Etikettarkiv: Våld

Män som inte vågar slå

Johanna Holmström
Johanna Holmström.
För en tid sedan började jag en ny hobby; kickboxning. Jag har alltid velat testa men aldrig haft tid. Det har varit studier, jobb, barn och sen lite mera jobb. Kanske har jag också varit rädd. Det är en häftig gren där risken att skada sig själv (eller andra) är stor.

Jag är en person som sällan är nervös men innan den första timmen var jag illamående. Jag var helt utanför min bekvämlighetszon och jag skulle i vuxen ålder börja med något alldeles nytt i en värld som verkade väldigt maskulin. Gruppen, visade det sig, bestod till två tredjedelar av personer som såg ut som kvinnor och resten såg ut som män. För enkelhetens skull kallar jag dem krasst män och kvinnor i fortsättningen. Förlåt mig. Vi var ungefär tjugo stycken. Vi lånade klubbens svettluktande handskar och ställde oss i helt fel försvarsställning.

Sex månader senare är jag inte längre illamående innan jag ska gå på träning men fortfarande lite nervös. Av de deltagare som började tillsammans med mig är det tre kvinnor och fyra män kvar. Fördelningen i övrigt är åttio procent män och tjugo procent kvinnor.

Kickboxningen är för mig en väldigt intressant sociologisk studie. Det är en gren som baserar sig på traditionellt maskulina värderingar. För ungefär tio år sedan blev det trendigt också för kvinnor att kickboxa och ofta är kvinnor i majoritet i nybörjargrupperna. Det är även kvinnor som i högre grad testar några gånger och slutar. Alla kvinnor jag har sparrat har bett om ursäkt när de har träffat som de ska. Också jag har gjort det under sparringsövningarna. De första gångerna bad jag om ursäkt säkert tio gånger. Ibland har jag blivit utan par när vi ska slåss mot varandra och känslan av att stå där, som i skolgymnastiken i lågstadiet, medan alla andra hittar nån att leka med, är förkrossande också i vuxen ålder. En tid var det alltid jag som blev utan par. Jag förstår att det är många med bristande självförtroende som väljer att inte komma tillbaka. Jag har sett klumpiga kvinnor som kanske har tänkt att grenen ska vara enklare än den är, göra några vinglande försök till sparkar en eller två gånger, för att sedan försvinna. Är det duktighetskomplexet som får dem att inte försöka tills de lär sig? Är det skammen över att ge sig in på ett revir som anses maskulint och sedan märka att de är dåliga på det, som får dem att ge upp innan de hinner blir bättre? Jag var hopplös i början. Jag är fortfarande dålig. Det är helt okej.

Mitt gym är i Helsingforssstadsdelen Hertonäs i det område där det finns mekanikerfirmor, renoveringsföretag och bilförsäljare i långa banor. Jag skulle våga påstå att nästan alla som är i min grupp kan placeras i kategorin arbetarklass. De jobbar i firmorna i samma område och efter jobbet kommer de till boxningsgymmet och pucklar på varandra. På grund av mitt jobb umgås jag väldigt sällan med människor som inte är kollegor eller gamla vänner från universitetet. Det här är alltså personer jag aldrig träffar i andra sociala sammanhang. I boxningsgymmet finns finnar och ester och spanjorer och fransmän och en uppsjö av människor med ena föräldern från Finland och den andra någon annanstans ifrån. Ingen åtskillnad görs med tanke på ursprung, men könet är sedan en helt annan sak. Även om tränarna noga avhåller sig från sexistiska uttalanden eller någon som helst könssegregerad behandling så är verkligheten på mattan en helt annan.

För det första finns det inte blandade par. Det finns inte en enda som skulle ha en sparringpartner av motsatt förmodat kön. En gång, när jag var utan par, fick jag en manlig sparringpartner. Det är den enda gången jag har hört nån av männen be om ursäkt varje gång han träffade rätt. Jag är en ganska fysiskt stark person och jag tror han och jag var rätt så jämnstarka. Ändå tog han inte i överhuvudtaget. Det var som om han trodde jag var gjord av glas. När vi slutade berömde han mig för att jag hade klarat av timmen.

Ibland har vi övningar där vi ska byta par i farten till vem som än råkar finnas närmast. Oftast ser inte männen kvinnorna överhuvudtaget. De söker sig direkt till andra män och utgår från att byta par inte innebär att byta till någon av förmodat motsatt kön. Senaste gång gick det så tokigt att en man inte lyckades hitta en annan man att fightas mot utan befann sig plötsligt framför mig. I hans ögon såg jag ren och skär skräck. Det var en övning där båda skulle försöka överlista den andra och få in ett lätt slag på den andras axel. Det var alltså lek, uppvärmning, men i stället började min partner undervisa mig (det händer alltid i dessa situationer). Han ville att enbart jag skulle anfalla och att han skulle försvara sig. Jag vägrade. Jag sade att jag också kör med försvarsteknik och att han lika bra kan anfalla. Han vägrade. Vi utväxlade inte ett enda slag.

Det som gör detta så ironiskt är att det i vår stora, blandade grupp finns män som är både gamla och dåliga, sämst till och med. Det finns kvinnor som är stenhårda och som tävlar på hög nivå. Det finns massor av mellanmjölk av båda könen, mig inräknad, som bra skulle kunna slåss mot varandra. Där en har uthållighet och snabbhet har den andra mera rå styrka. Rädslan jag såg i den där mannens ögon bottnade inte i att han var orolig för att skada mig. Det var inte ens en sådan övning att det fanns någon risk för det. Hans rädsla bottnade i att jag kanske skulle lyckas få in en enda träff. I att jag genom att lyckas nudda hans axel en enda gång skulle krossa hela hans självuppfattning. I den absurda, skräckfyllda tanken att han skulle kunna förlora mot en tjej.

Johanna Holmström
är författare

Dammen brast – vad händer nu?

Dammen brast till slut i Svenskfinland. 6111 kvinnor uppger i en namnlista administrerad av den feministiska tidskriften Astra att de utsatts för sexuella trakasserier. Över 800 kvinnor delar med sig av sina upplevelser. #Dammenbrister är det finlandssvenska gensvaret på de namnlistor som publicerats i Sverige i eftersvallet av #metoo-kampanjen. Många har frågat sig varför det varit tyst som i graven i Finland, då kvinnor i bransch efter bransch talat ut i Sverige. På grund av närheten till den svenska debatten är det ingen överraskning att det var i Svenskfinland som dammen först brast. Också på 1970-talet var det finlandssvenska pionjärer som gick i bräschen för den finländska feministiska vågen.

Och nu brast alltså dammen också i Svenskfinland. Enligt de kvinnor som organiserat uppropet har många som delat med sig av sina berättelser aldrig tidigare yppat något om sina upplevelser åt någon annan. Många har säkerligen burit med sig minnen av trakasserier och övergrepp genom flera årtionden, utan att våga, kunna eller hitta rätt omständigheter för att tala ut. Speciellt svårt är det naturligtvis i en så liten gemenskap som Svenskfinland.

Det finlandssvenska uppropet har åtminstone inte ännu ledsagats av det naming and shaming-fenomen som – på gott och ont – uppstått bland annat i USA och Sverige. Gott, därför att specifika män nu äntligen tvingas ta konsekvensen av sina handlingar, och kvinnor som berättar om sina upplevelser tas på allvar. Det internationella genomslaget av metoo-kampanjen är, som Ylva Perera skriver i ett blogginlägg på Svenska Yle, ”svindlande”.

Eller som min kollega på Ny Tid uttryckte saken: ”Det här är inget mindre än en revolution”.

Men det finns alltid betänkligheter kring revoltförsök. En skevhet som påpekats av av en del debattörer är att framför allt naming and shaming-förfarandet leder till mediala tribunaler som i sin tur kan kosta utpekade män både arbetsplats, samhällsposition och vänner, utan att det bevisats att han gjort sig skyldig till något. I de fall där personer namngetts (jag tänker till exempel på Martin Timell eller Jean Claude Arnault) har saken ändå förefallit så entydigt klar att någon misstanke om orättvis behandling knappast föreligger. Vare sig i fallet Timell eller Arnault har medierna gått ut med anklagelser utan att de varit väl underbyggda av flertalet vittnesmål, och detsamma torde gälla de flesta andra män som namngetts. Beter man sig som en skitstövel får man väl också ta konsekvenserna av det, och att flertalet kvinnor av någon orsak skulle börja utpeka fullständigt oskyldiga män som våldtäktsmän eller trakasserare är ganska långsökt. Dylika konspirationer förekommer visserligen, men har väldigt lite med metoo att göra.

En annan följd av namngivningen kan, som Perera påpekar, vara att den motverkar sina egna syften. I stället för att öppna sig och blir jämlikare, riskerar det patriarkala etablissemanget att sluta sig allt tätare om sig självt. Om beslutsfattare, samhällspåverkare, näringslivsledare, etc. ser kvinnor som ett hot kan det leda till att kvinnors möjligheter till delaktighet försämras snarare än förbättras. ”Liksom Saturnus äter revolutionen sina barn”, lyder det bevingade uttrycket av Jacques Mallet du Pan. Men så var han visserligen rojalist under Franska revolutionen också.

Oron är befogad om man ser på saken ur ett kortsiktigt perspektiv. Många av de patriarkala institutioner som under de senaste åren långsamt börjat öppna sig riskerar att igen sluta sig. Men den bredd och kraft med vilken metoo-kampanjen har dragit över världen vittnar om att det i det långa loppet helt enkelt inte finns en återvändo. När feminismens historia skrivs i framtiden, kommer det att talas om tiden före metoo och tiden efter. Det upprop mot sexuella trakasserier som nu har initierats saknar motstycke – som professorn i kvinnohistoria Christina Florin skriver i DN har det här potential att bli lika mäktigt som kampen för kvinnlig rösträtt under 1900-talets början. Vill man dra ännu mer svulstiga paralleller, går det att söka sig tillbaka till 1700-talets Frankrike: frihet, jämlik och systerskap. I processen kommer huvuden att rulla – inte bara patriarkatets, utan också kvinnor kommer att drabbas av patriarkatets motreaktion. Men revolutioner är aldrig vackra. ”Man kan inte göra en omelett utan att knäcka några ägg” är ett uttryck som lustigt nog också myntades av en annan rojalist under Franska revolutionen, men torde vara adekvat i situationen trots det.

