Etikettarkiv: Barnlitteratur

Tre frågor till Maija Hurme

Illustratör och redaktör för barn- och ungdomslitteraturmagasinet MERA

1. Vad är tanken bakom magasinet MERA?

– Vi märkte att barn- och ungdomslitteraturen alltid hamnar lite i skymundan i den litterära diskussionen. Vi bestämde oss för att vi i föreningen Fibul istället för att klaga och gnälla om det skulle skapa ett eget magasin, som tangerar just de ämnen som vi tycker är för viktiga för att bli bortglömda. Barn, ungdomar, föräldrar och folk som jobbar med barn är de huvudsakliga målgrupperna för MERA.

2. Vilken typ av innehåll finns det i magasinet?

– Allt möjligt. I MERA har vi material för både vuxna och barn. Här finns bland annat essäer om flickboksromantik och djur i barnlitteraturen, och ett samtal mellan Maria Turtschaninoff och Shannon Hale om att pojkar får läsa om prinsessor. Personligen tycker jag det var kul att intervjua Warda Ahmed om att skapa böcker för bruna barn. I magasinet berättar en del kända personer om sina egna egna läsupplevelser, speciellt det de kommer ihåg att de har upplevt som barn, och vi har också en egen liten hörna för ungdomsböcker med hbtq-tema. Dessutom innehåller magasinet uppgifter och skrivövningar för barn och unga, vilket kan användas i undervisningssyfte eller helt bara på skoj.

3. Var och hur får man tag på MERA?

– Magasinet kommer att ges ut på Helsingfors bokmässa. Det är helt gratis att plocka med sig och borde hittas lite överallt, åtminstone vid Schildts & Söderströms, Förlaget, Hufvudstadsbladet, Kuvittajat, Bokbussen och Moomin. Efter bokmässan strävar vi efter att den ska finnas på bibliotek, i huvudstadsregionen om inte annat. Intresset för MERA har visat sig vara nästan förvånansvärt stort, och vi hoppas verkligen att exemplaren räcker till alla som är intresserade.

Text: Octavia Westerholm
Foto: Laura Mendelin

Färgrik beskrivning av saknad

I den nyutkomna bilderboken Skuggorna av Maija Hurme och Anssi Hurme skildras saknad genom ett känslosamt och lärorikt bildspråk. Maija och Anssi Hurme har tidigare samarbetat i bilderböckerna Under täcket- (2012) och Fladdermuspojken (2014). Maija Hurme är aktiv illustratör och tar verkligen ut sin färganvändning på ett sätt som gynnar både handling och miljö i Skuggorna.

Huvudpersonen i Skuggorna är ett barn i dagisåldern som känner ångest och saknad. En saknad som visar sig i form av en skugga i barnets sovrum. Barnet frågar varelsen: ” – Har du sett min mamma?”. Mammans frånvaro kommenteras diskret längs med bokens gång som en undangömd påminnelse. Till en början besväras endast barnet av en skugga men sedan dyker även en till skuggvarelse upp som börjar följa barnets pappa. Barnet klarar inte av att leka på dagis på grund av skuggan och pappan tappar bort sin väska på grund av skuggan. Skuggornas utseende går i stiltyp med japanska Studio Ghiblis karaktärer och skuggorna kan till en början uppfattas som skrämmande och besynnerliga. Under handlingens gång förändras skuggornas symboliska värde från ångest till en mer beskyddande och frigörande roll i saknadsprocessen. Mot slutet får skuggorna en roll som beskyddare och barnet accepterar saknadens innebörd.

Bilderboken speglar olika känsloslägen i tematiska färger: marinblått, gröngrått och senapsgult. Vid mer känslosamma och avgörande händelser används mörka och dramatiska färger som ofta tar upp hela uppslag. De mer alldagliga händelserna har vitt som bakgrundsfärg och där utspelas flera händelser under ett och samma uppslag. De dramatiska och intensiva bilderna varvas med de vita uppslagen, vilket leder till en växelverkande berättandestil. Vid handlingens vändpunkt sker en frigörelse från skuggorna varpå färgpaletten expanderar till mer behagliga färgtoner. Huvudkaraktärens känslor går hand i hand med bildfärgerna som förmedlar handlingen till perfektion.

