Etikettarkiv: Rojava

Min kurdiska odyssé

Den italienska fotografen Giacomo Sini dokumenterade under tre års tid kurdernas liv i Rojava, Turkiet och som flyktingar i Europa. I ett reportage specialkomponerat för Ny Tid berättar han om sin odyssés bakgrund och de människor som döljer sig bakom nyhetsnotiserna. 

Det var en lördag kväll hösten 2014 som jag på en turkisk tv-kanal såg bilden av Islamiska Statens svarta flagga som fladdrade på en kulle nära den syriska gränsen till Turkiet. Dag efter dag hade nyhetssändningarna rapporterat om det allt allvarligare läget i kurdiska Rojava. Den humanitära situationen i regionen var katastrofal, och jag förstod att det kunde vara en tidsfråga innan IS kontrollerade hela området. Jag hade befunnit mig på samma gräns två år tidigare, som gäst hos kurdiska vänner. Tanken på att mina vänner kunde råka ut för samma fruktansvärda öde som andra som fallit offer för den jihadistiska terrorn gjorde mig skräckslagen. Jag tvekade inte en sekund: det var min plikt att resa tillbaka till gränsen för att dokumentera händelserna. Jag kände ett tvång att återvända till Kurdistan.

***
Det dröjde inte längre än till början av oktober innan jag befann mig på turkiskt territorium. Efter 26 timmar i buss fann jag mig i staden Suruç alldeles på gränsen till Syrien, mittemot det belägrade Kobane. Turkiet hade nyss stängt gränsen, IS avancerade norrut, och tusentals kurder var fångna mellan jihadisternas gevärspipor och gränslandets taggtråd. En massaker hängde i luften.

– Vi rusade mot gränsen med IS hack i häl söderifrån, berättade senare Jasmina för mig då vi träffades i en av de små byarna utanför Suruç.

– Striderna var intensiva, men den turkiska militären släppte oss inte igenom. De som försökte ta sig över gränsstaketet sköts. Det var fruktansvärt.

Tack vare press från den turkiska vänstern,  människorättsorganisationer,  kurdiska sammanslutningar och aktivister, öppnade Turkiet trots allt gränsen efter bara några kalla nätter vid gränsstaketet.

– Tusentals personers liv var i fara, och Turkiet var i centrum för det internationella mediefokuset, så de kunde inte låta alla dessa människor dö, förklarar Jasmina.
– IS hade nästan nått fram till oss. Skulle det inte ha varit för de kurdiska självförsvarsstyrkornas tappra motstånd och aktivister från hela världen, skulle vi ha dött för jihadisternas hand, på grund av Turkiets likgiltighet.
***
Landskapet kring Suruç dominerades under de följande månaderna av inofficiella flyktingläger skapade av solidaritetsrörelsen, med stöd av de omkringliggande kurdiska samhällena. Turkiet drog sitt strå till stacken genom egna läger, där det kurdiska språket förbjöds och barnen fick gå i skola på arabiska och turkiska. Den turkiska militärpolisen – Jandarman – patrullerade dagligen i bepansrade fordon, och militären var på plats som observatör. De missade aldrig en chans att göra livet surt för personer som på ett eller annat sätt uttryckte solidaritet med kurderna. Det kändes som om det var vi som var under ständig övervakning, medan föga uppmärksamhet gavs åt det som skedde på andra sidan gränsen.

Ljudet från bomberna och striderna i Rojava ekade över flyktinglägren, där över 60 000 personer i andlös spänning oroade sig för sina nära och kära som inte lyckats sätta sig själva i säkerhet. Den humanitära situationen var odräglig, och den enda ljusglimten var solidaritetsyttringarna från alla dem som dök upp för att hjälpa och visa sitt stöd. Arbetet organiserades från gräsrötterna uppåt, och alla inblandade hade tydligt definierade roller.

Hjälparbetare leker med kurdiska barn vid ett av flyktinglägren utanför Suruc.

Den centrala punkten kring vilken solidaritetsarbetet organiserades var det kurdiska kulturcentret Amara inne i staden Suruç. Här samlades medierepresentanter, och här koordinerades hjälparbetet. På Amara träffade jag studerande, hjälparbetare och lokalbefolkning som spontant fortplantade den samhälleliga revolution som hade skett i Rojava – en revolution till ett högt pris, betalat i människoliv, som några månader senare befriade regionen från IS.