Inget är ändå hugget i sten. Nu har dammen brustit, men för att flodvågen ska få önskad effekt, krävs att den kanaliseras rätt, och inte bara rinner ut i sanden. Ur ett långsiktigt perspektiv handlar det om att den manliga, patriarkala kulturen och traditionen måste förändras. Det här sker inte över en natt, och kräver ett genomgripande arbete, man kan till och med använda ett så dammigt ord som kulturfostran. Män måste börja ta ansvar inte bara för sitt eget, utan också andra mäns beteende, och det är det som avses då det talas om en kollektiv skuld eller ett kollektivt ansvar. Det här är det främsta, det viktigaste och det enda sättet att få till stånd en verklig förändring. Handlingsbördan kan inte läggas på sexismens offer utan måste läggas på förövarna och deras villiga eller motvilliga medlöpare, alltså männen. Om detta skrev jag i min förra ledare om metoo-kampanjen i oktober.

Vidare handlar det om hur det momentum som nu har skapats förvaltas i framtiden. I #dammenbrister-uppropet vänder sig de undertecknade till beslutsfattarna och kräver resurser och kompetens för att förebygga och motarbeta sexuella trakasserier och övergrepp, samt att man gör städer (man får väl anta att även landsbygden här inkluderas) där flickor och kvinnor kan känna sig trygga. I sig är det här klara och tydliga mål. Men då man går in på hur begreppen ska tolkas och vilka konkreta åtgärder som ska tas för att de här målen ska uppnås, blir det, som alltid i politiken, komplicerat. Hur mäter man trygghetskänsla och hur mycket trygghetskänsla behövs för att resultatet ska vara acceptabelt? Hur mycket resurser är nog för att motarbeta övergrepp och vilka är de rätta åtgärderna? Fler skyddshem, fler poliser på gatorna, genusundervisning i skolorna, könsneutral uppfostran, strängare straff för förövare, mer övervakningskameror, eller mer pengar till arbete för pojkars psykiska välmående?

Dessa är politiska beslut, och om de ska drivas igenom, måste den rörelse (för det kan man väl ändå kalla det?) som nu uppstått också lyckas enas om vilka de rätta tillvägagångssätten är. Vi har sett att folkrörelser kan driva igenom politiska beslut om de är tillräckligt konkreta och snävt definierade – som till exempel lagen om könsneutrala äktenskap. Att få ett slut på – eller ens minska – sexuella trakasserier och övergrepp är däremot en mångfasetterad och knepig fråga, och hur den bäst ska tacklas beror till stora delar på vilken samhällssyn de olika parterna företräder. Ett tryggt och fritt samhälle med breda skyddsnät och proaktiva statliga och kommunala åtgärder kräver en stark och inflytelserik offentlig sektor. Är en sådan framtid ens möjlig i ett samhälle där konkurrenskraft och vinstdrift värderas högre än solidaritet och omtanke? Det finns feminister av alla partitillhörigheter, och uppfattningen om hur en god feministisk politik förs färgas naturligtvis av den ideologiska bakgrunden. Om inte vi feminister nu lyckas enas kring vilka frågor som ska drivas, och samlas under ett och samma baner, riskerar åtminstone de omedelbara följderna av #dammebrister-uppropet, liksom #metoo-kampanjen, att bli en besvikelse.

Kortsiktigt och politiskt är jag pessimistisk. En genomgående omvälvning av de välfärds- och rättsstrukturer som på ett avgörande sätt skulle minska på trakasserier och övergrepp kräver i min mening ett genomgripande maktskifte med röda förtecken, med fokus på förebyggande, välfärd, en stärkt offentlig sektor och en stark solidaritetsprincip. Detta maktskifte synes i dag inte vara alldeles överhängande i Finland.

Långsiktigt och kulturellt är jag optimistisk. Tystnaden är bruten och anden är ute ur flaskan. Tröskeln för att tala ut har sänkts avsevärt och det kommer att vara betydligt svårare att i framtiden dölja trakasserier bakom en tystnadens kultur. Dessutom verkar det vara fråga om en generationsförändring. De som mest högljutt opponerat sig mot metoo- och dammenbrister-uppropen har varit män i övre medelåldern eller över, som sitter fast i en förlegad patriarkal världsbild där lite tafsande på personalfesten hör till och där kvinnor nog egentligen menar ja fast de säger nej. Jag menar inte att yngre män nödvändigtvis är mindre benägna att utföra övergrepp, men av den offentliga debatten att döma har de åtminstone vett nog att vara tysta och skämmas.

