Etikettarkiv: Fredrik Sonck

Kultur åt folket! Men vilket folk?

Folkbegreppet myntades som en romantisk idé i nationalismens tjänst på 1800-talet och genomgick en betydelseförskjutning efter andra världskriget då det anammades av vänstern. Men då folkdansen bedarrat och Agit-Prop klingat ut, vad innebär folkkultur i dag?

– Min första tanke är att är det alls relevant att tala om folkkultur i dag längre?

Det frågar sig Ulrika Wolf-Knuts, pensionerad professor i folkloristik och kansler vid Åbo Akademi.

Det fanns en tid då folkkultur stod för framåtanda och gemensam kraft med revolutionär potential. Det var under 1960- och 1970-talen, då den röda vågen hotade att omstörta den borgerliga kultureliten med fria teatergrupper, konstnärskollektiv, protestsånger och radikal folkbildning. Konsten och kulturen skulle göras av folket, för folket!

Går vi ytterligare hundra år tillbaka finner vi en lika samhällsomvälvande potential i folkkulturen, då den tilltagande nationalismen i Europa gjorde att allt fler började leta efter den äkta och oförstörda folkliga kulturen bland den isolerade landsbygdens berättelser och seder. Så föddes Elias Lönnrots Kalevalasamling och Akseli Gallen-Kallelas episkt nationalromantiska målningar.

Men vad står folkkultur för i dag? Vilka är de kulturformer som de breda folklagren kan enas kring – som är för folket av folket? Begravs de under underhållningsindustrin, eller är det helt enkelt underhållningsindustrin som är dagens folkkultur? Och har sjuttiotalisterna lyckats med sitt uppsåt, att utplåna kulturelitismen, eller ses det folkliga fortfarande som B-klassens kultur?

Ein Volk, ein Reich

Begreppet ”folk” i en kulturell bemärkelse föddes i mitten av 1800-talet, i samband med att folkloristiken uppstod som en akademisk disciplin, förklarar Ulrika Wolf-Knuts.

– Samhället såg då helt annorlunda ut än i dag: det var ett ståndssamhälle, och det fanns en stor mängd fattiga människor som inte hade någon utbildning alls.

Den andra hälften av 1800-talet var en turbulent tid. Dels föddes den moderna socialismen, med sina framåtblickande ideal och sitt förakt för överklassen. Å andra sidan frodades på många håll starka nationalistiska tendenser. Nationalismen blickade snarare bakåt, och sökte finna rena uttryck för folkkulturen, obesudlade av imperialism, kulturell internationalism och en konstruerad överklasstradition. Och det var här folkloristiken kom in, förklarar Wolf-Knuts.

– Man började bege sig ut på den isolerade landsbygden för att dokumentera det outbildade folkets kultur och traditioner, med en föreställning om att de var äkta och autentiska.

Den nationalromantiska rörelsen idkade således ett slags tillbaka till rötterna-idealism, inte helt olik den som frodas till exempel inom partier som Sannfinländarna eller Sverigedemokraterna i dag. Inte heller helt olik den ideologi som på 1930-talet ledde till ”Ein Volk, ein Reich, ein Führer”.

Vem som helst kan vara folk

I dag talar man om folkkultur som en motsats till professionell kulturutövning, ofta med en förankring i det geografiskt och kulturellt lokala, som folkdans, lokalrevy, församlingsverksamhet, etc.

Fredrik Sonck som är kulturchef på Hufvudstadsbladet vidgar ändå gärna begreppet.

– Det finns också en infallsvinkel som beaktar klassbegreppet, och där finns det fördomar åt båda hållen, och folkkulturen överlappar också populärkulturen.

En av orsakerna till att begreppet folkkultur i dag är så flytande är att begreppet ”folk” inte längre betyder det som det en gång myntades som. När ståndssamhället avskaffats, jämlikheten och demokratin ökat, och alla börjat läsa samma skolböcker och se på samma tv-program, har också uppfattningen om landsbygden som bärare av någon äkta och oförstörd folkkultur försvunnit, påpekar Wolf-Knuts.