Det var i samband med en hel dag av festligheter efter att IS drivits på flykt från Kobane som jag beslöt mig för att det var dags för mig att ta mig över gränsen. Tusentals människor omkring mig grät glädjetårar och omfamnade varandra. Med visslingar och hurrarop välkomnade de hissandet av Rojavas flagga på Kobanes sydligaste utliggare. Efter att i flera månader ha bott tillsammans med dessa människor, delat deras vardag och hört deras historier, var det viktigt för mig bättre förstå varför Rojavaprojektet betydde så mycket för dem.
***
Den fräna lukten av rök hängde kvar efter striderna över den öken av ruiner som bredde ut sig i de värst drabbade delarna av Kobane. Trots att kriget fortgick söder om staden, gjorde livet i staden hjältemodiga försök att återvända till något slags normalitet. För många var det inte lätt. Vissa av flyktingarna som återvände från Turkiet fick flytta från ett tältläger till ett annat, då deras hem totalförstörts i bombardemanget.

Men trots den nedslående situationen, trots alla motgångar, frodades bland invånarna i staden en obrytbar anda av förlösning, kamp, framtidshopp. Det var denna atmosfär som fick mig att fatta beslutet att under en längre tid dokumentera kurdernas situation, och också följa med dem som flydde och försökte bygga upp sina liv på nytt i Europa.
***
Men vägen till räddning blev för många tyvärr bara ett sätt att byta ett fängelse mot ett annat. Efter vandringen genom Turkiet och östra Grekland blev det stopp vid gränsen till Makedonien: nya taggtrådsstängsel, nya soldater redo att öppna eld mot dem som dristade sig att bryta igenom bålverket till Fort Europa. Igen var vi hänvisade till ett liv i improviserade tältläger, denna gång vid den lilla grekiska byn Eidoméni. Minnet från dessa dagar domineras av ösregn som fick det att kännas som om vi drunknade i lera, och bitande kalla vinternätter.

Snart packades ändå lägret ihop: valet stod mellan att bli kvar i ett limbotillstånd i Grekland eller återvända till Rojava via Turkiet. Det ska påpekas: ett Turkiet som under tiden skakats av ett kuppförsök och infört undantagstillstånd, som speciellt hårt drabbade kurder och deras sympatisörer.

Tusentals personer har fått sätta livet till för Rojavas revolution, som de ungdomar som dödades under sommaren 2015 då en bomb detonerade i kulturcentret Amara, där jag ofta själv hade övernattat. Fortfarande har jag inte kommit över den hjärtskärande sorg jag kände, då jag fick veta att det bland offren fanns flera av de pojkar och flickor som jag druckit te, ätit middag och fört långa diskussioner med under mina dagar och kvällar på Amara.
***
Efter bombattentatet förändrades atmosfären bland de kurdiska aktivisterna på den turkiska sidan. Den turkiska regeringens statsterror gnagde på entusiasmen och pressade med sina undantagsåtgärder ner den revolutionära andan – gjorde det svårare och svårare för organisationen att agera. Och så, i januari 2018 tog Turkiet steget utanför sina egna gränser i sin aggression mot kurderna i och med anfallet mot Afrin. I och med denna attack blev det också omöjligt för mig att fortsätta mitt projekt.

– Med den operation som Erdogan har inlett på syriskt territorium och med sitt förtryck av de kurdiska områdena i sydöstra Turkiet vill han inte bara göra slut på den politiska kurdiska rörelsen i och nära Turkiet, utan en gång för alla rasera den breda kurdiska kulturen, för att på så sätt underminera alla framtida kurdiska krav på autonomi. Men lika litet som IS lyckades med det i Afrin i går, kommer han att lyckas med det idag!
Dessa var de sista ord jag skrev ner under mitt projekt, inte långt från Rojava, år 2017. N

Text & foto: Giacomo Sini

För att få tillgång till hela reportaget, köp lösnumret av Ny Tid 6-7/2018. En lista på återförsäljare finns här

Rojavas gräsrotsdemokrati skrämde Erdoğan till anfall

Den 20 januari i år startade Turkiet en militär operation i Afrin i norra Syrien nära den turkiska gränsen. Civilbefolkningen lider svårt när turkiskt stridsflyg bombar byar, städer och flyktingläger. Många av dödsoffren är civila, och bland dem finns många barn. Den humanitära situationen förvärras snabbt. Samtidigt har de organisationer som styr Afrin, inte minst de kurddominerade styrkorna, gjort helt avgörande insatser för att bekämpa terrorgruppen IS.

