Etikettarkiv: Teater

Byggarbetarens dröm

En sällskapssjuk ”doonare” – byggarbetare för er vattusvenskar – hälsar oss välkommen i sitt hem, där han lever mitt i renoveringens undantagstillstånd bland battingar och köksskåp, verktyg och damm: pjäsen spelas i ett konstverk av bildkonstnären Mika Helin. Och doonaren (spelad av Jan Korander) verkar inte har någon större lust att slutföra arbetet.

Ett lite nervöst småprat med publiken leder snart in på en svårmodig bekännelse om mannens mångåriga äktenskap, som under åren av småaktigheter och envishet puffats allt längre upp på blindskären. Hemmet det bor i har de valt ut tillsammans och det skulle bli deras drömhus, men med tiden blir det bara en väldig börda då livets rytm och innehåll dikteras av vad som behöver renoveras på kåken. Husets krav dikterar när de kan resa, när de måste arbeta och hur mycket.

Där sitter det äkta paret slut i ett förhållande som gått stadigt på grund, och har inget kvar utom ständigt bråk, gräl och verbalt krypskytte tills förhållandet slutligen, då drömkaklen från Italien ska upp på köksväggen, når den kritiska punkten då allting rämnar. Detta är berättelsen som vi får höra.

Renoveringsarbete är en mytomspunnen manlig verksamheter, genom arbetet kan en karl uppnå ett meditativt tillstånd som ger honom tillgång till de känslor som annars ligger oåtkomliga för honom. Det är som att bada bastu eller stirra in i en brasa, och under arbetet konstrueras inte bara hemmet eller sommarvillan, utan hela identiteter och samhällen. Föreställningen, med texter av Peter Lüttge och Jan Korander bearbetade av arbetsgruppen, skapar en fragmenterad berättelse som dyker huvudstupa in i den här byggsymboliken.

Mannen har tagit ett jobb på en byggarbetsplats. Ett bostadshus i flera våningar är i behov av en fasadrenovering, sprickorna mellan teglen ska bort, förklarar arbetsgivaren eller var det arbetsgivarens arbetsgivare, och det är viktigt att de nedre teglen sitter rakt, men de teglen som sitter högre upp på väggen är det inte så noga med för folk ser ju inte dit upp. Och då mannen kommer på jobb är det viktigt att han först tar fram skyliften, så att folk ser att han har kommit på arbete, men efter det är det inte så noga, sedan kan han smyga ner till pannrummet och dricka morgonkaffe och njuta av morgonen. Ordförande för husbolaget är mest noga med hur teglen sitter kring hans eget fönster. Mannen tar jobbet och blir så invecklad i dessa motstridiga förväntningar och krav som kan sägas teckna en bild av hur arbete inte sällan ser ut idag – en väldig vikt läggs vid att verka upptagen och ta betalt för det, medan det egentliga utförandet är sekundärt.

Under denna skildring av arbetet utanför hemmet låter regissören Janne Pellinen föreställningen tidvis spejsa ut i överraskande själslandskap. Då Jan Korander gestaltar Mannen som renoverar med en kännspak karisdialekt blir resultatet en slags magisk realism i Västnyland. Med sitt uttrycksfulla skådespelande lyckas Korander gå vidare från bilden av en karl som sitter fast i sina könsroller – och visst gör han det också – men framför allt trancenderar han den bilden, och visar upp en människa med ett nyansrikt känsloliv och överraskande själsdjup, bråddjup där åskådaren plötsligt störtas ner. Exotiska undervattensfantasier, och bärsärkagångar med motorsåg mot terapirummet. Ljuddesignern Roy Boswell låter hustruns bekännelse ringa i öronen. Det blir en förhöjd, suggestiv vardagsverklighet.

Föreställningen ryggar inte för smärtpunkterna i de gemensamma drömmar som fanns om ett lyckligt liv tillsammans. Och de ögonblick av stillhet som kan nås vid en vacker soluppgång på takåsen, då han önskar att frugan kunde sitta där med honom. Han älskar fortfarande sin hustru, och det är det tragiska i historien.

Pjäsen är ett slags tillståndspjäs, den slutar där den börjar, i samma ödelagda hus och liv. Och visst är det uppfriskande att den inte så mycket beskriver en handling, utan vägen till denna plats – och där slutar vi.

Lasse Garoff

Raksamonologer. Idé: Jan Korander. Text: Peter Lüttge, Jan Korander, arbetsgruppen. Bearbetning, regi: Janne Pellinen. På scen: Jan Korander. Ljud- och ljusdesign: Roy Boswell. Visualisering: Mika Helin. Producent: Kristin Helgaker. Svenska Teatern, Nickenscenen till och med den 4 mars 2017.

