På Ny Tid är vi inte främmande för att kritisera det kapitalistiska systemet. Med jämna mellanrum kritiseras vi själva för att vi inte i samband med kritiken förklarar hur vi anser att samhället i stället borde organiseras. De här kommentarerna är förståeliga, men missriktade. För det första har vi under de senaste åren gett ut ett antal temanummer där vi fabulerat kring framtida samhällsbyggen. För det andra ska kritik kunna framföras utan att den som kritiserar själv ska behöva sitta med alla svar på hand. Och för det tredje är Ny Tid varken ett politiskt parti eller en tankesmedja. Tidningens uppgift är inte att komma med manifest eller utföra revolutioner, utan i första hand att kritiskt granska och ifrågasätta samtiden.
Som chefredaktör vill jag inte heller på ledarplats cementera ”Ny Tids samhällsmodell”. Någon sådan existerar inte, och ska inte heller existera. Slår vi fast en sådan, förlorar vi all trovärdighet som journalistiskt medium. Däremot fabulerar vi gärna kring hur ett framtida samhälle kunde se ut och vilka typer av strukturer som kunde garantera en rättvisare och mer demokratisk tillvaro.
Vill man framföra konstruktiva lösningsförslag, är det viktigaste att identifiera de grundläggande problemen i samtiden.
Till exempel är klimatförändringen inte en grundläggande struktur, utan symtomet på flertalet strukturfel. Att vi borde åtgärda klimatförändringen är en självklarhet. Att det har visat sig vara så svårt att göra det beror på att vi försöker hejda dess framfart utan att våga ta tag i det övergripande problemet: De rika (länder, företag, personer) producerar och konsumerar för mycket och betalar för lite för denna produktion och konsumtion. Notan betalas i stället av de fattiga (länder, företag, personer) som inte bara drabbas av klimatförändringens värsta följder, utan också av de övriga negativa följder som denna obalans medför.
Vi lever i dag i ett system som förutsätter att alla ska arbeta heltid trots att det inte krävs heltidsarbete av oss alla för att hålla samhället rullande och ge alla människor drägligt liv. I stället för i ledig tid, har vinsten från digitaliseringen och automatiseringen kanaliserats antingen till produktionen av fler onödiga arbetsplatser för produktionen av fler onödiga produkter, eller rakt ner i fickorna på samhällets rika. Detta status quo upprätthålls av kapitalismen.
Motpolen till kapitalism brukar stavas socialism, det vill säga ett system enligt vilket världens resurser fördelas jämlikt efter behov, och där produktionen styrs med demokratiska beslut snarare än av enskilda företag och personer vars mål är att samla mer av världens resurser hos sig själva.
De som gynnas av kapitalismen kommer att överleva klimatkrisen. De som gynnas av de förhållanden som skapat klimatkrisen är de som gynnas av kapitalismen. Samma aktörer gynnas av inkomstklyftor, skatteparadis, låglöneländer och konkurrens mellan arbetstagare och arbetssökande, det vill säga de faktorer som hjälper till att upprätthålla obalansen mellan vad vi konsumerar och vad vi betalar för konsumtionen.
Den grundläggande frågan samhället borde ställa sig är om mer kapitalism är svaret på världens problem. Den ska vi också dryfta i nästa nummer av Ny Tid, med ekonomi som tema. Kanske vi då också kommer med konstruktiva alternativ.
