Kapitalismen kan inte lösa klimatkrisen, säger både forskare och aktivister på vänsterkanten. Men finns det ens teoretiska möjligheter att införa ett radikalt systemskifte under den tidsram som 1,5-procentsmålet stipulerar?
I science fiction-kretsar används begreppet unobtanium för att beskriva ett mirakulöst ämne som kan lösa berättartekniska problem som till exempel hur man kan uppnå hastigheter högre än ljusets, resa bakåt i tiden eller upphäva tyngdlagen. Flertalet forskare, ekonomer och klimatexperter beskriver också förhoppningarna på att marknaden med hjälp av innovationer ska lösa klimatkrisen som väntan på ett slags unobtanium. Harvardforskaren Jacob Moscona har kommit fram till att teknologiska innovationer har hjälpt till att minska växthusutsläppen med 20 procent sedan 1960, och förutspår att ny teknologi allena inte kommer att minska på utsläppen med mer än 13 procent mellan 2022 och 2100.
När näringslivet och högerpolitiker talar om att stoppa klimatförändringen är det ändå alltid ”grön teknologi” och ”gröna innovationer” som ska göra det möjligt för oss att fortsätta producera och konsumera som förut samtidigt som vi drastiskt minskar mänsklighetens klimatavtryck. Denna teknologi existerar inte. Samtliga tekniska lösningar vi har i dag bygger i slutändan på fortsatt exploatering av till exempel sällsynta bergartsmetaller som ska extraheras ur bräckliga ekosystem eller på utopiska tankar på att vi ska kunna driva all världens maskiner och produktionsprocesser med tång och vätgas.
Evig tillväxt är inte kompatibel med 1,5-gradersmålet, hävdar flertalet experter, och argumenterar för att vi inte kan förlita oss på kapitalistisk marknadslogik allena för att lösa klimatkrisen. Den nyklassiska marknadslogiken tillåter klimatåtgärder endast om de är lönsamma för de globala storbolagen, som för tillfället äter upp en allt större del av jordens samlade tillgångar. Författaren och journalisten Kate Arnoff skriver i sin bok Overheated: How Capitalism Broke the Planet and How We Fight Back (min översättning):
”Den stora lögnen i centrum av liberalernas tankar kring klimatkrisen är att det finns en spak som vi kan dra i och byta ut den typ av energi som strömmar genom våra kablar – så att vi i princip kan bevara allt som förut, men bara byta ut energikällan. Och att det skulle rädda oss från klimatkrisen. Det här stämmer inte. Om vi vill ha en fungerande lösning på problemet, kommer den att innebära en verkligt radikal förändring av vårt ekonomiska system.”
Men är det alls realistiskt att hoppas på en så radikal, global förändring under den korta tidsram (drygt tio år) som klimatforskarna ger oss? Ny Tid har vänt sig till nationalekonomen Jan Otto Andersson, filosofen Olli Lagerspetz och historikern Laura Kolbe för att få spåna kring frågan.
Exempelvis New Deal i Förenta Staterna tillkom väldigt snabbt efter den stora depressionen, och den nyliberala vändningen i England och USA i samband med Thatchers och Reagans tid vid makten under 1980-talet genomfördes också relativt snabbt.
Reform kan vara snabb
– Det finns historiskt sett två sätt som stora samhällsförändringar skett på, antingen genom reformer, eller genom revolutioner, säger Laura Kolbe, professor i europeisk historia vid Helsingfors universitet.
– Båda formerna har sina fördelar och nackdelar. Revolutionen får till stånd en snabb förändring, men problemet är att den också gör sig av med många av de människor och strukturer som bär samhället, vilket leder till nya problem. Det gör inte reformen, men problemet med reformen är att den ofta tar lång tid.
Det finns ändå exempel på demokratiska reformer som skett överraskande snabbt, invänder Jan Otto Andersson, professor emeritus i nationalekonomi.
– Exempelvis New Deal i Förenta Staterna tillkom väldigt snabbt efter den stora depressionen, och den nyliberala vändningen i England och USA i samband med Thatchers och Reagans tid vid makten under 1980-talet genomfördes också relativt snabbt.
Andersson lyfter också fram det faktum att i Finland minskade ojämlikheten med 10 enheter på gini–indexet, som mäter inkomstskillnader, mellan 1966 och 1976.
– Det är här är i efterhand betraktat faktiskt ganska otroligt, men beror bland annat på grundskolereformen och införandet av trepartssystemet, alltså den inkomstpolitiska helhetsuppgörelsen, vilket hade en stabiliserande inverkan på hela ekonomin.