De äckliga barnen

I en trendigt avskalad kontorslokal i Berghäll bollar fyra apatiska konsulter (Edith Holmström, Gogo Idman, Iida Kuningas, Markus Riuttu) marknadsföringsslogans. Work hard, be nice to people. Det här ska föreställa den hippa nya generationen: kragskjortor, pressveck och andra konformistiska attribut har länge sedan rensats bort, istället är det urringade underskjortor, pannluggar och nittiotalsjumpers som gäller. Kreativiteten ska kittlas med hoverboards och spirulinashakes. Inget duger, i huvudet står det stilla. Den enda som uträttar någonting är städaren (Robert Kock) som tvättar fönster och tar hand om krukväxterna. Skådespelarnas ansikten är täckta av gummimasker vilket ger dem ett askgrått knarkarutseende, grundligt uttryckslösa.

Och det är egentligen hela föreställningen. När praktikanten trots inledande entusiasm visar sig vara olämplig för arbetsmarknaden går han lydigt in i kopieringsrummet och tar sig själv av daga, städaren städar upp, och inom kort kommer en ny identisk praktikant in på kontoret och ställs inför den samma mardrömmen att hitta på egna arbetsuppgifter, vad som helst, och lider samma isande brist på idéer. Och går fogligt samma oblida öde till mötes som hans föregångare. När arbetet inte löper blir det meditationspaus, men sökandet efter inre stillhet avbryts av ett nervöst fingrande på telefonerna. Städaren misshandlas (till döds?) av en kravallpolis ute på gatan, ersätts av en identisk städare.

Systemkritik
Wunderkinder, underbarnen, lyder titeln. Den blir ett slags manifest för den ironi som genomsyrar hela föreställningen. De är inte alls några underbarn, utan alldagliga, oinspirerade, fantasilösa, oempatiska, privilegierade och förslavade människoskal. De är inga barn utan vuxna människor som vegeterar i en obestämd ungdomsfas.

Pjäsen, skriven av Johannes Ekholm och i regi av Anni Klein, är med sina 75 minuter en koncis systemkritik. Udden riktas mot ett samhälle som fetischiserar kreativitet samtidigt som det kväver all sann skaparanda, och beskriver ett post-arbetssamhälle där inga arbeten längre finns att uträtta – förutom lågavlönade och stigmatiserade städuppgifter – men där medborgarna ännu bär på ett internaliserat arbetstvång, som driver dem att demonstrera sin arbetsmoral för att göra ett fördelaktigt intryck. Work hard, be nice to people. Eller låtsas åtminstone som det.

Föreställningen bjuder på flera inspirerade scenlösningar. Genom lokalens skyltfönster ser man ut på gatan, folk går förbi och kikar in, man känner att världen fortsätter utanför scenen. Replikerna är inspelade på förhand och levereras över högtalare medan skådespelarna mimar dem, som om hela föreställningen var dåligt dubbad. Det skapar en känsla av platthet, som elegant kontrasterar mot scenrummets djup. Och inte minst skapar det en stämning av känslomässig avtrubbning.

Trygg i ironin
Trots en stilig gestaltning känns Wunderkinders systemkritik lätt färdigtuggad eller åtminstone riskabelt välbekant. ”Konsultsamhällets tomhet” är vid det här laget ett ganska slitet koncept, och den dystopiska framtidsvisionen räcker inte för att lyfta kritiken bortom det enkla igenkännandet: ja, såna där människor finns det väl.

Så länge föreställningen håller sig inom sin ironiska zon går den trygg, men när den börjar treva efter genuina påståenden dyker vissa irriterande troper fram. Det är den sjukliga poeten (Iida Kuningas) som till slut gör uppror mot den förlamande ordningen och verkar bryta sig loss. Men också hennes lyckade revolution förblir av privat natur, och lämnar systemet intakt. Städaren är en av de få karaktärer som visar sig ha en konstnärlig ådra, i motsats till konsulterna som ändå så envist hävdar sin kreativa förmåga. Han markeras också som utlänning, och det blir en något ensidig hyllning till den ”enkla arbetande människan”.

Samma kritik som Wunderkinder riktar mot samhället kunde lika gärna riktas mot föreställningen själv: ganska mycket yta och ganska lite innehåll. Men det känns orättvist för föreställningen är faktiskt bra.

