Alla inlägg av Johanna Holmström

Det går inte att släcka en eldsjäl

– Det är nog väldigt svårt att vara stolt över det hundraåriga Finland just nu, säger Birgitta Boucht fundersamt där vi sitter i hennes vardagsrumssoffa och dricker kaffe framför den välfyllda bokhyllan.
Utanför fönstret på Sanitärgatan i Helsingfors regnar det precis som det har gjort de senaste veckorna men i Finland brinner en eld som vi inte har sett maken till sedan den nya kvinnorörelsen fick sin början i en lägenhet på Mechelingatan i mitten av 1970-talet.

Bristen på Birgitta Bouchts stolthet över vårt land beror inte på höstens stora händelse #metoo eller på #dammenbrister som dagen innan intervjun sköljde genom rikstäckande medier. Den beror på den politiska oviljan till förändring mot en mera empatisk hållning till medmänniskor och de svagare i samhället som  genomsyrat de finländska styrande toppolitikernas agerande med statsminister Juha Sipilä som spjutspets.

– Det är något fel på den där människans förmåga att sätta sig in i hur andra har det och känner sig, fortsätter Boucht.

– Eller kanske är det bara hans hållning. Att han alltid är fullständigt uttryckslös.

För inte så länge sedan var det en märklig tystnad som rådde i Finland kring #metoo kampanjen som inleddes i oktober då Hollywood-mogulen Harvey Weinstein anklagades för sexuella övergrepp av ett växande antal kvinnliga skådespelare. Kvinnor på olika håll i världen började uppdatera sina statusar på sociala medier med #metoo för att tydliggöra hur otroligt vanligt det var att kvinnor utsätts för övergrepp. Också i Finland fylldes olika virtuella kanaler av dessa uppdateringar men det var i Sverige som allt detta ledde till offentliga upprop i olika yrkesbranscher. I Finland fick vi på avstånd följa med hur en revolution skakade om etablissemanget medan vi själva befann oss i epicentrum av en stor tomhet. Vår statsminister uttalade sig vagt om att den här saken redan har behandlats helt tillräckligt i Finland men han hade tydligen fel, för några dagar senare brakade det loss. När det finlandssvenska uppropet #dammenbrister som samlade mera än 6 000 underskrifter mot sexuella trakasserier nådde offentligheten hittade Birgitta Boucht en liten flaska mousserande vin i kylen och skrev på Facebook att hon ämnade öppna den och skåla för alla de fina kvinnor som bidragit med sina namn och berättelser. Innan hon visste ordet av hade närmare 600 personer gillat och/eller kommenterat hennes status.

– Det är ju en känsla av solidaritet och systerskap som … ja, det påminner mycket om 1970-talet. Det är helt fantastiskt.

Karlhatare och marxist-feminister

På 1970-talet nådde den nya vågen av modern kvinnokamp Finland och även då kom ansatserna via Sverige och spred sig till resten av Finland från finlandssvenskt håll. Kontakten med det aningen mera progressiva systerlandet har alltid varit viktig när det gäller stora samhälleliga omvälvningar och förändringar i en mera jämställd riktning men det är inte avgörande när det gäller att ta upp saker och ting. Det måste finnas eldsjälar, och det var just dessa som samlades hemma hos Birgitta Boucht för att prata om saker som de ansåg vara viktiga. Men hur organiserade sig folk för snart femtio år sedan då det inte fanns en likadan djungeltrumma som Facebook där nästan alla du känner är på ett snabbt klicks avstånd?

– Folk träffades, helt enkelt! Och det var nog otroligt viktigt. Ja, det går snabbt att få tag på varandra via internet i dag men ingenting kan jämföras med hur det var att verkligen sitta där, ansikte mot ansikte i samma rum och diskutera alla de här sakerna. Om det inte hade varit för våra träffar så skulle inte Denna värld är vår ha blivit verklighet.

Kvinnogruppen hemma hos Annlis Söderholm på Mechelingatan kallade sig Marxist-feministerna, och i början var de omkring tio stycken, men idén spred sig så att kvinnogrupper började ordnas i andra städer och snart samlades också grupper på finskt håll. En tidning gavs ut och en paraplyorganisation, Feministit-Feministerna, uppstod. Också Ny Tid spelade en viktig roll i och med att tidningen aktivt uppmuntrade dessa kvinnor att publicera sina texter.

– Det fanns ett uppdämt behov hos kvinnor som blivit nonchalerade en lång tid och folk blev förvånade över att kvinnor krävde att bli hörda. Men vi trodde faktiskt att saker skulle förändras på riktigt. Det gällde så många, inte bara oss, så det var absolut nödvändigt. Det var helt enkelt rätt tidpunkt. Precis som just nu.

Frigörande pedagogik stötte på motstånd

I de kommentarer som Bouchts statusuppdatering fick nämndes handboken i systerskap, Denna värld är vår, skriven tillsammans med Carita- Nyström år 1975, flera gånger, vilket visar på att den fortfarande läses och är viktig.

