Etikettarkiv: Fredrik Sonck

Dags att spola medelklassen?

Tack vare de tidigare Ny Tid-chefredaktörerna Fredrik Sonck och Nora Hämäläinen har den borgerliga draken Hufvudstadsbladets kultursidor blivit ett av Svenskfinlands intressantaste forum för klassdiskussion. Hbl har flera gånger lyft fram klassfrågan, ofta insiktsfullt, och bidragit till ett välkommet samtal kring klassens betydelse i Finland och det moderna västerländska samhället. En eloge ska också gå till forskargruppen vid Åbo Akademi som för tillfället arbetar med forskningsprojektet Klasskamp på svenska i Finland.

Det som slagit mig då jag tagit del av dessa och andra diskussioner om klass och arbete är hur sällan vi i dag hör någon tala om ”arbetarklass”, än mindre själva identifiera sig som arbetarklass. ”Prekariatet” är i stället ett ord som används som identitetsmarkör. Det är ett på många sätt bra och användbart nyord, som beskriver verkligheten för en växande del av arbetskraften.

Prekariatet är också ett behändigt ord därför att det beskriver en omständighet snarare än en tillhörighet. Det går bra att höra till prekariatet utan att beskriva sig själv som arbetarklass. ”Behändigt”, därför att det i dag finns en avoghet mot ordet arbetarklass. Det luktar kommunism och dogmatism, det smakar klasskamp och revolution i ett avseende som många arbetstagare i dag ställer sig främmande till. Mycket hellre tillhör en medelklassen. ”We’re all middle-class now”, sa Labour-veteranen John Prescott 1997, under Tony Blairs, Bill Clintons och Paavo Lipponens era, en tid då gränsen mellan socialdemokratin och nyliberalismen var så eterisk att den hotade att helt upplösas om en så mycket som blåste på den. ”Arbetarklass”, ”socialism” och ”marxism” var begrepp som städades bort ur den socialdemokratiska vokabulären som anakronistiska och lite pinsamma.

Sonck har gjort ett tappert försök att ringa in den moderna arbetarklassen genom att binda den till kapital: den som sitter på besparingar på över hundratusen euro kunde enligt Sonck räkna sig till medelklassen, medan de som ligger under den gränsen skulle tillhöra arbetarklassen. Det är en pragmatisk, men knappast särdeles hjälpsam indelning, eftersom den undviker de strukturella klassificeringarna.

Medelklassen är egentligen något av en nyliberal konstruktion som effektivt har styrt bort en ansenlig andel av befolkningen från det politiska deltagandet, om vi med politik avser grundläggande förändringar i samhället, snarare än åtgärdande av specifika frågor. Medelklass signalerar en viss bekvämlighet, ett tillstånd av uppnått välstånd och en viss sofistikering och civilisation, i kontrast till en nidbild av en mindre bildad arbetarklass. Ur ett marxistiskt perspektiv är den här utvecklingen problematisk, eftersom det är svårt att få till stånd en samhällsomvälvning ur en självpåtagen tillfredsställdhetsnorm.

På samma sätt som ekologisk konsumtionskultur står i vägen för politiska lösningar på klimatproblemet, blir begreppet medelklass ett hinder för en arbetande befolkning att förbättra sina liv. Kanske vore det bättre att spola hela begreppet medelklass?

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Är vi alla arbetarklass nu?

Ränderna har inte gått ur Ny Tids förre chefredaktör Fredrik Sonck, numera kulturchef på Hufvudstadsbladet. Det torde ha stått klart för de flesta som läste hans ledarstick i tidningsdraken söndagen 26.2. I texten förordade Sonck (något förenklat) en ny, eller kanske nygammal, syn på begreppet ”arbetarklass”. Under den (ironiskt?) klickvänliga rubriken ”Tror du att du är medelklass? Chansen är stor att du har fel fel fel” gjorde Sonck upp med ”illusionen om den breda medelklassen”, en illusion som stadfästes av Storbritanniens biträdande premiärminister John Prescott år 1997 med orden ”We are all middle-class now”.
Enligt Sonck bör arbetarklassen återfå sin ursprungliga betydelse, det vill säga alla som arbetar för sitt levebröd, oberoende bransch, lönenivå eller utbildning, borde räknas som arbetarklass. Överklassen kan leva gott på avkastning och kapital utan att behöva arbeta, medan medelklassen i den sonckska analysen är ”de som i viss mån men inte helt och fullt kan lita på kapitalinkomster”. Sonck vill inte ge några exakta siffror på hur mycket kapitalinkomster man ska ha för att klättra över tröskeln till medelklass, men föreslår så mycket att de överskrider fattigdomsgränsen, vilket enligt honom förutsätter ett kapital på minst en halv miljon euro.