Lasse Garoff

Manus: Johannes Ekholm. Regi Anni Klein. Ljuddesign Heidi Soidinsalo feat. Tatu Nenonen. Scenografi Laura Haapakangas ja Kristian Palmu. Producent Annina Blom. På scen Edith Holmström, Gogo Idman, Robert Kock, Iida Kuningas, Markus Riuttu.

Alla sinnenas lyrik

Poesin stannar kanske alltför ofta i den privata sfären: mellan läsaren och den tunna lyrikbokens uppslag. I de alternativa fall då en läsare läser just lyrik och inte den senaste Ferranteromanen, vill säga. Lyrik ses ofta som något marginellt, komplicerat och smått avskräckande, till och med bland många litteraturvetare. Men många mjuknar för dikten och släpper gardet då de får se och höra den framföras.

Den allt livligare poetry slam-kulturen har putsat bort en del av det inbillade damm som omger lyriken. Ett annat sätt att framföra lyrik är, kanske ibland lite bortglömt, på teater. Det gör teatergruppen Vapaa Vyöhyke (Den fria zonen) med sin föreställning Toivo / Hoppet, en tolkning av Henriikka Tavis diktsamling med samma namn.

Ett rum. En skådespelerska. Hon varierar mellan kvicka, ångestfyllda rörelser; långsamma, paranoida blickar; och ett matt, tankspritt leende som ser nästan medicinskt betingat ut. Tavis diktrader strömmar ömsom ur hennes repliker, ömsom ur högtalarna. Rika poesibilder – ett jag som minns stigar, torp, och massa naturbilder – ackompanjeras på scenen av minimalistiska visuella intryck, till exempel en liten gräsmattskvadrat som konkret bildar ett avgränsat minnesfragment. Dessutom är Kristiina Männikkös projicerade fotografier centrala i föreställningen. De ser så tysta och stilla ut att man nästan hör klockan ticka, men har också element av att något döljs eller är snett. En person med ansiktet bakom en fjäder av spelkort. Ett svartvitt, guldinramat porträttfoto som står med huvudet upp och ned.

Snart börjar det klarna att figuren på scenen tampas med en sorgeprocess. Någon viktig har dött. Hon säger att hon minns så litet. Att hon skriver för att hålla fast vid det döda duet hon tilltalar. Fragmenten börjar forma sig till en suggestiv helhet. Det är som om den traumatiserande sorgen splittrat de minnesskärvor som vi får ta del av. Först kantas ångesten av på sin höjd matta leenden, men senare kommer plötsliga infall av hysterisk glädje: allt är rasande ”underbart underbart underbart”. Jag är lika tveksam till äktheten hos den pressat leende som den våldsamt lyckorusiga glädjen som visas. Kanske är det poängen.

Senast då även publiken får blåsa såpbubblor över scenen är det tydligt att föreställningen omvandlat raderna i Tavis lyrikrader till lyrik för alla sinnen. Ljudbandet och bilderna blir som två roller i sig. Rebecca Viitala ger en stark skådisprestation då hon trovärdigt rör sig mellan apati, ångest och hysterisk glädje. Lija Fischer har skapat en dramaturgi och regi som är skir med intensiva punktuationer.

I en uppsjö av högaktuella, samhällsdebatterande, ofta immigrationsfokuserade uppsättningar på den senaste tidens helsingforsiska teaterscen känns denna mer naturbildskantade, personligt lidande tematik synnerligen … klassisk. Men välgjorda föreställningar som förvandlar lyriken till något att tillsammans uppleva med alla sinnen förtjänar också sin plats på teaterscenen.

Edith Keto

Toivo / Hoppet på KokoTeatteri. Text: Henriikka Tavi. Svensk översättning: Henrika Ringbom. Arbetsgrupp: Vapaa Vyöhyke. Regi och dramaturgi: Lija Fischer. På scenen: Rebecca Viitala. Foto: Kristiina Männikkö. Ljud: Jussi Matikainen. Ljus: Anna Pöllänen. Kostymkonsultering: Sanna Levo. Röstskådespelare: Ragni Grönblom-Jolly, Emmi Pesonen och Sonja Westerberg. Produktion: Irina Duskova och Anita Parri.

En hyllning till sångerskan Carola Standertskjöld

Jazz, melankoli och ett skört liv. Teater Josefina tar oss med på en resa genom Carola Standertskjölds liv i den musikaliska föreställningen La Carola – lust och längtan.

Från första sekund förs publiken in i en skön jazzig atmosfär då Johanna Ringbom sjunger The Flame, en låt som Carola Standertskjöld (f. 1941) själv skrivit texten till. Med ett uttrycksfullt ansikte och kroppsspråk förmedlar Ringbom texten tydligt, som en berättelse. Att texten var viktigare än melodin för Carola får vi veta senare under föreställningen, Carola var en ”tarinankertoja” (berättare) som Ringbom uttrycker det.