– Det känns bra att folk fortfarande kommer ihåg den. Att kunna få finnas som en slags förebild för de yngre generationerna, säger Boucht och ler glittrande och okynnigt.

Och bortglömd, det är hon definitivt inte.

– Kanske borde jag börja hålla salonger?

Jag nickar, kanske lite för ivrigt.

Samtalet går in på tiden då hon och Carita Nyström jobbade på DFFF:s (vänsterns) bildningsorganisation Folkets bildningsförbund och herrarna som styrde och ställde hälsade dem välkomna med att det var trevlig att få dit lite söta flickor. Det skulle snart visa sig att flickorna var kvinnor och inte söta på det sätt som de manliga kollegorna hade förväntat sig. Med sig hade de en feministisk kvinnosyn och det räckte inte länge innan en av de chefer som inte var så förtjust i det där med kvinnofrågor på en middag ställde sig bakom dem och väste: ”Är det sant att ni är såna där karahatare”.

– Jag tror i efterhand att han menade lesbiska. Jag var fortfarande väldigt naiv och trodde alla folkdemokrater var goda människor som stod för det här med jämställdhet och kvinnors rättigheter.

Trots det här jobbade Boucht vidare med kurser som planerades specifikt för kvinnor och följde en slags frigörande pedagogik där kursen byggdes upp tillsammans med deltagarna, för kvinnor i facken, och som skulle fylla deras behov. Pedagogiken, som byggde på den brasilianske pedagogen Paulo Freires teorier, stötte på motstånd. Det som hade dugt för hårdhudade metallarbetare tidigare skulle duga också i fortsättningen. Det fanns helt enkelt inte plats för kvinnor.

– Jag tror nog att jag har förträngt en hel del av det allra värsta som jag fick höra under åren. Som när min mamma pekade på en hund som lade sig ner på rygg och sprattlade med benen och sade att det där är den vanligaste kvinnorörelsen.

Samma mamma var det som på 1940-talet lät barnet Birgitta sitta i famnen på en äldre släkting trots att hon fann det motbjudande. När den unga kvinnan Birgitta många år senare bjöds på lunch av samma man varnade hennes mamma henne för att träffa honom. #metoo.

Ensamma åldringar och eldsjälar

Att dröja i det förflutna är inte Birgitta Bouchts stil. I stället ser hon framåt och trots att hon har en gedigen litterär produktion bakom sig är hon ännu inte färdig. Det finns en idé för en text som ligger i bakhuvudet och skaver. Vad den ska handla om är hon förtegen om, men någonstans i texten finns en hyllning till hennes egen livlina, tians spårvagn.

– Jag har lite hälsoproblem och känner mig väldigt trött men tänker att det enda som skulle göra mig frisk är att skriva. Årstiden lockar tyvärr inte fram kreativiteten. Jag skulle gärna vilja vara en av björnarna på Högholmen och bara gå i ide.

Eftersom det inte är ett alternativ promenerar hon minst en halv timme per dag, de flesta dagar, och försöker hålla sig à jour med dagens samtalsämnen. Som länk till samhället fungerar dels barnbarnen som hon är mån om att umgås med och dels sociala medier.

– Alla människor borde få en smarttelefon och en ordentlig dator som pensionsgåva av staten. Och någon ung person som kommer och visar hur de ska användas, säger hon bestämt.

Med åren har det blivit svårare för henne att upprätthålla de sociala kontakterna lika aktivt som tidigare och flytten från centrum till Brunakärr för några år sedan kändes som ännu ett steg längre bort.

– Jag tror de flesta åldringar är rädda för att dö i sin egen säng och att det ska dröja flera veckor innan de hittas. Speciellt ensamma åldringar som inte har några anhöriga längre.

Om Boucht fick som hon ville skulle varje åldring ha någon slags kontaktperson som de kanske själva får välja eller som valts dem, någon som hörde av sig varje dag.

– Det går ju inte att kräva att alla ska ha barnbarn och det är synd. Att hålla kontakt med andra, speciellt yngre människor, hindrar en från att bli alltför egocentrisk.

Vi pratar en stund om hur det är att vara yngre nu, att det kanske är svårare att påverka i samhället då allting är så splittrat.

– Den politiska verksamheten är mindre. Tidigare var alla politiskt engagerade, men nu finns det så många olika alternativ och sätt att engagera sig på och folk kanske tror att det räcker med att skriva på ett upprop och ge en liten peng till flyktinghjälpen. Vi lägger pussel men ser ingen helhet.

Det här med flyktingar verkar ligga nära om hjärtat. En av hennes tre döttrar, Charlotta, har varit i Grekland och erbjudit sin hjälp. Birgitta Boucht tror att hon själv skulle ha kunnat göra likadant, om hon varit i tjugoårsåldern nu.

– Allt hanteras på ett så tafatt sätt, till exempel flyktingfrågan. Det är bra att det finns sådana som till exempel Sunniva Drake som orkar kämpa. Det finns ännu eldsjälar.