Orsakerna till den turkiska invasionen i Afrin i Syrien är främst två: president Recep Tayyip Erdoğan vill visa framför allt USA vem som bestämmer i regionen. Han vill samtidigt strama åt kontrollen i landet ytterligare. Erdoğan kallade nyligen Syriens president Bashar al-Assad ”terrorist”. Assad må vara en skurk, men som president har han definitionsmässigt rätt att beordra militära operationer i landet (naturligtvis inte utanför det). ”Terrorist” betyder alltså enligt Erdoğans definition helt enkelt motståndare. På samma sätt har turkiska regeringstidningar genomgående kallat medlemmar i Afrins civilförsvar YPG för terrorister utan något belägg för att de skulle ha brukat våld. (Det kvinnliga civilförsvaret YPJ nämns aldrig, det anses väl inte tillräckligt skräckinjagande.) Man har med andra ord låtit påskina att Afrin utgör en allvarlig säkerhetsrisk och därför måste oskadliggöras.

Men det är svårt att tro att det lilla Afrin, en del av det självstyrande kurdiskdominerade Rojava, skulle ha utgjort något som helst hot mot Turkiets säkerhet. En kolumnist i ett regeringsorgan räknade nyligen upp några attacker: 10.9.2015 dödade en terrorist från Afrin en turkisk soldat vid gränsen, 18.9.2016 angrep en grupp terrorister från Afrin en polisstation vid gränsen, 22.3.2017 attackerade YPG-terrorister en gränspolisstation och dödade en soldat. Enligt honom har flera andra fall förekommit, men dessa var uppenbarligen de mest anmärkningsvärda.

I så fall är det ju svårt att tro att Turkiet verkligen tvingats till att avvärja hoten mot sin säkerhet genom en operation som kräver större offer också på den turkiska sidan. Den senaste siffran verkar ha getts 27.1, då 3 turkiska soldater dödats och 30 sårats, medan 13 soldater i Fria syriska armén (FSA), som strider med turkarna, också dödats under operationens första sju dagar. Samtidigt hade minst 294 motståndare dödats eller sårats.  Det tyder ju på att civilförsvaret i Afrin inte bestått av utbildade, anfallsinriktade och ordentligt beväpnade soldater. I fortsättningen har de egna förlusterna inte angetts, bara motståndarnas. Den 31.1 angavs 712 motståndare ha dödats eller sårats. Hur många civila som dödats har man aldrig angett.

Kopplingar till al-Qaida

Turkiet har bara till en mindre del använt egna trupper i Syrien, utan litar mest på delvis turkiskfinansierade FSA, som använts också för tidigare expeditioner. FSA-kommendören major Yasser Abdul Rahim (bilden) är också kommendör för Failaq al Sham, en av de islamistiska grupperingarna i Aleppotrakten. Han har deklarerat att FSA:s syfte är att driva ut YPG ur området och återge det åt araberna. Failaq al Sham arbetar för en islamisk stat, baserad på salafistiska principer och har haft anknytning till al-Qaida.

Detta ger en bättre fingervisning om de verkliga drivkrafterna för operationen. Turkiska parlamentets talman Ismail Kahraman har betecknat den turkiska offensiven som en jihad, ett heligt krig. ”Vi är nu i Afrin. Vi är en stor stat. Utan jihad kan inga framsteg ske, ingen kan stå på sina egna två ben”, sa han.

Toni Alaranta, Turkiet-forskare vid Utrikespolitiska institutet, konstaterar att syriska Failaq al-Sham har sina ideologiska rötter i Muslimska brödraskapet, och därmed står Erdoğans parti AKP mycket nära. Gruppen har stridit mot Damaskusregeringens trupper och de syriska kurderna. De har utgjort en synlig del av den salafist-jihadistiska koalition som varit knuten till al-Qaida – ”det är inte fel att säga att Failaq al-Sham i Syrien strider som al-Qaidas vapenbroder”, skriver Alaranta.

Muslimska brödraskapet, som drivit en mycket militant politik, uppstod i Egypten, men har spritt sig till många andra länder i regionen, också Syrien. Erdoğan står rörelsen mycket nära, men har inte gett den öppet spelrum i Turkiet, kanske för att han själv vill driva den radikalislamistiska politiken. Alaranta tror att Turkiet nu inte bara vill hålla kurderna borta från landets gränser, utan också skapa ett av Turkiet beroende protektorat i norra Syrien, som i högre eller lägre grad följer Muslimska brödraskapets ideologi.

Alaranta ser också en annan förklaring till Turkiets expansiva politik: man drömmer sig tillbaka till det osmanska rikets storhet. Riket hade ju naggats i kanterna under de föregående två seklerna, men det var 1918 fortfarande ett väldigt rike som förenade politisk och religiös makt. Den moderna osmanturkiska konservativa sunnirörelsen strävar till att återställa eller bygga upp en regional ordning baserad på sunni-islam. (De shiamuslimska, men rätt sekulariserade aleviterna är helt utestängda från makten i AKP:s sunni-Turkiet.)

Rojava ideologiskt hot

Den allmänna inställningen i Turkiet är att man i Syrien kämpar mot samma kurdiska fiende som i hemlandet. President Erdoğans nuvarande talesman Ibrahim Kalin har stämplat de syriska kurdernas ledning som anhängare av PKK, som enligt Turkiets officiella linje är en terroristorganisation. ”Det finns miljontals kurder som avvisar PKKs gammalmodiga marxist-leninistiska ideologi och dess terroristtaktik. PYD och YPG har förtryckt Syriens folk, kurder, araber och turkmener, i namn av att bekämpa IS. Men deras främsta mål var inte att bekämpa IS, utan att med våld och förtryck upprätta en statsstruktur”, skriver Kalin.

Kalin använder här (utan att namnge honom) PKK:s forna ledare Abdullah Öcalan som fågelskrämma, men har inte velat märka att hans ideologi förändrats radikalt. Öcalan verkade ju länge i Syrien, men togs 1999 till fånga i Nairobi och dömdes till döden i Turkiet. Eftersom landet då hyste hopp om att bli medlem i EU och detta inte kunde ske så länge dödsstraffet fanns kvar, avskaffade man detta, med långa tänder. Sedan dess har Öcalan hållits fången, strängt bevakad, på en liten holme utanför Istanbul.

Där har Öcalan inte just kunnat göra annat än läsa och han har bland annat läst verk av den amerikanska ekoanarkisten Murray Bookchin. Han påverkades djupt av honom och utvecklade på basen av detta en egen ideologi, ”demokratisk federalism”, där man från en demokrati på basnivå delegerar makt uppåt. Den har tillämpats i de kurdisktdominerade områdena i norra Syrien, som vanligen kallas Rojava (lär mer i artikeln på sidan 15).

Redan i företalet till konstitutionen betonas att folken i Rojava är många: syriska kurder, araber, assyrier, turkmener, armenier, tjetjener och tjerkesser. De har flera religioner, de är muslimer, kristna, jesider och andra. Därför är de medvetna om nationalstatens problem och vill bygga sin stat på en annan bas.

Om Kalin bekantat sig med detta har han knappast gillat det, Turkiet är en stark nationalstat. Turkiet rationaliserar Rojava till ett kurdiskt område och kurdiska områden har man svårt att acceptera – det kunde vara en lockande modell också för östra Turkiet.

Protester förbjuds

Kriget mot Afrin har betecknats som en nationell fråga och använts för att likrikta opinionen i landet. Också oppositionspartierna, med undantag för vänsterns och kurdernas HDP, stöder kriget. Myndigheterna stoppar kritiska synpunkter inte bara i traditionella, utan också sociala medier.

Erdoğan har varnat HDP för demonstrationer: ”Man följer noga med vad ni gör. Vet att om ni försöker demonstrera på gatorna kommer ni att känna våra säkerhetsstyrkors fot på nacken. Om någon kommer ut på gatorna får de betala dyrt för det. Detta är en nationell kamp och vem som än motsätter sig den kommer att krossas.”

Fram till 29 januari hade 311 personer anhållits för ”terrorpropaganda” på sociala medier beträffande operationen mot Afrin. Till dem hör HDP-deputerade och journalister.

I alla landets 90 000 moskéer har förböner för operationen mot Afrin hållits. N

Peter Lodenius

Ljusglimtar i inbördeskriget

Kobane medin pärm webbReportageboken Kobanê – Den kurdiska revolutionen och kampen mot IS av Joakim Medin är en berättelse om helt vanliga människor som gör anmärkningsvärda saker i en strävan efter ett värdigt liv utan förtryck och kapitalism.

Det som pågår i Rojava är en av de mera spektakulära politiska händelserna i vår samtid. Ett folk som har förtryckts i hundratals år väljer att utropa autonomi och gör en fredlig revolution mitt i ett brinnande krig. Pågrund av deras progressiva politik blir de sedan attackerade av Islamiska staten (IS), eller Daesh som de kallas av sina motståndare. Som sista västerländska journalist i staden Kobanê under IS belägring år 2014 har Joakim Medin varit på plats just där det händer, när det händer.

De åtta kapitlen innehåller både förstahandsupplevelser och unika samtal på plats samt intervjuer med personer aktiva i Sverige. De sista händelserna utspelar sig i mars en månad innan boken är utgiven.

Genom besök i de olika kantonerna ger Medin en mångsidig bild av ett samhälle och dem som bor i det. Det är många element som ingår i historien om Kobanês motstånd och den folkliga revolutionen: stormakter och terroriststämplingar, tunnlar och AK 47:or, vatten och berg samt en obeskrivlig glöd för frihet. Det kunde vara en actionfilm men är en mycket verklig verklighet och liv och död för miljontals människor. Medin tvekar inte att beskriva krigets konsekvens med döda och lemlästade kroppar.

Medin går också igenom de viktigaste geopolitiska händelserna från hundra år tillbaka och lotsar läsaren igenom det komplicerade politiska spelet som fortfarande spelar en stor roll idag. Ett flertal länder är inblandade, olika religioner och politiska system, för att inte tala om språk, kulturer och drömmar. Ändå blir det ibland oklart var exakt läsaren befinner sig från sida till sida eftersom boken hoppar friskt mellan platser, både geografiskt och tidsmässigt. Största delen av händelserna utspelar sig efter att självstyret utropas i Rojava 2012. Ett kapitel som skildrar hur Medin själv i hemlighet blir tillfångatagen av syriska regeringsstyrkor ger en liten inblick i hur livet kan se ut för politiskt aktiva kurder i Syrien.

Bred skildring

I boken får vi bland annat träffa en skottskadad 19-årig kvinnlig soldat med gröna ögon vid Kvinnornas försvarsenheter (YPJ) som vill hämnas det som gjorts mot hennes vapensystrar, torterade IS-krigare som hälsar från fängelsecellen bredvid, och en lärare i juridik som inte ser frihet i lagen, utan i självorganisering. Av de tiotals personer som Medin intervjuar visar dessa tre personer hur mångfacetterad vardagsverkligheten i Rojava är. I boken finns också flera fotografier som ger en komplementerande bild av hur samhället ser ut.

Medins Kobanê innehåller ny, fascinerande och viktig information som inte funnits publicerad på svenska, och inte nödvändigtvis ens på engelska. Det gör upp för att språket inte är så slipat och att redigeringen verkar vara gjord i all hast. Situationen i Rojava och Syrien förändras hela tiden, och om en månad kan läget se helt annorlunda ut.

Också i de kurdiska delarna av Turkiet pågår just nu liknande samhällsförändringar som i Rojava. Förutom det tunga förtryck som Turkiets armé utsätter kurderna för, med flera dödsskjutningar och avstängd el, vatten och mobilnät i flera städer, är det sorgligaste enligt Medin att ingen pratar om det som pågår. Det lågintensiva kriget eskalerar men den internationella uppmärksamheten saknas helt, till skillnad från då alla blickar vändes mot Kobanê. Nu är det inte IS som kurderna krigar mot, utan världens näst största NATO-arme, Turkiet.