– Dagens ”folk” kan vara vem som helst som har något gemensamt med någon annan – en speciell rit eller sed eller dylikt som man kan undersöka. Facebook, Instagram och andra sociala medier är definitivt något som många har gemensamt och kan kallas för folkkultur, men också till exempel fotboll, scouting eller religion.

Vart försvann arbetarkulturen?

Historiskt har ordet ”folk” använts också av vänstern. Speciellt efter andra världskriget blev det populärt att döpa allt som hade med socialism att göra till ”folk”. Folkrepubliker började ploppa upp här och där, Folkdemokraterna kallades det finländska vänsterpartiet och Folktidningen Ny Tid hette ju den tidskrift du läser nu i flera decennier.

Så föddes också den politiska folkkulturen på 1960-talet. Om det här skriver den svenska kulturforskaren Johan Bergman i sin avhandling Kulturfolk eller folkkultur (2011).

En ung kulturgeneration revolterade enligt Bergman mot att den statligt subventionerade kulturen främst nådde ut till en liten, urban, utbildad och bemedlad publik. Det föddes en ny folkkultur vars syfte var att både involvera medborgarna i skapandet av kultur och sporra dem att ta del av kultur, allt enligt den marxistiska devisen att konst och kultur alltid existerar i förhållande till sin omgivning. Resultatet var flertalet nya aktörer: boklag, teatergrupper, orkestrar, kulturcentrum, med mera. Samtidigt kom begreppet folkkultur att kraftigt förknippas med en ung politisk proteströrelse.

I sin text på sidan 23 frågar sig Merja Leskinen vad det blivit av denna klassmedvetna arbetar- och vänsterkultur i dag. Enligt Fredrik Sonck saknas en motkultur från vänsterhåll för att 1970-talsvänstern numera är en del av det kulturella etablissemanget.

– Ser man på olika kulturinstitutioner så är de gamla vänstermänniskorna påfallande välrepresenterade. I den mån som till exempel teatern i dag är ideologisk, brukar den inordna sig under vänstern. Men är det sen folkkultur? Nja, knappast; här vänder den sig ofta till ett avantgarde, en urban, utbildad publik. I den meningen kan den nog räknas till så kallad finkultur, eller en undersökande kultur.

Om 1970-talets vänsterinspirerade motkultur har övertagit rollen som etablissemangets kultur, kan man då skönja något slags motkultur från högerhåll?

– Det är nog ganska fattigt med undersökande högerkonst, speciellt i Norden, säger Sonck.

Däremot, menar han, är underhållningsindustrin, till exempel Hollywoodfilmer, genomsyrad av en nyliberal ideologi som är så allmänt accepterad att vi sällan ens reflekterar över den.

Undersökande vs underhållande

Att försöka ringa in begreppet folkkultur i dag är alltså knepigt. Man landar lätt på en lös definition av folkkultur som lågkultur i motsats till den så kallade finkulturen, något som Sonck också är inne på, men samtidigt förkastar.

– Dikotomin mellan low-brow och high-brow är jag inte särskilt förtjust i, eftersom den inte helt och hållet stämmer. Inom den folkliga kulturen kan också finnas sådant som är nyskapande, trots att dess belackare inte nödvändigtvis vill se det – det kan alltså finnas ett slags klassförakt inblandat. Se till exempel på punken.

I stället för low-brow och high-brow eller högkultur och lågkultur, talar Sonck hellre om en dikotomi mellan underhållande kultur och konst, och undersökande kultur och konst.

– Kulturjournalistiken är i regel mer intresserad av den konst som undersöker samhället, människan, kulturen och historien, och mindre intresserad av den underhållande kulturen, som ofta bygger på bekanta uttryck och klichéer. Med detta dock inte sagt att underhållningskultur skulle sakna konstnärliga kvaliteter. En kulturform som vi ju till exempel sett att har utvecklats till något väldigt intressant är seriekonsten.