En förändring måste till stånd, och vi får hoppas att ännu fler listor publiceras i Finland för att ytterligare sätta press på samhället – på männen. Vi måste få till stånd en bred diskussion om mäns beteende, uppfostran, psykiska hälsa och synen på manlighet, kvinnlighet och icke-binära könsdefinitioner. Bollen är hos oss nu.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Ny Tids utgivare Tigern rf ordnar en diskussion med temat ”Toxisk maskulinitet” torsdagen 14.12 i samband med nästa Klubb Tigern på Teater Viirus. Medverkande är bland annat Bosse Hellsten, Jamie MacDonald och Juho Pylvänäinen. Mer info på evenemangets Facebooksida.

Vill du ha mer finlandssvensk feministisk debatt och aktivism, prenumerera på tidskriften Astra!

Ayotzinapas försvunna studenter

För tre år sedan försvann 43 studerande vid lärarhögskolan Ayotzinapa i Mexiko. Fallet är fortfarande ouppklarat och ingen av studenterna har återfunnits. I ett av världens våldsammaste och mest korrumperade länder har de blivit en symbol för kravet på social rättvisa.

På den vackra ön Långholmen i Stockholm ringlar sandvägar och stigar där det forna fängelset ruvar i sin nya skepnad som turisthotell. På gångstigen som följer vattnet runt ön passerar jag Västerbrons betongfäste där graffitin funnit en fristad i nolltoleransens Stockholm. Brons mäktiga båge höjer sig över vattenytan mot Kungsholmen och jag kan se ”taggar ” högt däruppe där klottrarna utmanat tyngdlagen.

Men nedanför där betongen möter berg har någon ritat konturerna av ansiktet på  en ung man med mörkt hår och munnen som ett allvarsamt streck, likt ett uppförstorat passfoto taget rakt framifrån  med texten ”Ayotzinapa”. Jag googlar namnet och upptäcker att ansiktet för mig rakt in i en våldsam verklighet och ett drama som utspelat sig på andra sidan jordklotet.

Den 26 september 2014 var 43 unga män, samtliga första årets studerande vid lärarhögskolan Ayotzinapa, på väg till Iguala, en liten stad i sydvästra Mexiko. Missnöjet med den genomkorrumperade, högerliberala regeringen var stort bland landsbygdens befolkning och studenterna ville samla in pengar för en massdemonstration mot myndigheternas övervåld som skulle hållas senare på hösten i Mexiko City. De kom aldrig fram.

Enligt vittnesmål i rättsprocessen som följde fördes de bort av polis på order av stadens borgmästare och överlämnades därefter till medlemmar i en av traktens ökända narkotikakarteller. Skuldfrågan har förblivit oklar, i den officiella versionen förnekas inblandningen av polisväsende och militär. Enligt en sammanfattande rapport nu tre år efteråt, har hundratals arresteringar gjorts utan att leda till åtal. Inte en enda student har återfunnits.

Lärosätet Ayotzinapa i delstaten Guerrero är känt för sin radikala vänsterprofilering och drar till sig regeringskritiska aktivistiska studenter som vill bli lärare på den mexikanska landsbygden. Guerrero är en av de minst utvecklade delstaterna i Mexiko och känt för sin politiska oro.

Internationell uppmärksamhet

I media beskrivs Mexiko som ett av världens våldsammaste länder. Det statliga våldets företrädare, polis och militär, lierar sig alltmer med kriminella karteller som enligt ett flertal rapporter håller  landet i sitt grepp. Paramilitära grupper anklagas för otillbörligt rättsskipande som ofta går ut över oskyldiga. De 43 högskolestuderande har fått representera de hundratusentals människor som under de senaste decennierna har försvunnit  i våldets Mexiko. Även om de aldrig återfunnits har de blivit en symbol för kravet på social rättvisa.

Också på den internationella arenan har rättsfallet dragit till sig uppmärksamhet. På uppdrag av en amerikansk kommission för mänskliga rättigheter reste en grupp internationella jurister förra året till Mexiko för att på plats undersöka fallet. De kände sig motarbetade av den mexikanska regeringen och lämnade landet utan att kunna slutföra sin rapport. Misstankarna de hade om att deras verksamhet utsattes för spionage kunde senare bekräftas. Detta hotar att bli en ny skandal som fläckar president Enrique Peña Nietos rykte.

Rebellerna i Chiapas

Att missnöjet pyr kunde jag själv konstatera under min resa i Chiapas, en av Guerreros grannstater, i början av förra året. På torget i San Christobal de las Casas pågick en stor manifestation  med banderoller och övernattningstält som organiserats av ”campesinos ”, lantarbetare. De krävde bättre levnadsvillkor och rättvisa för Ayotzinapas studenter och deras anhöriga. Följande dag var människorna och tälten som bortblåsta och torget rensopat. Soldater stod på rad i exercis. Påven  Franciskus skulle besöka staden och gatorna fylldes med tusentals troende. Trots den katolska kyrkans brutala historia i Mexiko, älskar bergstrakternas folk sin påve, minst lika mycket som de misstror statens intentioner.