Föga överraskande väckte ledarsticket en del diskussion på sociala medier. Bland annat frågades om man verkligen kan räkna merparten av Finlands ministrar till arbetarklassen bara för att de inte har några betydande kapitalinkomster.
Soncks analys är egentligen klassisk marxism, ämnad att ställa arbetet mot kapitalet, som han skriver, ”för att politikens viktigaste frågor – nu som alltid – handlar om hur förhållandet mellan arbete och kapital ska regleras. Medelklassillusionen påskiner emellertid att grundkonflikten är löst, att alla är både arbetare och kapitalägare. Det är helt enkelt inte sant.”
En helt riktig kritik mot inlägget är att den marxistiska klasslärans samhälle såg helt annorlunda ut än det gör i dag. Arbetare, det vill säga personer som sysslade med i huvudsak fysiskt arbete, var per definition fattiga. De var lågutbildade, många var analfabeter eller hade på sin höjd bakom sig några år i någon slags skola, beroende på vilket land de råkade växa upp i. Högre utbildning, och därmed chans till icke-fysiskt arbete och andra former av uppehälle än lön, hade i första hand unga vars föräldrar hade råd att låta dem utbilda sig vid universitet.

Hundrafemtio år av arbetarkamp har gjort att situationen i dag ser annorlunda ut. Många klassiska arbetaryrken, speciellt inom den tunga industrin, är i dag relativt välbetalda, på sätt och vis kan man säga att arbetaren gjort sin klassresa från arbetar- till medelklass. Detta är i varje fall den berättelse som den tredje vägens socialdemokrati ville måla fram, då premiärminister Tony Blair 1999 anammade Prescotts bevingade uttryck. Det var också andemeningen då Samlingspartiets dåvarande presidentkandidat Sauli Niinistö på valaffischerna kavlade upp ärmarna och hävdade att ”motsättningarnas tid är förbi”.
Men tanken om att alla är medelklass håller bara om a) man anser att löner på kring 2 000 euro i månaden (ungefärlig medellön för t.ex frisörer, cafépersonal, kosmetologer, kassaarbetare, busschaufförer) är tillräckligt för medelklass, och b) om alla de som lever under fattigdomsgränsen inte kategoriseras som människor. Vidare glömmer man bort alla dem som arbetar på deltid, projektanställning, på frilansbasis eller som småföretagare – alla den typen av arbetsförhållanden som blivit vanligare under de senaste åren. Journalistbranschens medellön på 3 600 euro i månaden må vara snäppet över det nationella medeltalet, men det tröstar inte de journalister som som hankar sig fram på frilansande eller inhopp, och aldrig kan planera sina liv längre än några veckor i framtiden.

