När identiteten sätts på undantag

Igiaba Scego vill ifrågasätta hur invandrare beskrivs i litteraturen, konsten och medierna. Som dotter till politiska flyktingar från Somalia hör hon till en ny generation italienska författare med rötter i landets koloniala historia. Genom att ifrågasätta språket vill hon göra sina landsmän uppmärksamma på den stereotypa bilden av invandrare.

Ordet migrant, som används slentrianmässigt, är ett nonsensord som inte säger något om personerna som berörs. Människor har alltid förflyttat sig av olika anledningar, som kärlek, studier eller arbete. Andra är på flykt undan krig och konflikter, säger Scego.

I sin senaste roman, Adua, en berättelse om tre generationer somalier i Italien, väver hon in denna distinktion.

Italien räddar tusentals personer på Medelhavet varje vecka. Många av dem är eritreaner och somalier på jakt efter en bättre framtid i Europa. Det faktum att dessa personers hemländer en gång har varit italienska kolonier omnämns knappt i nyhetsrapporteringen, menar Scego.

– Italienarnas kunskap om sitt eget lands koloniala förflutna är i princip obefintlig.

Igiaba Scego är född i Italien. Hennes föräldrar flydde från Somalia när diktatorn Siad Barre tog makten genom en militärkupp 1969.

– Alla politiker, liksom min pappa, förlorade i princip allt över en natt.

I Somalia hade hennes bröder, liksom många andra välbeställda, gått i italiensk skola. De talade italienska, och var välbekanta med den italienska kulturen, som var utbredd i Somalia. Men väl i Italien var det ingen som tycktes känna till den historiska kopplingen.

– Till skillnad från många av dagens flyktingar som har lämnat inbördeskrig bakom sig, kunde de då ta flyget till Italien, säger Scego.

Får afrikaner resa?

Hon minns att föräldrarna reste mycket också före de flydde. Hon har sett bilder från Taj Mahal och andra platser i familjealbumet. I Italien var det på 80-talet dessutom vanligt med säsongsarbetare från Marocko, Algeriet, Tunisien och Libyen.

– Människor från flera afrikanska länder reste fram och tillbaka, främst för jobb men också på semester – något som i dag är en omöjlighet för de flesta afrikaner. Varför får inte afrikaner resa?, frågar Scego retoriskt.

– Ju fler hinder vi bygger för att stänga människor ute från Europa, desto mer när vi dessa människors drömmar om att en dag få pröva sin lycka här.

Om något är slutet, måste det också vara vackert.

Det är lätt att bygga barriärer, men det är inte vad världen behöver och på så vis har Europa konstruerat sin egen kris, menar Scego.

– Om det fanns möjlighet för afrikaner att resa som de med europeiskt pass kan göra så skulle rekryteringsbasen för människosmugglare minska avsevärt, säger hon.

Precis som verkligheten är romanen Adua rå och brutal, men på samma gång en mycket mänsklig historia om tre somaliska migranter från olika historiska tidsperioder. Scego har arbetat mycket med att skapa karaktärer som går bortom migrantstereotypen.

– När migranter omtalas i media klumpas de oftast ihop och beskrivs som kriminella eller kopplas ihop med andra negativa ord, som invasion, ström, kris. Skribenter och konstnärer reagerar ofta med att antingen försvara och berätta fina historier om goda migranter eller tvärtom hemska historier om onda migranter. Men verklighetens människor är ju allt detta på en och samma gång, säger hon och menar att det var så hon ville bygga karaktärerna i Adua.

Hon tillägger också att huvudpersonerna i boken inte bygger på biografiskt material – med ett undantag. Karaktären Zoppe, som  kommer till Italien på 1930-talet som tolk för fascistregimen i landet, är löst baserad på hennes egen farfar.

Italienskt janusansikte

Scegos böcker baserar sig på omfattande historiska efterforskningar. Förutom i Italiens koloniala historia, har hon djupdykt i stereotypa skildringar av den svarta kvinnan genom historien.

Adua, karaktären som gett boken dess namn, är Zoppes dotter. Hon söker sig till i Italien med drömmar om att bli filmstjärna. Dessa krossas snabbt när hon tvingas till förnedring i porrfilmsbranschen. Genom Adua vill Scego synliggöra utnyttjandet av svarta kvinnors kroppar.

– I Adua ville jag visa på det dubbla patriarkatet som drabbar huvudpersonen Adua, dels genom den brutala erfarenhet hon får när hon kommer till Italien och luras till att medverka i en erotisk film, dels i relation till pappan, som har lidit, men som sedan enligt tradition utsätter den unga Adua för ytterligare lidande genom könsstympning.

Det var skådespelardrömmar som förde Adua till Rom, men hon lyckas aldrig riktigt göra sig hemmastadd. Även i skildringen av Aduas ambivalenta relation till sin hemstad lyckas Scego röra vid ett brännande tema i dagens italienska verklighet.

Hon beskriver det som att migranterna möter ett Italien med två ansikten, ett välkomnande och ett avvisande. Först tas människor emot och en del får uppehållstillstånd. Men när mottagningssystemet brister leder det till att människor både med och utan uppehållstillstånd jagas som om de vore kriminella.

En augustidag slog huvudstadspolisen till mot ett hundratal personer, varav många familjer med små barn, – alla med uppehållstillstånd – som, efter att ha vräkts och lämnats utan tak över huvudet, ockuperat en park i centrala Rom. Polisen använde våld och tretton personer skadades.

Trött på kampen

Trots att Italien räddar tusentals människor på Medelhavet och tar emot många flyktingar, finns det egentligen ingen organiserad mottagningsverksamhet, menar Scego.

– Det som hände skulle inte behöva hända. Alla situationer som uppstår och som rör migranter behandlas som akuta nödsituationer, när de i själva verket orsakas av bristande organisering och brist på integration.

Den bristande integrationen innebär att andra och tredje generationens invandrare inte ses som fullvärdiga italienare.

– Unga italienska killar och tjejer, som är födda i eller har kommit till Italien som små, och inte känner till något annat, ses som utlänningar och har inte rätt till medborgarskap. Det är som om ens identitet skulle ha satts på undantag.

Hon tillägger att hon ärligt talat är ganska trött på den politiska kampen för rätten till jus soli, det vill säga principen för bestämmande av medborgarskap som utgår från att medborgarskap förvärvas automatiskt av ett barn när det föds i en viss stat. I tjugo år, hela sitt vuxna liv, har hon drivit denna fråga. ”Italien är som en förälder som förnekar sina barn. Men genom att förneka oss, förnekar landet sig självt, eftersom vi är lika mycket Made in Italy som parmesanosten och spaghettin…” har hon sagt i en intervju i Cosmopolitan.

Utan medborgarskap har dessa italienare, som beräknas vara mellan en och två miljoner, inte heller rösträtt och de nekas tillträde till många arbeten, eftersom italienskt medborgarskap är ett krav för att en ska få arbeta till exempel på statliga eller kommunala myndigheter. Överhuvudtaget är representationen av invandrare både i den offentliga sfären och i massmedier mycket låg. Det är så klart kopplat till medborgarskapsfrågan, menar Scego, men tillägger att det även beror på den italienska självbilden.

Just konstruktionen av den italienska självbilden, kopplad till det koloniala arvet och synen på migranter, eller människor med rötter i andra länder, fortsätter Igiaba Scego undersöka. Just nu skriver hon på uppföljaren till Adua, som kommer att bli den andra boken i en trilogi på temat Black Italy.

Text & foto Christin Sandberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *