Att göra det omöjliga
Illustration: Emma Hanquist
Vår situation i dag är rakt motsatt till den klassiska situationen i början av 1900-talet då vänstern visste vad som måste göras men var tvungen att vänta tålamodigt på den rätta stunden för att agera. I dag vet vi inte vad vi måste göra men vi är tvungna att agera nu, eftersom konsekvenserna annars kan vara katastrofala, skriver Slavoj Zizek.
Under det gångna årets protester mot sparåtgärderna i Euroområdet – i Grekland och i mindre skala Irland, Italien och Spanien (och nu senast i England, red.anm.) – har två berättelser framträtt. Etablissemangets berättelse som föreslår en avpolitiserad naturalisering av krisen: sparåtgärderna presenteras inte som val grundade i politiska beslut, utan som imperativ av en neutral finanslogik – ifall vi vill att våra ekonomier skall stabiliseras måste vi bita i det sura äpplet. Den andra berättelsen som handlar om att försvara arbetare, studerande och pensionärer, presenterar sparåtgärderna som ännu ett exempel på hur internationellt finanskapital försöker nedmontera välfärdsstaten. Internationella valutafonden ser ur det första perspektivet ut som en neutral agent för disciplin och ordning, ur det andra perspektivet är valutafonden en förtryckande representant för globalt kapital.
Båda berättelserna innehåller en gnutta sanning men är samtidigt fundamentalt felaktiga. Det europeiska etablissemangets berättelse skyler det faktum att de enorma underskotten har uppstått som resultat av massiva stödpaket till finanssektorn samt minskade statsintäkter under recessionen: det stora lånet till Aten används till att återbetala den grekiska skulden till de stora franska och tyska bankerna. Den verkliga målsättningen för EU-garantierna är att hjälpa privata banker.
Demonstranternas berättelse vittnar om den misär dagens vänster befinner sig i: det finns inget positivt program bakom demonstranternas krav, bara en allmän vägran att tumma på den existerande välfärdsstaten. Utopin här är inte ett radikalt systemskifte utan tanken om att man kan bevara välfärdsstaten inom systemet. Men man skall inte sluta ögonen för den sanning som gömmer sig i motargumentet: om vi stannar inom det globala kapitalistiska systemet måste ytterligare sparåtgärder riktas mot arbetare, studerande och pensionärer.
En sak är klar, efter årtionden med välfärdsstaten – då nedskärningar varit relativt begränsade och alltid ackompanjerade av löften om en snar återvändo till det normala – stiger vi nu in i en era där ett slags ekonomiskt undandtagstillstånd blir permanent. Detta medför hot om långt grymmare sparåtgärder, nedskärningar i socialbidrag, åtstramad hälsovård och undervisning samt mera prekärt arbete. Vänsterns svåra uppgift är att understryka att vi handskas med politisk ekonomi – att det inte finns något ”naturligt” med en sådan kris, att det existerande globala ekonomiska systemet bygger på en rad politiska beslut. Samtidigt är vänstern fullt medveten om att så länge vi stannar inom det kapitalistiska systemet leder brott mot dess regler till ekonomisk kollaps, eftersom systemet följer en egen pseudonaturlig logik.
