LÅNGSAMMARE ÄN LIPPONEN
NEDGRADERA!
Att heja på ett lag är en jävla pärs, det vet varenda en som känner något i maggropen när man följer med matchen eller läser resultaten dagen efter. Som bäst är det när oddsen trotsas – en otippad vinst på bortaplan, gärna i klädsamt hällregn. Jag minns forfarande hur vi (Arsenal) för flera år sen spöade Chelsea borta på Stamford Bridge med två sena mål, och strax före slutvisslan bröt solen genom molntäcket och skickade några bleka vinterstrålar ner på gräsmattan där de rödvita jublade. Magiskt.
Alla lag har sina magiska stunder. Liverpool hade en i andra perioden av Champions League-finalen 2005, då man vände en hopplös 0–3-situation till vinst. Manchester United gjorde något liknande 1999 då man på övertid dunkade in två strutar och knep titeln. I princip omöjliga prestationer. Man anar Faust-kontrakt i bakgrunden.
64 AVGÅNGAR TILL UTOPIA
Om du är allergisk mot fotbollskolumner med svador om grenens förtjusning gör du antagligen rätt i att sluta läsa här. Men innan du gör det, försök gissa vem jag tror kommer att vinna årets VM …
Det är nästan oförklarligt hur bra man kan må framför en tv-ruta som visar direktsänd elitfotboll. Kommer att tänka på scenen ur Trainspotting där Renton drar en överdos dåligt heroin, faller baklänges genom golvet och ner i en pool som antagligen ska föreställa livmodern. Ungefär så brukar jag känna mig i soffan då domaren blåser för avspark och man har nästan två timmar högklassig action alldeles framför sig.
Filosofer, psykologer och samhällsvetare försöker förklara tv-fotbollens fascination, inte minst för sina bättre hälfter som ibland måste förfalla till tron att det bara handlar om lättja. Men inget kunde vara mer fel – fanns det bara en chans att lämna rutan utan direkta fysiska och psykiska våndor skulle jag naturligtvis genast stiga upp och hugga ved eller ta en cykeltur. Men det är oftast alltför plågsamt.
IN MEMORIAM HIGHBURY
Engelska ligasäsongen 2005–2006 är den sista som Arsenal FC spelar på sin traditionella hemmaplan Highbury i Islington, London N5. Jag har följt Arsenals framgångar (och ja, ja, motgångar också) sedan början av 90-talet, men aldrig tagit mig dit för att se en match på ort och ställe. Det närmaste jag kommit var en torsdag eftermiddag 1994 med några lokala kompisar. Det var dessvärre inte matchdag så vi bara stod utanför och glodde på fasaden med kanonemblemet. Det var i och för sig jävligt coolt. Sen gick vi till närmsta pub och söp oss medvetslösa.
Arsenal har spelat på Arsenal Stadium i Highbury sedan 1913 men platsens dokumenterade historia går tillbaka till åtminstone 1271 då en herrgård – Highbury Manor – uppfördes på platsen och överläts Riddarna av Johannes Döpares Broderskap.