Efter den första låten får vi i publiken reda på att Ringbom har en personlig koppling till Carola, Ringbom träffade Carola redan som liten. Historien om Carola får således sin början. Det blir en intim och humoristisk levnadsbeskrivning om Carola som nystas upp mellan låtarna.

Publiken får ta del av ett självporträtt som Carola ritade då hon var åtta, nio år gammal. På baksidan har Carola plitat ner saker hon just då tyckte om. I sin barn- och ungdom lekte Carola med pappersdockor, tittade på Ivanhoe, lyssnade på musik av bland annat Ramel och Fitzgerald och gick på Fazers café på Glogatan i Helsingfors. För den som växt upp vid samma tid som Carola lär det bli mycket nostalgi under föreställningen, kanske lite extra nostalgiskt om man växt upp i Helsingfors. Ringbom lyckas få berättelsen om Carola intressant, och åtminstone jag vill veta mer och mer om henne under föreställningens gång.

Sången var viktig för Carola ända sedan barnsben. De knappt tjugo låtar som uppförs kopplas fint ihop med berättandet. Med sin rätt mörka röst tolkar Ringbom låtar som varit viktiga för Carola och låtar som hon sjungit. På scen finns förutom Ringbom musikern Iiro Salmi, som fint ackompanjerar på klaviatur och även tar sig ton ibland. Vi får höra låtar som Tom Dooley och Monicas Vals, duetten Viidenkymmenen villitys får publiken att skratta. Vinnarbidraget i Eurovision Song Contest 1961 Nous Les Amoureux med Jean-Claude Pascal tolkas också, eftersom Carola fick sjunga låten med den stiliga luxemburgaren på restaurang Marski i Helsingfors.

Ett hårt liv bakom scenen

Livet var dock ingen dans på rosor för Carola som hade dålig självkänsla och var medicinmissbrukare. I början av 70-talet klev hon ut ur rampljuset. Hon kom att gå ett tragiskt slut till mötes då hon som 45-åring drabbades av alzheimer och 1997 gick bort. Fastän slutet är tragiskt minns man Carola med värme efter föreställningen.

Utrymmet där premiären hölls fungerar ypperligt för en föreställning av detta slag. Historieklassen i Restaurang Skolan i Åbo är mysigt inredd med soffor och fåtöljer av modell äldre. Föreställningen blir som en intim krogshow, lite som krogshowerna var förr tänker jag mig.

La Carola – lust och längtan är en ärlig och äkta föreställning som varken försöker för mycket eller för litet. Teater Josefina startades år 2000 och är en liten teater i Korpo. La Carola – lust och längtan är en beställningsföreställning.

Emma Ekstrand

La Carola – lust och längtan. Spelas i Åbo på Restaurang Skolan 13.4 och på Korpo 10.7. Sammanställning: Johanna Ringbom. På scen: Johanna Ringbom, Iiro Salmi. Foto och affisch: Pette Rissanen. Dräkt: Johanna Ringbom, Maria Karvonen. 

Fästning Europa sluter sig

Lamepdusa på teater Viirus är en välgjord föreställning vars styrka ligger i den intima tilltalet, och en fängslande rytm där kollektiva scener växlar med monologer. Men representationen är problematisk, anser Ylva Larsdotter.

Ingen kan ha missat de här berättelserna. Vi vet att över en miljon flyktingar reste över Medelhavet till Europa förra året och att för många blev havet deras grav. Vi vet att över 20 000 personer i Finland väntar på sitt asylbesked. Vi vet att Danmarks nya lag ger myndigheter tillåtelse att konfiskera ägodelar värda mer än 10 000 danska kronor av flyktingar. Vi vet hur Sannfinländarnas ”drömsamhälle” ser ut. Svarta ord och siffror mot vit bakgrund. Dagligdags läser vi och hör dem  – och scrollar vidare. Vår självbild börjar tillhöra Europa av igår, för vi måste på allvar förstå att den här världsdelen, som fortfarande självgott bröstar upp sig mot omvärlden och säger sig stå för frihet (för vem?), jämlikhet (för vem?), broder- och systerskap (för vem?) står på en mycket lös grund inom de murar som vi i rasande fart bygger. Fästning Europa är inte science fiction utan en högst verklig mardröm för många.