Det är inte bara påvens besök förra året som gör San Christobal de las Casas till en speciell stad. Det var också här som zapatisterna under subcomandante Marcos (numera under namnet Delegado Zero) startade sitt uppror 1994 och förklarade krig mot den federala mexikanska armén. De krävde rättvisa för de fattiga och deras   motto ”Jord och frihet” hade en klang av forna tiders uppror. Det revolutionära skimret väckte internationell uppmärksamhet. Mediamänniskor och aktivister vallfärdade till Chiapas högländer och när zapatisterna marscherade mot Mexico City hade de hela världens blickar på sig. Trots tidiga framgångar kan det nu i efterhand vara svårt att se konkreta resultat av deras kamp. Även om Mexiko är den näststörsta ekonomin i Latinamerika och har en betydande export av olja, har den nyliberala regeringen under president Nieto fört landet mot en allt snedare fördelning av landets resurser där lantarbetarna och den inhemska befolkningen är förlorarna. Politiken har i främsta hand gynnat städernas medelklass och de industrialiserade områdena.

Enligt aktuell statistik lever närmare 40 procent av invånarna under fattigdomsgränsen.

Den senaste tiden har lantarbetarnas och ursprungsbefolkningens ställning och problem överskuggats av flyktingfrågan. De miljoner av människor som sökt sig till det rika grannlandet i norr hotas nu av Donald Trumps kampanj mot invandringen. Fortfarande riskerar mängder av desperata människor varje dag sina liv i gränsområdet mellan Mexiko och USA.

En fredlig revolution

Zapatisternas kortvariga uppror slutade med att de tog sin tillflykt till avlägsna djungel- och bergstrakter nära gränsen till Guatemala, där de lever i självstyrda samhällen. Subcomandante Marcos har dragit sig tillbaka. En koalition av Mexikos ursprungsbefolkning och zapatisternas parti EZLN  har nominerat en 53-årig kvinna, Maria de Jesus Patricio Martinez från Tuxpan, en liten stad i västra Mexiko, till sin kandidat i nästa presidentval, 2018.

I en intervju i The Guardian i somras framträder hon som en lågmäld profil med en stark övertygelse om att på fredlig väg skapa förändringar.

Patricios kandidatur är första steget för att på politisk väg föra fram ursprungsbefolkningens problem med allt sämre försörjningsmöjligheter och diskriminering. I intervjun medger hon att hennes kampanj främst är symbolisk. Hon vill kämpa för att bereda plats för ursprungsbefolkningen som utgör mer än 20 procent av Mexikos invånare, och hon hoppas att hennes kampanj kan skapa ett nationellt nätverk som förenar inhemska grupper med mexikaner från arbetarklassen och landsbygdens fattigbönder. ”Målet är”, säger hon, ”att krossa Mexikos politiska system och bygga upp det från grunden”. Förvisso ett ambitiöst mål, men politiska analytiker tror att hon kan finna stöd bland de 40 procent av väljarna som vanligen låter bli att rösta. För Maria Patricio är zapatisterna en stor inspiration. ”Vi ser dem som våra äldre syskon”, säger hon i intervjun.

På mina promenader runt Långholmen förundras jag inte längre över ansiktet på brofästet, jag tänker på det mexikanska ordspråket som blivit ett signum för Ayotzinapas försvunna studenter: Trataron de enterrarnos, no sabian que éramos semillas (”De försökte begrava oss, de visste inte att vi var frön) .*

Kampanjen för de försvunna studenterna har i juridisk mening gett obetydliga resultat, men trots detta har den förmått breda ut sig och även nå ut till rörelser som ”Black Lives Matter” i USA och feministiska organisationer i solidaritetens tecken. Det existerar en stark och obändig livspotential i Mexiko som trotsar drogkartellernas och makthavarnas destruktiva framfart. N

Text & foto Gunilla Karsten

Vad har våld med sport att göra?

”Serious sport has nothing to do with fair play. It is bound up with hatred, jealousy, boastfulness, disregard of all rules and sadistic pleasure in witnessing violence: in other words it is war minus the shooting”

Det här citatet plockat från George Orwells artikel ”The Sporting Spirit” i Londontidningen  Tribune (december 1945) inleder boken Om sport och våld, skriven av den svenska författaren och kulturdebattören Isobel Hadley-Kamptz. Orwells artikel fokuserar mycket på supportrars beteende och den nationalism som gror och göds i samband med sport. Hadley-Kamptz bok har ett bredare mål och hon skriver om allt från sportens våldsamma väsen i historiskt perspektiv till supportervåld.

”Våld är en del av att vara människa”

Isobel Hadley-Kamptz placerar våldet inom idrotten i ett historiskt sammanhang. Hon för fram att sport alltid varit ett ordnat sätt att kämpa och tävla mot varandra. Grekiska pankration – en kombination av brottning och boxning – hade bara två regler, ”inte bita, inte trycka ut ögon”. Att bryta motståndarens armar och ben var däremot helt okej.

”Inom boxningen dröjde det till 1867 och markisen Queensberrys regler innan det infördes ronder och viktklasser för att minska de tävlandes skador”.

Med tiden har våldsuttrycken på många håll flyttats allt mer från arenorna upp på läktarna och ut i samhället.

Hadley–Kamptz menar att det är att blunda för människans natur att bortse från vår inneboende våldsamhet.