Ulrika Wolf-Knuts, Lukas Rusk och Fredrik Sonck. Foto: Anne Günther, Janne Wass.

Inte bara pang-pang

En annan kulturform som vuxit explosionsartat, men som nästan helt flyger under kulturdiskussionens radar, är dator- och konsolspelandet. Lukas Rusk är född 1993 och har spelat sedan han var barn.

– Jag började som yngre med äventyrsspel, eftersom man i dem får utforska och bygga världar och använda sitt huvud, säger Rusk.

Spelvärlden bevakas inte regelbundet av ett enda finlandssvenskt medium, trots att det är en kulturform som mätt i antalet utövare börjar närma sig samma storlek som tv- eller filmtittandet, åtminstone inom de yngre generationerna. Sonck säger att frågan om spelbevakning då och då diskuterats på Hufvudstadsbladets kulturredaktion.

– Jag är själv dåligt insatt, eftersom jag inte spelar. Men en av orsakerna till att spel är rätt ointressanta för kulturjournalistiken kan vara att de flesta av dem trots allt bygger på samma nyliberala konkurrensberättelse som annan underhållningskultur: överlev, skjut dina fiender, gå vidare. Så jag vet inte om spelens innehåll skulle vara speciellt intressant att skriva om, ur en undersökande synvinkel.

Rusk ger delvis Sonck rätt. Men det är skillnad på spel och spel, säger han, och nämner Bioshock som ett intressant exempel som utforskar problematiken kring den kapitalistiska kulturen, må så vara inom ramen för pang-pang. Andra är självrannsakande, och kan ställa spelaren inför ett scenario där dödande i spelet plötsligt har emotionella och praktiska följder som liknar dem som existerar i verkligheten, och på så sätt undersöker spelvärldens inre mekanik. Och trots fördomen, handlar faktiskt inte alla spel om att döda, påpekar han.

– Alla spel kommenterar samhället på ett sätt eller annat, även om det inte alltid är avsiktligt. Jag tror att texter som tog fasta på det kunde intressera också personer som inte annars är intresserade av spel.

Kroppskultur är också kultur

Talar man om kultur i ett bredare begrepp förknippas ofta arbetarklassen med bänkidrott. I den mån som det finns ett klassförakt för till exempel teater och bildkonst som ”elitistisk finkultur”, fungerar ofta just idrotten som ett slags kultursubstitut: en riktig arbetare går på hockeymatch och inte på teater. Sonck säger att det lätt blir svårhanterligt att blanda in idrott i den här typen av kulturdiskussioner, men att idrottskulturen som fenomen i sig är väldigt intressant.

– Tävlingsidrotten har en berättelse som tilltalar väldigt många, en berättelse som på ytan ofta kan te sig icke-ideologisk, men som i själva verket är högst ideologisk. På sätt och vis är ju tävlingsidrotten en slags kulmination av det nyliberala konkurrenssamhället. Den nyliberala världens berättelser är så integrerade med vårt DNA att vi inte tenderar att ens reflektera över deras ideologiska innehåll. Ta till exempel dokusåpor, som ju nästan alla handlar om att deltagarna konkurrerar mot varandra, man är ”inne” eller ”ute”, på samma sätt som i idrotten.

Enligt Sonck är en faktor i ekvationen att arbetarrörelsens bildningssträvanden har försvagats avsevärt.

– Arbetarrörelsen hade från början av 1900-talet fram till 1970-talet ett väldigt starkt folkbildningsideal. Det är kanske delvis en idealisering eller romantisering av historien, men min uppfattning är att det hos arbetarklassen tidigare fanns en tydlig vilja att undersöka sitt predikament genom konst och kultur, som bland annat tog sig uttryck i en levande och inflytelserik arbetarlitteratur och arbetarkultur. Och visst finns det arbetarlitteratur i dag också, men inte alls i samma utsträckning som förr. Förändringen syns också i det politiska livet. Tänk att det i Sverige fanns en socialdemokratisk partiordförande och statsminister som Per Albin Hansson, som på fritiden förströdde sig med att skriva poesi. Det gjorde Stalin också, förresten. Jag menar förstås inte att vi ska se Stalin som någon förebild, men håll med om att det är svårt att föreställa sig en Stefan Löfven eller en Antti Rinne koppla av efter arbetsdagen med att knåpa med metriken till en dikt.

