Vad är det som händer i Italien?

av Christin Sandberg

Invandrare, kvinnor och sexuella minoriteter är de stora förlorarna efter valet i Italien för dryga halvåret sedan. Italienarna fascineras fortfarande av auktoritära ledare, och känner att landet är angripet på alla håll: norrifrån av EU och söderifrån av båtflyktingarna från Afrika. Men koalitionen mellan ytterhögerpartiet Lega och den brokiga populistgrupperingen Femstjärnerörelsen är bräcklig, och många förståsigpåare förutspår svåra tider för regeringen.

Italiens nya regering, som har kallats Europas första populistregering, har gjort allt annat än en diskret entré på den politiska scenen.

Regeringen består av antietablissemangspartiet Femstjärnerörelsen, som fick flest röster som enskilt parti i valet, men ingen majoritet i parlamentet, och som efter misslyckade förhandlingar med mittenpartierna skrev under ett regeringsavtal med högerpopulistiska och främlingsfientliga Lega.  Juristen, universitetslektorn och den tidigare politiska novisen, Giuseppe Conte, utsågs till premiärminister.

Det var för sex månader sedan.

I internationell media har Italiens första halvår med den nya regeringen mestadels handlat om hur bångstyrig den är i förhållande till EU, framför allt för att den går på tvärs mot den förväntade återhållsamma ekonomiska politiken, men också för att den stängt hamnarna för migranter som räddats på Medelhavet.

När regeringen i oktober klubbade igenom en budget som skulle innebära ett ökat budgetunderskott på 2,4 procent, gick EU-kommissionen i taket, eftersom det skulle få statsskulden, den näst högsta i Europa, att skena. På hemmaplan ledde budgetdebaclet, eller kanske främst partiledarna Matteo Salvinis och Luigi Di Maios vägran att vika sig för byråkraterna i Bryssel, till ökad popularitet för regeringen.

Men trots premiärminister Contes försäkringar om att Italien inte har för avsikt att dra sig ur euro-samarbetet, har EU-kommissionen svårt att komma till ro. Finns det då fog för denna oro?

– Både ja och nej. Ja, eftersom den föreslagna budgeten är potentiellt expansiv, men samtidigt finns det inslag av social rättvisa, som införandet av medborgarlön, vilket skulle lyfta många människor ur fattigdom och öka konsumtionen, säger Piero Ignazi, som är professor i statsvetenskap vid universitetet i Bologna.

”Luktar evig fascism”

På den nationella arenan har det första halvåret till stor del cirkulerat kring inrikesministern och vice premiärministern, tillika partiledaren för Lega, Matteo Salvini, som i princip dominerat  den italienska politiken, med stor draghjälp av media.

Salvini har drivit igenom flera av de politiska förslag som han gick till val på. Han har stängt landets gränser, det vill säga hamnarna. Han har fått igenom ett migrations- och säkerhetsdekret som försämrar möjligheterna för asylsökande att få uppehållstillstånd och gör utländska medborgares vistelse i landet osäkrare. Nyligen klubbades även ett stärkt juridiskt skydd igenom för den som agerar i självförsvar med vapen i sitt eget hem.

I budgeten finns förslag på sänkta skatter och införandet av plattskatt samt sänkt pensionsålder. Även detta var vallöften från Salvini, vars popularitet ökar. Enligt opinionssiffror skulle Lega i dag få drygt 30 procent av rösterna, jämfört med 17 procent vid valet i mars.

Femstjärnerörelsen har satsat största delen av sitt krut på att få igenom medborgarlön för att lyfta levnadsstandarden för landets sex miljoner fattiga, incitament för att få in unga på arbetsmarknaden och ett stopp för livslånga pensioner till före detta politiker.  De vill även införa lagar som ska underlätta kampen mot maffian och korruptionen.

Så långt inga överraskningar: Den gul-gröna – så brukar den benämnas – regeringen har handlat utifrån regeringskontraktet.

I regeringskontraktet fanns även förslag på gratis dagis, men bara till italienska barn. Detta i enlighet med partiet Lega:s löfte om att sätta italienarna i främsta rummet.