Vänta nu. Är vi inte mer civiliserade nu? Våld är ju fel. Stora delar av befolkningarna exempelvis i Norden lever åtminstone på ytan städade liv i ordnade former…

Har du fått mycket frågor kring detta att förstå sig på människans våldsamhet?

– Jag tror att aggressivitet och tävlan är helt grundläggande delar av vad det är att vara människa. Vissa tider tar det sig väldigt destruktiva uttryck medan det i  andra tider tar sig mindre destruktiva uttryck – då människor har lyckats skapa regelsystem och ramverk.

Dubbelheten mellan civilisation och människans inneboende våldsamhet har ju alltid funnits och kommer alltid finnas, säger Hadley-Kamptz.

Isobel Hadley–Kamptz säger att hon ändå mött folk exempelvis på seminarier som ställer sig frågande till boken, för att de upplever våld som något obegripligt och obehagligt.

– Tanken kring att vissa människor vill ägna sig åt våld och detta med kollektivism är främmande för många i dagens samhälle. I många fall handlar det ju om symbolisk aggressivitet i grupp såsom är fallet när fotbollssupportrar häcklar motståndare.

Symboliskt våld

Sopa, idiot, bondjävel. Så ropar svenska fotbollslaget Hammarbys supportrar i så gott som varje match precis innan motståndarlagets målvakt ska skjuta sin inspark.

Byt sista ordet till ”tjockis”, så vet du vilken ramsa IFK Göteborgs supportrar ropar åt motståndarens målvakt på lagets hemmamatcher. De här ramsorna är förstås föraktfulla, men de hör på på något vis till.

Så har vi förstås alla sexistiska och homofoba invektiv som numera mer sällan ropas av en hel hejarklack utan oftare av mindre grupper eller bara av enstaka individer. För att inte tala om utrop om att en motståndare eller domaren ”ska dö”. Här närmar vi oss det Hadley-Kamptz kallar symboliskt våld.

– Det finns någonslags överenskommelse om att där och då, på arenan så får man skrika ut i vrede och vanmakt över sitt lags motgångar.

Som med mycket annat beteende i samhället så finns här outtalade regler för att ett visst beteende är godkänt vid en särsklid tid och en särsklid plats. Det är en avskild arena som skiljer sig från det vanliga livet.

– När man skriker okväden – då menar man inte det, det är inte verklig aggressivitet. Man skulle ju inte få för sig att verkligen slå den där linjemannen på käften. Även om man till och med skriker det i det ögonblicket när hemmalaget vinkades för offside.

Men är det så okomplicerat? Nej, såklart inte. Bara under de senaste fem åren har domare fått sätta livet till efter att de attackerats av spelare eller supportrar i Nederländerna, Argentina och Brasilien. Och i Sverige har två supportrar, i helt olika situationer, avlidit efter våld från andra supportrar på 2000-talet.

Fysiskt våld

Isobel Hadley-Kamptz har i över ett decennium stått i en fotbollsklack och har via det upplevt supporterskapets olika sidor. I Sverige finns det en så kallad firma, ett gäng som fokuserar mest på att slåss mot andra firmor, i närheten av de flesta större fotbollslagen.

– Det finns ett litet antal personer som inte gör uppdelningen mellan symboliskt våld och fysiskt våld. De ser tvärtom kanske det verbala och symboliska våldet som någon slags uppladdning för riktigt våld. Då uppstår frågan: är man medskyldig till att någon går och slår ner motståndarsupportrar för att man sjungit med i elaka ramsor om dem. Det som är en glasklar gräns mellan symboliskt och verkligt våld – det är det inte för alla.

I boken påminner författaren om att ordningsproblemen och våldsamheter inne på arenorna och i deras närhet generellt har minskat i Sverige under de senaste åren. Undantag finns – som slagsmål och stenkastning vid Gullmarsplans tunnelbanestation inför derbymatchen mellan Hammarby och AIK för två år sedan – men den allmänna trenden är att de organiserade slagsmålen flyttats långt bort från matcherna.

– Det är jätteviktigt att folk inte ska behöva vara rädda för att gå på match. På den punkten gör polisen ett bra arbete. Däremot kanske jag inte tycker att polisen behöver ägna så mycket energi för att stävja människor som stämmer träff ”i en grusgrop i Vallentuna” för att ha informella boxningsmatcher. Jag känner ingen större upprördhet kring att folk väljer att göra det.

Hadley-Kamptz drar en tydlig gräns här: hon ser det som viktigt att polisen håller koll på firmamiljön och dess kopplingar till exemplevis den nazistiska miljön (som traditionellt funnits representerade åtminstone i Firman Boys, som består av AIK-supportrar och i en annan stockholmsfirma, Djurgårdens Fina Grabbar).

– Det är viktigt att beivra sådant våldsamt beteende som riktar sig  mot utomstående.

För snart tre år sedan inträffade en allvarlig incident av det tidigare nämnda slaget. De två fotbollsfirmorna gjorde gemensam sak i Stockholm med högerextremister och misshandlade förbipasserade personer som de antog vara ensamkommande flyktingungdomar. På polishåll är man  även oroad över att folk från firmamiljöerna dras in i organiserad brottslighet. Ett annat, direkt fotbollsrelaterat, problem är att fotbollsfirmorna hotar fotbollsspelare och anställda inom fotbollsklubbarna.