Trenden har alltså varit en förändring mot en mer enhetlig och på samma gång mångskiftande och överlappande kulturverklighet. Men den här utvecklingen är inte nödvändigtvis huggen i sten, menar Ulrika Wolf-Knuts.

– Det beror på hur den politiska utvecklingen fortsätter. De högerextrema krafterna i samhället har ofta ställt krav på en nationalistisk kultur. Om de fortsätter att växa i styrka, så kan det hända att vi snart bara får ägna oss åt ”äkta nationalistisk kultur”, och då sitter vi i den gropen. Det tycker jag att är en skrämmande tanke. N

Text Janne Wass
Översta bilden: Simo Rista

Dags att spola medelklassen?

Tack vare de tidigare Ny Tid-chefredaktörerna Fredrik Sonck och Nora Hämäläinen har den borgerliga draken Hufvudstadsbladets kultursidor blivit ett av Svenskfinlands intressantaste forum för klassdiskussion. Hbl har flera gånger lyft fram klassfrågan, ofta insiktsfullt, och bidragit till ett välkommet samtal kring klassens betydelse i Finland och det moderna västerländska samhället. En eloge ska också gå till forskargruppen vid Åbo Akademi som för tillfället arbetar med forskningsprojektet Klasskamp på svenska i Finland.

Det som slagit mig då jag tagit del av dessa och andra diskussioner om klass och arbete är hur sällan vi i dag hör någon tala om ”arbetarklass”, än mindre själva identifiera sig som arbetarklass. ”Prekariatet” är i stället ett ord som används som identitetsmarkör. Det är ett på många sätt bra och användbart nyord, som beskriver verkligheten för en växande del av arbetskraften.

Prekariatet är också ett behändigt ord därför att det beskriver en omständighet snarare än en tillhörighet. Det går bra att höra till prekariatet utan att beskriva sig själv som arbetarklass. ”Behändigt”, därför att det i dag finns en avoghet mot ordet arbetarklass. Det luktar kommunism och dogmatism, det smakar klasskamp och revolution i ett avseende som många arbetstagare i dag ställer sig främmande till. Mycket hellre tillhör en medelklassen. ”We’re all middle-class now”, sa Labour-veteranen John Prescott 1997, under Tony Blairs, Bill Clintons och Paavo Lipponens era, en tid då gränsen mellan socialdemokratin och nyliberalismen var så eterisk att den hotade att helt upplösas om en så mycket som blåste på den. ”Arbetarklass”, ”socialism” och ”marxism” var begrepp som städades bort ur den socialdemokratiska vokabulären som anakronistiska och lite pinsamma.

Sonck har gjort ett tappert försök att ringa in den moderna arbetarklassen genom att binda den till kapital: den som sitter på besparingar på över hundratusen euro kunde enligt Sonck räkna sig till medelklassen, medan de som ligger under den gränsen skulle tillhöra arbetarklassen. Det är en pragmatisk, men knappast särdeles hjälpsam indelning, eftersom den undviker de strukturella klassificeringarna.

Medelklassen är egentligen något av en nyliberal konstruktion som effektivt har styrt bort en ansenlig andel av befolkningen från det politiska deltagandet, om vi med politik avser grundläggande förändringar i samhället, snarare än åtgärdande av specifika frågor. Medelklass signalerar en viss bekvämlighet, ett tillstånd av uppnått välstånd och en viss sofistikering och civilisation, i kontrast till en nidbild av en mindre bildad arbetarklass. Ur ett marxistiskt perspektiv är den här utvecklingen problematisk, eftersom det är svårt att få till stånd en samhällsomvälvning ur en självpåtagen tillfredsställdhetsnorm.

