Har arbetarkulturen blivit bara …

av Ny Tid

Jag fanns på plats då regissören Jouko Turkka definierade begreppet kultur för nyblivna teaterstuderande. ”Spring ut i gathörnet och titta er omkring, där ser ni vad kultur är”. Och hans studerande sprang, med blodsmak i munnen och svetten i pannan. Det gällde både då de var på väg till skolan och då de återvände hem. ”Ni måste springa, så ni förstår hur folk jobbar i sitt anletes svett där ute”.

För en dramaturgistudent var observationsrådet riktigt bra, även om det sägs att en författare inte behöver mörda någon för att skriva en bra deckare.

Allt det centrala i vår kultur syns i vår näromgivning. Rikedom, överflöd, humor, ondska och folk som drar sig undan – allt är närvarande och synligt.

Läraren, författaren och politikern Hilja Pärssinen (bilden) skrev dikten Proletaarilapsen kehtolaulu (Proletärbarnets vaggsång) 1913. Litteraturforskaren Kati Launis (vars utläggning i frågan även finns på svenska här) ser dikten som en viktig del av arbetarrörelsens uppgång.

Dikten: ”Sulje silmät ja uinahda, taistelo suo vuottaa! Sosialistiksi vartuthan, äitisi siihen luottaa!”

Översättningen på litteraturkritiksajten Lysmasken: ”Slut ögonen och slumra sött/ kampen väntar dig! / Socialist ska du ju bli,/ det vet mamma säkert!”. Litteraturforskaren Launis tvekar inte med att definiera dikten som arbetarlitteratur:

”Dikten blir arbetardikt av många orsaker. Den är politiskt engagerad och siktar på att förändra samhället, den driver rörelsens och socialismens sak. Författaren var på sin tid en känd och vida läst arbetarförfattare. Samlingen Musta virta (Den svarta strömmen) där denna dikt finns, har kommit ut på arbetarrörelsens eget förlag. Också diktens läsekrets bestod förmodligen av arbetare.” (Lysmasken 4.5.2010)

Men vad är arbetarlitteratur i dag? Det röda kapitalet nämns inte som finansiär för några förlag längre, medan arbetarpressen närmast hålls igång med konstgjord andning. Ytterst få författare presenterar sig som arbetarförfattare. Arbetarkulturen har också i tysthet hamnat allt längre in i arkiven. Till och med ordet arbetare klingar gammalmodigt.

Kulturverksamhet var i tiderna en av de drivande krafterna då arbetarrörelsen växte sig allt starkare. Kulturen både förde fram rörelsens ideal och stärkte sammanhållningen. Kulturen har också ett instrumentellt värde. Man får fortfarande en känsla av sammanhållning på 1 maj. Den undangömda arbetarflickan dyker upp igen och orden skapar skratt och sammanhållning, medan tankarna mest gäller Sipiläs borgarregering.

Den första september ordnades arbetarlitteraturens dag på arbetarmuseet Werstas i Tammerfors. Arbetarbibiliotekets vänner rf och forskningsinriktade Työväen historian ja perinteen tutkimuksen seura ordnade bland annat debatter och såg till att både arbetarböcker och arbetarkultur fick lite uppmärksamhet. Men vad säger det om arbetarkulturen att den förespråkas av institutioner som främst uppehåller traditioner och minnen?

Arbetarkulturen uppstod som en motvikt till den dominerande borgerliga kulturen. Har dagens ifrågasättande subkulturer något gemensamt med vänsterinstitutioner och -partier? Kända politiker går på Flowfestivalen, men hur många med politiska ambitioner hänger på Nosturis kvällsevenemang?

Lördagskvällens prime time pågår och tusentals människor ser ett par vigas på evenemangets huvudscen. Det är ett känsligt ögonblick – även för publiken på arbetarmusikfestivalen i Valkeakoski.

Evenemangets verksamhetsledare Marianne Haapoja uppger att det fanns gott om intresserade par då det lite speciella numret mitt bland musikuppträdandena planerades. Och varför inte? Nästan alla tv-kanaler har något program om bröllopsklänningar för tjocka och smala, paradisö-program för äventyrslystna – alltså någon sorts underhållning för alla, enligt livssituation. Tröskeln för att uppträda offentligt har blivit lägre.

Så varför skulle då inte ett vanligt arbetarpar kunna gifta sig på landets enda rikstäckande kulturfestival för arbetare? Det är ju klart att de kan. På samma sätt är det relevant att fundera på vad som hänt arbetarklassen och arbetarkulturen.

Arbetarkultur är inte bara sånger om barn som förlorade sina röda föräldrar i inbördeskriget. Även problem och missförhållanden ska gå att ta upp på ett roligt sätt och utan att förolämpa någon. Arbetarkulturen har alltid bjudit på lite tjim och tjo (rillumarei-meininki). Musikern Tipi Tuovinen utför, precis som Elias Lönnrot, ett viktigt arbete då han samlar gamla gesäll- och arbetarsånger.

Finländska emigranter tog med sig sångtraditionen till USA. De bildade en egen sångavdelning inom fackföreningsrörelsen IWW och deras produktion har nyligen kommit upp i offentligheten i Finland tack vare rapparen Paleface och musikforskaren Saijaleena Rantanen.

Sångerna klingade starkt och arbetarlitteraturen fick allt fler läsare fram tills tv och annan nyare underhållning började ta över. Då arbetarna fick bättre förhållanden och mer fritid började deras kulturhus så småningom tömmas på folk.

För att förnya arbetarkulturen behövs även annat än reality-serier i tv. Det krävs observationer på gator och torg, fler historier om vardagsverkligheten, mer ifrågasättande tal och sånger.

Var finns alla arbetarförfattare och ställningstagande sånger i dag? Minns inte löntagarrörelserna och den politiska vänstern vilken kraft kulturen haft i den interna uppbyggnaden av rörelserna? Ett parti som glömmer bort sin grundläggande kultur, tradition och historia står på lerfötter. Det behövs många typer av kunnande för att förändra världen.

Vem gör sånglyrik av Pekka Poutas vädervarningar? Klimatförändringen borde väl bjuda på material till en sångrörelse, på samma sätt som Vietnamkriget gjorde inom fredsrörelsen?

Sipiläs regering har under tre års tid bjudit på aktuella uppslag, men var finns dagens skamlöst oförskämda protestsångare, irriterande teaterrevolutionärer och trotsiga filmskapare? Har såväl skapare som publik blivit för bekväma?

Den nya teatergenerationen har börjat återvända till Turkka efter hans död. Den kontroversiella personligheten ger fortfarande upphov till berättelser. De som fortfarande lever behöver dem.

Då politikerna på Turkka-vis dyker upp i gathörnen och på städernas torg inför valet lönar det sig att hålla ögonen öppna i stället för att bara dra sig tillbaka till sin egen bubbla och dricka kaffe. Då får man också reda på vems sånger som sjungs i dag. N

Text: Merja Leskinen
Översättning: Öjvind Strömsholm

Texten publicerades ursprungligen på arbetarinstitutet Työväen sivistysliittos webbtidning aikamerkki.org

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.