Mats Löfström är Ålands ambassadör i den finländska riksdagen. Lagtingsvalet den 20 oktober håller han på armslängds avstånd, på samma gång som han distanserar sig från sin partipolitiska bakgrund i Åländsk center och SFP. Som örikets riksdagsledamot oroar han sig däremot för svenskans allt mer prekära ställning på fastlandet.
35-åriga Mats Löfström inledde i våras sin andra mandatperiod som Ålands enda riksdagsledamot. Då Ny Tid bokar intervju med honom gör Löfström det klart för oss att han inte tänker svara på frågor som specifikt gäller lagtingsvalet i Åland, som går av stapeln nästa månad: Han kommer inte att spekulera i hur valresultatet kan tänkas forma sig, vilka som kommer att bli de stora valfrågorna, eller något annat som gäller valet.
– Åland har bara en riksdagsledamot, som representerar alla ålänningar, och därför vill jag inte blanda mig i landskapspolitiken. Under de senaste fyra åren har jag försökt göra det tydligt att dörren alltid står öppen för representanter för alla de olika åländska partierna, säger Löfström då vi träffas strax innan riksdagens hösttermin drar igång.
Det är kanske på sin plats med en kort rekapitulation av Ålands politiska och administrativa särart. Nationernas förbund beslöt 1921 att Åland tillhör Finland, men på grund av dess språkliga och kulturella särart fick landskapet ställning som en autonom region med viss själbestämmanderätt angående ekonomi och administration. Bland annat slår självstyrelselagen fast att Åland är enspråkigt svenskt, och att all officiell kontakt mellan fastlandet och öriket bör ske på svenska. Självstyrelselagen hade de facto antagits redan 1920 av Finlands riksdag, och den ger det åländska lagtinget (parlamentet) och landskapsregeringen en begränsad rätt att stifta och verkställa lagar. Inom rikspolitiken räknas Åland som ett enhetligt valdistrikt och en av Finlands 200 riksdagsledamöter väljs alltid från Åland. Sedan 2015 har den riksdagsledamoten varit Mats Löfström, född på Eckerö och med lång erfarenhet inom politik och administration, sin unga ålder till trots.
Åländsk konsensus i riksfrågor
Mats Löfström arbetade redan under tredje året i gymnasiet som vikarierande partisekreterare vid centerpartiet i Åland, och blev sedan generalsekreterare för Finlands svenska skolungdomsförbund, med säte i Helsingfors, där han också inledde studier i statskunskap vid Soc&kom och marknadsföring vid Hanken. 2005 valdes Löfström till ordförande för SFP:s ungdomsförbund Svensk Ungdom, och 2011 fick han jobb som Europaparlamentariker Carl Haglunds (SFP) specialmedarbetare i Bryssel, där Nils Torvalds sedermera ärvde honom. 2008 ställde han upp som kandidat i kommunalvalet för SFP.
Löfström har alltså bakgrund inom Åländsk center och Svenska folkpartiet, och sitter dessutom i den så kallade svenska riksdagsgruppen, som i praktiken består av SFP plus den åländska delegaten. Sin position i riksdagen ser han ändå som en partilös ambassadör för Åland.
Är det inte inte lite missvisande att påstå att man är partipolitiskt neutral efter flera års engagemang i politiska partier, och då man ställt upp i riksdagsvalet för ett visst parti?
– Jag ställde ju inte upp i riksdagsvalet för ett parti 2019, utan valdes in från en valmansförening. Det är klart att det sedan är vissa partier som stöder valmansföreningen, men jag har under mina fyra år i riksdagen inte haft några partipolitiska kopplingar alls till Åland.
Av hävd har partierna i Åland bildat allianser inför riksdagsvalet, och under de två senaste valen har två allianser existerat. Den ena är Åländsk samling, som bestått av Åländsk center, Moderat samling och Ålands socialdemokrater. Den andra listan har bestått av Liberalerna på Åland. 2015 ställde Löfström upp i valet för Åländsk center, men 2019 kandiderade han som sagt med stöd av en partipolitiskt obunden valmansförening på Åländsk samlings lista.