Medan EU mest oroar sig för hur Italiens finanspolitiska beslut påverkar börsläget, genomdriver centerhöger-koalitioner, pådrivna och påhejade av Salvini och hans partikamrater i Lega samt de mindre partierna Fratelli d’Italia och Forza Nuova som finns ännu längre ut på högerkanten, förändringar i en klart odemokratisk riktning. Det handlar om diskriminerande lagar som försvårar och gör livet osäkert för redan utsatta grupper.

Forskaren Giorgia Serughetti har skrivit att det ”luktar evig fascism”. Enligt henne efterhärmar regeringen det fascistiska styret på 1920-talet genom att utlova mark till de familjer som skaffar ett tredje barn, stänga hamnarna, hota att inskränka pressfriheten och göra skillnad på medborgare utifrån om de är födda i Italien eller inte. Serughetti varnar också för en växande militant extremhöger, vars närvaro inte tas på allvar, enligt henne.

Diskriminerande lagar

Den första stora demonstrationen Salvini gjorde var  att stänga hamnarna och stoppa räddningsfartyg med migranter från Afrika. Det skapade stora rubriker, diskussioner med EU och inte minst protester från människorättsorganisationer. Salvini stod dock fast vid sin linje och fullbordade därmed ett löfte som den avgående socialdemokratiska regeringen påbörjat, nämligen att stoppa migranterna i Libyen eller i åtminstone förhindra dem från att ta sig in i Italien. Resultatet innebär att rekordfå människor tar sig in i EU via Italien och dödstalen på Medelhavet slår nya rekord. Det innebär också att rätten att söka asyl inskränks eftersom möjligheterna att nå ett säkert land kringskärs.

Sedan skolstarten i mitten av september har segregerande resolutioner, det vill säga beslut som skiljer italienare från icke-italienare, fått stor uppmärksamhet. I kommunen Lodi i regionen Lombardia i norra Italien beslutade kommunfullmäktige, styrt av en center-högermajoritet med en borgmästare från partiet Lega i spetsen, att införa krav på att utländska föräldrar skulle presentera dokumentation från ursprungslandet som bevisar att de inte har några tillgångar, varken på banken eller i form av fastigheter i hemlandet. Dokumenten eller intygen skulle vara översatta och godkända av ambassaden. Om inte, skulle föräldrarna betala full avgift, det vill säga fem euro per dag, för skollunchen för sina barn. Detsamma skulle gälla för skolbussen.

Att få fram de efterfrågade dokumenten är i princip en omöjlighet för de flesta. Beslutet väckte stora protester, eftersom många av de berörda familjerna befinner sig i en svår ekonomisk situation och barnens skollunch tidigare varit subventionerad. Tack vare en insamling har barnens skolmat betalats för ett år framåt och de har kunnat återgå till att äta lunch i skolan.

Men ”Lodi-modellen”, kopieras nu runtom i  norra Italien, där Lega en gång bildades och har sitt starkaste fäste.

Samma politik, att strama åt kriterierna för utlandsfödda invånare, förs även kring möjligheten att få tillgång till ett så kallat ”casa popolare”, ett av kommunen subventionerat boende.

Det senaste exemplet är regionen Friuli Venezia Giulia i nordöstra Italien. Där klubbade center-högerkoalitionen i regionen igenom en resolution som skärper kraven på de personer som önskar tillgång till kommunens subventionerade hyresrätter. För att söka den här typen av bostad krävs nu att man varit folkbokförd i kommunen i fem år. För utlänningar gäller även att de måste bevisa att de inte äger en bostad eller har tillgångar i hemlandet.

Belöning för barnafödande

De största förändringarna den nya regeringen kommer med är det nya migrations- och säkerhetsdekretet, som bland annat innebär inskränkningar i asylrätten. Bland annat tas rätten till humanitärt uppehållstillstånd bort, förutom i specifika fall av allvarlig sjukdom eller naturkatastrof i ursprungslandet. Det här är en av de frågor som driver en kil mellan Lega och Femtsjärnerörelsen, säger Piero Ignazi.

– Femstjärnerörelsen var tydliga inför valet med att de inte vill utvisa någon till ett land som Libyen, där mänskliga rättigheter inte respekteras.