Text Johanna Holmström
Foto Janne Wass

Författaren som förvaltare eller utnyttjare?

Dagen då jag bläddrade fram Amanda Aaltonen i Åbo landskapsarkiv sken solen in genom fönstren så där snett som den gör sent i oktober. Jag hade redan besökt Själö hospital i Nagu skärgård en gång i ett liknande ljus och kunde se allt så tydligt framför mig. Amanda som steg i land på bryggan år 1891. Hur hon vandrade längs Lönnallén upp mot den vita jugendbyggnaden och kanske kände hon sig ängslig, kanske bara trött. Hon hade ju sett allt det där tidigare. Instanserna. Myndighetsmakten. Missbruket. Och vem var hon? Bara en fattig fläck på en Finlandskarta som precis höll på att ritas. Hon var Ingen.

När nationers och länders historia skrivs brukar den handla om de stora vändpunkterna och de stora ledarna. Av givna orsaker har ledarna tidigare oftast varit män och de stora vändpunkterna oftast varit krig. Sådant som kvinnorörelsernas arbete eller att de finländska kvinnorna var de första i Europa som fick allmän och lika rösträtt verkar inte höra till de händelser som det är viktigt att göra filmer om. Därför finns det också stora delar av vårt lands historia som inte har berättats på ett sätt som når den breda publiken, och när det sedan berättas så räknas det inte som värst viktigt. Jag syftar alltså på kvinnornas historia.

En del av kvinnornas historia är berättelsen om Själö hospital, 1889–1962. Det fanns många andra mentalsjukhus också, men Själö i Åbo skärgård var en speciell plats för att det var ett sjukhus för obotligt sjuka och enbart för kvinnor. Det är inte en unik plats i världen. Andra liknande sjukhus har också funnits på andra ställen, men det som gör platsen till en unik företeelse för den finländska kvinnan i den här historiska epoken, var att den synliggjorde henne.   

Inskrivningens extrema exponering

Jag sade tidigare att Amanda Aaltonen var ”Ingen”. Men det är inte sant. Vi vet faktiskt ganska mycket om henne. Vi vet vad hon hette, var hon föddes och av vem, hur hon levde både innan hon kom till Själö och hur hon levde där. Vi vet hur hon mådde, vad hon tänkte och tack vare den bokförda listan över sjukhusets måltider, till och med vad hon åt. Själva upptagningen i de sjukas sfär, och speciellt de psykiskt sjukas, betydde en alldeles enorm exponering av någon som egentligen var betydelselös. Om Aaltonen aldrig hade blivit inskriven skulle vi troligen inte veta något om henne idag.

Att bli inskriven och frihetsberövad är en exceptionell situation, men tack vare det vet vi till exempel hur en prostituerad kvinna med ovanliga dryckesvanor levde och mådde på 1930-talet. Eller att ryska kvinnor skrevs in på mentalsjukhus av sina finska, äkta män. Via journaler om dessa alldeles vanliga, fattiga och utsatta människor som vistades på ett hospital en gång lär vi oss om maktstrukturer och om vad som tidigare ansågs vara abnormt och avvikande. Vi lär oss om rashygienen och dess utövande. Det är en stor bit (kvinno)historia som vi har åboforskaren Jutta Ahlbeck-Rehn att tacka. I sin avhandling ”Diagnostisering och disciplinering: medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889–1944” beskriver hon genom fallstudier kriminalpatienter på ett så verkligt och levande sätt att det är svårt som läsare att inte känna empati, sympati och dessutom se dem framför sig nästan lika levande som de en gång måste ha varit. Nästan, ja, för egentligen finns det stora luckor i deras liv. Luckor som en författare som jag var väldigt frestad att fylla i när jag väl hade bestämt mig för att skriva om Själö hospital och dess patienter.

Fiktion eller faktion?

Till författarens ansvar hör en mängd olika val. Ska du skriva om en historisk epok måste du förlita dig på källor, ofta resultatet av mödosam forskning utfört av personer som kanske fortfarande är vid liv och verksamma. Hur ska du göra det respektfullt och utan att exploatera en annan människas livsverk? Är inte publicerat material allmän egendom som tillhör vår kollektiva kunskapsbas? Räcker det med att nämna forskaren i efterordet eller ska du rent av be om tillstånd?  När det gäller material som är känsligt, rent av sekretessbelagt, så tillför det ytterligare en komplikation. Patientmaterial är hemligstämplat för att skydda de svagaste, och psykiskt sjuka kroniker tillhör det allra mest utsatta samhällsskiktet. Författare har naturligtvis alltid förvrängt verkligheten när det gäller till exempel stora historiska personligheter, men det blir en annan sak då det gäller en människa som inte har en given plats i historieskrivningen och som inte har haft makt då det gäller att påverka bilden av sig själv eller hur den senare kommer att uttolkas. Regeln ”du får alltid sparka uppåt men inte neråt” gäller också i detta avseende.