På samma sätt som ekologisk konsumtionskultur står i vägen för politiska lösningar på klimatproblemet, blir begreppet medelklass ett hinder för en arbetande befolkning att förbättra sina liv. Kanske vore det bättre att spola hela begreppet medelklass?

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Är vi alla arbetarklass nu?

Ränderna har inte gått ur Ny Tids förre chefredaktör Fredrik Sonck, numera kulturchef på Hufvudstadsbladet. Det torde ha stått klart för de flesta som läste hans ledarstick i tidningsdraken söndagen 26.2. I texten förordade Sonck (något förenklat) en ny, eller kanske nygammal, syn på begreppet ”arbetarklass”. Under den (ironiskt?) klickvänliga rubriken ”Tror du att du är medelklass? Chansen är stor att du har fel fel fel” gjorde Sonck upp med ”illusionen om den breda medelklassen”, en illusion som stadfästes av Storbritanniens biträdande premiärminister John Prescott år 1997 med orden ”We are all middle-class now”.
Enligt Sonck bör arbetarklassen återfå sin ursprungliga betydelse, det vill säga alla som arbetar för sitt levebröd, oberoende bransch, lönenivå eller utbildning, borde räknas som arbetarklass. Överklassen kan leva gott på avkastning och kapital utan att behöva arbeta, medan medelklassen i den sonckska analysen är ”de som i viss mån men inte helt och fullt kan lita på kapitalinkomster”. Sonck vill inte ge några exakta siffror på hur mycket kapitalinkomster man ska ha för att klättra över tröskeln till medelklass, men föreslår så mycket att de överskrider fattigdomsgränsen, vilket enligt honom förutsätter ett kapital på minst en halv miljon euro.

Föga överraskande väckte ledarsticket en del diskussion på sociala medier. Bland annat frågades om man verkligen kan räkna merparten av Finlands ministrar till arbetarklassen bara för att de inte har några betydande kapitalinkomster.
Soncks analys är egentligen klassisk marxism, ämnad att ställa arbetet mot kapitalet, som han skriver, ”för att politikens viktigaste frågor – nu som alltid – handlar om hur förhållandet mellan arbete och kapital ska regleras. Medelklassillusionen påskiner emellertid att grundkonflikten är löst, att alla är både arbetare och kapitalägare. Det är helt enkelt inte sant.”
En helt riktig kritik mot inlägget är att den marxistiska klasslärans samhälle såg helt annorlunda ut än det gör i dag. Arbetare, det vill säga personer som sysslade med i huvudsak fysiskt arbete, var per definition fattiga. De var lågutbildade, många var analfabeter eller hade på sin höjd bakom sig några år i någon slags skola, beroende på vilket land de råkade växa upp i. Högre utbildning, och därmed chans till icke-fysiskt arbete och andra former av uppehälle än lön, hade i första hand unga vars föräldrar hade råd att låta dem utbilda sig vid universitet.

Hundrafemtio år av arbetarkamp har gjort att situationen i dag ser annorlunda ut. Många klassiska arbetaryrken, speciellt inom den tunga industrin, är i dag relativt välbetalda, på sätt och vis kan man säga att arbetaren gjort sin klassresa från arbetar- till medelklass. Detta är i varje fall den berättelse som den tredje vägens socialdemokrati ville måla fram, då premiärminister Tony Blair 1999 anammade Prescotts bevingade uttryck. Det var också andemeningen då Samlingspartiets dåvarande presidentkandidat Sauli Niinistö på valaffischerna kavlade upp ärmarna och hävdade att ”motsättningarnas tid är förbi”.
Men tanken om att alla är medelklass håller bara om a) man anser att löner på kring 2 000 euro i månaden (ungefärlig medellön för t.ex frisörer, cafépersonal, kosmetologer, kassaarbetare, busschaufförer) är tillräckligt för medelklass, och b) om alla de som lever under fattigdomsgränsen inte kategoriseras som människor. Vidare glömmer man bort alla dem som arbetar på deltid, projektanställning, på frilansbasis eller som småföretagare – alla den typen av arbetsförhållanden som blivit vanligare under de senaste åren. Journalistbranschens medellön på 3 600 euro i månaden må vara snäppet över det nationella medeltalet, men det tröstar inte de journalister som som hankar sig fram på frilansande eller inhopp, och aldrig kan planera sina liv längre än några veckor i framtiden.