Om vi då är ense om att vi alla inte är medelklass, men frångår Soncks analys om att alla som inte sitter på 500 000 euro i ackumulerat kapital är arbetarklass, blir det genast betydligt svårare att dra gränsen mellan arbetar- och medelklass. Det vettigaste blir då antagligen att slå fast en inkomstgräns baserat på en medianinkomst. Men för att undvika begreppsförvirring, måste man då kanske frångå begreppet ”arbetarklass”, eftersom det bland personer som hamnar på övre sidan av gränsen också kommer att finnas folk som arbetar för sitt uppehålle, må så vara med lite högre län än andra. Ett förslag är att man i stället skulle tala om ”underklass”. Men ska då till exempel Ny Tids chefredaktör med en månadslön på 2 900 euro kategorisera sig som ”underklass”? Det låter ju lite märkligt. Ska vi då tala om övre och nedre underklass? Högre och lägre medelklass? Som Sonck skriver blir det här ”luddigt och vilseledande” och bidrar föga till klassanalysen.
En potentiellt farlig tendens är att dra skiljelinjer mellan klasserna utgående från vanor och attribut. Ett inlägg på sociala medier häromdagen gjorde gällande att om man har råd att prenumerera på en dagstidning kan man inte på riktigt identifiera sig som arbetarklass, medan ett annat ville se klassmarkörer i om man diskuterade ett Guggenheimmuseums vara eller icke vara. Detta baserar sig på ett klasstänkande som tar oss tillbaka till 1800-talet och förpassar i skräpkorgen sett sekel av arbetarrörelsens strävanden för folkbildning och arbetarkultur, ett arbete som resulterat i nioårig grundskola, arbetarinstitut, avgiftsfria bibliotek, våra stadsteatrar, idrottsföreningar, statssubventionerad kultur och public service-bolaget Yle. Det är också ett slag i ansiktet på alla de författare, konstnärer och andra kulturarbetare som hankar sig fram under fattigdomsgränsen.Vidare är det en nedvärdering av arbetarklassens intellelligens, kulturella kapacitet och nyfikenhet på världen. Visst har den hungrige svårt att njuta av konst, men det betyder inte att hen inte skulle vilja göra det.

Men har allt detta då något mer än semantisk betydelse? Kan vi inte bara kalla det för fattig, rik och mittemellan? Visst kan vi det, men att konstatera faktum driver inte världen framåt. Om vi vill göra något åt klass- och inkomstklyftorna i världen, behöver vi ett redskap för analys om vi ska kunna dra upp riktlinjer för reformarbete. På högerhåll är intresset för minskning av samhällsklyftorna sällan särdeles stort, och genom att komma med uttalanden som ”vi är alla medelklass nu”, ”motsättningarnas tid är förbi” eller ”höger-vänsterskalan är föråldrad” vill man påskina att samhället nu är färdigbyggt, att det nu bara gäller att så att säga förfina kapitalismen.
Motsättningar mellan arbetare och arbetare hjälper inte samhällets fattiga och utsatta. Att en livsmedelsförpackares medellön ligger på 2 300 euro är inte en följd av att en läkares dito ligger på 5 000, och förpackarens lön stiger inte automatiskt om läkarens sjunker. Däremot är det ett problem att allt mer av världens resurser ackumuleras som kapital hos världens superrika. Detta är ett systemfel, ett systemfel försätter alla arbetare, inte bara de allra fattigaste och utsatta, i ett underläge. För att åtgärda systemfelet krävs en medveten klasskamp som innefattar hela den arbetande klassen, från chefer och högre tjänstemän till verkstadsgolvets knegare, prekariatet och de arbetslösa. Däri ligger Soncks, och i förlängningen Marxs, poäng.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Tema: Teatern och kritiken

Under 2015 var teatern på tapeten i den finlandssvenska kulturdebatten på ett sätt som den sällan brukar vara. På vårvintern snackades det om Svenska Teaterns Nicken-scen och det fria fältets verksamhetsmöjligheter, och på senhösten konvergerade två olika, eldfängda diskussioner: den om Projekt Reko och nya finlandssvenska manus och den om den finlandssvenska teaterkritiken.

Ioffentligheten var det mest diskussionen om kritiken som syntes. Mest uppmärksamhet fick grälet om den finlandssvenska teaterkritikens kvalitet. Regissören och skådespelaren Chris af Enehielm antydde i en kolumn för Svenska Yle att de finlandssvenska kritikerna drivs av makthunger och illvilja, och i ett brev till Hufvudstadsbladets kulturchef Fredrik Sonck beklagade sig en grupp teaterarbetare över tidningens recensioner. Speciellt var det kritikern Isabella Rothberg som anklagades för att se alla pjäser genom genusglasögon, och således missa den tematik som de olika föreställningarna försökte lyfta fram, men kritiken mot kritiken slog nog ut över hela kritikerkåren.