Själv valde jag fiktionens väg eftersom jag helt enkelt inte kunde försona mig med tanken på att utgå från de verkliga berättelserna, kvinnorna på Själö som levde, led och dog där, och därmed riskera att utnyttja dem än en gång. Ändå tror jag att de kvinnor jag skrev om, de fiktiva Kristina, Ellinor och Sigrid, kunde ha funnits, har funnits, någon gång, på ett hospital på någon annan plats.

Johanna Holmström

Manliga genier och duktiga fruar

Tankar om manligt och kvinnligt skrivande i det 99-åriga Finland

”När jag började skriva fanns det ytterst få materiella hinder på min väg. Att skriva var en harmlös och hederlig sysselsättning. Familjefriden stördes inte av en pennas skrapande. Inga krav ställdes på familjekassan. För en anspråkslös summa kan man köpa tillräckligt med papper för att skriva alla Shakespeares skådespel – om man skulle vara så hugad. Piano och levande modell, Paris, Wien och Berlin, lärare och älskarinnor är inte nödvändiga för en författare. Att papper är så billigt är naturligtvis orsaken till att kvinnor har lyckats som författare innan de lyckades inom andra yrken”  Virginia Woolf

Det är svårt att tänka sig i dag, då av alla litterära former så stor emfas läggs på just romanerna, att romanerna en gång och rätt så länge betraktades som en B-klassens genre, dels för att det främst var kvinnor som läste och skrev dem. Att skriva var, som Virginia Woolf konstaterade, en billig och anständig sysselsättning. Den kunde utföras i en liten vrå av hemmet, vid vilken tid på dygnet som helst. Den förde inget ljud, den kunde avbrytas när som helst och kunde under flera år av livet vara sporadisk och lite på måfå, mellan barnskötsel och hushållsplock och annat som höll kvinnorna hemma. Ett medel för eskapism, för intellektuell verksamhet och för drömmar, då tillvaron i de borgerliga hemmen för kvinnor kunde vara väldigt snävt kringskuren. Ett sätt för kvinnor att protestera, att inte ge sitt allt åt husmoderliga plikter. Ett sätt att hålla något för sig själv, och också något för dem som valde bort äktenskap eller aldrig fick barn och som sedermera har upptagits i den västerländska litterära kanon, som till exempel Woolf själv, även om hon förvisso var gift, eller varför inte Jane Austen som aldrig gifte sig, liksom inte heller de alltför tidigt döda systrarna Brontë. Ett sätt att tjäna sitt uppehälle och delta i den offentliga diskussionen.

Vi har gott om inhemska exempel på liknande kvinnliga författarstrategier, utmärkt beskrivna i Merete Mazzarellas essäsamling Från Fredrika Runeberg till Märta Tikkanen från år 1985. Jag läser dessa analyser av finlandssvenska kvinnliga författares verk och författartillvaro och kan inte låta bli att baxna över hur lite saker och ting har förändrats under de senaste hundrafemtio åren.

Frivilligt ödmjukt emanciperad

Fredrika Runeberg brukar tas upp som ett finlandssvenskt typexempel på en förfördelad författarhustru och det glöms ofta bort att hon faktiskt var en för sin tid väldigt privilegierad kvinna. Hon hade vuxit upp i den intellektuellt livskraftiga Tengströmska familjekretsen med Finlands första ärkebiskop som centrum och hon var gift med en man som var betydligt mera generös i sin syn på kvinnors skrivande än de flesta av sina samtida gelikar.

Mazzarella påpekar att kvinnokampen, som Fredrika Runeberg var delaktig av, i stor utsträckning (då som nu) fördes av kvinnor som själva hade näsan över vattnet och inte av dem som höll på att drunkna. Fredrika var alltså engagerad i kvinnokampen inte så mycket för sin egen skull som för andras. Det var ju inte hon som behövde den mest, men hon hade lyxen att ha tid, att ha en röst som någon lyssnade på. De som inte hade tid var alla de arbetande kvinnorna, de ensamstående mödrarna, alla de som inte kunde eller hade ork att skriva eller gå ut och skrika på gatorna. De hade arbete att göra och barn att ta hand om. Som ett exempel på det här finns det en anekdot om att Fredrika brukade betala en kvinna för att sticka sockor för hennes del, så att hon skulle få mera tid över för sitt skrivande. Men … vad skrev kvinnan som stickade sockorna?

Jag brukar ibland fundera på vad Runeberg hade gjort med ett arbetsstipendium. Svaret är troligen ”ingenting alls”. Hon hade ju redan ett flertal hushållerskor som tog hand om det vardagliga kneget. Hon var dessutom skicklig på att marknadsföra sig själv. I brev till väninnor klagar hon ofta över hur lite tid hon har för sitt skrivande, och ändå hade hon tid att vid sidan om allt annat skriva tjocka romaner.

