkiets trilskande har lett till ett ramaskri bland Natoanhängare på högerkanten: till exempel Centerpartiets Mikko Kärnä skrev ett raljant inlägg på social medier om hur han tänker bojkotta turkisk kebab.
– Det är ironiskt att somliga politiker plötsligt lägger märke till Turkiets människorättssituation först nu, kommenterar Honkasalo.
– Det här är ett land som i årtionden redan förtryckt och bombat sin egen och andra länders civilbefolkning, och nu vill man bojkotta dom för att dom sätter hinder i vägen för att alliera sig militärt med oss.

Vägen vidare
Om Finland nu ändå går med i Nato, vad är nästa steg? Att fortsätta kämpa för nedrustning och mot global amerikansk hegemoni inom alliansen? Att jobba för ett utträde?
– Jag tror inte att det skulle vara en realistisk möjlighet att genast börja jobba för ett utträde, säger Honkasalo men tillägger att hon vet att det förs en aktiv intern diskussion om just den här frågan inom vänsterpartier i andra nordiska Natoländer som Norge och Danmark.
Överlag ser Honkasalo nordiskt samarbete som den bästa vägen framåt för att fortsätta verka för vänstervärderingar efter ett finländskt Natomedlemskap.
– De nordiska länderna har många gemensamma intressen då det kommer till till exempel nedrustning och kampen mot kärnvapen. Tillsammans kan vi lättare göra vår röst hörd också inom en större organisation. Den finländska vänstern har också mycket värdefullt att lära sig av våra danska och norska systerpartier som har en längre konkret erfarenhet av att föra vänsterpolitik i ett Natoland.

Foto: Otto Ekman

EDIT 9.6.2022: ”Då jag satt i Helsingfors stadsfullmäktige” ändrat till ”Då jag satt i Helsingfors stadsstyrelsen”. Honkasalo sitter fortfarande i stadsfullmäktige, men inte stadsstyrelsen. 

3 kommentarer

Hugo Pettersson 15 juni, 2022 - 13:54

Bra tänkt Veronika! Brådskan är talande! Utnyttja rädslan för det fascistoida Rysslands krigsmaskin. För in Finland och Sverige i den västkapitalistiska militärapparaten. Låt Europa sköta Ryssland, så tar USA tillsammans med UK, Australien, Nya Zeeland hand om KIna. Och de olika kapitalistiska staterna drabbar samman i ett nytt världskrig som vi nordbor kommer att vara med i. Östersjön görs till ett innehav för NATOs kärnvapen i än större utsträckning. Vi ser nu hur outredd frågan var – Turkiet är ett exempel. Nu medger NATO med trevlig norsk dialekt att de behöver svenska flygplan och u-båtar samt Finlands stora armé för sina egna strategiska syften. All heder till de riksdagspersoner i både Sverige och Finland som häll emot denna prematura brådska.

Reply
Hugo Pettersson 18 juni, 2022 - 00:56

Är denna uppgift riktig? New Left Review Lily Lynch ”” maj 2022. Jag vet inte själv.

Some of the most ardent supporters of NATO membership can be found among Sweden and Finland’s business leaders. Last month, Finnish President Sauli Niinistö hosted a ‘secret NATO meeting’ in Helsinki. Among those in attendance were Swedish Minister of Finance Mikael Damberg, top-ranking military officials and powerful figures in the Swedish and Finnish business communities. Chief among them was the billionaire Swedish industrialist Jacob Wallenberg, whose family holdings add up to one third of the Stockholm Stock Exchange. Wallenberg has been NATO’s most enthusiastic cheerleader among Swedish executives. He is a regular participant in the Bilderberg Meeting, an elite group dedicated to spreading the gospel of Atlanticism and free markets. In the weeks leading up to Sweden’s decision to apply for NATO membership, the Financial Times predicted that the Wallenberg dynasty’s stance on Swedish accession would ‘weigh heavily’ on the ruling Social Democrats, over whom he is thought to hold considerable sway.

At the Helsinki summit, Swedish government officials were warned that their country would become less attractive for foreign capital if it remained ‘the only state in Northern Europe outside of NATO’. This, along with significant cajoling from Finland, was one of the decisive factors that led Minister of Defense Peter Hultqvist to change tack and swing behind the alliance. Sweden’s Expressen reported that the meeting suggested the business community holds far greater power over foreign policy decisions than previously thought. It’s not hard to see why business are so invested. Swedish defense industry giant Saab is expecting major profits from NATO membership. The company, whose majority shareholder is the Wallenberg family, has seen its share price nearly double since the Russian invasion. Chief Executive Micael Johansson has said that Sweden’s NATO membership will open new possibilities for Saab in the areas of missile defense and surveillance. The company is expecting dramatic gains as European countries raise their defense spending, and first quarter reports reveal that operating profits have already risen 10% over last year, to $32 million.

The considerable influence of business leaders on the NATO question contrasts with that of the general public. Though Sweden has held referenda on every major decision in recent history – EU membership, the adoption of the euro – it will not consult its citizens on NATO. The most prominent politician to call for a vote is Left Party leader Nooshi Dadgostar, but her requests have been flatly rejected. The government, fearing that NATO membership could be voted down once wartime hysteria wears off, has instead taken a ‘shock doctrine’ approach, ramming the policy through while Ukraine is still in the headlines and the public is afraid. They have also said that a referendum would require extensive organization and could not be held for some months. This means the issue of NATO membership would feature in the September election campaign: a scenario the Social Democrats are determined to avoid.

Reply
Hugo Pettersson 29 juni, 2022 - 22:00

Det är en sorgens tid, hoppas inte det gamla talesättet ” de som inte använder ögonen att se med , får använda dem till att gråta” Apropå VF sorgliga utveckling med minister Andersson i spetsen. Hon låter närmast som kollega Andersson i Sverige.

”Vänsterförbundet anser att Finland nu bör betona Natos roll som försvarsallians, vars uppdrag är att försvara sina medlemsländer från yttre angrepp. Nato ska inte användas som ett redskap för stormaktspolitik, slår partiet fast. Vidare bör Finland som Natomedlem gå in för ett nära samarbete med de övriga nordiska länderna. Utländska Nato-trupper eller kärnvapen ska inte baseras på finländsk mark, anser Vänsterförbundet. Finland bör fortsätta verka för kärnvapennedrustning och för att Norden ska förbli en kärnvapenfri region.
Ett motförslag om att Finland bör förbli militärt alliansfritt, röstades ner med siffrorna 173–68. Partiordförande Li Andersson räknar med att Nato-debatten fortsätter. ” YLE 12 juni 20220-

Otroligt naivt av en vänsterorganisation ” Nato skall inte använda för stormaktspolitik”. Lycka till!

All heder åt de 68!

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.