Etikettarkiv: Mikael Brunila

Vänskap för och emot värdeformen

Mikael Brunila
Mikael Brunila.
I HBO-serien Silicon Valley (bilden) jobbar en grupp nördar kring en nydanande och revolutionär algoritm, som dramatiskt kan minska storleken på olika filer. I första säsongens första avsnitt ställs den unga kodaren som skrivit algoritmen inför ett val: sälja genast för flera miljoner eller bilda ett startup-företag och vidareutveckla algoritmen på egen hand med hjälp av vägledning från en utomstående investerare som skulle få en liten andel i företaget. Kodaren, som är seriens huvudperson, väljer att bilda ett eget företag, vilket sedan utgör grunden för hela handlingen.

Startup-företaget och riskinvesteraren står som två intressanta bilder för vår samtid, två idealtyper i den libidinala ekonomin. De pekar på vår längtan efter kreativ gemenskap och oförmåga att föreställa oss futtryck för denna gemenskap som avviker från det som Karl Marx kallar för värdeformen – det kapitalistiska tvånget att uttrycka allting i termer av ett bytesvärde.

I boken How To Live Together, framställer Roland Barthes frågan om gemenskaper som en fråga om avstånd. Inte bara geografiskt, utan emotionellt, politiskt, praktiskt. I förordet till Barthes bok sammanfattar Claude Coste studien så här:

Vilket avstånd måste jag upprätthålla mellan mig själv och andra om vi ämnar att skapa en sociabilitet utan alienation, en ensamhet utan exil?

Barthes använder begreppet idiorytmi för att beskriva den oregelbundna och unika rytm som varje person följer och odlar i sitt eget liv. Att leva tillsammans betyder att rytmerna måste mötas och finna genklang i varandra.

Man kunde säga att varje individ är summan av sina relationer till andra varelser – mänskliga och icke-mänskliga. Genom våra kroppar och vårt minne utsträcker sig de här relationerna i tid och rum. De får en kontinuitet genom vårt kött och blod: våra möten med andra lämnar spår som kan leva vidare i vår kropp. Individen uppstår, som en summa av relationer som alltid är mer än relationerna vi har i nuet. Vi minns. Därför har vi vår egen rytm, som ändå helt och hållet utgår från det gemensamma. Det idiorytmiska livet är ett liv i gemenskap, men med utrymme för ensamhet och personlig utveckling.

Barthes fokus ligger mer på individen än gemenskapen, men frågan han ställer är värdefull. I sin studie utgår Barthes från ett antal böcker och de fiktioner om relationen mellan gemenskapen och individen som de erbjuder. De två återkommande fiktionerna är, föga överraskande, paret och massan eller de stora grupperna. De här fiktionerna är båda otillräckliga. I paret förstelnar och avgränsas det gemensamma. Liksom bland annat feministerna Michèle Barrett och Mary McIntosh påpekat så gör familjen omsorg till en privat angelägenhet. I den stora massan, å andra sidan, är faran att vi helt förlorar vår egen rytm. Vi assimileras och försvinner, vare sig det handlar om leninistiska partistrukturer eller stora arbetsorganisationer.

Barthes utmanar oss istället att undersöka de små grupperna. I vår samtid är fantasin om den lilla gruppen allestädes närvarande men trots det helt outvecklad och rätt så ensidig. I arbetslivet återkommer teamet på de flesta arbetsplatser som den dagliga formen för att organisera arbetet. Småföretagaren och framförallt startup-företaget strukturerar fantasin om det goda arbetslivet: kreativt, nydanande, i små grupper som fokuserar på projekt, kanske tillsammans med nära vänner.

Startup-företagets fantasmatiska kraft är talande. Oberoende av hur startup-livet verkligen ser ut, så har startupen som fantasi upphöjts till den grad att den står för framtidstro, kreativitet och gemenskap. Arketypen är Google, som grundades av två kompisar med vilda idéer om hur man kan göra bättre sökningar.

Startup-företaget uppfångar den kraft som Barthes hittar i de små grupperna och knyter dem till värdeformen. Som ett föremål för våra begär och fantasier överskrider startup-företagets kraft varje enskilt företag. Vår svaghet i relation till kapitalet kan greppas i den fantasmatiska styrka som startup-företaget innehar och den brist på motsvarande kraft i någon kommunistisk fantasi om den lilla gruppen.