Men hur är det då med den breda folkliga supportergemenskapen och deras inställning till ”de egna lagens” våldsamma firmor? Både på Stockholmsläktarna och exempelvis i Göteborg har firmorna sina egna givna platser på läktaren – platser där de hänger sina banderoller.

– Där tror jag ändå att det finns en uppfattning att ”de kanske är idioter, men de är våra idioter.” Jag tror att det finns en viss benägenhet att försvara dem … För mig går gränsen om de ger sig på vanliga förbipasserande eller fredliga supportrar.

Stopp för rasistiska nidramsor

Isobel Hadley-Kamptz tangerar i boken flera gånger hur supporterbeteendet och supporterkulturen är  kollektiva fenomen. Verkligt intressant blir det när författaren beskriver den förändring som skedde på svenska fotbollsläktare åren kring millennieskiftet. Det handlar om tiden när de svenska klackarna gjorde upp med rasismen.

– Det hade ju i många år varit alldeles fruktansvärt – riktigt hemskt. Det fanns en hel del rasistiska ramsor – det skedde både inom hockeyn och fotbollen. Och på den tiden var det rätt vanligt med högerextremister bland de tongivande supportrarna.

Det handlade på den tiden inte om enskilda individer som fick för sig att dra nedlåtande ramsor utan det var en del av den breda kulturen på många läktare. Arbetet mot den högljudda rasismen startade samtidigt från gräsrötterna – bland supportrarna själva – och från klubbarnas håll, uppifrån.

– Folk var så trötta på det. Det blev ett effektivt utrensingsarbete särskilt bland de tre stockholmsklubbarna (AIK, Djurgården, Hammarby) som jag känner bäst till. Och idag existerar det knappt ens något sådant som rasistiska ramsor på arenorna. Visst kan det hända att enskilda personer ropar något rasistiskt, men då blir de snabbt tillhutade av andra supportrar.

Hadley-Kamptz tillägger att det fortfarande finns enskilda högerextrema personer bland supportrarna, men de visar inte sina åsikter på arenorna.

– Och supportrarna ska inte tillåta att högerextremister är talespersoner för supporterklubbarna, det är viktigt.

– Men just nu går jag omkring och längtar efter att det skulle komma en likartad rörelse för att bli av med den sexism och homofobi som absolut finns på läktarna idag. Men det kräver att folk själva tröttnar på det och agerar. Jag har under de senaste fem åren märkt att det växer fram en grogrund för en förändring. N

Isobel Hadley-Kamptz:
Om sport och våld.
Timbro förlag, 2017.

Läs Marcus Flomans kommentar om nynazister i HIFK:s hejarklack, och Axel Vikströms kolumn om idrott och sexism. 

Attentatsman eller terrorist?

I höst har det gått tio år sedan Pekka-Eric Auvinen sköt ihjäl åtta människor i Jokela skola i Tusby, varefter han riktade det vapen han använde mot sitt eget huvud och tryckte av. I Global Terrorism Database är skolskjutningen i Jokela upptagen som terrordåd, men varken hos finländska myndigheter eller i det allmänna medvetandet räknas den som ett sådant – trots att Auvinen hade en uppenbar ideologisk drivkraft, vilken kommer till synes i ett efterlämnat manifest. Istället utpekas knivdådet i Åbo den 18 augusti i år som det första terrordådet på finländsk mark.

På liknande sätt betecknas attentatet på Drottninggatan i Stockholm i april 2017 som det första fullbordade terrordådet i Sverige (Taimour Abdulwahabs bomber utlöstes ju i förtid den 11 december 2010 i Stockholm). Peter Mangs serieskjutningar i Malmö och Anton Lundin Petterssons attack på grundskolan Kronan i Trollhättan räknas däremot inte som terrorism, inte heller de bombattentat och försök till attentat som tre nynazister i Göteborg dömdes för tidigare i år.

En sak förenar alla de här gärningsmännen, förutom Göteborgsnazisterna: alla planerade de och utförde sina dåd på egen hand, de är vad forskarna kallar ensamvargar eller lone wolves.

Hotet från lone wolves eller ensamagerande politiska våldsbrottslingar behandlas utförligt av Mattias Gardell, professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet, i ett avsnitt i en ny bok, Den ensamma terroristen?, som försöker vidga terroristdebatten i Sverige. Boken har sin upprinnelse i ett forskningsprojekt som började i fjol på uppdrag från den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism. Man ville veta mer om de många brandattentaten mot asylboenden 2016, hur sociala media används som politiskt verktyg och vilket hot som kan väntas från ensamagerande gärningsmän. Forskningsuppdraget gick till historikern Helene Lööw, sociologen Michael Dahlberg-Grundberg och Mattias Gardell. Den sistnämnda understryker i ett förord att Den ensamme terroristen? ska ses som ett första preliminärt resultat av forskningsarbetet. Boken kommer att följas av nya studier.