Om vi då är ense om att vi alla inte är medelklass, men frångår Soncks analys om att alla som inte sitter på 500 000 euro i ackumulerat kapital är arbetarklass, blir det genast betydligt svårare att dra gränsen mellan arbetar- och medelklass. Det vettigaste blir då antagligen att slå fast en inkomstgräns baserat på en medianinkomst. Men för att undvika begreppsförvirring, måste man då kanske frångå begreppet ”arbetarklass”, eftersom det bland personer som hamnar på övre sidan av gränsen också kommer att finnas folk som arbetar för sitt uppehålle, må så vara med lite högre län än andra. Ett förslag är att man i stället skulle tala om ”underklass”. Men ska då till exempel Ny Tids chefredaktör med en månadslön på 2 900 euro kategorisera sig som ”underklass”? Det låter ju lite märkligt. Ska vi då tala om övre och nedre underklass? Högre och lägre medelklass? Som Sonck skriver blir det här ”luddigt och vilseledande” och bidrar föga till klassanalysen.
En potentiellt farlig tendens är att dra skiljelinjer mellan klasserna utgående från vanor och attribut. Ett inlägg på sociala medier häromdagen gjorde gällande att om man har råd att prenumerera på en dagstidning kan man inte på riktigt identifiera sig som arbetarklass, medan ett annat ville se klassmarkörer i om man diskuterade ett Guggenheimmuseums vara eller icke vara. Detta baserar sig på ett klasstänkande som tar oss tillbaka till 1800-talet och förpassar i skräpkorgen sett sekel av arbetarrörelsens strävanden för folkbildning och arbetarkultur, ett arbete som resulterat i nioårig grundskola, arbetarinstitut, avgiftsfria bibliotek, våra stadsteatrar, idrottsföreningar, statssubventionerad kultur och public service-bolaget Yle. Det är också ett slag i ansiktet på alla de författare, konstnärer och andra kulturarbetare som hankar sig fram under fattigdomsgränsen.Vidare är det en nedvärdering av arbetarklassens intellelligens, kulturella kapacitet och nyfikenhet på världen. Visst har den hungrige svårt att njuta av konst, men det betyder inte att hen inte skulle vilja göra det.

Men har allt detta då något mer än semantisk betydelse? Kan vi inte bara kalla det för fattig, rik och mittemellan? Visst kan vi det, men att konstatera faktum driver inte världen framåt. Om vi vill göra något åt klass- och inkomstklyftorna i världen, behöver vi ett redskap för analys om vi ska kunna dra upp riktlinjer för reformarbete. På högerhåll är intresset för minskning av samhällsklyftorna sällan särdeles stort, och genom att komma med uttalanden som ”vi är alla medelklass nu”, ”motsättningarnas tid är förbi” eller ”höger-vänsterskalan är föråldrad” vill man påskina att samhället nu är färdigbyggt, att det nu bara gäller att så att säga förfina kapitalismen.
Motsättningar mellan arbetare och arbetare hjälper inte samhällets fattiga och utsatta. Att en livsmedelsförpackares medellön ligger på 2 300 euro är inte en följd av att en läkares dito ligger på 5 000, och förpackarens lön stiger inte automatiskt om läkarens sjunker. Däremot är det ett problem att allt mer av världens resurser ackumuleras som kapital hos världens superrika. Detta är ett systemfel, ett systemfel försätter alla arbetare, inte bara de allra fattigaste och utsatta, i ett underläge. För att åtgärda systemfelet krävs en medveten klasskamp som innefattar hela den arbetande klassen, från chefer och högre tjänstemän till verkstadsgolvets knegare, prekariatet och de arbetslösa. Däri ligger Soncks, och i förlängningen Marxs, poäng.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Tema: Teatern och kritiken