Autonomi först

Kurdernas avsaknad av utbildning på sitt eget modersmål och av möjlighet att utöva sin kultur, samt en raderad historia, lämnar sina spår i folket men radikaliserar också folk i massor. Fastän många, enligt Medin, drömmer om ett enat Kurdistan stöder ändå nästan alla revolutionen som kämpar för en statslös lösning. Revolutionen baserar sig starkt på utbildning för att få folk att styra sig själva i olika lokala och regionala råd och kommitteer. En före detta gated community, där oljeeliten tigidare bodde bakom höga stängsel, har nu delvis omvandlats till en akademi som undervisar om Foucault, Hegel och genusvetenskap.

Det blir tydligt att Rojava inte är en färdig lösning, inte heller ett perfekt samhälle, utan en process. Men där sker en feministisk revolution utan like fastän kriget pågår. Hedersmord, kvinnomisshandel och månggifte förbjöds direkt i det nya samhällssystemet men det betyder inte att de skulle ha försvunnit helt. Så är det när man försöker bygga ett samhälle som inte vill påtvinga någon sina idéer, samtidigt som man verkligen genomför överväldigande samhällsförändringar. Omvändningen som beskrivs går från nationalstat till autonomi och direkt demokrati, från ett patriarkalt samhälle till en bred kvinnoemancipation. Förutom att kvinnorna själva tar till vapen och försvarar byar och städer mot de mest fruktade och barbariska krafter, sker stora förändringar på alla nivåer av samhället.

Folk från olika delar av världen har tagit sig till Rojava, ibland endast för att kriga mot IS, ibland för stödja revolutionen. Stockholm fungerar ofta som sluss vidare till Irak och Syrien enligt de personer som Medin talat med. Många av de frivilliga har en bakgrund inom det militära men inte alla. Den första svensken som reste till Rojava var en vanlig cirka 25-årig kvinna som kallar sig Sara. Det var också samma kodnamn som Sakine Cansız hade, som var en av PKK:s grundare och som blev mördad av turkiska underrättelsetjänsten i Paris 2013.

Medin har skrivit en angelägen, spännande och rörande bok om en kamp som tyvärr inte tar slut i första taget. Den fokuserar på en ljusglimt mitt i alla krig i Mellanöstern, och en möjlig lösning för flera i regionen om Rojava bara får stöd. För alla som strävar efter att demokratisera samhället och göra det mera jämlikt är det just dit man borde vända blickarna nu för både lära sig och inspireras.

Joanna Österblom

Joakim Medin:
Kobanê – Den kurdiska
revolutionen och
kampen mot IS.
Leopard förlag, 2016.

Video: Joakim Medin om att jobba i Rojava

Joakim Medin blev på hösten 2014 världskänd efter att han varit den siste utländska journalisten att lämna den omstridda kurdiska staden Kobane i norra Syrien, som utsattes för en massiv attack av Islamiska Staten. Medin skrev då en artikel för Ny Tid om den kurdiska motståndsrörelsen som växte fram i området Rojava, en rörelse som inte bara stred för hus och hem, utan för en ideologi.

I Ny Tid 4/2015 skriver Medin ytterligare ett långt reportage från Rojava, denna gång handlar det specifikt om det unika samhällsprojekt som byggts upp av den kurdiska motståndsrörelsen, ett projekt som bygger på gräsrotsdemokrati, jämlikhet och utbildning. Reportaget kan bara läsas i papperstidingen, som bland annat går att köpa som lösnummer på Akademiska bokhandeln i Helsingfors.

I samband med en föreläsning i Helsingfors, besökte Medin också Ny Tids redaktion, där han även tog sig tid att sätta sig ner för en kort videointervju.

Intervju: Janne Wass
Kamera: Sonja Mäkelä

Radikal demokrati i Rojava

Närmare hundra åhörare trängde in sig i källaren till Bar de Marchi i Bologna för att höra Sara Montinaro och Roberto Cipriano, aktiva i nätverket Ya Basta, berätta om erfarenheter och lärdomar från sin resa till en by utanför Kobane. I samband med föreläsningen gav de en intervju för Ny Tid om sin resa och om Rojavas politiska betydelse.

För litet mer än två sedan tog kurdisk gerilla över makten från regeringsstyrkorna i Syriska kurdistan, eller Västra kurdistan (Rojavayê Kurdistanê), och skapade en egen konstitution som kännetecknas av bland annat deltagardemokrati och jämlikhet mellan könen.

Fortsätt läsa Radikal demokrati i Rojava