Liksom i Silicon Valley existerar de flesta startup-företag i en symbiotisk relation till riskinvesterare. Riskkapitalisten investerar och startup-företaget skapar värde för att skapa profit på investeringen. Oftast misslyckas startup-företaget och ingen profit kan realiseras (alltså anses investeringen riskfylld). Det här innebär också att startup-livet i verkligheten oftast innebär omänskliga arbetstimmar och en ofantligt hög stressnivå, vilket även framgår i varje avsnitt av Silicon Valley.

Tillsammans sätter riskinvesteraren och startup-företaget värde i rörelse. De använder glädjen och styrkan i den lilla gruppen för att utvidga och förstärka ekonomin. Då de lyckas delar startup-företagets ägare, inklusive riskinvesteraren, på profiten. Då de misslyckas förlorar riskinvesteraren pengar, medan de andra delägarna ofta förlorar mycket mer, kanske det mesta eller allt. Så fungerar gemenskaper som kretsar kring värdeformen.

Relationen mellan startup och riskkapital kan också begripas som en typ av intensitet och extensitet. Glädjen att arbeta kreativt i små grupper, kanske med dina vänner, är intensiv. Riskkapitalet ger denna intensitet en annan räckvidd och kopplar genom pengar den till olika flöden. Detta är en form av kapital, värde i rörelse. Vilken typ av rörelse kunde då ödelägga värdeformen? Hur anknyter den till livet i små grupper?

Svaret hittas knappast hos Roland Barthes. Barthes studie är intresserad av det goda livet och finner de bästa förutsättningarna för det i små grupper, men hjälper oss inte förstå det bredare sammanhang som en liten grupp existerar i. Däremot kan vi kanske hitta början till ett svar i den franska journalen Tiqqun, som ursprungligen utgavs mellan 1999 och 2001.

En vän är den som ökar min förmåga att agera, hävdar Tiqqun och positionerar sig sålunda nära Barthes. Om de små grupperna ses som en form av vänskap så är frågan i vilket sammanhang den här typen av vänskaper kan organiseras som en större, revolutionär kraft. Under de senaste åren har den här kraften allt oftare (återigen) åberopats som kommunen. Kommunen lever på den idiorytmiska glädjen i vänskap, på friheten i att växa och organisera sig med dem som står oss nära, samtidigt som den kopplar vänskaperna till ett större sammanhang. Medan startup-företaget utnyttjar ett glädjefyllt samarbete för att realisera ett visst bytesvärde, realiserar kommunen endast sin egen revolutionära potential. Riskinvesteraren tillför pengar och ibland kunskap, kommunen tillför cirkulationen av en materiell och spirituell kraft mellan olika gemenskaper.

Vänskap är en intensitet. Vänskap är glädje och att organisera oss för att i små grupper av vänner ödelägga värdeformen är en glädjefylld aktivitet. Kanske då kommunen kan ses som ett sätt att ge denna aktivitet en annan typ av räckvidd? Vad skulle det innebära att organisera sig, vänner emellan, som kommuner, för att ödelägga värdeformen?

Det är vi som måste stoppa fascismen

Heja Finland, vi gjorde det igen! Det hände då en ordningsvakt knivhöggs i Jyväskylä 2013 och då tre personer misshandlades av en flock nynazister i samma stad två år senare. Det hände då Olli Immonen passionerat förklarade krig mot multikulturalismen och öppet poserade med nynazister. Det hände då brandbomberna seglade genom luften mot asylboenden, medan en person iakttog händelserna iklädd Ku Klux Klan-uniform. Det hände då James Hirvisaaris kompisar sieg heilade för kameran på riksdagshusets läktare, när politiker som Astrid Thors och Li Andersson mordhotats, då Timo Hännikäinen skrivit “Sieg Heil” och “neekerineekerineekerineekeri” över halva Facebook på samma gång som han hotat kvinnor med våldtäkt och mord eller då Terhi Kiemunki i sin blogg har gått åt muslimska barn med rasistiska kommentarer.