Under 2015 var teatern på tapeten i den finlandssvenska kulturdebatten på ett sätt som den sällan brukar vara. På vårvintern snackades det om Svenska Teaterns Nicken-scen och det fria fältets verksamhetsmöjligheter, och på senhösten konvergerade två olika, eldfängda diskussioner: den om Projekt Reko och nya finlandssvenska manus och den om den finlandssvenska teaterkritiken.

Ioffentligheten var det mest diskussionen om kritiken som syntes. Mest uppmärksamhet fick grälet om den finlandssvenska teaterkritikens kvalitet. Regissören och skådespelaren Chris af Enehielm antydde i en kolumn för Svenska Yle att de finlandssvenska kritikerna drivs av makthunger och illvilja, och i ett brev till Hufvudstadsbladets kulturchef Fredrik Sonck beklagade sig en grupp teaterarbetare över tidningens recensioner. Speciellt var det kritikern Isabella Rothberg som anklagades för att se alla pjäser genom genusglasögon, och således missa den tematik som de olika föreställningarna försökte lyfta fram, men kritiken mot kritiken slog nog ut över hela kritikerkåren.

En annan diskussion, som inte syntes lika mycket i medierna, men som rasade på desto hetsigare över barbord och på sociala medier, var den som gällde podden Taxen och Terrien, gjord av bakgrundskrafterna i den feministiska teatergruppen Blaue Frau. Podden framförde på ett raljerande sätt genuskritik mot en av Teater Viirus pjäser, vilket fick den gruppens anställda att se rött.

Angående Projekt Reko har fasaden utåt varit positiv, och lovorden har haglat över det Kulturfonden-stödda projektet för ny finlandssvensk dramatik. Bakom kulisserna har det ändå klagats, då vissa av manusförfattarna ansett sig ha blivit överkörda av regissörerna som tagit sig, i deras tycke, för stora friheter med texterna. En annan diskussion, som kanske i första hand förts på Ny Tids sidor, har varit om storsatsningen på finlandssvenska manuskript är det som teatern behöver, eller om energin och resurserna borde sättas på något annat. Detta är något som den svenska teaterpåverkaren Rickard Borgström tar upp i detta nummer på sid 48–50.

Och naturligtvis finns också i bakgrunden den eviga diskussionen om Svenska Teaterns musikaler, även om det verkar som om den enda som orkar lyfta upp den numera är teaterchefen Johan Storgård.

Alla dessa diskussioner, missnöjesyttringar och oenigheter vittnar om ett fält – om inte i kris, så åtminstone i ett brytningsskede. Men lika mycket vittnar de om en djup hängivenhet och angelägenhet. Intresset, viljan och passionen finns där, och egentligen är inte heller resurserna ett överhängande problem. Som Lasse Garoff skriver på sid 44–47 har teatern tillsammans med litteraturen en särställning inom den finlandssvenska kulturen, och det finns en ärlig strävan att upprätthålla ett vitalt finlandssvenskt teaterfält.

När man skalar bort personer och detaljer från diskussionen, konvergerar frågeställningarna i den till synes enkla undran: varför behöver vi teater i dag?