Jag undrar om det inte var så att Fredrika trots allt ansåg att det fanns en viss stolthet i bilden som hon projicerade; att hon var en kvinna som både kunde sköta ett hushåll OCH skriva, att hon klarade av båda, precis som Märta Tikkanen gjorde, hundra år senare, hon som tillägnade sin första bok sin diskmaskin. Det pratas mycket om den kvinnliga duktighetsfällan och jag tror att både Fredrika Runeberg och Märta Tikkanen var fångna i den. Om de hade varit unga nu, idag, så skulle Runeberg ha bloggat om recept och instagrammat inredningsbilder. Tikkanen skulle, om hon var tjugo år idag, springa från spinning till mindfulness, samtidigt som hon skulle försöka rädda syriska flyktingbarn, vid sidan om sitt eget redan alldeles för fulla vardagsliv. Inte mycket har förändrats i kvinnors sätt att tänka på hur de måste räcka till, sköta om, ansvara och pressa sig själva till mer än de egentligen kan och har tid med, och författarna må leva under andra slags villkor än resten av befolkningen, men vi är inte skonade från vår tids samhälleliga mentalitet och både uttalade och outtalade förväntningar.

Att skilja sig eller bli dumpad

Rent materiellt sett har det blivit lättare att leva och existera som författare i Finland, men om vi går en bit in under ytan och skärskådar villkoren och tankarna kring mäns och kvinnors skapande så blir det ganska klart oroväckande uppenbart att vi fortfarande sitter hårt fast i den klassiska könsuppställningen med det fria, manliga geniet och den duktiga, skrivande husmodern.

Johan Ludvig Runeberg lever och mår bra tillsammans med Fredrikor i dagens Finland, oftast inte under samma tak, och jag undrar hur det hade sett ut om Johan hade bestämt sig för att inte bara nöja sig med älskarinnor utan också lämna Fredrika för en av dem, uppfylla sig själv och sorglöst följa kärleken som det så fint heter i dagens individualistiska samhälle. Och det är ju bra. Det är fint att vara lycklig, vem du än är, men det lustiga för mig, när jag ser mig omkring, är att det är de manliga författarna som väljer att skilja sig medan det är de kvinnliga författarna som blir lämnade.

Jag säger inte det här för att döma. Varje människa har rätt att skilja sig hur många gånger de vill, också författare. Jag säger det för att jag tycker den här skillnaden är slående och säger massor om villkoren för manligt och kvinnligt skapande i Finland i dag. När de manliga författarna lämnar sina fruar så lämnar de oftast dem utan att ta barnen med sig. På det sättet är de väl likadana som de flesta män som skiljer sig. Jag har aldrig ännu träffat en enda man som skulle ha sagt:

”Jo, jag skilde mig för att vi var olyckliga och nu har vi delad vårdnad … så där i teorin … men på riktigt betyder det att jag har barnen sjuttio procent av tiden, men det är väl bäst så …” och så vidare,  som jag har hört så många kvinnor säga.

För mig verkar det mest som att de fattar ett beslut baserat först och främst på sin egen lycka eller olycka och sen är det deras fruar, de som har stött dem och uthärdat deras skrivande på samma sätt som Märta Tikkanen uthärdade, men utan att själva skriva, på samma sätt som Karl Ove Knausgårds första fru fick uthärda, som får moppa upp efter dem. Jag har hört så många varianter av:

”Jag låste in mig i min skrivkammare, hon stod utanför och bultade på dörren med barnen klängande vid sig och sade att om jag inte kommer ut nu, så då … så då … ja vad då? Och jag kom inte ut. Jag satt där inne mer eller mindre i femton år medan hon tog hand om mina barn och då och då försörjde mig och mitt skapande, för det var ju så viktigt, ser ni, jag offrade mig för konsten, MIN konst, och när jag kom ut såg jag att hon såg gammal och sliten ut, och jag tyckte att en redan ganska kultförklarad och berömd författare som jag borde ha en kivogare fru, kanske en som jobbade inom förlagsvärlden, en som förstod mig, för det var ju klart att sådär som hon stod och tjatade om disken och pengar så fattade hon ju absolut ingenting och man träffar ju så många intressanta människor på alla de där festerna”.

Och så går de. Och de konstaterar att det visst går att leva på stipendium i Finland som konstnär. Javisst. Om du är medelålders och bor ensam.