– Det är klart att alla har en bakgrund och en historia, men i riksdagen har jag nog uppfattats av alla som ”Mr. Åland” och inte som anknuten till något parti. Jag tycker inte att det har varit svårt att distansera mig från min partibakgrund. En av orsakerna till det är att de åländska frågor som behandlas i rikspolitiken; språket, självstyrelsefrågor, ekonomin, råder det konsensus om på Åland. För mig är det också viktigt att jag inte blandar mig i den åländska landskaps- och partipolitiken, eftersom jag med full styrka vill kunna driva hela Ålands sak.
Pengarna räcker inte för evigt
För tillfället pågår arbetet med en revision av självstyrelselagen för Åland, ett arbete som inte blev klart under den den förra riksdagsperioden. Trots att lagen stiftades 1920 har den bara reviderats tre gånger tidigare.
– Då den senaste revisionen gjordes var Finland inte ännu medlem i EU, så samhället har förändrats ganska mycket sedan den gjordes, säger Löfström.
Enligt honom finns det tre huvudsakliga tyngdpunkter för riksdagsarbetet med Ålandsfrågan: En utredning om självstyret, inklusive EU-beslutsfattandet, ekonomin och det svenska språkets ställning. Då det gäller ekonomin är högsta prioritet just nu att höja den statsandel som Åland beviljas av Finlands totala skatteinkomster.
– Åland har ingen beskattningsrätt på landskapsnivå, utan vi betalar som alla andra skatt till den finländska statskassan.
På grund av det åländska självstyret är det ändå flera samhällstjänster som den finländska staten tillhandahåller i övriga delar av landet, som landskapet Åland självt sörjer för i öriket, vilket betyder att staten inte kan öronmärka pengar för tjänster, investeringar och service på samma sätt som på fastlandet. Därför får Åland i stället en procentuell klumpsumma av skatterna tillbaka. Under de senaste åren har Åland erhållit 0,45 procent av Finlands totala skatteintäkter, vilket enligt Löfström är för lite.
– Om befolkningsutvecklingen på Åland hade varit negativ, så skulle det inte vara ett problem, men för tillfället är befolkningsökningen på Åland dubbelt så snabb som den på fastlandet, och den andel av skatterna vi får tillbaka har inte justerats i enlighet med det.
I korthet får alltså Åland mindre pengar per åländsk invånare i dag än tidigare.
– Än så länge har vi klarat oss eftersom vi har så låg arbetslöshet på Åland. Arbetslösheten ligger under 4 procent och sysselsättningsgraden över 80 procent. Men systemet kan inte bygga på att det alltid går bra för Åland, stiger arbetslösheten så blir det extremt svårt att få pengarna att räcka till.
Finns det ett politiskt motstånd till att höja statsanslaget?
– O ja. Finansministeriet har inte lika stor förståelse för det här förslaget då det börjar titta på penninghögarna. Och så finns det vissa sannfinländska politiker som ser Åland som en fråga de kan använda för att appellera till sina väljare och plocka politiska poäng. Mer än illvilja skulle jag säga att det är fråga om opportunism.
EU-representant behövs
En annan central fråga för Löfström är den om åländsk representation i EU:s beslutande organ. De två instanser där besluten fattas är i första hand Europeiska ministerrådet och EU-parlamentet. Ministerrådet består av de 28 medlemsländernas centrala ministrar, och där är det svårt att få in regionala representanter. Däremot är det fullt möjligt att få in dylika i parlamentet – vissa länder har ett bestämt antal mandat vikta för autonoma områden eller geografiskt enhetliga minoritetsgrupper. Som ett autonomt område i Europa borde Åland enligt Löfström ha representation vid bordet i Bryssel där en stor del av dess framtid i dag bestäms – på samma sätt som ett riksdagsmandat är vikt för en åländsk ledamot – till exempel den tyskspråkiga minoriteten i Belgien har en ständig ledamot i EU-parlamentet, så det finns prejudikat, säger han.
– När vi tog upp den här frågan i samband med utformandet av Lissabonavtalet, beslöts det att det är upp till de enskilda staterna att besluta hur de fördelar sina mandat.