Detta gäller inte enbart Svenskfinland, där teatern de facto har en ovanligt stark ställning i internationell jämförelse, utan är relevant på ett bredare plan. Teatern som det stora folkliga nöjet är för länge sedan passé: film, TV, videospel och internet är i dag de huvudsakliga källorna vi öser ur för underhållning. Ungdomen går allt mindre på teater, och hur man bäst lockar dem är också en fråga som Garoff söker ett svar på i sin text. Det är många frågor som måste besvaras, och man avundas inte dagens teaterchefer som ska försöka sätta ihop program som både håller kvar sin trogna, men åldrande publik och säkrar återväxten. Är rätt strategi att helt enkelt tvångsutsätta de unga för mer traditionell teater i hopp om att de börjar gilla den? Eller bör man i stället eftersträva en hipp videospelsestetik och dra mer influenser från filmens värld?

Är det överhuvudtaget längre möjligt att locka besökare till klassisk tittlåde-teater, där publiken sitter på raka bänkrader och följer med skeendena genom en osynlig fjärde vägg? Eller är det så att den nya teatern ska följa den postdramatiska estetiken och tanken, överge alla gamla konventioner och bli mer som en ”as-cool brunch”? Bland annat detta funderar teater- och danskritikern Carita Backström på i sin essä på sid 51–55. På något sätt måste man kanske komma på vad det är som teatern kan erbjuda som inga andra konstformer och medier kan.

Det är klart att teatern står inför ett vägskäl, och att vi just nu behöver mer och inte mindre debatt om teaterns, teaterkritikens och teaterdiskussionens roll och framtid. Förhoppningsvis kan detta temanummer väcka åtminstone några tankar.

Text: Janne Wass
Foto: Kevin Dooley/Flickr

Hur var det med insändarna?

Hufvudstadsbladets kulturredaktion stod i centrum för debatten om teaterkritiken i vintras, och speciellt tidningens främsta teaterkritiker Isabella Rothberg, tidigare redaktionssekreterare på Ny Tid, fick sig flera slängar med sleven. Hbl:s kulturchef Fredrik Sonck, tillika ex-chefredaktör för Ny Tid, säger att han inte helt och hållet kom underfund med vad det var som ”kritik-kritikerna” var ute efter.

– Inte egentligen, jag har mina högst personliga funderingar, men vill inte ventilera dem desto mer.

En central poäng i kritiken mot Hbl var ändå att vissa personer inom teaterfältet upplever att deras genmälen om tidningen teaterkritik systematiskt refuseras. Men enligt Sonck har Hbl inga specialbestämmelser angående insändare som tar upp teater- eller kulturkritik, utan de utsätts för samma sållningspraxis som alla andra insändare.

Hbl har en debattredaktör som gör en preliminär bedömning av om insändarna tas in eller inte. Vissa tar han in direkt, andra refuserar han, om han till exempel anser att det som tas upp är för trivialt eller om texten på något sätt är osaklig.

I gränsfall skickar debattredaktören texterna till Sonck för ett andra omdöme. Enligt Sonck tas nog ”en alldeles rejäl del” av insändarna som är relaterade till kulturkritiken in – i vissa fall plockas de till och med upp som debattartiklar eller på kolumnplats.

– Nu har jag inga exakta siffror på hur stor andel, men då det gäller insändare över lag, är det ungefär hälften som refuseras.

Sonck säger att man ska minnas att insändarna inte bara finns till för de debatterande parterna, utan man måste också ta i beaktande läsarperspektivet. En insändare där någon utan desto mer argumentation uttrycker avvikande åsikt om ett verks kvaliteter är inte i sig speciellt intressant för läsarna.

Uppståndelsen väckte naturligtvis också diskussion på Hbl:s redaktion, men Sonck säger att kritikdebatten inte gav kulturredaktionen några stora aha-upplevelser för framtida arbete.

– Det är naturligtvis svårt att säga exakt på vilket sätt en sådan här debatt påverkar hur vi arbetar i ett längre perspektiv.

Åtminstone har redaktionen inte efter debatten tagit några medvetna beslut om att förändra sina arbetssätt, säger Sonck. Han påpekar också att redaktionen kontaktats av många inom teaterfältet som tydligt tagit avstånd från de kritiska kommentarerna om tidningens teaterkritik.

Text: Janne Wass
Foto: Fredrik Sonck