Singlar, barnlösa eller gifta mödrar

Dagens Finland är ett klassamhälle skapat för heterosexuella medelklasspar med två löner. Det är dem samhället främst satsar på, det är de som jämnast klarar av att tackla både nedskärningar i förmåner och höjningar av dagisavgifter. Det här samhället är inte gjort för kvinnor som mig. Jag kan gott förstå de överlevnadsstrategier som mina skrivande, kvinnliga kollegor använder sig av. Det verkar nämligen finnas några utvägar. Du kan välja det som Virginia Woolf skulle ha kallat ”ditt eget rum”, men det kommer ofta på bekostnad av ibland både äktenskap och barn. Ensamhet eller barnlöshet är en strategi, inte alltid ens medvetet vald, som många av de mest framgångsrika, kvinnliga författarna väljer. Sofi Oksanen, Katja Kettu, Monika Fagerholm och Ulla-Lena Lundberg är fyra av våra mest framgångsrika kvinnliga författare. Ingen av dem har barn. Jag vet inte en enda manlig författare som skulle ha sagt att han avstår från att skaffa barn för att han är rädd att det skulle ta tid från hans skrivande, eller, Gud förbjude, att han avstår från att skaffa barn för att han är rädd för att inte ha tillräckligt med tid för dem. Han vet att han kan skaffa hur många barn som helst, för det finns alltid nån annan som tar hand om dem. För att få så mycket tid för sitt skrivande som möjligt gifter han sig och skaffar barn. På det sättet hålls frun upptagen och förankrad i hemmet samtidigt som han åtnjuter service och dessutom får den underbara upplevelsen av att leva ett gott liv med familjen omkring sig. Johan Ludvig Runeberg, Henrik Tikkanen, Kjell Westö, Bo Carpelan, Jörn Donner, Juha Itkonen, framgångsrika välkända författare som alla står i diametralt motsatt förhållande till sina framgångsrika kvinnliga kollegor.

Författaren Fredrika Bremer, som valde att avstå från familjeliv till förmån för sitt skapande, skriver på 1800-talet så här:

”Jag hade ingen fruktan för att ju icke uppfyllandet av plikterna såsom maka, mor och husfru skulle bliva mitt förnämsta mål om jag trädde i äktenskap; men det låg mig klart, att min författarkallelse skulle alldeles vårdslösas; ty jag vet och känner att dessa två bestämmelser icke kunna förenas utan att man misslyckas i båda, och genom att ägna mig helt och hållet åt den senare tror jag mig kunna bliva så nyttig, som min kraft det tillåter”

Poeten Rainer Maria Rilke var inne på samma tanke ungefär femtio år senare då han skrev:

”I den mån jag överhuvudtaget har något ansvar, vill jag att det ska vara ett ansvar för den innersta och djupaste verkligheten, skapandet, vid vilken jag är olösligt bunden.”

Med dessa ord motiverade han sitt beslut att inte ta ett arbete för att försörja hustru och barn och varför han inte heller kunde bo tillsammans med dem. Många år senare vägrade han att närvara vid sin dotters bröllop och ville inte heller ta emot de nygifta på ett besök på ett par timmar, då han inte kunde tänka sig att bryta den ensamma koncentration i vilken han inväntade inspirationen.

Det skapande moderskapet

”På dessa två timmar, medan Kyra sover, skall jag hinna uttömma mitt begär att skriva och leva intellektuellt dagligen – följden är att jag mister andan eller den korta tiden berövar mig all initiativkraft.”

Så skriver Mirjam Tuominen på 1940-talet, men citatet kunde lika väl beskriva min egen vardag som författare när barnen ännu var små. Försörjningen som strategi för det kvinnliga skrivandets villkor föds ur kärlek och ur kärleken föds barn. Försörjningen kommer därtill, åtminstone under åren då barnen är små, eftersom vi fortfarande lever i ett samhälle där skötsel av barn främst är kvinnans uppgift. Men även om de manliga författarna också har barn och åtnjuter försörjning inom sina äktenskap, så är det inte alls samma sak. För den kvinnliga författaren blir försörjningen nämligen oftare ett nödvändigt ont om hon vill fortsätta skriva. De kvinnliga författare som gifter sig med en man som har en karriär och som de skaffar barn med, kan inte bara stänga dörren om sig och inte komma ut innan boken är klar. För henne väntar en tikkanensk tillvaro. Skriva när barnen sover, när de är borta, för utmattade av trötthet för att kunna tänka klart, mellan snabbköpet och syltningen, mellan städningen och söndagssteken, fitnespasset och terapin. Och jag måste säga att den största delen av de kvinnliga författarnas böcker i det här landet inte kommer till tack vare deras män, utan trots dem, tack vare den kommunala dagvården – också en kvinnlig institution. Så vi har kvinnor som tar hand om skapande kvinnors barn för att de här kvinnorna ska kunna skapa. Av kvinnliga försörjda författare förväntas nämligen gentjänster i mycket högre grad än av manliga försörjda författare.   

Chitambo! Chitambo! Framåt, kamrat!