Obligatorisk läsning

Helene Lööws och Michael Dahlberg-Grundbergs bidrag till antologin har mer akademiskt intresse, det tyngsta och för den vanliga läsaren mest intressanta avsnittet i Den ensamme terroristen? är Mattias Gardells text om lone wolf-fenomenet. Det är, vad jag vet, den första svenska forskartext som behandlar ämnet och borde bli obligatorisk läsning för alla som på något sätt sysslar med forskning kring terrorism. Gardell är dessutom en driven skribent – ett problem med boken som helhet är att Lööws och i synnerhet Dahlberg-Grundbergs bidrag är en smula stappliga.

Mattias Gardell spårar den ensamme terroristen 150 år tillbaka i tiden; under den första perioden 1878-1934 genomförde anarkister och nihilister en rad attentat. Men lone wolves i dagens mening är framför allt en produkt av den amerikanska vit makt-rörelsen. Ensamvargarna är alltså terrorister som arbetar helt allena eller på sin höjd tillsammans med en eller två partner. Oklahomabombaren Timothy McVeigh, som den 19 april 1995 sprängde det federala ämbetshuset i Oklahoma City och dödade 168 människor, är arketypen för ensamvargen. McVeigh var uttalad högerextremist och utförde attentatet i ”terroristiskt syfte” som det av någon anledning numera heter i Finland. Han hyllas fortfarande som en hjälte av nynazister hos oss, till exempel på Nordiska motståndrörelsens webbsida Nordfront.

IT-ålderns terrorism

En rad amerikanska vit makt-ideologer som Lous Beam, David Lane med flera kom till slutsatsen att rasiströrelser förlorat kampen och att en ny taktik behövdes för ”säkra existensen för den vita rasen och de vita barnens framtid”. Organisationer kan infiltreras och säkerhetstjänsterna är numera skickliga på att avlyssna kommunikationer. Om man istället inspirerar individer att begå terrordåd på egen hand är de betydligt svårare att upptäcka och stoppa.

Salafist-jihadisterna i Afghanistan och Mellanöstern var snabba att anamma idéerna om ledarlöst motstånd: redan strax efter den amerikanska invasionen av Irak 2003 uppmanade en Al-Qaida-anknuten nättidning anhängarna att slå till där de befann sig utan att invänta order. Året därpå publicerade en syrisk veteran från kriget i Afghanistan, Abu Musab al-Suri, på internet sin 1 600-sidiga ”strategihandbok” Kallelse till globalt islamiskt motstånd, där han rekommenderade ”individuell terrorjihad” mot en militärt och underrättelsemässigt överlägsen motståndare. Al-Suris texter ska ha inspirerat flera terrordåd på 2000-talet, bland annat attackerna i Madrid och London. Också IS har pläderat för en liknande taktik i sin bok How to Survive in the West, där de uppmanar sina anhängare i väst att smälta in, bli ”hemliga agenter” som lever ett dubbelliv och utåt låtsas vara vanliga medborgare medan de väntar på ett tillfälle att slå till.

Dålig beredskap

Men Mattias Gardell noterar också att ensamvargarna sällan lyckas bli de perfekta dubbelagenterna som terrormanualerna föreskriver. De visar ofta behov av uppmärksamhet och signalerar sina avsikter på olika sätt – den misstänkte för knivattacken i Åbo, Abderrahman Bouanane, är ett exempel: redan flera månader innan han begick sitt dåd hade man på hans flyktingboende slagit larm om att han radikaliserats. Skyddspolisen la dock orosanmälan åt sidan, eftersom man inte lyckades koppla Bounane till några aktuella terrorplaner man kände till.

Vilket illustrerar dilemmat med ensamvargarna: säkerhetsmyndigheterna har dålig beredskap att upptäcka och värdera deras benägenhet att sätta sina planer i verket.

Ett annat problem är den selektiva synen på vilka som ska betraktas som terrorister. De ovan nämnda Pekka-Eric Auvinens, Peter Mangs och Anton Lundin Petterssons våldshandlingar utreddes inte som terrordåd, trots att alla tre kan knytas till högerextrema idéer och själva uttryckte sig på ett sätt som gör att deras gärningar borde betraktas som terrordåd. Men här spökar kanske 11-septemberattackerna i New York: av många betraktas de som början på den ”moderna” terrorn. Men det är förstås felaktigt: terrorismen är långt äldre än så. Men den ändrar karaktär, och det gäller att se och förstå när det sker. Just därför är Mattias Gardells och hans kollegers forskning så viktig – den hjälper de ansvariga att vässa sina redskap för att hantera en föränderlig terrorism.

En ”haverikommission” har i höst tillsatts för att utreda knivattacken i Åbo och föreslå lämpliga åtgärder för att förhindra en upprepning. I den obligatoriska läsningen för kommissionens medlemmar borde Den ensamme terroristen? ingå. Åtminstone Gardells text bör översättas till finska fortast möjligt och publiceras i ett lämpligt forum.

Lars Sund

Mattias Gardell, Helene Lööw, Michael Dahlberg-Grundberg: Den ensamme terroristen? Om Lone wolves, näthat och brinnande flyktingförläggningar. Ordfront, 2017.