Och vi gjorde det igen då 28-åriga Jimi Karttunen dödades av nynazister på öppen gata i hjärtat av Helsingfors. Vi hukade oss för högerextremismen i Finland genom att jollra osammanhängande om “extremrörelser” och “samhällelig oro” och “diskussionen om asylsökande”. Framför allt frodas bland politiker ur de borgerliga partierna (SFP undantaget) snacket om extremrörelser på båda sidor av det politiska spektret. Genom att koppla ihop ett fall där irakiska asylsökande dräpt en man i samband med ett rån och Finska motståndsrörelsens regelrätta avrättning av en meningsmotståndare försöker ledande politiker som statsminister Juha Sipilä skapa bilden av två jämstarka “extremrörelser” som sprider våld och hat.

Låt det nu en gång för alla stå klart: det finns ingen “extremvänster” i Finland, åtminstone inte någon organiserad sådan. Inte heller finns det någon organiserad jihadism, trots att vår pensionerade polischef svamlar osammanhängande om en sådan i sin bok, bara för att sedan i en intervju medge att han inte har några som helst belägg för påståendet. De så kallade anarkister som då och då dyker upp i diskussionerna är inte ute efter att förtrycka, skada, diskriminera, deportera eller på andra sätt ge sig på andra människor. Att i frustration slå in skyltfönster är inte samma sak som att sprida en ideologi baserad på rasdiskriminering, hat och vit överhöghet. Och det är sannerligen inte samma sak som att döda folk på öppen gata. Den politik som förespråkas av personer som ofta klumpas ihop med den påstådda “extremvänstern”; Li Andersson, Dan Koivulaakso, Ozan Yanar, Paavo Arhinmäki, Paleface, med flera, är ur ett historiskt och globalt perspektiv väldigt moderat socialdemokrati och har inga som helst samband med verkliga extremrörelser på vänsterkanten. Många likheter mellan stalinismen och Vänsterförbundets partiprogram hittar man inte. Däremot är Finska motståndsrörelsens politiska program direkt jämförbart med Tysklands nationalsocialism.

Ändå verkar det vara hopplöst svårt för finländska ledande politiker att klart och tydligt ta avstånd från rörelser som FMR och Suomen Sisu utan att försöka koppla in “de andra ytterligheterna” i diskussionen. En man dödades på öppen gata av nynazister i Helsingfors centrum, och Juha Sipilä bemödade sig inte ens med ett offentligt uttalande, utan publicerade i all tysthet ett blogginlägg där han mumlade på om “extremrörelser” och “oro i samhället”.

Efter dråpet har man igen lyft upp de gröna ungas förslag att kriminalisera “organiserad rasism”, ett i min mening klumpigt och potentiellt antidemokratiskt förslag, som jag konstaterade i min ledare i augusti. Minister Paula Risikko, Juha Sipilä och andra ledande politiker har igen, liksom efter övriga våldsdåd utförda av FMR, talat om att man nu borde utreda om lagarna gällande förbjudande av “extremrörelser” kunde skärpas. Det här är också en typiskt finsk reaktion: genom diffust snack om lagändringar försöker man skjuta det verkliga problemet ifrån sig: nämligen det att vi har ett samhälle där fascistiska och rasistiska idéer har blivit rumsrena, och där öppet nazistiskt våld utförs framför polisens näsa. Ville man förbjuda FMR kunde man göra det redan nu. Men vad skulle det tjäna till? I Tyskland är nationalsocialistiska grupper entydigt förbjudna, men det hindrar inte att Tyskland i dag har en av Europas starkaste nynazistiska rörelser. Idéer och ideologier kan inte lagstiftas bort, de måste bekämpas aktivt av samhället. Genom upplysning, debatt, ställningstaganden, och framför allt genom byggandet av ett samhälle där alla känner sig delaktiga och upplever att de kan leva meningsfulla, trygga och lyckliga liv.

Ett led i denna samhällskamp är att ledande politiker och tjänstemän entydigt och klart tar avstånd från rasism och fascism, inte bara som sannfinländska Juho Eerola, från “våldsdåd” utförda i fascismens namn. Men kapitalismen och fascismen har alltid färdats sida vid sida så länge det gynnat kapitalisterna, och så länge borgarpolitiker känner att de har mer att vinna än att förlora på att inte entydigt ta avstånd från fascism och rasism, kommer de inte heller att göra det.