I sin essäsamling hävdar Merete Mazzarella att de (finlandssvenska) kvinnliga författarna ofta, likt den berömda apan i Jardin de Plants som Nabokov beskrev i Lolita, när den fick papper och penna, tecknade av gallren till sin egen bur. År 2016 har kvinnorna återtagit romanen, åtminstone i Finland. Sofi Oksanens Utrensning inledde en ny era vad gäller exporten av finländska titlar utomlands och tätt i hennes fotspår kom namn som Katja Kettu, Salla Simukka och Maria Turtschaninoff. Författare som alla har gjort sina internationella genombrott under de tio senaste åren. Vi har fler, internationellt sett, stora kvinnliga författare än manliga just nu och jag tror inte att dessa kvinnliga författare skriver om gallren i sin egen bur. Simukka och Turtschaninoff är båda målmedvetna och professionella skapare av egna världar som har väldigt lite med hushållskonflikter att göra. För Kettu, Oksanen och Turtschaninoff är det trots allt de kvinnliga villkoren som står i fokus. De beskriver alltså världen från kvinnornas synvinkel och deras verk handlar om konflikterna då kvinnor möter patriarkala strukturer, ofta med våldsam utgång. Är det här då frågan om samma bur som Mazzarella pratar om, sedd ur ett större perspektiv? Är det globala emancipationsprojektet och den litteratur som den ibland ger upphov till en del av gallren, eller kan vi i stället säga att det är erfarenheter som gäller den ena halvan av världens befolkning i högre grad än den andra? Är det då kvinnolitteratur? Och hur kommer vi ifrån frågan om ifall allt som skrivs av kvinnor och beskriver sådant som sker med kvinnors kroppar i världen är ”kvinnolitteratur”. Och varför är det då just dessa kvinnors böcker som intresserar läsare, snart världen över? Är det för att det fortfarande är kvinnor som läser mer och därmed också kvinnor som skriver för läsande kvinnor?

Jag vet inte vad som kommer att hända med den tryckta boken i framtiden men människor kommer alltid att vilja ha berättelser. Just nu verkar de som är skickliga på att skriva och hitta på berättelser ha funnit ett nytt hem i TV-seriernas guldålder. Men författarna då? De som lever och andas språk och inte bild. Gestaltning och inte intrig. Vad händer med dem? För länge sen raspade pennor stilla i ensamma hörn och folk skrev för att papper var billigt. Hör vi också till de snart överflödiga yrkesgruppernas skara? Eller retirerar vi till våra kammare och skriver ändå, skit i allt annat, låsta i samma existentiella dilemma som tidigare generationers gelikar? Hur ska livspusslet sammanfogas, och varför ser våra bitar så olika ut? Var det kanske ändå fel pussel jag fick?

Text: Johanna Holmström
Illustration: J.W. Ludlow

Ingen självuppoffrande martyr

Åsa Moberg vill avmytologisera Florence Nightingale.

Då jag läser Åsa Mobergs senaste bok Hon var ingen Florence Nightingale kan jag inte låta bli att se den från ett dagsaktuellt perspektiv. Vad kan vara mera brännande angeläget i Finland i dag, än en bok om den kvinna som lade grunden till den moderna sjukvården och egentligen kunde betraktas som den allra första sjuksköterskan?

Just nu, i dessa tider med vårdarkris, hjälper Mobergs bok läsaren att inse hur dessa problem som vårdarbranschen ännu upplever har uppstått. Bilden av den självuppoffrande sköterskan, kvinnan, vårdaren, som egentligen följer ett kall snarare än utövar ett tungt yrke värt rundlig ekonomisk kompensation, är lika gammal som själva yrket. Ändå var detta, enligt Moberg, inte Florence Nightingales syfte. Det är här mytologiseringen av Nightingale kommer in, anser Moberg. Och ett av författarens mål är att fördjupa kunskapen om personen bakom myten och avmytologisera henne.

Florence Nightingale var inte någon självuppoffrande martyr, hävdar författaren. I verkligheten var hon en beräknande, intelligent affärskvinna med en enorm passion för statistik, och hon ansåg ända från början att sjukvården skulle vara en välbetald bransch. Ekonomisk kompensation skulle locka kvinnor till sjukvården och bort från äktenskapets förlamande bojor, ansåg Nightingale, och att vara sjuksköterska var under de första år då de första sjuksköterskorna utbildades, ett välbetalt arbete.

Nightingale hade ändå hela det manliga samhällssystemet att kämpa emot. De höga herrarna förstod inte idén med att utbilda sjuksköterskor, inte kunde de heller fatta varför kvinnor skulle få god betalning för något som det ändå låg i deras natur att göra. Därav föddes föreställningen om sjuksköterskan som frivillig martyr och allmän vårdnadshavande, helt stick i stäv med Nightingales ambitioner.

En myt ska krossas
Myten om Florence Nightingale (1820–1910) berör oftast bara en liten del av hennes liv. De flesta känner henne som The Lady with the Lamp, damen med lyktan. Hon är sjuksköterskan som räddade tusentals brittiska soldaters liv under Krimkriget i mitten av 1800-talet. Berättelserna från sårade soldater vid fronten som överlevde, de usla sanitära förhållandena till trots, vittnar om en helgonlik uppenbarelse, och det sägs att blotta åsynen av hennes lampa eller hennes skugga kunde ge dem livskraften åter. Det här har tvivelsutan bidragit till glansbilden om Florence Nightingale, hävdar Moberg. Författaren vill med sin bok visa oss en annan Florence; en stridbar samhällsdebattör med glödande intresse för ekonomi och statistik, administration, kvinnofrigörelse, teologi och filosofi. Hon stred för ljus, frisk luft, god och nyttig mat, samt skönhet i sjukvården. Sköterskornas goda löner var hennes hjärtesak. Den här kvinnan försöker Moberg levandegöra på dryga tvåhundrafemtio sidor, och frågan är om hon lyckas eller inte.