En annan diskussion, som inte syntes lika mycket i medierna, men som rasade på desto hetsigare över barbord och på sociala medier, var den som gällde podden Taxen och Terrien, gjord av bakgrundskrafterna i den feministiska teatergruppen Blaue Frau. Podden framförde på ett raljerande sätt genuskritik mot en av Teater Viirus pjäser, vilket fick den gruppens anställda att se rött.

Angående Projekt Reko har fasaden utåt varit positiv, och lovorden har haglat över det Kulturfonden-stödda projektet för ny finlandssvensk dramatik. Bakom kulisserna har det ändå klagats, då vissa av manusförfattarna ansett sig ha blivit överkörda av regissörerna som tagit sig, i deras tycke, för stora friheter med texterna. En annan diskussion, som kanske i första hand förts på Ny Tids sidor, har varit om storsatsningen på finlandssvenska manuskript är det som teatern behöver, eller om energin och resurserna borde sättas på något annat. Detta är något som den svenska teaterpåverkaren Rickard Borgström tar upp i detta nummer på sid 48–50.

Och naturligtvis finns också i bakgrunden den eviga diskussionen om Svenska Teaterns musikaler, även om det verkar som om den enda som orkar lyfta upp den numera är teaterchefen Johan Storgård.

Alla dessa diskussioner, missnöjesyttringar och oenigheter vittnar om ett fält – om inte i kris, så åtminstone i ett brytningsskede. Men lika mycket vittnar de om en djup hängivenhet och angelägenhet. Intresset, viljan och passionen finns där, och egentligen är inte heller resurserna ett överhängande problem. Som Lasse Garoff skriver på sid 44–47 har teatern tillsammans med litteraturen en särställning inom den finlandssvenska kulturen, och det finns en ärlig strävan att upprätthålla ett vitalt finlandssvenskt teaterfält.

När man skalar bort personer och detaljer från diskussionen, konvergerar frågeställningarna i den till synes enkla undran: varför behöver vi teater i dag?

Detta gäller inte enbart Svenskfinland, där teatern de facto har en ovanligt stark ställning i internationell jämförelse, utan är relevant på ett bredare plan. Teatern som det stora folkliga nöjet är för länge sedan passé: film, TV, videospel och internet är i dag de huvudsakliga källorna vi öser ur för underhållning. Ungdomen går allt mindre på teater, och hur man bäst lockar dem är också en fråga som Garoff söker ett svar på i sin text. Det är många frågor som måste besvaras, och man avundas inte dagens teaterchefer som ska försöka sätta ihop program som både håller kvar sin trogna, men åldrande publik och säkrar återväxten. Är rätt strategi att helt enkelt tvångsutsätta de unga för mer traditionell teater i hopp om att de börjar gilla den? Eller bör man i stället eftersträva en hipp videospelsestetik och dra mer influenser från filmens värld?

Är det överhuvudtaget längre möjligt att locka besökare till klassisk tittlåde-teater, där publiken sitter på raka bänkrader och följer med skeendena genom en osynlig fjärde vägg? Eller är det så att den nya teatern ska följa den postdramatiska estetiken och tanken, överge alla gamla konventioner och bli mer som en ”as-cool brunch”? Bland annat detta funderar teater- och danskritikern Carita Backström på i sin essä på sid 51–55. På något sätt måste man kanske komma på vad det är som teatern kan erbjuda som inga andra konstformer och medier kan.

Det är klart att teatern står inför ett vägskäl, och att vi just nu behöver mer och inte mindre debatt om teaterns, teaterkritikens och teaterdiskussionens roll och framtid. Förhoppningsvis kan detta temanummer väcka åtminstone några tankar.

Text: Janne Wass
Foto: Kevin Dooley/Flickr

Hur var det med insändarna?