En av Finlands ledande antifascistiska skribenter, Ny Tid-medarbetaren Mikael Brunila, skriver på Facebook att det visserligen är på sin plats att avkräva myndigheter och politiker klara ställningstaganden och aktioner mot fascismen, men att vi inte kan förlita oss på dessa. Under den franska revolutionen drog folket ut på gatorna för att kämpa för allas lika värde, och den kampen pågår fortfarande. Utan en bred folklig solidaritet som syns och hörs, ger vi spelrum åt fascisterna och rasisterna. Vi måste gå ut i demonstration, konfrontera nazisterna och sätta press på beslutsfattare. Ett första steg är att erkänna att fascismen är ett reellt problem i Finland, Norden och Europa, inte någon luddig biprodukt av “motsättningar” eller “invandringsdiskussionen”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Efter skammen: Europas mest intressanta rörelse finns i Spanien

Mikael Brunila
Mikael Brunila
Hundra personer sitter samlade i en sal och lyssnar på hur den ena hjärtskärande berättelsen om fattigdom, trauma, skam och rädsla avlöser den andra. De flesta här har en sak gemensamt: vid något tillfälle har någon försökt beröva dem deras hem.

Fast ångesten ligger tjock över utrymmet är den inte kvävande. Tvärtom bryts den i ett sakta men säkert staccato av rop och högljudda kommentarer.

”Du har kommit till rätt plats, oroa dig inte!”

”Gråt inte kära du, du är bland vänner nu!”

”Vad som än händer så kommer du inte att hamna på gatan!”

Det är som en av de där rörelserna i Latinamerika man då och då får läsa om i någon vänsterblaska, men som aldrig riktigt vill materialisera sig i Europa, hur mycket man än vänder och vrider på deras begrepp och praktik.

Språket i salen är visserligen spanska, men trots det befinner vi oss inte i Latinamerika, utan i Barcelona, Spanien. Det är rörelsen Plataforma de los Afectados por la Hipoteca:s (PAH) måndagsmöte. Mötet organiseras varje vecka, oftast med över hundra deltagare och alltid med ett tiotal nya, oroade ansikten på plats.

La PAH grundades år 2009 i Barcelona av fyra personer som ville ta tag i den eskalerande bostadslösheten. Två år tidigare hade den spanska bostadsbubblan spruckit samtidigt som finanskrisen i USA spreds och blev global. När bubblan sprack hade knappa 90 procent av spanjorerna ett eller flera bostadslån, oftast garanterade av nära och kära. När sedan arbetslösheten sköt i höjden och allt fler inte kunde betala av sina lån, märkte de till sin fasa att lagen i Spanien är sällsynt sträng mot dem som inte kan betala sina skulder.

Lägenheter vars ägare inte kunde fortsätta avbetalningen på sitt lån auktionerades ut av bankerna som utfärdat lånen och såldes ofta till ett värde som inte ens uppgick till 50 procent av lånet. Låntagaren fick, och får fortfarande i de flesta delar av Spanien, endast den del av lånet avskriven som motsvarade summan som banken fått genom auktionen. Plötsligt hade alltså tiotusentals spanjorer blivit av med sina hem samtidigt som de satt kvar med lån som kunde uppgå till flera hundratusen.

Konsekvensen för de skuldsatta var ett slags social död. Den skuldsatte kunde – och kan – inte ta emot lön utan att genast bli av med den, inte till exempel ha ett telefonabonnemang och har svårt att hyra bostad Som om detta inte hade varit nog, så drogs tiotusentals garanter in i samma röra då de plötsligt ansvarade för stora delar av den återstående skulden.

När la PAH efter ett par år av verksamhet äntligen stoppade sin första vräkning fick rörelsen vind i seglen och började växa fort. Ändå skedde den verkliga explosionen av aktiviteter först efter maj 2011 och de så kallade torgprotesterna som utspelade sig i Spanien och andra delar av världen. ”Indignados”-rörelsen pollinerade PAH som idag är verksam i över 230 städer i Spanien. Detta i ett land som befinner sig på en kontinent som sakta men säkert verkar implodera under trycket från nyliberala institutioner och högerpopulistiska rörelser.

