Arabisk vår i nordisk höst
Det finns många nedärvda talesätt som under tidens gång får ny, talande innebörd. Ett sådant skulle kunna vara ”droppen som får bägaren att rinna över.” Jag tänker på den 26-årige grönsakshandlaren från Sidi Bouzid, en liten landsortstad i Tunisien, som en vacker dag fick nog: nu räcker det! Det var en förtvivlad människa som indränkt i diesel satte lågan mot sin egen kropp. Hans namn var Mohammed Bouazizi och det var hans desperata handling som blev droppen som fick den uppdämda vreden att svämma över. Likt den frihetstörstande Jan Palach, som satte eld på sig själv på Vaclavplatsen i Prag i januari 1969, kunde inte Mohammed Bouazizi leva vidare längre i ett land så fyllt av förnedring och orättvisor som Tunisien. Nu räcker det! Hit men inte längre!
”Mötet med de jordlösa fyller oss med hopp”
Tillsammans med en grupp aktivister reste poeten och förläggaren Bengt Berg till Brasilien för att bekanta sig med de jordlösas rörelse MST och deras bosättningsprojekt i Bahia.
Flygresan från Lissabon till Brasilien ägnas åt en lektyr som skall underlätta mötet med en verkligare verklighet än den vi är vana vid i vår trygga vardagslunk. Brasilien – hoppet och rädslan är en bok som skarpt och uppfordrande förmedlar tankar om världen i allmänhet och Latinamerika i synnerhet. Han känner väl till dem båda, Eduardo Galeano, när han skriver: ”Visar televisionen vad som händer? I våra länder visas det man vill ska hända; och inget hände om det inte syns på teve. Teven, det sista ljuset som räddar dig från ensamheten och från nattens mörker, det är verkligheten. För livet är en show: till den som uppför sig väl lovar systemet en bra sittplats.”
Väl framme är det verkligen inget trestjärnigt hotell som vi tar in på, men vi har en fin utsikt mot redden där fraktfartygen tålmodigt väntar på kajplats. Hamnen här i Salvador var den stora inskeppningshamnen för slavhandeln till Brasilien i mitten av 1500-talet, och än idag präglas mycket av livet och sedvänjorna i Bahia av de afrikanska rötterna. Nej, det är mer av ett vandrarhem som hyser oss under ett par veckor i detta väldiga land som just på vår ankomstdag den 1 januari kan glädja sig åt sin första kvinnliga president, Dilma Rousseff från Belo Horizonte i delstaten Minas Gerais. Ännu kan man här och var skymta spåren efter den valrörelse som förde Dilma och till presidentmakten sedan hon tagit över stafettpinnen efter den legendariske Lula. Deras gemensamma parti, PT (Arbetarpartiet), har siffran 13 inuti den röda stjärnan som pryder husväggar och murar här och var också i S:to Antonio, den både nedslitna och upputsade stadsdel som utgör vår frukostbas innan vi tar itu med dagens uppgifter.
I valet och skvalet…
Landsbygdens utanförskap och storstadens främlingskap. Bengt Berg och Gunnar Svensson har ägnat en sensommarkväll vid älven åt tankar kring det kommande svenska valet.
Sent en kväll
I en mörk tid gäller det att se i mörkret
”Oroa dig alltså inte för denna sida av min tillvaro”, skriver Antonio Gramsci till sin fru i ett brev från fängelset.
Oh, låt dig ej förhärdas, i denna hårda tid, de alltför hårda mister, så lätt sin vassa udd därvid, sin vassa udd därvid … sjunger Lena Granhagen på en vackert knastrig LP med sånger av Wolf Biermann (och Mikis Theodorakis). Det känns, det är, länge sedan dessa sånger spred tröst och kamplusta runtom i studentkorridorerna. Då, på 60- och 70-talet rådde ännu den svarta tuppen också i det som skulle bli den europeiska gemenskapen.