En av de starkaste motståndarna mot att det på EU-nivå skulle beslutas om vilka autonoma regioner som skulle få representation i EU-parlamentet är Spanien, vars regering inte vill ge legitimitet åt regioner med strävanden till större autonomi, som det omstridda Katalonien eller Baskien.
– Det betyder att vi skulle behöva se över den finländska vallagen. Nu blev det inte så i det förra regeringen, Sannfinländarna var mycket måna om att säkerställa det, konstaterar Löfström.
Oro över svenskan
Den tredje centrala klossen i den åländska riksdagsledamotens politiska agenda i Helsingfors är, föga överraskande, språkfrågan. Det gäller alltså det faktum att enligt finländsk lag ska all officiell kommunikation mellan Åland och finländska myndigheter och offentliga instanser ske på svenska. Lagar, paragrafer, myndighetsinformation, föreskrifter ska alltid tillkännages på svenska, utan att Åland ska behöva vänta ibland åratal på att få de svenska versionerna av dokumenten. Nu fungerar inte det här som det ska, säger Löfström, och det beror till stora delar på att inte finns resurser för att översätta allting som borde översättas. Här har till exempel EU-medlemskapet medfört en oerhörd ökning av mängden dokument som ska översättas, men resurserna för översättning har inte ökat i samma mån.
– Det skulle behövas 15 miljoner euro till för att få det att fungera som det ska, och vi har till och med föreslagit en kompromiss på 10 miljoner, säger Löfström.
– Det här är inget orimligt krav utan handlar om att våra grundrättigheter ska tillfredsställas.
Men en annan orsak till problemet är enligt Löfström helt enkelt den språkliga utvecklingen i Finland – folk kan allt sämre svenska.
– Slopandet av den obligatoriska svenskan i studentexamen har gjort att svenskakunskapen i samhället minskat. Här försöker vi från åländskt håll att jobba mycket med attityder, men det görs inte lättare av till exempel Finskhetsförbundets kampanj mot den obligatoriska skolsvenskan.
Vill man spela djävulens advokat kunde man säga att ålänningarna i stället borde lära sig finska?
– Det kan man, men eftersom det finns stipulerat i den finländska grundlagen och i internationella överenskommelser att kommunikationen ska upprätthållas på svenska, så raserar man grunden för självstyrelselagen om man frångår det.
Rent hypotetiskt, säger Löfström; om Finland skulle visa tecken på att frångå den princip om kommunikation på svenska som rått i strax hundra år, skulle Åland vara tvunget att se över hela självstyrelseskicket och i sista hand sin statstillhörighet.
– Det här betyder ju inte det att jag inte tycker att det är bra att ålänningarna lär sig finska. Det öppnar upp helt nya jobbmöjligheter och det är på alla sätt en fantastisk sak att kunna ta till sig flera språk. Men det ska vara individerna själva som fattar det beslutet.
Respekt för autonomin
På ett bredare plan ser Mats Löfström inga omedelbara hot om att det åländska självstyret skulle försvagas eller ifrågasättas från politiskt håll.
– Det finns en stor respekt för autonomin, och jag känner att det också finns en stor nyfikenhet. Kunskapsnivån skulle däremot kunna vara bättre. Den kritik som förs fram handlar ofta snarare om missförstånd som har uppstått på olika sätt. Som jag sa tidigare så finns det också sådana sannfinländare som försöker plocka politiska poäng på Ålandsfrågan, och det bidrar till att det bland allmänheten uppstår vanföreställningar som till exempel kan ta sig uttryck i av olika stereotypa uppfattningar av ålänningar.
Det handlar ändå enligt Löfström om en minoritet av riksdagsledamöterna inom Sannfinländarna som på det här sättet utnyttjat missuppfattningar om Åland i sin politik. Tvärtom finns det också inom det partiet många ledamöter som stött och hjälpt.
– Det finns vissa individer i riksdagen som har ett horn i sidan i fråga om Åland. Det har det alltid funnits och det finns det även nu, det är det nyttigt att påminna sig själv om ibland. N
Foto: Janne Wass