Bild och text smälter dessutom samman och kompletterar varandra genom att fungera i samspel, som en bra modern bilderbok bör göra. Från en ångestfylld dag på dagis med skuggan kommer huvudkaraktären hem tillsammans med pappan. Då följer följande text: ” – Det gör ingenting, sa pappa och hämtade torra kläder åt mig.” Bilden bredvid texten visar att huvudkaraktären kissat ner sig på grund av att skuggan ockuperat toaletten. Här formas ett stadigt samspel mellan bild och text som inte fungerar utan varandra.

Skuggorna är en lärorik och starkt känslosam bilderbok som lämpar sig för många åldrar. De minsta kanske inte greppar handlingens symbolik men bilderboken kan fungera som ett hjälpmedel för att förklara känslor som saknad. Boken är tillägnad ”till de saknade” men det är den andra sidan som förmedlas i boken, den sida som saknar. Med sin djupa tematik och taktfasta färganvändning förmedlar Maija och Anssi Hurme en berättelse som fungerar både för barn och vuxna, som kan ge ett grepp om hur saknad kan se ut.

Text Rosanna Fellman
Illustration Maija Hurme

Maija Hurme och Anssi Hurme: Skuggorna. Schildts &
Söderströms, 2018.

Jacqueline Woodson: ”Litteraturen gör oss mindre ensamma”

Författaren Jacqueline Woodson mottog i år ALMA-priset till Astrid Lindgrens minne, ett pris som det känns fullt logiskt att hon fick ta emot: Woodson har nu kammat hem de flesta utmärkelser en ungdomsförfattare kan belönas med. Hon skrev nyss på ett kontrakt för Oprah Winfreys magasin, men Woodson har större mål i sikte. Vad är egentligen syftet med hennes liv?

– Jag skulle aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle få ALMA-priset. Jag har nog tänkt att det är för européer. Och sett det som ett ”white people award”. Jag tror att de aldrig har gett det till en svart person innan, säger Jacqueline Woodson.

Det stämmer. Priset till Astrid Lindgrens minne, det största inom barn- och ungdomslitteratur i världen med en prissumma på fem miljoner kronor, instiftades 2002 och har hittills delats ut till tre organisationer och 15 författare och illusttratörer. Woodson är den första svarta. Att hon tar upp det faktumet säger mycket om hennes författarskap – inte för att det handlar om svarta, men för att det handlar om representation, om att synliggöra osynliga, om ensamhet.

– Alla är vi ”den andra”. Det är alltid några delar av oss som vi inte ser i resten av världen. Det gör oss delvis till individer, men det gör oss också ensamma! Jag tror att böcker kan ge dig dig själv, att de kan väcka dig.

Jacqueline Woodson föddes den 12 februari 1963 i Columbus, Ohio men när hennes föräldrar skiljdes flyttade hon, hennes syster Odella, brodern Hope och deras mamma till South Carolina – en delstat som bara några år tidigare frigjorts från de grymma Jim Crow-lagarna* och som fortfarande var extremt segregerat. ”You can keep your south” föreställer hon sig sin pappa säga till hennes mamma i den prisade boken Brown Girl Dreaming. Hon var ett år när flytten gick.

”Jag är född i Ohio men historierna från South Carolina forsar redan som floder i mina ådror” skriver hon på ett annat ställe i samma bok.