Enligt Ignazi finns det flera andra frågor där de två partiernas linje går isär, som säkerhet, rättsfrågor, skatter och medborgarlön. Därför tror han inte att regeringen blir långvarig.

Salvini och Lega har även en snävare syn på familjen än Femstjärnerörelsen.

– Vi (regeringen, red. anm.) kommer att försvara den ”naturliga” familjen grundad på unionen mellan man och kvinna. Jag kommer att göra allt som står i min makt, sade Salvini i en intervju med den katolska dagstidningen Den nya kompassen (Nuova bussola quotidiana) tidigare i år.

Och i samma intervju fortsatte han:

– Målet för mig under den här regeringstiden är att införa begreppet familjekvot för att med den som bas belöna barnafödandet och göra kärnfamiljen till bas för bland annat skatteberäkning.

Många kvinnorättsaktivister varnar för att redan befintliga inskränkningar i aborträtten ökar och att det blir allt svårare och dyrare att skilja sig, vilket kommer göra att barnen hamnar i kläm, med en ny omstridd lag på familjerättsområdet.

Populär regering

Det är inte helt enkelt att förstå att Femstjärnerörelsen har låtit Salvini hållas. Enligt Ignazi beror det i första hand på Femstjärnerörelsens bristande politiska erfarenhet.

– Deras ledarskap är inte tillräckligt starkt. De kom till makten för tidigt, säger han, och tillägger att partiet underskattat Matteo Salvini som snabbt har skaffat sig stort manövreringstrymme.

Opinionssiffrorna visar tydligt att både Salvinis och regeringens  popularitet ökar och att en majoritet  av det italienska folket är nöjda med den, som de tycker, handlingskraftiga politik som förs.

Varför lyckades populismen här? Det är frågan som Maurizio Molinari, chefredaktör för dagstidningen La Stampa, ställer i sin nya bok med samma titel.

Utgångsläget Molinari målar upp är ett Italien angripet av ojämlikhet, överraskat av migranter, överhopat med skatter och korruption, i behov av skydd och säkerhet, sårat av globaliseringen och med en befolkning som ingen av de traditionella partierna lyssnar på. Lägg därtill en nyvunnen förmåga att uttrycka sig via nya informationskanaler.

Molinari identifierar därefter fem tabun, som har lett Italien till att bli det första europeiska landet med en populistregering: rädslan för islam, den upplevda ekonomiska konkurrensen med flyktingar, rädslan för att förlora den nationella identiteten, intoleransen inför EU och dess regler, samt fascinationen för en auktoritär ledare, i stil med Vladimir -Putin.

Molinari menar att dessa tabun rör vid frågor som många italienare känner starkt för och uttrycker missnöje kring, men som det innan Lega, och till viss del även Femstjärnerörelsen, talades väldigt lite om. Ledarna för Lega och Femstjärnerörelsen tolkade effektivt missnöjet och genom att namnge dessa tabubelagda ämnen löste man upp de knutar som är grunden till frustrationen, vilket i sin tur producerar populism och suveränism, enligt Molinari.

Söndra och härska

Liksom Piero Ignazi tycks de flesta analytiker ändå anse ingredienserna inte räcker för en stabil regering, och att situationen ytterligare görs svårare av att båda partierna saknar en gemensam politisk och ideologisk plattform och vision. På sistone har det, åtminstone i media, även framstått som om det knakar i fogarna i samarbetet mellan de gul-gröna.

Men den gul-gröna regeringen  har, precis som valresultatet bäddade för, tagit sig an olika delar av landet. Medan befolkningen i syd lever i arbetslöshet och fattigdom orsakad eller förvärrad av korruption och maffia ser folket i norr skatter, byråkrati och bristande samhällsservice som hinder för utveckling. Enligt Molinari har därför regeringspartierna delat upp sig enligt sina kompetenser. Inrikesministern Matteo Salvini försöker leverera efter kraven från norr. Femstjärnerörelsens ledare, ministern för ekonomisk utveckling, Luigi Di Maio inriktar sig på utmaningarna i syd.

Om detta är en vinnande strategi återstår att se. N

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.