Hufvudstadsbladets kulturredaktion stod i centrum för debatten om teaterkritiken i vintras, och speciellt tidningens främsta teaterkritiker Isabella Rothberg, tidigare redaktionssekreterare på Ny Tid, fick sig flera slängar med sleven. Hbl:s kulturchef Fredrik Sonck, tillika ex-chefredaktör för Ny Tid, säger att han inte helt och hållet kom underfund med vad det var som ”kritik-kritikerna” var ute efter.

– Inte egentligen, jag har mina högst personliga funderingar, men vill inte ventilera dem desto mer.

En central poäng i kritiken mot Hbl var ändå att vissa personer inom teaterfältet upplever att deras genmälen om tidningen teaterkritik systematiskt refuseras. Men enligt Sonck har Hbl inga specialbestämmelser angående insändare som tar upp teater- eller kulturkritik, utan de utsätts för samma sållningspraxis som alla andra insändare.

Hbl har en debattredaktör som gör en preliminär bedömning av om insändarna tas in eller inte. Vissa tar han in direkt, andra refuserar han, om han till exempel anser att det som tas upp är för trivialt eller om texten på något sätt är osaklig.

I gränsfall skickar debattredaktören texterna till Sonck för ett andra omdöme. Enligt Sonck tas nog ”en alldeles rejäl del” av insändarna som är relaterade till kulturkritiken in – i vissa fall plockas de till och med upp som debattartiklar eller på kolumnplats.

– Nu har jag inga exakta siffror på hur stor andel, men då det gäller insändare över lag, är det ungefär hälften som refuseras.

Sonck säger att man ska minnas att insändarna inte bara finns till för de debatterande parterna, utan man måste också ta i beaktande läsarperspektivet. En insändare där någon utan desto mer argumentation uttrycker avvikande åsikt om ett verks kvaliteter är inte i sig speciellt intressant för läsarna.

Uppståndelsen väckte naturligtvis också diskussion på Hbl:s redaktion, men Sonck säger att kritikdebatten inte gav kulturredaktionen några stora aha-upplevelser för framtida arbete.

– Det är naturligtvis svårt att säga exakt på vilket sätt en sådan här debatt påverkar hur vi arbetar i ett längre perspektiv.

Åtminstone har redaktionen inte efter debatten tagit några medvetna beslut om att förändra sina arbetssätt, säger Sonck. Han påpekar också att redaktionen kontaktats av många inom teaterfältet som tydligt tagit avstånd från de kritiska kommentarerna om tidningens teaterkritik.

Text: Janne Wass
Foto: Fredrik Sonck

Politik på modersmålet

Johanna Warius har läst Ny Tid sedan studietiden och är styrelsemedlem i Ny Tids understödsförening Tigern r.f.

Hur blev du medlem i Tigern?

– Jag hade läst Ny Tid i flera år under studietiden, och då Fredrik Sonck var chefredaktör skrev jag ibland recensioner av faktaböcker. Sedan blev jag tillfrågad om jag ville vara med i styrelsen, säger Johanna Warius.

– Under sista året av mina studier saknade jag material på svenska som reflekterade mina politiska tankar. Under årens lopp har språkfrågan blivit viktigare för mig, och därför var jag väldigt glad över att få aktivera mig i vänstercirklar på svenska i Finland.

Vad har du sysslat med i Tigern?

– Jag är sekreterare på mötena, och är med om att ordna fester och evenemang. Ny Tids 70-årsfest var en minnesvärd och fin tillställning. Jag fick ett nytt perspektiv på Ny Tid, och insåg att det faktiskt är en tidning med gamla anor när jag fick träffa Ny Tids äldre garde. Det är mitt färgstarkaste minne från Tigerns evenemang.

Varför är Ny Tid en viktig tidning att stöda?

– Jag känner att vårt samhälle är på väg i en oönskad riktning och jag känner att det blir allt viktigare att stöda vänstersinnade rörelser. Det är viktigt med värderingar som solidaritet och rättvisa i dagens läge. Flyktingfrågorna har givit mitt engegemang en nytändning, speciellt frågor om motmakt.

– Med sin politiska profil är Ny Tid en unik tidning på svenska i Finland. Det känns betydelsefullt att få vara delaktig i en rörelse med politisk grund på mitt eget modersmål.

Lasse Garoff