Böcker som barnvakt

Som sjuåring kommer Woodson till Brooklyn, New York och det afro-amerikanska och latinamerikanska området Bushwick – idag det kanske snabbast gentrifierade området i New York, då ett industriområde bebott av arbetarklass och immigranter. Historier och böcker är en stor del av hennes liv redan från tidig ålder. Hennes mamma, ensamstående och hårt arbetande, tar biblioteket som hjälp för att klara av sitt schema och tre barn – böcker blir hennes barns barnvakter. Varje dag efter skolan går syskonen till biblioteket och sitter där och läser fram tills att mamman slutar sitt jobb och kommer och hämtar dem. Hennes syster ses som familjens ljus, hon plöjer böcker. Jacqueline själv läser sakta, sakta och i skolan anses hon inte särskilt duktig. Själv berättar hon att hon förvisso arbetade sig långsamt genom sidorna, hon läste om och om igen, men att det var för att hon läste för en djupare förståelse. Det finns inget ytligt i hennes relation till böcker.

”Jag läste som en författare redan som barn”, som hon sagt i en gammal intervju. En sak tar det henne flera år att hitta i litteraturen; sig själv. Hemma är hon en vacker, intelligent, stark, svart flicka – i böckerna hon läser på biblioteket existerar hon inte. Där är alla vita, från världar långt från hennes egen.

Jacqueline Woodson börjar ljuga tidigt. Hon fascineras av berättelserna hon fabricerar ihop och hur människor lyssnar på dem – deras ögon växer i takt med att lögnerna dansar över hennes läppar. Hon börjar även tidigt skriva och hon skriver överallt. Små historier i marginalen på sina läroböcker, på pappkassar, med kritor på trottoaren. Hemma transkriberar hon hela låtar och tv-reklamer och memorerar dem (hon kan fortfarande recitera så många 70-talsreklamer att det fyller en timme). Först när hon är i tio-årsåldern möter ljugandet hennes skrivande och två förmågor flyter ihop till en. En dag i skolan när hon lämnar in en skrivövning så ger hennes lärare Mr Miller, en man snål med komplimanger, henne överraskande beröm: This is really good. Hon inser att lögner på papper är en väsensskild sak jämfört med att ljuga folk rakt upp i ansiktet – det ena gör att man hamnar i trubbel, det andra att man får uppskattning.

Överöst av priser

45 år senare har hon skrivit över 30 böcker varav majoriteten är barn- och ungdomsböcker. Hon har även skrivit två stycken vuxenromaner, poesi, essäer och journalistik. Hon blir snart återkommande kolumnist i Oprah Winfreys magasin ”O”.

Jaqueline Woodson utanför sin lägenhet i Brooklyn.

Hon sitter vid köksbordet i sitt hem i området Park Slope i Brooklyn, New York där hon bor med sin flickvän och deras två barn. Hon pratar starkt och tydligt med blicken rakt in i ens egen, men tittar ibland ner nästan lite blygt efter att hon avslutat sina meningar. Hon för sig på ett ålderslöst sätt, även hur hon pratar – ungdomligt uppbyggda meningar varvade med eleganta, äldre klingande, resonemang, och jag hade aldrig kunnat gissa hennes ålder (hon är 55). Vid hennes fötter ligger den enorma hunden Shadow. Utanför glasväggen som vetter ut mot bakgården och ett stort blommande träd skäller hennes andra hund, en stor schäfer vars namn jag inte minns. Det senaste numret av magasinet Vanity Fair ligger på ett soffbord. På framsidan tittar skribenten, skådespelaren och producenten Lena Waithe in i kameran – en av få svarta kvinnor att någonsin ha lyfts fram på magasinets framsida och defintivt den första queera svarta personen. Texten om henne är skriven av Jacqueline Woodson.

En hel vägg i Woodsons hem är fylld av plaketter, inramade diplom, medaljer och statyetter. Jacqueline Woodson har vunnit så många priser och utmärkelser för sina böcker att jag inte kan räkna dem, inte hon heller tror jag, alla är inte ens listade på hennes hemsida. Hon måste ha fått närmare etthundra pris, varav tre stycken ”lifetime achivement awards” och det finaste priset man kan få ta emot inom litteratur i USA: ”National Book Award”. Hon är utsedd till ”National Ambassador for Young Peoples Literature” av det statliga Kongressbiblioteket för 2018–19. Och nu ALMA. Jag frågar henne vad det svenska priset betyder för henne.