Ett kort krig och ett långt liv
Berättelsen börjar från början, med uppväxtåren. Vid den tiden var det inte vanligt att kvinnor fick en utbildning, och det var Florence egen far som stod för bildandet av sina två döttrar Florence och Parthenope. Trots det var den utbildning de fick av de gedignaste slaget, med franska och klassisk grekiska vid sidan av filosofi, matematik och historia. Vid sexton års ålder översatte Florence Nightingale Homeros och Platon. Men det hon helst av allt ville bli, var sjuksköterska.

Vid den tiden fanns det egentligen inte några sjuksköterskor i modern mening. De som skötte om sjuka var ofta alkoholiserade kvinnor som blandade vården med prostitution, hävdar Moberg, och Florence Nightingale kom från en överklassfamilj. Det var därför förståeligt att hennes mor och hennes syster motsatte sig de här idéerna, eftersom flickan kunde tänkas dra skandal över hela familjen. Florence gav trots allt inte upp, och vid trettioårsåldern fick hon möjlighet att utbilda sig till sköterska i Kaiserswerth. Väl där fann hon att utbildningen var usel. Kanske var det då tankarna om en egen sjuksköterskeutbildning föddes.

Trots den rudimentära sköterskeutbildningen fick Florence Nightingale möjlighet att börja sin insats för sjukvården i Storbritannien då hon med en skötersketrupp drog iväg till Krimkriget år 1854, där hon lyckades förvandla sjukhusbarackerna från smutsiga lagerutrymmen där man staplade sårade på varandra i väntan på döden, till rena utrymmen där sjuka verkligen i bästa fall kunde återhämta sig. En stor del av soldaterna dog inte i strid. De dog av sjukdomar och svält som orsakades av usla förhållanden.
Kriget pågick i omkring tre år, och Florence upplevde ungefär hälften av det. Då hon återvände hem var hon svårt sjuk, och skulle också under hela sitt liv plågas av ohälsa. Väl hemma i England drog hon sig tillbaka från offentligheten där hon redan hade blivit berömd. Resten av sitt långa liv tillbringade hon mera eller mindre i sitt eget rum där hon forskade i och reformerade hela det brittiska sjukvårdssystemet genom att arbeta bakom kulisserna och utnyttja ett enormt kontaktnät.

Krossas myten?
Åsa Moberg beskriver myten om Florence Nightingale, ängeln och helgonet, som skrämmande. Hon vill förmänskliga kvinnan Florence genom att belysa alla sidor av hennes personlighet. Men en hurdan bild av Nightingale blir man som läsare kvar med efter ha slagit igen boken?

I stället för det milda och goda helgonet ställs jag inför en mycket driven och målmedveten och modern kvinna, på många sätt före sin tid. En kvinna som nästan egenhändigt skapade ett helt sjukvårdssystem, en kvinna som av hela sitt hjärta och väsen arbetade för de fattiga och utsatta, en kvinna som ansåg sig kallad av Gud till sitt uppdrag, en kvinna med fantasier om sig själv som Kristus, en lysande intelligent och intellektuell kvinna som hade många friare men aldrig gifte sig för att hon inte ville ge upp ett uns av sin frihet, en kvinna som ensam kunde påverka samhället politiskt och ekonomiskt genom effektiv lobbning från sin egen sjuksäng.

Jag tycker att bilden som Moberg målar upp blir än mera övermäktig. Florence blir till ett ouppnåeligt ideal också för den mest moderna kvinna. Här tycks inte finnas några som helst svaga punkter. Att jämföra sig med en sådan människa är i dagens läge omöjligt, ja, om man inte vill bli påmind om sin egen futtighet, så klart.

Jag tycker mig också ana att författaren själv känner sig otillräcklig i jämförelse med den kvinna hon ska beskriva. Det finns knappt någon kritik av Florence Nightingales person eller tankar, och då förstärks ju bilden av att vi har att göra med någon form av övermänniska. Inte heller det språkliga utförandet bidrar till att föra Florence närmare mig. Jag får veta en mängd nytt om en historisk person som jag i sanningens namn inte visste mycket om från tidigare, men hon blir aldrig levande. Biografin har som form den fördelen framom vetenskaplig eller facklig text, att den kan utnyttja skönlitterära medel för att få personen att framstå som mänsklig. Nu har Moberg inte utnyttjat dessa medel. I stället har hon närmat sig fröken Nightingale på tå, med otrolig respekt. Det gör att titeln på verket lovar mera än den ger. Myten växer och blir till en övermäktig skugga.

Åsa Moberg: Hon var ingen Florence Nightingale. Natur & Kultur 2007.

Johanna Holmström