Varför har la PAH då vuxit så fort? Det är svårt att begripa varför den frågan inte är mera angelägen för den breda vänstern i Europa och annanstans. Kanske är det för att rörelsens institutionella segrar väckt så mycket intresse? Så som en del läsare säkert vet så är en av rörelsens grundare, Ada Colau, idag borgmästare i Barcelona och flera av rörelsens aktivister blev från lokala, självständiga listor invalda i det spanska parlamentet i december. Den kanske minst kända, men helt klart viktigaste institutionella segern för rörelsen är ny lagstiftning som antagits i Katalonien och som revolutionerat boenderättigheterna i regionen.

Var och en av de här segrarna hade ändå varit omöjliga utan själva la PAH, som vuxit sig till en enorm krigsmaskin för den spanska krisens otaliga förlorare. Den som sitter på ett la PAH-möte lägger snabbt märke till flera viktiga drag hos rörelsen. För det första måste varje person föra sin egen talan och driva sitt eget fall. La PAH är inget kontor dit man kommer och avbeställer en vräkning, utan alla skall stöda varandra i kampen.

Samtidigt är la PAH, om något, en enastående empatisk rörelse. Det finns plats för sorg, vrede och hat, för rädsla och för ångest. Ingen som gråter blir ensam, det finns alltid en axel att luta sig mot. Eftersom det emotionella trycket på varje möte är enormt, är möteskulturen också väldigt utvecklad. Roller på möten roterar och alla som stannar en längre tid rutineras snart i den gemensamma mötespraktiken.

Den här typen av omsorg och strukturer ser man sällan, om någonsin, hos en rörelse. Det är knappast förvånande att mötena är dominerade av kvinnor, varav många är invandrare. Trots det är la PAH också en otroligt pluralistisk rörelse. Bostadskrisen drabbade hårt både arbetar- och medelklassen och de som tar plats i rörelsen, aktivisterna som suttit på möten i flera månader eller år, kommer från olika bakgrund.

Vid sidan om omsorgen verkar en annan viktig komponent i la PAHs metoder vara konfrontationen. Efter ett första möte hos la PAH behöver ingen längre förhandla ensam med banken, andra från rörelsen följer alltid med. Om inte enkla förhandlingar hjälper stöder la PAH dem som vill ockupera och blockera bankkontor, händelser som rörelsen allt som oftast skickligt manövrerar in i medierna.

De som hotats och utpressats av bankerna får ett tillfälle att bemöta dem och ta tillbaka sin känsla av egenvärde. De känslor av skuld och skam som de som inte klarar av att betala av sina lån ofta drabbas av, krossas visserligen ofta redan under de första mötena, men utan konfrontationen skulle de inte ha samma substans.

Kanske det är just här, i omsorgen, de horisontella strukturerna, de territoriella strategierna av förhandlingar och aktioner, samt det skickliga mediaspelet som nyckeln till la PAH:s framgångar ligger. I sådana fall är det värt att ta sig en närmare titt.

Text: Mikael Brunila
Foto Andrea Ciambra/Flickr

Grekland är Europas möjlighet

Det var i september det började. Räntan på grekiska tio års statsobligationer började stiga dramatiskt. Först över sex procent och sedan plötsligt över åtta. När räntorna var över nio procent började sorlet i finanspressen.

På våren hade europeiska beslutsfattare jublat över att Grekland åter kunde låna på finansmarknaden. Visserligen var landets obligationer fortfarande skattade som skräplån, alltså med en kreditvärdering som rådde investerare att hålla sig på ett tryggt avstånd, men landet kunde trots det sälja tioårslån för några miljarder euro till en ränta som låg knappt över fem procent. Grekland hade återvänt till marknaden, som det heter.

Fortsätt läsa Grekland är Europas möjlighet

Ryssland och högerextremismens nya geopolitik

Det finns inte en, utan två högerextremismer. Det konstaterade antifascister för några år sedan då den islamofoba och Israelvänliga högerextremismen gjorde sig känd i Europa. Den här ”andra högerextremismen” syftade på grupper och personer som spände från radikala sannfinländare till terrorister som Anders Behring Breivik och som ansåg att det inte var judarna, utan muslimerna, som konspirerade mot de västerländska samhällena.

Fortsätt läsa Ryssland och högerextremismens nya geopolitik