BRICS i nyckelposition
Efter Sovjetunionens sammanbrott kring 1990 har det i världen rått vad Andersson kallar för en ”Washington-hegemoni” och en global nyliberal världsordning. Nu är det många som upplever att vi nått slutet på den här typen av globalisering, och det finns krafter som arbetar för en omställning. De centrala spelarna är i dag å ena sidan USA och ”väst”, och å andra sidan BRICS-gruppen (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika), vars dominerande kraft numera är Kina, menar Andersson.
– Kina och resten av BRICS-gruppen är i dag så stark för att den sitter på största delen av världens oljetillgångar, vilket skapar en ny ordning. Den stora frågan då det gäller klimatförändringen är då om USA och ”väst” kan komma till en överenskommelse med BRICS-länderna som inkluderar klimatfrågan.
Den stora stötestenen i det här scenariot är att BRICS-gruppens nya medlemmar, Saudiarabien, Iran och Förenade arabemiraten, representerar några av världens största oljeproducenter.
– Trots hotet från klimatkrisen ökar användningen av fossila bränslen globalt. Inte här i det rika väst verkar vi heller så intresserade av klimatåtgärder, till exempel att klämma åt flygbolagen eller ens bilismen. Sammantaget ser det nog ut som om en radikal omställning för klimatet skulle vara ganska svår att åstadkomma, uppger Andersson.
Ideologin är sekundär
Laura Kolbe ser inte heller riktigt förutsättningar för att vi skulle uppleva en radikal strukturomvandling under de kommande 10 åren.
– En sådan omställning kräver att samhället på något sätt kollapsar, polisväsendet eller militären eller den offentliga sektorn. Det krävs att något kollapsar för att det ska kunna skapas något nytt. Västvärlden är för tillfället såpass stabil att det knappast kommer att ske.
Till skillnad från historiska revolutioner som den franska och ryska dito finns i dag en medelkass som styr politik och samhällsutveckling, och om medelklassen är någorlunda nöjd, sker inga revolutioner, påpekar Kolbe.
Ulf Modin hoppas i sin artikel på sidan 28 däremot på en revolution som drivs av medelklassens intelligentsia, en som stöder sig på rationalitet och ideologi. Men Olli Lagerspetz, äldre universitetslektor i filosofi vid Åbo Akademi, är inte med på de noterna.
– Jag tror inte att ideologin är den viktigaste pådrivande kraften i fråga om en omställning. Jag är så mycket marxist att jag tror att ideologin följer samhällsförändringarna. Tidigare då det skett stora och snabba samhällsförändringar, så har vi sett att man gjort liknande förändringar på olika håll, och sedan förankrat dem i olika ideologier.
Ett exempel som Lagerspetz lyfter fram är då keynesianismen som uppstod som dominerande ekonomisk filosofi under mellankrigstiden, och enligt vilken man ansåg att staten skulle gå in som en aktivare aktör i ekonomin och bygga ut välfärdssamhället.
– Reformerna såg ganska lika ut i många länder, fast de grundades i olika perspektiv och ideologier. Också nazisterna byggde ut välfärdsstaten och ökade statens roll i näringslivet. Samtidigt infördes i Sovjet en starkare statlig styrning av ekonomin, och det fanns en tydlig internationell trend, många länder gjorde liknande reformer.
Att liknande reformer infördes i så vitt skilda samhällen som Nazityskland, Sovjetunionen och USA ser Lagerspetz som en illustration av att ideologier är reaktiva, snarare än proaktiva, och fungerar mer som verktyg för samhällsförändringar än som inspiration för dem.
Pengarna styr
Ser du då inte att ideologier alls har någon roll i kampen mot klimatförändringen?
– Tja, det att man blir vegetarian eller anser att kossor pruttar för mycket är mest krusningar på ytan, det löser ingenting. Det gör väl mest att folk tycker att de själva mår lite bättre. Det är nog större processer det måste handla om, säger Lagerspetz.
– En klimatomställning måste vara en ekonomisk reaktion, det går inte att göra en sådan genom att försöka reformera människan. Den måste vara lönsam för dem som sitter på de stora pengarna.
Men är det inte just det att vi gjort det som varit lönsamt för dem som sitter på de stora pengarna som skapat hela problemet?
– Jo, och det beror ju på att systemet är riggat. Men det är ju helt enkelt så att har du ett företag som inte gör vinst, så måste du lägga ner företaget … det här låter ju väldigt cyniskt nu då jag hör mig själv säga det.
Lite cynisk är också Jan Otto Andersson, som noterar att det fanns en chans för cirka tio år sedan att göra en radikal omställning med USA:s ”New Green Deal” i spetsen, men att den sumpades.