– Jag är fortfarande väldigt okänd för många människor, särskilt internationellt, så för mig betyder det här att fler människor nu börjar känna sig mindre ensamma. Min intention som författare är att skriva om människor som jag själv som ung inte såg. Jag vill att folk ska besöka litteraturen och se någonting som får dem att inse att de inte gör den här färden alena.

”Verken ska hålla högsta konstnärliga kvalitet och präglas av den humanistiska anda som förknippas med Astrid Lindgren” står det på ALMA-prisets hemsida. Men Astrid Lindgren förknippas inte bara med en sund människosyn, något som Jacqueline Woodson själv tar upp långt innan jag själv hinner komma in på ämnet.

– Vi kände bara till böckerna om Pippi Långstrump. Vi älskade Pippis vildhet, hur äventyrslysten hon var, en stark flicka att identifiera sig med. Men… det finns vissa problematiska koloniala grejer som pågår också, haha! När jag läste böckerna igen som vuxen tänkte jag att om jag läser detta för mina barn måste vi ha långa konversationer om en författares ansvar, vad de försöker säga och hur de tänker kring vissa människor.

I nyutgåvan av Pippi-böckerna har vissa ord strukits…

– Yeah… (rösten är lätt sorgsen, låter lite trött). Jag håller inte med om att göra så. Detsamma hände här med Huck Finn. N-ordet togs bort. Det är ”whitewashing”. Jag tror att folk behöver veta hur litteraturen var och vad kampen handlade om. Astrid tog inte bort ordet, förlaget gjorde det. Och det gör det till mindre av författarens historia. Det enda som gör att vi inte upprepar historien är att vi kommer ihåg den.

– Som förälder kan jag läsa Astrid och hoppa över det ordet, eller ha en konversation. Men man kan inte ha den större konversationen om vi stryker vissa ord och tvättar bort saker, säger hon.

Obama, Trump och framtiden

På en hylla i köket står några foton på hennes barn och ordet ”woke” utskuret ur trä. På ett av fotografierna står hennes dotter intill Barack Obama som håller henne tätt intill sig. De ler båda stort och öppet in i kameran. Jacqueline Woodson skriver i sina böcker om utanförskap, förvirring, rasism, orättvisor. ”Livet är så svårt” sa hon i en intervju 2009. Men, säger hon vidare, hon finner tröst i vackra saker: Synen av sin sons leende på andra sidan bordet eller Obamas installationstal som sänds på tv.

Idag ser USA:s politiska scen väldigt annorlunda ut. Har det påverkat dig?

– Jag läser tidningen mycket mindre nu. För jag vill inte engagera mig på det sättet. Det kan bli utmattande, jag kan glömma vad min roll i hela det här är.

Och vad är den?

– Jag ska använda mina verktyg som författare för att hjälpa folk att komma igenom den här tiden. Om jag själv kämpar med att ta mig igenom vår tid, hur ska jag då hjälpa andra? Jag tänker på våra förfäder. Afroamerikaner har gått igenom slaveriet, lynchningarna på 1930,-40 och -50-talet, de diskriminerande Jim Crow-lagarna*, polisbrutalitet och att bli mördade på våra bakgårdar för att vi håller i en mobiltelefon. Vi har tvingats uppleva människor som sätter brinnande kors på våra gräsmattor, som dödar våra fäder och farbröder, som tar vårt land. Så det här som pågår, det är svårt, det är skrämmande, det är jobbigt, men vi har överlevt. Och vi kommer att överleva.

Vilka är verktygen vi behöver? Det är det hon tänker på när hon skriver. Vilka verktyg behöver unga människor för att fortsätta sitt motstånd? Hon måste också, förtsätter hon, skriva in hoppet i det här narrativet. Nyligen tände en man eld på sig själv i Prospect Park inte långt ifrån hennes hem. Hon kände mannen och hans familj. Det är lätt att förlora hoppet och perspektiven i den här tiden, säger hon.

– Det är hella bad just nu, men det är inte det värsta som kan hända.

Text: Martin Brusewitz
Foto: Anders Ahlgren

Debatt: Festivalen som inte ville och media som inte såg

Det finns litteratur, och så finns det barnlitteratur, och aldrig mötas de två. Helsinki Lit, det bejublade internationella litterära evenemanget, publicerade i februari programmet för sin fjärde festival och för fjärde året i rad är programmet totalt renons på barn- och ungdomsboksförfattare. Hannele Mikaela Taivassalo, en av de inhemska gästerna, kan eventuellt med god vilja anses representera barnlitteraturen, eftersom hon också gett ut bilderböcker, men det är rätt klart att det inte är i den egenskapen hon är inbjuden, eftersom den delen av hennes produktion inte nämns i författarpresentationen festivalen använder sig av.

Tittar man på festivaler utomlands är det svårt att hitta paralleller till Helsinki Lits val. Festivalerna i Oxford, Edinburgh, Hay och Berlin, alla har de barn- och ungdomsboksförfattarna väl representerade. Oxfordfestivalen leddes dessutom länge av Philip Pullman, en av Storbritanniens främsta författare av böcker för unga läsare och därtill Almapristagare. Detta är förvisso stora festivaler, som har helt andra resurser än Helsinki Lit. Men det vi efterlyser är inte ett stort program för barnen (även om det vore underbart, och verkligen inte omöjligt – om viljan bara fanns), utan ens en enda inbjuden författare, som kunde diskutera med någon annan författare, som, hör och häpna, inte ens behöver vara någon som själv skriver för barn och unga! För vi som skriver för yngre läsare kan diskutera skapande, litteratur och litteraturens villkor på exakt samma sätt som ”riktiga författare”. Barn- och ungdomslitteratur för vuxna – är det verkligen en omöjlighet, fyra år i rad?

Det finns tyvärr ännu mycket jobb att göra för att få vuxna att förstå att de kan läsa barn- och ungdomslitteratur helt för sin egen skull, för att njuta av god litteratur. Och det jobbet kunde, om bara lite vilja fanns, till exempel Helsinki Lit göra. Åbo Bokmässa föregick förra året med gott exempel, då det bland annat ordnades samtal mellan skapare av barnlitteratur om kreativitet, för en vuxen publik.

Detta är en privat festival, och därmed har man rätt att bjuda in vem man vill, kan man kanske hävda. Men är det verkligen så? Kan inte privata initiativ förväntas ha ett ansvar utöver de egna preferenserna? Det blir en lögn genom uteslutande – man hävdar att festivalen ”firar översatt litteratur” men glömmer behändigt bort att nämna att det redan i förväg finns begränsningar på urvalet – barn- och ungdomslitteraturen sållas först bort. Vilket är märkligt redan ur det perspektivet att det i Finland läses mängder med översatt barn- och ungdomslitteratur! Den mest sålda boken i Finland år 2016, alla kategorier, var till exempel Harry Potter ja kirottu lapsi.

Dessutom är Helsinki Lit en festival med understöd från många olika håll och inte bara privata medel. Finansiärernas ansvar är inte heller att förakta. Därmed kommer vi in på medias totala brist på intresse. Borde inte framför allt festivalens samarbetspartners såsom YLE Kultur syna diversiteten i utbudet i sömmarna? Det är alltid så att barn och ungdomsboksförfattare måste lyfta sin egen svans, för gör inte vi det gör ingen det, inte ens massmedia. Tyvärr. Trots att det borde finnas ett allmänt, medialt intresse att diskutera frågan.

Risken finns, när man har egen ko i diket, att folk tror att det är frågan om ett ”surt sa räven” då vi väljer att föra dessa saker på tal. Därför vill vi påpeka att det inte är för att vi suktar efter att stå på Helsinki Lits scen. Det är för att vi suktar efter att barnlitteraturen en dag skall tas på allvar. Det är för att vi anser att våra läsare bör tas på allvar. Det är för att vi vet att det finns en mängd spännande och intressanta internationella författare som vi gärna skulle komma och lyssna på!

Maria Turtschaninoff
Med understöd av styrelsen för Författare och illustratörer av barn- och ungdoms-litteratur (Fibul r.f.)

Philip Teir svarar

Maria Turtschaninoff har många bra poänger, bland annat det att Helsinki Lit är en festival som startats med privata drivkrafter. Det har naturligtvis aldrig varit något mål att utesluta barn- eller ungdomslitteraturen och det är mycket möjligt att Philip Pullman eller JK Rowling tackar ja till en inbjudan från Helsinki Lit en dag.

Men med en festival som ordnas i två dagar, och där det gäller att tänka på könsbalansen, på representation vad gäller länder (europeiskt kontra icke-europeiskt), på minoritets- och språkfrågor i stort, på tolkar och översättningar, så säger det sig självt att det inte går att pricka alla rätt när det handlar ett begränsat antal internationella gäster. Vanligtvis brukar tanken också vara att författarna är aktuella med en utgivning i Finland just det året.

Så tack för påminnelsen. Helsinki Lit drivs mycket riktigt med små medel, på arvodesbasis, och har inte i närheten av de resurser (eller samma uppsamlande uppdrag) som till exempel bokmässan har. Vi vet att vi inte heller är heltäckande när det gäller poesi eller facklitteratur, deckare eller essäer. Däremot uppmanar vi också intresserade aktörer att mobilisera det stora intresset för barn- och ungdomslitteratur i Finland för att få fler litterära festivaler till Helsingfors. Ett namnförslag finns redan, och det kom från den finlandssvenska barnboksförfattaren Anna Härmälä: Helsinki Little.

Philip Teir
programdirektör på Helsinki Lit

Spännande maritimt äventyr

Finlandssvenska Karin Erlandsson tog i fjol steget till barnlitteraturen med Pärlfiskaren, som nyligen tilldelades Runeberg Junior-priset. Fantasyboken riktar sig till lite äldre barn i lågstadieålder. För yngre kan den vara en aning skrämmande – den räds inte mörker, faror och blodiga olyckor.

Pärlfiskarens berättare är flickan Miranda, i en fiktiv övärld där invånarna från barnsben lär sig dyka efter värdefulla pärlor – och alla drömmer om att finna den mytomspunna Ögonstenen – till den grad att de till och med dukar under i sin feberaktiga jakt. Det är vad som hände Mirandas pappa, men det hindrar inte henne från att föra vidare hans passion. Allt förändras ändå då hon plötsligt en dag blir ställföreträdande storasyster till Syrsa. Så utvecklas en berättelse om systerskap, mod och girighet.

Erlandssons bok är en av många som inspirerats av Ursula K. Le Guins Övärlden-böcker, men på grund av det ibland mörka och skrämmande anslaget, kommer jag att tänka på Otfried Preusslers Han sålde sin frihet. De starka och modiga flickorna i den maritima berättelsens centrum har också många paralleller med Disneyfilmen Moana, som utkom 2016.

Erlandsson beskriver medryckande den fantastiska världen, och underskattar inte de unga läsarna, vilket känns fräscht – berättelsen går in på filosofiska frågor om ambition och övermod, och ställer dem i motsatsförhållande till mänskliga förhållanden. Först och främst är det ett fantasieggande äventyr som ger mersmak, och boken är den första i en serie. Avslutningen känns ändå en aning otillfredsställande. Trots slutet gott, allting gott, är det som om vändningen blir lite abrupt; lösningen känns lite för enkel, vilket ytterligare bidrar till en upplevelse som gnager mig under läsningen, att en del av karaktärernas motivationer inte riktigt sitter som de ska.

De sparsamt utströdda illustrationerna av Tuuli Toivola är klassiskt svartvita pennteckningar som snarast bekräftar handlingen – det hade varit roligt om Toivola hade gjort lite mer för att expandera Erlandssons rikt beskrivna värld.

Janne Wass

Pärlfiskaren av Karin Erlandsson.
Illustrationer: Tuuli Toivola. Schildts & Söderströms, 2017.