I Teater Viirus nya uppsättning Lampedusa – Dreams of EUtopia, i regi av Tanya Weinsten och dramaturgi av Christoffer Mellgren, vill man tränga bakom siffrorna och rapporterna. Man lyfta fram människorna bakom rubrikerna och låta dem berätta för oss om sin väg hit, hur de ser på samhället, omvärlden, sina förhoppningar och farhågor.

Skildringarna är konkreta. En ung man lyckas efter en våldsam Hadesflykt ta sig till Finland – bara för att bli anklagad för människosmuggling. En ung kvinna med rötter i Somalia berättar om sitt liv för oss. En ung man från Ghana vill inget annat än att få ett arbete i Finland. En invandrarkoordinator ger oss sin vision av sitt hemland, för att ge några exempel på de röster som kommer till tals.

Pjäsen är en dokumentär i den bemärkelsen att den bygger på intervjuer som skådespelarna gjort och som återges autentiskt. Vi får höra om de tungt överlastade flyktingbåtarna, och om dödskräcken ute till havs. Vi får ta del av förnedring och våld mot skyddslösa kroppar, och rasism på den finska landsbygden. Arbetsgruppen har även besökt Lampedusa, den italienska ön i Medelhavet, som för många båtflyktingar är den första anhalten och mötet med Europa.

Representation

Efter ett tag börjar det emellertid skava och jag vill här resa frågan om representation. Jag betvivlar inte alls att att anledningen till att man valt att sätta upp föreställningen är att man vill visa upp dagens Finland och göra ett inlägg i flyktingdebatten, att man vill motverka rasism och fördomar. Därför är det synd och ytterst problematiskt att vi inte ser en enda person med annan etnisk bakgrund och att man inte är mer etnisk överskridande i själva rollbesättningen och produktionen som helhet. Som när vi ser en vit medelålders finlandssvensk skådespelare som – än välspelat – gestaltar en ung svart man från Ghana på bruten engelska. För trots att det är flyktingarnas och invandrarnas vittnesmål vi tar del av förblir de tämligen anonyma, förutom ett tack i programhäftet. Det gör att föreställningen delvis befäster de strukturer som man så envist kritiserar och sist och slutligen vill råda bot på.

I en intervju med Svenska Yle (16.3.2016 ”Pocahontas är inte John Smiths rekvisita”) poängterar koregraften Sonya Lindfors angående sin kommande föreställning Noble Savage att kulturinstutionerna behöver större mångfald, och föreslår att man kan kvotera in minoriteter. För det handlar om makt och om vem som har tillgång till scenen och rummen. Det här en diskussion som måste börjas föras på allvar och det skulle vara intressant att höra hur de medverkande resonerat kring detta.

Det skulle också ha varit på sin plats att visa på den där gråsvarta skalan av vardagsrasismen, för nu uppfattar jag de två ”etniskt finska” rösterna som väldigt schablonmässiga och enkelspåriga. Det räcker inte med arg punkrock som vrålar ”fuck the rascist”. Ja visst men sen då, när sista ackordet är slaget. Det är sällan svart eller vitt. För har vi civilkurage att säga ifrån på bussen, i badhuset, på fikarasten?

Starkt tilltal

Men Lamepdusa är en välgjord föreställning och dess styrka ligger i den intima tilltalet. Weinstein skapar en fängslande rytm, där kollektiva scener växlar med monologer. Ensemblens skådespelare genomgår ett otal skjortbyten för att glida igenom roller som politiker på högerkanten, rockmusiker, båtflyktingar. Talande är de mer fysiska inslagen, dansernas koreografi och skådespelarnas samspel på scenen.

Som jag tog upp i början så tvivlar jag inte på Teater Viirus sätter upp Lampedusa med ärligt uppsåt – de vill verkligen berätta om Finland och invandring idag – men de kunde ha tänkt och jobbat ett par varv till kring just representationen. Den tillför inget som jag redan vet om flyktingskapets mörker och kamp. Eller om rasismen i Finland idag. Jag skulle vilja ha fått nya synvinklar, fördjupning, alternativ som får mig att tänka om.

Slutet då? På den här historien finns inget försonade slut. Den 3 april började Grekland deportera  flyktingar till Turkiet. Fästning Europa har sluter sig tätare.

Ylva Larsdotter

Foto: Tani Simberg.

Regi Tanya Weinstein. På scenen Maria Ahlroth, Viktor Idman, Robert Kock, Eeva Soivio, Nicke Von Weissenberg. Dramaturg Christoffer Mellgren. Kostym, hår, rekvisita Tyra Therman. Scenografi Nicke Von Weissenberg, Mari Agge, Tanya Weinstein. Ljusdesign Mari Agge. Producent Matilda von Weissenberg.