– Det fanns en chans efter finanskrisen, men Obama antingen ville inte eller klarade inte av att greppa den chansen. Jag ser inte att det i dag skulle finnas en sådan möjlighet i USA, varken med Biden eller Trump. För att få amerikanerna att ändra sin livsstil måste det nog handla om antingen krig eller religion.
Ukrainakrisen förpliktigar
Enligt Lagerspetz betyder det här inte nödvändigtvis att man behöver misströsta, eftersom samhället har en tendens att skrida till verket då väggen börjar komma emot, ganska naturligt. Han säger att det idag finns flertalet faktorer som bidrar till att vi skapar lösningar på klimatkrisen, till och med utan någon större ideologisk övertygelse. Kriget i Ukraina gör i dag att stater satsar hårt på att utveckla förnybara energikällor och skapa energioberoende.
– Folk är medvetna om hotet från klimatkrisen, och blir tillsammans en stark kraft som kräver åtgärder.
Det centrala, säger Lagerspetz, är ändå att det handlar om konkreta problem som påverkar ekonomin och folks vardag, och som ger beslutsfattare ett klart mandat att göra till exempel en energiomställning, utan att det behöver bygga på en grön ideologi. Det som krävs nu är att det finns regeringar som är redo att ta emot bollen, och satsar på förnybar energi och inhemska energikällor.
Välj rätt politiker
Också Andersson ser för sin del – rent ideologiska – strömningar som potentiellt kan driva på förändringar, om ett tillräckligt momentum skulle byggas upp.
– Jag tror att allmänheten känner att något är på tok med den nyliberala kapitalismen. Det är lätt att säga vad som bör göras, men det som skulle behövas är solidariteten, och jag ser inte den idag. Då det i dag genomförs klimatåtgärder i Finland, så görs det ju för exportens skull, för att få in pengar. Det görs sådant som tillfredsställer näringslivets behov. Det här är helt egoistisk verksamhet, inte något som görs för mänsklighetens skull.
Demokratins långsamma hjul är en faktor som ställer upp hinder, anser Laura Kolbe.
– Dessutom har vi i vissa länder som USA, England och Sverige ett tvåpartisystem som vi ju har sett att inte är så kraftfullt och fruktbart. Situationen är en annan i till exempel Kina och Ryssland. Om kommunistpartiet i Kina säger ”A”, så sker ”A”, punkt slut. Men jag har ju svårt att se att diktaturer skulle vara lösningen på problemet.
Ändå, säger Lagerspetz, är det till staten och politikerna vi måste vända oss, och sätta press.
– Som sagt, de lokala ideella motiveringarna kan vara väldigt olika, men de pekar alla åt samma håll. Det finns en konsensus om att vi inte kan låta ekonomin styra rakt av, utan att det behövs politiska ingripanden.
Kolbe menar också att om det ska finnas en chans att på riktigt göra en omställning som hejdar klimatförändringen, går det inte att förlita sig på att marknaden sköter problemet. Hon lägger ett ansvar på väljarnas axlar.
– Vi måste granska de politiska kandidaterna och se vilka det är som verkligen inser problemets tyngd, vilka som är de partier som vågar genomföra en kraftfull klimatpolitik.
Förändra, inte krossa, systemet
Sammantaget kan man kanske dra slutsatsen att våra tre intervjuobjekt skulle kunna enas åtminstone i första delen av ett uttalande av Kate Arnoff, som vi nämnde i början av artikeln, i en intervju i Jacobin 25.8.2021 (min översättning):
”Om klimatkrisen utspelade sig över 100, 200 eller 1000 år, kunde vi ha en intressant teoretisk debatt om huruvida vi borde förändra det system vi har nu och justera det lite för att tackla krisen, eller om vi borde skapa ett helt nytt produktionssystem och bygga upp en alternativ [samhällsstruktur]. Tyvärr har vi inte tid för det. För att nå [1,5-gradersmålet] måste vi använda oss av det produktionssystem vi lever i – vilket inte är den idealiska lösningen, men å andra sidan är inte heller klimatförändringen idealisk.”
Det är inte säkert att alla skulle hålla med fortsättningen, men den tål ändå citeras:
”Jag talade med en klimatforskare vid namn Kevin Anderson […] Han sa: ’Om vi ska fixa det här problemet, innebär det en totalförändring av kapitalismen som vi känner den.’ Jag vet inte om det liknar någon kapitalism vi känner till idag. Jag vet inte om det liknar socialism, men det ser väldigt annorlunda ut än det vi har nu.”
